Stunder av lycka

Min fantastiska mamma delade i går en flera år gammal artikel men som (tyvärr) alltid kommer att vara aktuell. Inte bara för mig utan för alla oss som någon gång verkligen, verkligen tröttnat på livet. Den är tung som blyfylld gråsten, och jag grät mig igenom den, men den gav mig både en påminnelse och förnyat hopp. Detta kommer att passera. Och jag kommer känna livsglädje igen. Jag vet ju det egentligen. Men det där rackarns hålet gör ju inte enbart att man blir trött på livet. Man blir osmart. Det logiska tänkandet verkar ha gått och lagt sig någonstans väldigt långt bort.🙄 På något vis blir det också extra dumt och liksom ännu mer skämmigt just för att jag ju normalt sett har alla “redskap” som jag dessutom gärna vill alla ska använda. Jag mediterar, yogar, tränar, sover och gör alla andra “rätt”. Men jag är som sagt var bara en simpel människa med allt vad det innebär. Samtidigt är jag ganska säker på att allt hade varit ännu mycket värre utan alla mina “knep”.

Hur som helst så jobbar jag nu stenhårt på att hitta glädjestunder varje dag. För nu vill jag hitta min livsglädje igen. På riktigt. Den finns ju där! Någonstans…

Jag fick några meter då och då på mjuk grusväg när jag sprang i dag och kände mig glad! Det spritte liksom lite i kroppen och stegen gjorde inte ont just den lilla stunden.

Men Sprada lär få vänta… Isen är fortfarande toktjock!

En lunch på ett av mina favvohak här i 08a land med dessa tre finingar gjorde mig ännu gladare. Länge! Och ruskigt mätt.🤪

Det var kanske delvis därför simningen gick så bra. Fast jag tror det mest beror på att jag fick sällskap av två fantastiska glädjespridare.

Att jag är tacksam över dagen och över att ha dessa människor i mitt liv behöver jag nog inte skriva… 🙏🏻💕

Kram från Ingmarie

Tröttisen som kämpar på

Det finns ett visst hopp om att våren och barmarken kommer även detta år. Hittade en grusvägs-backe som var fullt springbar utan att riskera varken benbrott eller skallskador. Att vägen dit och hem var sisådär väljer jag att bortse från för att inte helt tappa det där hoppet… Eftersom även mitt telefonbatteri dör av kylan så finns inget bildbevis men 16 gånger blev det upp och ner hur som helst. Varje uppochner tog ganska exakt 3 min. 90 sek upp och 90 sek ner. Det kallar jag jämn fart.💪🏻

Sen hann jag bara duscha och äta lite innan jag somnade. Igen. Antingen sover jag inte alls eller så sover jag halva dygnet. D.v.s allt utom jämnt… Märkligt hur det kan bli när själen är trött.

Den där powernapen gjorde i alla fall att jag var piggare när jag träffade Camillafavvo-gymet. Eller om vi säger så här, jag ville inte sova i alla fall. Som alltid härligt att hänga med henne och passet gick bra! Liksom förra vecka när vi härjade på både gymet och hamsterbanden. Visa människor har ju den effekten. Kanske särskilt på tröttisar som mig.🤪

Kram från Ingmarie

Klenisen blir coachad

Enda gången jag känner att “åh vad skönt att komma ut” just nu, du vet så där på riktigt skönt med en känsla ända från själen, är som i dag efter ett Hot yoga pass plus en halvtimme i bastun. Det är minsann inte lätt att vara en klenis…

Det är hur som helst en himla tur att de båda finns och att det finns gott om dem. Annars hade jag väl aldrig tinat. Åtminstone inte innan juni. I bästa fall. Man kan ju inte vara riktigt säker ens då.😳

Varm och glad ända in i själen blir jag i alla fall alltid av att träna med Team Snabbare och Coach Ulf. Så mycket att jag tog en extra lektion i dag. Fast det var inte enbart för att bli glad. Jag behöver verkligen coachningen för även om jag “kan” simma nu så finns det massor att utveckla. Simning är skitsvårt om du frågar mig, det finns liksom alltid mer att lära sig och finslipa på, och jag får verkligen jobba stenhårt för minsta lilla framsteg. Men med Ulfs superba hjälp vet jag att det kommer hända grejer. Hjärnan fattar exakt hur det ska vara och se ut . Nu ska bara resten av kroppen också begripa.🤪 Öva, öva, öva!

Kram från Ingmarie

Is-livs varianter

Här i 08a land finns i princip bara två underlag ute att välja mellan nu. Asfalt eller is. Asfalt är väl i princip alltid bara asfalt men is kan visa sig i vansinnigt många olika former har jag kommit på…

Blank-is, knögel-is, skör-is, blöt-is, undersnö-is, puckel-is, vit-is, bilhjulspårs-is, fotspårs-is, cykelspår-is, skridsko-is, undervatten-is, superhalkig-is, fläckvis-is och ler-is. Finns säkert fler varianter men det gemensamma för dem alla är att ingen av alla dessa, inkl. asfalt, är något som min kropp gillar. Inte knoppen heller för den delen… Vi vill ha barmark, skogsvägar, stigar, grusvägar och gräs!

Tack och lov tolererar mina fötter Hokas speedgoat så jag åtminstone har en liten chans mot isen och halkan. (De vill ju annars bara ha Newton-pjux och dubbskor är inte ens tänkbart…)

Hoka-sulan är nämligen av någon särskild sorts gummi som greppar extra bra. Bl.a därför de är så bra för swimrun.🙏🏻 Asfalten får jag liksom bara härda ut för hur ont jag än får av den i kroppen så får jag ännu ondare både i kroppen och själen av att inte kuta.

Så jag kämpar på. En timme och en dag i taget. Nyttjar de få livsgivande andningshål jag har och orkar med just nu. Ett besök hos Kiropraktor-Micke är ett sådant.

Och i morgon ska jag till ett annat faktiskt!

Kram från Ingmarie

Nödlösningar

Jag vet att man inte kan göra något åt vädret men som det är nu påverkar det allt till det sämre.

Egentligen vill jag ju vara ute och göra mina aktiviteter. Jag t.o.m behöver det! Syret, ljuset, ljuden och friheten. Men när det snöregnar på tvären, ligger förrädiska isfläckar på marken och isen är tjock får jag välja inomhus. Det är ändå bättre än ingen träning alls. Löpband är inte superskoj men det är tur att de och innegym finns. Viss halkrisk finns dock, för jag svettas som i en bastu, men jag slipper i alla fall alla lager kläder, modd och att frysa.

Simbassäng inne är guld särskilt sådana här dagar. Där finns ju även (oftast) bastu! Och bara det här att träffa Team Snabbare-gänget gör att mina just nu väldigt få livsandar vaknar till liv en smula. Eller nej, snarare lika många smulor som i ett helt bageri!!!

Coach Ulf är outstanding och axeln klarade hela passet! Inkl. intervaller!

Nu hoppas jag denna glad-känsla håller i sig ett tag. 🙏🏻

Kram från Ingmarie

.

Tack!

Aldrig trodde jag det skulle bli så starka, stora och positiva reaktioner över mitt inlägg i går. Jag har fått massor av meddelanden, mail, kommentarer och telefonsamtal från kända och okända.

Från djupet av mitt hjärta: Tack! ❤Det som slår mig mest tror jag är, förutom all den kärlek och omtanke som finns runt omkring mig, hur oerhört många som känner igen sig och som tycker vi ska våga prata mer öppet om det som man väl kan kalla själslig smärta.

Så varför gör vi inte det? Vad är vi så rädda för? Egentligen menar jag… Kanske är det som med sorg. Man vågar inte fråga för man är rädd för att röra upp känslor och påminna den drabbade. Men vet du, man är typ världsbäst på att påminna sig själv och börjar någon gråta så är det snarare något positivt så som jag ser det även om det är “jobbigt”. Instängd gråt är ganska säkert ännu sämre oavsett tror jag…

Själen syns som bekant inte så väl på utsidan så det kan vara väldigt svårt att veta hur det står till med någon om man inte frågar. Sen gäller det förstås att den tillfrågade vågar säga som det är. Man måste inte berätta men jag tror som flera påpekat att det dels behövs och dels minskar faktiskt både skammen och mörkret när jag vågade berätta. Knasigt egentligen. Varför är det “bättre/mindre skämmigt” att ha t.ex en hjärt- och kärlsjukdom än en depression? Är man klenare eller en sämre människa bara för att själen kan bli oerhört sorgsen ibland? Jag är ju t.ex trots allt till 90% väldigt glad! På riktigt. Men så ibland tar det svarta över helt. Oftast känner jag det innan men ibland kommer det ganska oförberett. Och eftersom det inte är så ofta så blir det rejält. Det är förresten så med alla sjukdomar för mig. Jag blir liksom inte småförkyld eller är småhängig. När jag blir sjuk eller skadad snackar vi blodförgiftning med tut-tutbilen och avslitna muskler. Typ… Anders brukar gnälla över att det antingen är ingenting med mig eller så är det panik. Han är ju mer “normal” med äkta man-colds och jagärnogförtröttföratttränaidag-sjuka. 🤪

Men hur som helst. Jag vill inte älta detta till förbannelse. Jag är som sagt var någonstans på den hållbara isen nu annars hade jag inte pallat att skriva. Jag har valt bort och avbokat en massa som jag normalt sett skulle älskat att göra men det får vara så nu. Jag hinner nog det jag ska…

Kroppen har gjort oerhört ont, kanske mest p.g.a moddsliret, men i söndags märkte jag att det börjat ske en förändring när jag sprang. Det fanns liksom ett tryck i steget igen! Och energi! Jag har tränat, det är ju en av mina starkaste livlinor, men bara väldigt lågintensivt. Kanske det också vänder nu. Men jag skyndar långsamt. Det finns förresten inget alternativ där. Pressar jag mig för mycket i detta läge, fysiskt såväl som psykiskt, så kommer det bli en jättevak och då blir det ännu jobbigare att ta sig upp. Om det ens går. Jag tänker i alla fall inte testa! Nu ålar jag mig framåt här tills jag känner fast mark igen. Och det är nära för jag ser den!

Kram från Ingmarie

Den hopplösa skammen

Det här blir ett ganska långt inlägg men jag tycker det är viktigt och kanske en del t.o.m kommer att känna igen sig. Förhoppningsvis kommer även fler att förstå lite mer om detta som kallas “psykisk ohälsa”.

Jag är för det allra, allra mesta en väldigt glad människa. En sån som tycker livet är roligt, spännande och fantastiskt. Som gillar att leva, ser positivt på det mesta och som har både verktyg och knep för att göra vardagen stabil oavsett vad som händer runt omkring. Ja du vet sånt som träna, sova, meditera, yoga, äta näringstät mat, skala bort oviktiga saker, umgås med människor jag gillar o.s.v. o.s.v. Såklart jag även har skitdagar. När det mesta är skräp och tråkigt som attan. När motgångarna avlöser varandra och håret hela tiden står på ända hur jag än försöker tämja det. Men de dagarna är på något vis helt ok för jag vet att de är tillfälliga och att det väntar roliga saker runt hörnet. Saker jag ser fram emot och längtar till.

Men så finns det då den här andra sidan. Den svarta som även är så hopplöst skamlig.

Att ha verklig depression handlar inte om att vara ledsen eller tycka något är tråkigt. Det handlar inte heller om att tycka måndagar är trista för att de betyder ny jobbvecka eller att man gnäller och deppar över (oftast) småsaker. Enligt t.ex Psykologiguiden betyder depression “sänkt, lågt belägen, dämpad”. (Från det latinska ordet depressus.)

Vidare förklaring är: “Sänkt grundstämning, tungsinne, håglöshet. Depressivitet, deppighet” samt “Depression i psykiatrisk mening är ett relativt varaktigt tillstånd av svaghets- och tomhetskänsla, värdelöshetskänsla, skuldkänslor, självmordstankar med mera…”

För mig är det som att hamna i ett svart hål där absolut ingenting känns varken roligt eller meningsfullt. I-n-g-e-n-t-i-n-g. Spelar liksom ingen roll om jag fått alla tidigare önskningar uppfyllda plus 30 miljarder kronor. Den där meningslösheten ligger som ett fett lager över hela mig och in i varje liten cell. Det är ett mörker som är så starkt att jag gråter på dagarna för att hjärtat så envist fortsätter att slå och som på nätterna håller mig vaken för att gråten vägrar lämna mig.

Jag kan ärligt säga att om jag inte haft träningen, och verkligen både lärt mig och förstått dess oerhört positiva effekt på mig, så hade jag inte tagit mig upp ur sängen och soffan och ut överhuvudtaget nu. Jag kanske inte ens hade orkat andas. För när allt är ett mörker, när ingenting betyder något, när hela livet känns som en kamp och ångesten kryper under skinnet, då är det väldigt, väldigt lätt hänt att vilja slippa finnas. Eller som Ann Heberleins boktitel:Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.”

Min livslängtan är dock större än min dödslängtan och det är väl därför jag fortfarande andas och kämpar för att inte fastna i det där hålet när jag ramlat i. Grejen är ju också att jag inte bara försöker ta mig upp och ur det mörka. Jag slåss även mot skammen. För jo den finns där. Hela tiden. Trots att vi skriver år 2018 och är öppnare än någonsin när det gäller det mesta, även psykiska sjukdomar, så är det “skämmigt“. Att vara psykiskt sårbar är inte alls lika ok som att vara benskör, ha cancer eller allergi. Kanske för att i vårt samhälle “ska” man vara glad, pigg, energifull, produktiv, framgångsrik och nöjd mest hela tiden. Eller så ska man bara “ta sig i kragen och rycka upp sig”. Men vet du, det är förskräckligt svårt att ta sig i kragen när man inte ens har någon krage att ta tag i!

Jag vet ju dessutom att jag vunnit högsta vinsten på livets lotteri. Jag har ju liksom egentligen “allt” för att vara övervägande lycklig. Med andra ord borde jag skämmas som inte är det hela tiden. Vilket jag gör. Och det gör förstås inte varken hålet eller mörkret mindre…

 

Varför det blivit så här för just mig vet jag inte riktigt men troligtvis är det genetiskt eftersom det finns i min familj. Jag har en diagnos, men har inte velat utreda vidare för jag finner ingen riktig anledning. Jag tänker ändå inte bli min sjukdom eller ta en massa piller för att dämpa det hela. Första gången jag blev verkligt drabbad är ca 10 år sedan och för att göra en lång story väldigt kort så slutade det med en tvångssjukskrivning som varade i över ett år. Dit vill jag inte igen. Skillnaden då mot nu är att jag dels har en helt annan kunskap och dels har helt andra livlinor. Det gäller bara att jag liksom håller näsan över ytan, fortsätter andas och använder de hjälpmedel jag vet funkar för mig innan det är för sent.

Vi kan likna det vid att du trillar ner i en isvak. Får du panik och börjar kämpa, hyperventilera och fäktas är du i princip körd. Då vinner vaken. Om du däremot låter den första chocken få gå över utan att du grips av panik så kan du andas lugnt, tänka klart, göra de rätta rörelserna för att ta dig upp, försiktigt dra dig glidande över isen tills du känner dig säker och vågar ställa dig upp igen.

Just nu är jag där på isen någonstans mellan vaken precis innan jag vågar och kan ställa mig upp igen. Jag kommer klara det även denna gång, det vet jag nu. Jag ser solen och ljuset igen. Och upplever åter en verklig livslust.

Mina råd till alla drabbade och närstående är väldigt “enkla”. Våga fråga, våga prata, våga be om hjälp, våga ta emot hjälp och våga vara du.

Själv ska jag jobba vidare med den nyfunna livsglädjen och sluta skämmas! För som sagt var, jag är i grunden en väldigt glad person som älskar livet.

Jag vill även passa på att tacka er som på något vis hört av sig, som finns där och som hjälper mig. Ni vet vilka ni är.❤🙏🏻

Kram från Ingmarie

Mörker

Jag vet att jag kan hamna i svackor. Svarta sådana. Särskilt efter långresor och/eller när kylan och mörkret får tag i mig. Det är “min andra”, mörka, sida som är minst lika stark som min ljusa.

Men denna gången är det överjävligt. Inget verkar hjälpa och tro mig, jag har en hel arsenal av “knep”. Känslan av meningslöshet hänger ändå som en tung, blöt filt över mig. Även när jag springer. Eller har egen simbana.

Så kanske jag pausar här en stund. Och hoppas både ljuset och vårvärmen väldigt snart kommer tillbaka. För det gör det. Någon gång.

Kram från Ingmarie

Kyrkogård, sol och frysgym

Det kanske är lite perverst på något vis men jag gillar verkligen kyrkogårdar! Det är alltid så fridfullt och lugnt och de påminner mig alltid om livets skörhet och skönhet.

Skogskyrkogården är extra fin och fantastisk tycker jag. Inte bara för att det är ett Världsarv utan även för att den är jättefin att springa i.

Kanske särskilt i förmiddags när solen gjorde allt lite extra vackert. Jag älskar verkligen solen! Djupt och innerligt.

Jag tar det dock väldigt easy. Kroppen och huvudet är trötta efter hela denna omställning med väder och tidsskillnad känner jag. Så där så jag faktiskt får kämpa för att ta mig upp ur sängen på morgonen och sen inte fastna i soffan. Dvs inte riktigt jag. Men det vänder säkerligen så småningom. Gympasset gick i alla fall oväntat bra. Trots att det var lite “Aussi-AC” varning för värmepumpen hade visst gått sönder. Värst var det såklart för de i repan som måste stå still. Vi som tränade höll ju oss åtminstone hyfsat varma. Och axeln kämpar väl!

Fast jag får ju lov att säga att jag var extra tacksam att jag hade tagit på mig min Dryrobe. Jösses vad den värmer gött! Och jag är även väldigt tacksam över att det är dagsljus fastän klockan passerat 17.

Kram från Ingmarie

Glädjetankning pågår!

Här gäller det att fylla på med gladgrejer för att hålla både hjärtat och kroppen varm. Och om det är något jag är bra på så är det just det!

Även om jag innerligt ogillar snö och kyla så vill jag springa en sväng. Alternativet, att inte springa, är nämligen ofantligt mycket sämre. Tungt och trögt och ryggen var inte glad någonstans.

Men jag blev ändå väldigt mycket gladare och ingen kan väl påstå att jag är färglös.

Mat är viktigt. Och den ska vara både näringsrik, vego och god såklart. Sån som man alltid får på The plant. Dessutom är det ju väldigt lyxigt att slippa både laga maten och diska efter sig.

För att inte tala om hur lyxigt det är att ha finsällskap av Kenth. Mycket roliga planer på g i hans skalle. Sådana som liksom smittar av sig.😀

Sen har vi ju simningen. Är så himla tacksam att axeln kan och vill igen. Det är en smula stappligt fortfarande men jag har hopp om att det vänder snart. 30 minuter har jag kommit upp i utan att den gnäller. Den är liksom mer trött då och vill inte riktigt mer. Lika tacksam är jag över att bästa Carola ville och kunde hänga med mig. 🙏🏻💕

Kommer du ihåg att jag i går berättade att jag satt jämte en amerikan på planet mellan Singapore och Stockholm och att vi babblade hela tiden? Utom de timmar vi synk-sov. Jag är så sjukt imponerad och inspirerad av denne man! Han heter Sam förresten. Hans livsstory är otroligt fascinerande. Faktiskt helt makalös! Efter en svår livshändelse för flera år sedan bestämde han sig för att sluta jobba, sälja alla sina prylar, leva sitt liv fullt ut och bara resa runt. Han har bl.a levt med munkar i Australien och varit på platser jag aldrig hört talas om och upplevt saker som är få förunnat. Däremot har han aldrig varit i Europa, förrän nu då, och på söndag åker han till Jokkmokk för att åka hundsläde och bo i tält i 10 dagar. Hur coolt är inte det?  Och hur coolt är det inte att vi fortsatte babblandet om allt och inget i ännu fler timmar och jag vet nu att det kommer bli ännu fler. Tacksamhet över att ha fått träffa denne människa är inte ens ett tillräckligt ord.

Och här hemma har jag ju min Super-hero!

Kram från Ingmarie