Röntgensvar och smygtitt

Det gäller ju att greppa efter alla ljuspunkter som finns när livet går i moll och sorgen ligger som en tung, tjock, blöt, svart filt över kroppen. Även de till synes pyttesmå. Som att tuben kommer i tid, solen som skiner, all fantastisk omtanke och fina kommentarer jag fått. För att inte tala om att jag mitt i allt detta med operation, ryggsmärtor och Elviras död har orkat och lyckats tjata till mig först den där remissen och sen även en röntgentid.

Av svaret att döma kan vi väl konstatera att jag hade rätt och läkaren fel.(Igen…) Mitt f.d lilla diskbråck har blivit markant större och försämrat +  att det är rejält med ödem (svullnad) runt om. Med andra ord är det inte ett skvatt konstigt att jag har ont.

Trist såklart men skönt att veta. Sånt här går ju över om man bara är lagom försiktig och smart. Men man måste sköta sig förstås annars kan det bli riktigt illa.

Det bra är att man i princip “måste” träna. Vara stilla är sämsta tänkbara alternativet. Jag har (egenfixad) proffshjälp så jag är säker på att det kommer bli bra så småningom. Samtidigt får jag ju ännu inte svettas för mycket (och då menar jag svettas som stänksvettas)  så det har blivit många pass på gymet, mycket yoga, en hel del vattenlöpning och lugna gå- joggapass i skogen. Från i morgon hoppas jag dock det blir svett-ok för då är planen att stygnen tas och jag slipper det där stora plåstret. Sånt gör mig också glad just nu.


Om du undrar över utsikten så kan jag avslöja att det är vyn från ett av de coolaste gymen i stan. Kanske i hela landet?  Ännu ser det kanske inte så häftigt ut, det är mest rörigt och tomt, men man kan lätt föreställa sig hur fint det kommer bli när allt är på plats. Ljust, luftigt, hypermodernt och såklart superfräscht.


Nästa vecka har de invigning men då är jag låååångt bort. Nästan så långt bort det går att komma faktiskt. DET gör mig väldigt glad. I februari kommer jag dock börja köra bl.a Indoor Running där. Ännu en grej som gör mig glad just nu. Superfin sal där vi även kommer kunna köra med pulsband.


Den där utsikten hittar man 11 våningar upp. Där kommer finnas löparbana och utegym med himlen som tak!


Ibland är det svårt att riktigt fatta att livet rullar på där ute oavsett vad som händer på ens egna lilla plats på jorden. När man drabbas av sorg så blir det ju som om allting stannar upp. Som om livet plötsligt sätts i pausläge. Visst är det märkligt för det händer väl aldrig vid andra (känslo)tillfällen?

Och jag fortsätter att tacksamt ta emot all hjälp och stöttning jag får för ensam är inte stark.

Kram från Ingmarie