Älskade lilla Elvira-katten. Det har nu gått en vecka sedan du lämnade oss. Att beskriva och förklara den sorg, smärta och saknad vi känner här hemma utan dig går inte. Det finns nog t.o.m de som inte förstår hur man kan sörja en katt ö.h.t. Stackars dem säger jag bara. De borde läsa det här. Och kanske skämmas en smula…
Att ha fått leva tillsammans med dig i över 16 år är en ynnest och ett privilegium utan dess like. Jag och husse försöker ta en dag i taget men det spelar ingen roll hur vi försöker distrahera våra tankar för du finns hos oss hela tiden. Jag tycker jag hör dina små tassar som springer på golvet och hur du tjatar om mat eller att vi ska bädda så du kan krypa ner under överkastet. På morgonen saknar jag ditt välkomnande och på kvällen din lilla speciella godnatt-puss. Att komma hem utan att du väntar känns så vansinnigt meningslöst. För att inte tala om tomt. När jag tittar på din filt i soffan så ser jag dig där. Hur du ligger ihoprullad som en boll. Jag skulle kunna ge precis vad som helst för att se dig slå en sån där glädjekullerbytta igen. En sån som jag bara sett dig göra. Full rulle framåt och sen en framåtkullerbytta innan du la dig platt på mattan för att vi skulle kunna kela dig. Eller busa. Du var tydlig med vad du ville din lilla spelevink. Och jag saknar att se dig knyckla ihop alla mattorna till små knöliga högar och få känna din lilla nos som sniffar på min kind.
Men det hjälper inte hur mycket jag bönar och ber, eller hur mycket pengar jag betalar, för det blir aldrig så mer. Döden är oåterkallelig och grym som fasen och den gör vansinnigt ont. Men vi kommer aldrig undan den.
När vi åkte till djursjukhuset i måndags var jag så säker på att veterinären skulle säga att faran var över och att vi bara skulle fortsätta vara flitiga med ögondropparna så skulle det ordna sig helt. Kanske var det bäst att ingen av oss visste, kanske inte. Det enda jag vet är att detta var en av de svåraste stunderna hittills i mitt liv.
Ditt ögonlock var fortfarande vänt inåt vilket gjorde att dina ögonfransar skavde mot hornhinnan. Troligtvis var detta sekundärt till den akuta hyperthyreosen du fick för några år sedan men som du mirakulöst klarade dig igenom trots att du verkligen, verkligen var sjuk då.
Så vi hade två val.
Det första var att ta en massa prover, låta dig gå igenom operationen och allt därefter med plastkrage, ögondroppar, återbesök och nya prover. Allt detta vet vi av erfarenhet skulle bli enorma trauma för dig. Dessutom fanns det ingen som helst garanti för att det skulle bli bra och om det blev det så skulle det ändå bara vara temporärt.
Det andra var att låta dig slippa allt det där och låta dig få dö med din värdighet i behåll.
Älskade lilla katt. Att fatta det beslut vi gjorde var så fruktansvärt att jag aldrig någonsin kommer att kunna varken förklara eller beskriva. Men du vet för du var där. Och någonstans så tror jag att det var så du ville om du hade kunnat säga det med ord. Nu fick vi förlita oss på din blick.
Du var så tapper och det fanns ingen varken rädsla eller oro hos dig. Lugnt och fint somnade du in och jag är så otroligt tacksam över att vi fick vara med dig hela vägen. Jag öppnade fönstret så du kunde flyga fritt upp till katthimlen. Är säker på att du träffat många andra snälla kissekatter och att du lever loppan där uppe bland molnen. Vi kämpar på här nere ett tag till men en dag kommer vi ses igen. Lova att du möter mig då.
Minns du när jag hämtade dig där i sommarstugan? Hur du for runt i min gamla Amazon när jag körde till ditt nya hem? Jag skulle egentligen inte ha någon katt men du var så liten, och så vansinnigt söt, att det fanns inte en chans i världen att jag inte ville ta hand om dig. Alla dina syskon utom en av dina bröder dog för stugägarna ville inte ha kvar er. Även om sorgen och saknaden gör fruktansvärt ont just nu så är jag ändå så oändligt tacksam att jag valde att öppna mitt hjärta för dig. Jag önskar så att jag hade haft bilder på dig från då men på den tiden fanns ingen mobilkamera och jag vet inte ens om jag ägde en vanlig.
Trots att du var så liten och ett sånt yrväder så var du så otroligt försiktig. Inte en enda gång har du vält eller rivit ner något. Inte heller har du någonsin gjort mig arg, besviken eller rädd. Hos dig har det bara funnits ömhet, värme, lycka och oändligt mycket gränslös kärlek.
Och minns du första gången Anders föräldrar besökte oss i hans lägenhet i Uppsala? Hur du gömde dig bakom en mikrovågsugn precis hela helgen. Efterhand lärde du dig att även de var snälla människor och du älskade verkligen att bo hos dem i deras hus. Mest älskade du nog alla de mysiga små sov- och gömställen Anders mamma fixade till dig.
Du förblev reserverad och blyg hela ditt liv men de få du valde att acceptera älskade du verkligen med hela ditt lilla hjärta. Och de dig. För när man lärde känna dig så var det ingen som inte smälte.
Du var en rackare på att gömma dig även när du s.a.s inte behövde. En gång hade du gömt dig flera meter högt upp i ett skåp där inte ens Anders såg dig. Som vi sprang runt och letade efter dig. Vi var t.o.m ute på gården för vi trodde du kanske hoppat ut. Det tog lång tid innan vi begrep hur i all sin dar du ens kommit upp dit men som den katt du var så var du också smidig och spänstig som en gummibandsfjäder. Vissa gånger undrar jag fortfarande var du hade gömt dig. Du kunde vara helt borta för att sen plötsligt sitta vid matskålen och vänta.
Du älskade att tjafsa med pippifåglarna. Jag tror banne mig att du trodde du var en hund ibland för du lät verkligen som en sådan. “Vaff, vaff”. Men fåglarna brydde sig inte och du var aldrig en sådan som skulle jaga dem.
På tal om hundar. Kommer du ihåg Rutan-taxen? Ni var nästan lika stora men det var du som var bossen. Nåde henne om hon var vid matskålen när du skulle dit. Eller kom för nära ditt personliga revir. Fast det var nog enda gången du var riktigt arg. Aldrig att du fräste eller gick till attack annars. Förutom om du var rädd. Då försvarade du dig verkligen med hela din kropp. Tack och lov hände det bara några få gånger och det var just hos veterinären. Även om de bara ville dig väl så var det förstås svårt för dig att förstå. Men du var alltid så otroligt tapper. Och du förlät oss alla varje gång…
Du avskydde att åka bil men tyckte det var ok att åka tåg. T.o.m flyg gick bra! Och som vi har rest runt. Du var alltid med när vi åkte på Sverige-semestrar. Nyfiket gick du på husesyn och när vi var i stugan i Gagnef, eller hos husses föräldrar, vågade du dig några gånger ut från den trygga verandan men jösses vad du kunde springa fort tillbaks igen. Du var verkligen ingen utekatt. Särskilt inte dina sista år. Då ville du inte ens utanför trappan. 16 kattår sägs ju vara 82 människoår så då får man lov att vara lite försiktigare. Vet inte om du kommer ihåg, men när du kom till mig försökte jag ha dig med ute, provade även med en sele, men du satte klorna i mina kläder och hängde fast som en kardborre. Först när du kom in igen så släppte du taget och var hur kaxig som helst igen. För så var det. Inne var du The Queen. Stolt, modig, kaxig, självsäker och obekymrad. Ute verkade det mest vara läskigt och oroligt för dig.
Den minen…
Och tänk som du har fått flyttat! Från Halmstad via Uppsala till Falun där vi hade fem olika adresser. Och sen till 08a land. Men det var aldrig några problem. Du hängde med och installerade dig nog snabbare än både husse och jag.
Din påse med leksaker står kvar här i köket. Bollarna, fjädrarna, mössen och snörena. Roligast tyckte du ändå vanliga presentsnören var. Och papperspåsar. Som du kunde fara in och ut i dem. För att sen gömma dig under köksmattan. Jag minns en gång, du var nog bara något år, när vi busat så mycket att vi båda somnade på köksmattan när vi bodde i Halmstad. Kommer du ihåg? Med åren blev du förstås lugnare men det var nästan alltid enkelt att få dig att leka med oss. Mattorna såg du alltid till så att de låg i en tillknycklad hög. Har fortfarande inte riktigt begripit varför men jag är säker på att du har en bra förklaring för du var smart och klok som få. Låg de inte tillknycklade så låg du på dem och ville vi skulle dra runt dig. Du hörde skillnad på om det var en tonfiskburk eller bönburk som öppnades. Var det den förstnämnda så kom du skuttande. Den andra lyfte du inte ens ögonlocket för. När du varit på toa berättade du det så vi kunde städa och hade väckarklockan ringt så såg du till att vi inte somnade om. Du fattade t.o.m när vi öppnade kylen för att ta fram enbart din mat.
Du gav så mycket trygghet, omtanke och kärlek. Var jag hemma själv så sov du på husses kudde och var jag borta så sov du på min kudde så husse fick sällskap. Och strax innan någon av oss kom hem, oavsett tid, så låg du på hallmattan och väntade. Samtidigt höll du stenhårt på din integritet och la dig ofta på dina olika små sovplatser för att få vara i fred.
Jag förstår helt ärligt inte hur jag någonsin ska kunna vara riktigt glad igen. Du har funnits i mitt liv så många år och allting jag gjort har utgått från hur vi har kunnat fixa bäst för dig. Du har aldrig, aldrig varit ett bekymmer. Tvärtom har du alltid, alltid varit glädje och du har gett både mig och husse all din villkorslösa kärlek. Det är inte alla förunnat att få uppleva det och jag tackar dig av hela mitt hjärta.
Lilla trollet. Jag hoppas du förstår hur enormt älskad du varit och är. Vi vet båda två här hemma att sorgen, smärtan och saknaden kommer att lätta så småningom, den gör ju tack och lov det, men inget av det kommer någonsin försvinna. Vi får bara lära oss att leva med det helt enkelt.
Älskade lilla katt, jag hoppas du minns oss också när du busar runt uppe i katthimlen. Vad som än händer i framtiden så kommer jag aldrig, aldrig att glömma dig. Din plats i mitt hjärta är för evig.
Kram från Ingmarie
