Nog för att jag absolut inte vill ha ett jobb där jag måste sitta på rumpan mestadels men det känns ju lite väl tufft att nästan inte få sitta överhuvudtaget arbetspass efter arbetspass. Det här är första gången sen frukost jag satt längre än 45 sekunder. På bussen från jobbet kl 21.41 tre hållplatser till tuben.
Nej, jag har inte haft någon rast så jag kunde vila och det är ju tyvärr inte första gången det blir så här… Inte konstigt benen känns som bly och kroppen allmänt protesterar… Jag skrev ju lite om hur jag funderade om detta även här och här och jag kan väl konstatera att ingen direkt förbättring har skett… Det hade varit extremt enkelt beslut att bara sluta men “problemet” är att jag ju egentligen verkligen, verkligen gillar både själva jobbet och kollegorna jätte-mycket. Det är belastningen det är fel på och jag är inte ensam om att uppleva samma. När ska politikerna förstå?
Men jag fick åtminstone min abstinens stillad och en liten endorfin-dusch innan jobbkaoset tog över. Man får (tydligen) vara glad för det lilla.🤪
Kram från Ingmarie
Att du orkar! Jag hade varit död innan lunch…
Hoppas någon vettig person förstår att det inte kan fungera sådär. Finns väl ingen människa som är tipptopp på jobbet utan en enda rast?
Jag börjar inte förrän vid lunch så tills dess är det inga problem.🤪Cheferna jobbar på lösningar men det är inte helt enkelt… 😢