SUM 2017

Jag har funderat på SUM (Sörmlands ultra) i typ flera år men liksom aldrig ”vågat”. 5 mil är sjukt långt i min värld och särskilt när stora delar är i en massa obanad terräng.

Men för några veckor sedan började tanken gro igen om att jag kanske skulle slå till i år men jag la ner det ganska fort. Har ju inte sprungit särskilt långt på flera evigheter, förutom Lidingöloppet då, och diskbråcks-ryggen lever fortsatt sitt egna lilla liv. Vill den inte spelar det liksom ingen roll vad min skalle vill.

Veckan som varit har som jag skrev i går varit tokig och jag körde ju intervaller x 2 så sent som i onsdags. Ändå slängde jag in en fråga på SUMs FB sida för att kolla om någon hade en startplats till salu. I går! Fråga mig inte vad jag lider av för åkomma men någon är det garanterat.

Jag fick flera napp under eftermiddagen och velandet startade. Skulle jag våga? Skulle kroppen, och knoppen, hålla? Skulle jag frysa? Kollapsa? Vurpa?

Vid 18 hade jag bestämt mig. Jag ville! Så jag köpte en startplats. Och började fundera på vad i all sin dar jag sagt ja till. Och vad jag skulle ha på mig, hur många gel jag skulle ha med och hur totalt oförberedd och oladdad jag var.

Men det är tydligen så där jag funkar nu. Vill inte planera utan bara gå på känsla. Fördelen med att spontananmäla sig så här är ju att jag hinner aldrig bli varken nervös eller nojjig.😄

Starten på SUM går i Björkhagen bara några kilometer från mig så jag cyklade dit. Namnbytet och väskinlämningen gick supersmidigt och vips var det dax för start.

Banan börjar med ett varv på elljusspåret innan man springer vidare på själva Sörmlandsleden. Jag försökte hitta en skön känsla och fart och jag tror jag prickade precis rätt faktiskt. Banan är lätt i början på så vis att det är fast mark under fötterna men jag visste att det skulle bli andra tider. Dock inte exakt vilka andra tider…

Trail är som du vet min absolut sämsta gren men när det regnar blir jag om möjligt ännu mer världssämst. Klippor blir som skridskobanor, rötter och spång såphala, jord blir gegga och gyttja blir lervälling. Nu var det i ärlighetens namn långa sträckor med fina skogsvägar och t.o.m asfalt också, men de där milen bland bröte och jox var verkligen en utmaning för mig. Och många andra också visade det sig. Det var fler än en som stöp rejält i backen men på något mirakulöst sätt lyckades jag hålla mig på benen även om det flera gånger var snubblande (!) nära en vurpa. Men jag är duktig på att mesa. Och hålla mig i både träd och grenar. Och krypa på alla fyra alt åka på rumpan om det kniper. Jag märkte också att alla swimrunrace har gjort mig totalt respektlös för blöta och geggiga skor. Klafsade på som värsta treåringen på äventyr från början när andra kämpade för att hålla sig torrskodda.

Foto: Patrik Herwall

Utmed banan fanns fyra, eller var det kanske fem, energistationer med sportdryck, bullar, choklad och saltgurka. Enda jag var sugen på var kaffe!

Men jag tuggade i mig någon liten bullbit och chokladruta varje gång för jag vet att det behövs. De där gelen jag kör med är dock tokgrymma! Kommer aldrig i någon trötthetsdipp varken fysiskt eller mentalt! Magic! Jag är partisk men helt ärligt kan jag säga att jag troligtvis inte klarat det hela så bra utan dem. Att benen stumnar är en annan sak och där hjälper nog ingen (laglig) energi i världen.

Hur som helst. Kilometrarna tickade på även om jag hade noll koll på hur långt jag kommit. Enda gången vi löpare fick info var halvvägs, vid 30, 35,42.2 och 45. Fast egentligen var 45 fel för då var det ”bara” knappt 3 km kvar. Men vilka kilometrar! Man passerade mål men fick bara se det och istället springa en miljard backar (nåja) runt sjön. Vid varje kurva trodde jag att målet skulle synas men icke. Det enda som kom var ännu en backe. Men allt har ett slut. Även ett 5-mils terränglopp. Och även om jag kände mig pigg så får jag ju lov att säga att det var väldigt skönt för benen att få stanna. Och extra härligt att få ett så varmt välkomnande av Janne! Det är han som står bakom det hela och som var den som peppade mig mest till att komma. Är honom evigt tacksam för vet du, jag kom femma! Att det blev PB är ju inte så konstigt. Har nämligen aldrig kutat så här långt innan.

Mållet är i Haninge vid Rudan och gissa vad som bl.a finns där som jag inte kunde låta bli att besöka…

Sprada är aldrig fel men jag tror jag var den enda som fattat det. Så himla härligt!

Skorna fick hänga med i men jag är tveksam till om de någonsin blir sig lika igen. Eller om tårna kommer återfå sin hudfärg…

Tydligen har det aldrig varit sämre förhållande i skogen än i år så det var ju perfekt att jag valde just 2017 till min SUM-debut. Nu kan det ju bara bli bättre! För det här ska jag absolut göra om.

Men då ska jag nog både förbereda mig och ladda lite bättre.😜

SUM är precis så trevligt, tufft, kul och vackert som alla sagt och jag är så himla glad och tacksam att jag tog mitt förnuft till fånga och körde.

Hur de där supersnabba gör är för mig en för evig gåta. Särskilt en sån som Kajsa Friström som år efter år efter år presterar på absoluta toppen. I dag kom hon tvåa efter en spurt(!!!)strid! Makalösa quinna! Dessutom ödmjuk och härlig som få!❤️

Tack, tack, tack allt och alla för i dag!Särskilt kroppen som står ut med allt vad knoppen hittar på.

Kram från Ingmarie

6 Comments

    • Ingmarie

      Jag tänkte mer på rena asfaltslopp. 🙂 Eller typ 5/10 km lopp. SUM är ju mer ett äventyr! Och jag springer faktiskt max 4ggr/v.

  1. Jan-Erik

    Härligt att du vågade komma. Sedan var som sagt även Kajsa imponerad av dig när hon såg dig bada.
    Kramar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *