Den där speciella dagen…
Trots att det är 27 år sedan är och förblir den 1:a oktober en mörk dag för mig med en stark påminnelse om livets oerhörda sårbarhet och ändlighet. Jag hade såklart helst velat slippa att ha behövt gå igenom och uppleva allt det där fruktansvärda men samtidigt kan jag känna en slags märklig tacksamhet. Tacksamhet över att jag lever, över allt jag har, allt jag får vara med om och att jag är frisk. Mitt jobb påminner mig ju också i princip dagligen om hur allt det vi har, och kanske tar för givet, kan ryckas bort från oss på ingen tid alls.
Så jag lever på mitt liv så som jag vill. Gårdagens lilla klenhet verkar ha försvunnit lika fort som den kom och tur är väl det för jag har haft en ledig dag och en sån ska ju nyttjas på bästa sätt och vis. Eller hur? Har därför både kutat, kört toksvettig Hot Mojo och övat vidare på PT-Rafaels övningar. Tycker det går riktigt bra! Bebis-vikterna börjar så sakteliga gå över till barn-vikter. I vissa fall kanske t.o.m lite mer! Typ tonårs-vikter. 🤪💪🏻
Sen har jag visst även fått bästa yoga-och meditationssällskapet! Demi alltså. Jag vet faktiskt inte hur många gånger per dag jag dör sötdöden.
Kram från Ingmarie