Halmstad dag 4

Man kan verkligen inte besöka Halmstad utan att kuta på Prins Bertils stig. Det vore faktiskt snudd på kriminellt. 🤪 (Och kan man inte kuta kan man gå/cykla. Det finns t.o.m vissa delar som funkar för rullstol!)

Stigen är totalt ca 18 km one-way till Möllegård och börjar egentligen vid slottet inne i stan men jag började hos “mig” några kilometer bort.

Sen är det bara att följa vattnet och de blå träpålarna till Tylösand. Just i dag var det i princip ingen vind alls, soldis och en luftfuktighet som måste varit så nära 100% det kan utan att det börjar regna. Varmt och skönt var det också så jag var väldigt snabbt plaskblöt av både svett och fukt. Sånt tycker jag är jättehärligt! Varför jag hade en jacka på mig när jag startade kan jag dock inte förklara. Den åkte av redan under den första kilometern.

I Tylösand var det folktomt på stranden men i vattnet var det fullt av livräddare. Jag förstod ju att de övade men jag fick lite dåliga vibbar och en klump i magen. Det där påminner mig nämligen alltid om den 1/10 1991 då ett ungt liv tog slut och mitt förändrades för evigt. Det var ju dessutom precis där det hände. Tiden läker inte alla sår, eller tar bort sorg, men tiden gör däremot att formerna av det som gör ont förändras och man lär sig att leva med det.  Det svarta blir lite mindre svart och det smärtsamma lite mindre smärtsamt. Men det går aldrig över. Så tror i alla fall jag utifrån de erfarenheter livet hittills gett mig….

Efter Tylösand fortsätter man utmed havet en bit innan man tar höger in i det jag kallar den halländska regnskogen. Det är som att komma till en helt ny plats! Vilket det ju i och för sig är men du fattar nog vad jag menar.

Stigen tar slut vid Möllegård och då blir det lite asfaltspring antingen in till stan eller ner mot havet igen. Jag tog mig mot det sistnämnda.  Efter två timmar (inklusive en omväg) var jag tillbaka  vid stugan igen. Glad, nöjd och totalt genomblöt.

Stod kvar en bra stund vid havet för att bara njuta av utsikten, flyttfåglarnas svävande och värmen. Och det där ljuset alltså! Bedövande magiskt!

Sen har jag sån tur att mina fina vänner Sara och Karin hade både tid och lust att hänga med mig en stund så det blev lunch på Cortado  i dag också minsann! Some girls har det väldans bra!

Solen sken men jag hade bestämt mig för att gyma så då blev det så. (P)rehaben måste skötas oavsett så att jag (förhoppningsvis) kan fortsätta slippa ha ont och kunna njuta av att kuta.

I princip lika svettigt där som ute och jag blev duktigt trött. Kanske gårdagen spelar en viss roll också…

Körde även extra rörlighet och extra vila efter. Det är såna extra-grejer man kan lyxa med när man har ledigt!

Det blötaste hade dock inte kommit ännu. Det kom nu i kväll. Jag och bästa Micke gick en lång runda ner mot havet från hans fina hus för att verkligen hinna snacka av oss. Jättevackert, varmt och sol-disigt. Men vi såg inte vad som hände bakom oss.. Inte förrän vi vände för att gå tillbaka. Gigantiska kolsvarta moln välde över oss, åskan började dundra och sen kom regnet.

D-e-t regnet. Du vet ösregnet. Men som vi konstaterade. Det är ju bara vatten.

Kram från Ingmarie

2 Comments

Comments are closed.