I väntan på värmen

Det spelar ju ingen roll vilket väder jag helst vill ha och önskar mig, det blir vinter, kallt och mörkt oavsett. Så jag får gilla läget och göra det bästa möjliga av det hela tills jag kan dra till andra breddgrader om en si så där sex veckor. Känns förstås ruskigt långt bort men vis av erfarenhet (jodå!) så vet jag att tiden går fort. Även när man längtar!

Minusgraderna har gjort att det blivit lite småhalt i skogen men inte värre än att det går att kuta. Körde t.o.m intervaller utan problem. Sedvanlig uppvärming ca 20 min. +  3 x 10 min, tröskel + 12 x 30-30 så fort benen förmådde., utegym och nedjogg. Så härligt att kunna vara ute i flera timmar precis den (korta) tiden solen visade sig. Lyxigt!  Och man håller ju faktiskt värmen hyfast bara man håller i gång. Det blev dock ingen lång stretch-stund ute efteråt. Frusen svett är ingen hit.

Jag hann även ner till sjön, och tillbaka hem, innan det mörknade strax efter klockan 15. Tyvärr går nämligen inte elljusspåret ända ner till sjön så det gäller liksom att pricka hyfsat rätt om man vill simma i ljus.  Eller så får jag väl helt enkelt ta med en pannlampa… Å andra sidan hade jag inte velat missa detta för ännu en gång bjöd naturen på magi! Så makalöst vackert!

Änderna höll mig sällskap men de höll sig av någon anledning utanför kameralinsen. De kanske har kommit på att de är med på bild och är egentligen för blyga för sådan offentlighet. Vem vet, vem vet?

-3 grader i luften och strax under +3 i vattnet. Själva simmet är egentligen ingenting, särskilt inte nu när jag “fuskar” med både neoprensockar och vantar, utan det är stunden efteråt innan jag fått av mig det våta och på med det varma, torra som är det svåra.

Men precis som förberedelserna så är detta en del av hela “ritualen” och jag vill inte vara utan någon av dem Mitt kryddiga te efteråt är det godaste teet jag vet och det gör underverk för en frusen kropp. Dock inte fingrar och tår. Och det må göra ont när knoppar brister men det gör det banne mig också när tår och fingra tinar!

Om du undrar över “hålet” på jackan så var det klant-Nilsson som lyckades stå för nära en sån där “grill-eld” vid Hellas för någon vecka sedan. Tyckte det var ett smart sätt att fortsätta tina när teet var slut och jag hade hela vägen hem att cykla innan jag kom inomhus. Men det var alltså mest bara korkat. Egentligen spelar det ingen roll så länge det inte regnar men retsamt är det. Ska prova lämna in den till skräddaren här i byn. Annars får jag hoppas det inte regnar mer i vinter. Eller att tomten kommer med en ny.

 Kram från Ingmarie

Olika (roliga) jobb

Mina första ord när klockan ringde  i morse och det fortfarande var svart ute var: ”jag tror jag skolkar i dag.”
Det gjorde jag såklart inte. Min tränings- och arbetsdisciplin är tack och lov starkare än så. Men visst kan den där latmasken gapa väldigt högt och envist emellanåt. I alla fall min…🙄

Väl på gymet hade jag förstås redan glömt de där orden. Faktum är att princip ingenting hade kunnat få mig att skolka från detta “jobbet”.

S-å-h-i-m-l-a-s-k-o-j! 

 

Jobbet, dvs det som ger mig lön, hade jag väl i ärlighetens namn kunnat skolka från men det har i alla fall varit en helt ok dag med “lagom” att göra. Sen är det ju också trots allt lönen som gör att jag kan roa mig som jag gör på fritiden.

Kram från Ingmarie

Svett, kyla och ett annorlunda plåster

Kroppen är  väl ändå en ganska märklig manick? Nu tog vi det som sagt var väldigt lugnt i lördags men nog trodde jag att sex timmar i skogen skulle sätta mer spår än så här i benen. (Typ ingenting.) Däremot känns måndagens PT-drillande desto mer men bara i överkroppen. Jösses alltså. Men det är bra för det betyder att 1: jag gjorde rätt, 2: det finns utvecklingspotential och 3:  jag maskade inte trots att PT-Rafael påstod det var “tändsticksvikter”.

Man botar som bekant träningsvärk bäst genom att röra på sig och även om överkroppen inte rör sig jättemycket i löpning så rör den sig. Och framförallt behöver den använda sina muskler för att hålla ihop sig med underdelen.

Huvudpasset blev en enkel fartlek, 40 x 30-30 hard-easy, plus 240 utfallsteg (jo jag räknade) i backe, grodhopp och enbens-hopp.

Kändes riktigt bra! Och kul!

Belöningen var en skön men kort simtur i Söderbysjön. Änderna var inte så sällskapliga i dag utan höll sig långt bort på andra sidan. Hoppas de inte tröttnat och övergett mig…

Så vansinnigt vackert. Måtte isen hålla sig borta länge, länge så jag kan fortsätta med det här.

Sjövattnet var förvisso kallt men det riktigt kalla hände här.

Jag har en mycket mild variant av något som kallas Aktinisk keratos. En slags skada på huden som man oftast enkelt kan ta bort med kryobehandling som innebär att man med hjälp av dikväveoxid fryser bort förändringen. I sanningens namn kändes det inte så kallt trots att det är nära -90 grader.Biverkningarna är få men det kan bli ett litet sår så simningen lär tyvärr få vila ett tag. Tur i oturen så får jag ju kuta och extra bra att det just i dag kom ett paket på posten med två par Altra-skor.. Ganska bra “plåster på såren” ändå.

Kram från Ingmarie

Det jobbigaste av allt

Utbildningsdag på jobbet = sitta, sitta, sitta, lyssna, lyssna, lyssna.
Förutom den timmen jag själv höll föreläsning vill säga för då passade jag minsann på att både stå och babbla. D.v.s en sån dag jag tycker är snorjobbig och får kämpa mot både trötthet och värk i kroppen. Det är typ en miljard gånger enklare att jobba “vanligt” trots stress och många steg och triljoner gånger enklare att träna lika många timmar. Någon kontorsnissa kommer jag då aldrig att bli…

Det har såklart varit en jättekul och lärorik dag med ämnen som donation, sår, mätvärden, EEG och om hur man kan ta hjälp av ultraljud för att sätta infarter i kärl.

Det mesta har varit i en och samma sal men även i en med dagsljusutsikt. Typ det enda i dag förresten.

Det är ju så mörkt att ögonen nästan inte vill vara öppna. Tur det är bra med lysrör inne på Eriksdalsbadet för annars hade jag garanterat somnat där…

Det är också tur att träningen finns för annars vet i sjuttsingen hur jag skulle överlevt de närmsta månaderna. Någon mer än jag som längtar efter ljuset? Och värmen?

Kram från Ingmarie

Hjärnvila. Men inte kroppsvila

Min lilla skalle går ofta på högvarv och jag har som bekant inga som helst problem med varken att hitta på saker eller att roa mig själv. Men det betyder inte att jag inte gillar att låta den vila. Tvärtom! Meditera är ett väldigt bra sätt.  Ha en PT som säger vad jag ska göra ett annat. Mediterar gör jag ju varje dag men i dag har jag även lyxat med inte mindre än två PT-pass.

Det första med Ulf och Team Snabbare. Vi var förvisso några fler än bara jag men dessa pass är alltid i liten grupp vilket innebär massor av feedback och både “allmänna” såväl som personliga övningar.  Lika bra i dag som alla andra gånger. Och kul såklart!

Andra passet var med PT-Rafael.. Det var ju ett tag sen sist och milde himmel vad jag saknat det! Jag säger det igen. Alla borde köra med PT då och då. Inte bara för att bli lite extra pushad och för att bli kollad så man gör rätt, utan även för att  få nya idéer och för att få ny inspiration. Vem vill och behöver liksom inte det mellan varven?

Den här hade jag t.ex aldrig kommit på själv. Och den är betydligt svårare än vad den ser ut att vara.

Nu återstår att se hur jag blir påmind om denna dag i morgon.

Kram från Ingmarie

Återhämtning

Förvisso tog vi det lugnt i går men nog jag trodde att det skulle kännas av lite mer i dag. Jag var inte ens stel när jag steg upp ur sängen i morse. 🙄Det känns faktiskt  helt som vanligt i kroppen. Lite snopet känns det allt. Men kanske det kommer efter de där berömda 48 timmarna. Morgondagen lär utvisa om så är fallet. Fast då både vill och behöver jag vara pigg i kroppen om jag ska klara av de utmaningar som väntar. Mer om det då.

Jag hade hur som helst bestämt redan innan att chilla i dag och satsa på återhämtning. Sånt är jag faktiskt ruskigt bra på! Förutom ett yin yoga pass så tog jag hojen till Hellas för en liten simtur. Där är man sällan ensam och absolut inte en helgdag. På gott och ont. Den där unika frihets-och upplevelsekänslan blir liksom inte riktigt densamma när det är 10-15 bastubadare som tjoandes ska ta sig i vattnet samtidigt som jag simmar. Men jag höll mig på den ”fria” vänstersidan av den nyanlagda bryggan medan de var på den högra  ”bastusidan”.  Bryggan är ju som sagt var precis fixad för att funka till Stockholm winterswim den 18/1.

Jag var i alla fall väldigt ensam på min sida. Hade inte ens några änder som sällskap. Det här var även första gången jag gjorde iceswim utan att ha tränat någonting innan under dagen, det är ju så det kommer vara den 18:e,  och det gick bättre än väntat! 4,2 grader i vattnet, 3,5 i luften. Totalt 8 min. utan att ens hacka tänder efteråt. Kanske jag börjat vänja mig lite mer?

 

Kram från Ingmarie

Stockholm Rogaining sex timmars 2019

Det där att vara lättövertalad (alternativt lättlurad) är antagligen både bra och dåligt.  Med facit i hand vet jag att bli övertalad till att köra sex timmar poängorientering på  Stockholm Rogaining är ett äventyr utöver det vanliga och något jag kommer minnas resten av mitt liv.

Frågorna och funderingarna var oräkneliga innan. Hur fort skulle mina lagkamrater Jan-Erik och Lars kuta? Vem var förresten Lars? Hur svår terräng kunde jag förvänta mig? Hur skulle jag packa ryggan och hur ofta pillar man i sig gel och vätska när man håller på så där länge? Och hur skulle det bli när det blev kolsvart och pannlampan blir det enda ljuset? Skulle jag hålla mig på benen och framförallt, skulle jag orka? Sex timmar på benen är lång tid.

I god tid cyklade jag bort till mötesplatsen där Jan-Erik hämtade upp mig så vi kunde fara till Sollentuna på andra sidan stan. Det började lite oroväckande redan där för vi irrade runt bra länge innan vi ens hittade ingången till Rudbecksgymnasiet där samlingstället var. Väl där var det dock inget att ta fel på. Stället var fullkomligt översvämmat av folk som skulle vara med. Antingen kutandes sex timmar eller på hoj i fyra timmar. Oavsett så är det flest poäng som vinner. Och snabbast tid om poängen är densamma.

Det fanns en massa välkända ansikten och Lars visade sig vara en väldigt trevlig prick. Såklart. Förstår inte hur jag ens kunde ha funderat på om han skulle vara det. I princip alla löpare är väl trevliga?

Exakt klockan 11, d.v.s en timme före start, fick vi kolla på kartorna och börja planera.

Vi tyckte vi hade en ganska bra plan till slut. Och det hade vi men det skulle visa sig att den var en aning för mycket optimistisk. (Läs väldigt mycket för mycket.)

Strax innan 12 var vi i alla fall ute och så redo vi kunde bli.

Vi tog det megalugnt och hittade första kontrollen som låg närmast direkt. Sprang vidare och prickade även tvåan och trean. Och fyran, femman, sexan och hur många det nu blev till slut. Vi hittade faktiskt alla utom en på slutet som vi skippade av tidsbrist men jag återkommer till det.

Vid kontrollen längst bort, och med mest poäng, virrade vi runt för att leta efter Jan-Eriks kompass som han tappat vid en vurpa. Trodde han. Det visade det sig att den låg i en ficka. Där kom första gapflabbet. Det skulle bli många, många fler!

Som när vi pausade för att sätta på pannlamporna.

Då började Lars plocka upp en liter yoghurt, en liter juice och diverse godsaker. Inte undra på att hans rygga var tung! Så himla charmigt!

Eller då jag fick stora abstinensdarren när vi kutade förbi den ena sjön efter den andra utan att jag hoppade i.

När det blir mörkt i skogen blir det väldigt mörkt. Och när en pannlampa  strejkar (min) blir det ännu mörkare. Och när en hamstring lägger av (Jan-Eriks) så är det svårt att kuta på. Det var därför vi skippade att leta efter en av kontrollerna där på slutet. Man förlorade nämligen 20 poäng för varje minut man överskrider maxtiden. Onödigt surt liksom. Vår plan var från början att även hinna med en del kontroller på den andra kartan men det var bara att glömma. Märkligt att trots att man har sex timmar på sig så kan det bli riktigt stressigt på slutet! Vi hann dock med två kontroller till innan vi kom i mål med sju minuter till godo!

Resultatet visade att vi minsann kom fyra i veteran-mix klassen och de före hade vi inte kunnat rå på även om vi haft fungerande pannlampa och lår.

Efter dusch satt maten som en smäck. Det hade den garanterat även utan dusch för jag hade hunnit bli riktigt hungrig på slutet. Gel är ju inte så jättemättande precis. Vegomat rakt igenom så det blev flera extra plus för detta skojiga evenemang!

Jag är jättenöjd, tacksam och glad över denna fina dag med härligt sällskap ute i det fria! Inget ont, ingen energisvacka, ingen vurpa och inga vilsespring. Dessutom ett nytt personligt rekord för mig i tid jag hållit på i ett sträck. (Och ja, det var enormt mycket både roligare och enklare än att gå/stå på jobbet samma tid. )

Tusen tack Jan-Erik och Lars för i dag! Jag blir väldigt gärna övertalad till fler sådana här äventyr!

Kram från Ingmarie

 

Laddar!

Jag läser om människor som “råkat trycka på anmälningsknappen” och tänker att svårt kan det väl ändå inte vara att låta bli?
Sen gör jag (nästan) precis samma sak själv. Inte trycker på anmälningsknappen (då hade jag nog hunnit sansa mig för det innebär ju oftast att man även måste fylla i en massa detaljer innan) utan bara de två bokstäverna J + A utan att riktigt tänka efter exakt vad det är jag säger ja till.

Så istället för att köra den ursprungliga “förstahelledigahelgenpåfemveckor-planen” ska jag i morgon vara med på Stockholm Rogaining. En sex timmars (!!!) poängorientering tillsammans med två gentlemän. Man kör i lag (vi är med i 50+ klassen) och ska samla så många poäng som möjligt under sex timmar. De kontroller som är längst bort/ sitter knepigast ger (förstås) flest poäng.

Det är några grejer med det här som gör det hela en smula extra spännande.

1: Jag har aldrig, aldrig, aldrig kutat i sex timmar totalt förut. Hur ont får man i benen? Hur trött blir man? Hur ofta bör jag pilla i mig energi? Men jag försöker tänka att det kan inte vara mycket värre än att stå/gå på hårda betonggolv, utan energi, under samma antal timmar så som jag ofta gör på jobbet…

2: Jag är hyfsat ok på att tyda karta men snudd på urkass på det här med kompass. För att inte tala om hur det blir när det blir mörkt och jag kommer ha fullt upp med att hålla ordning på pannlampan, var jag sätter fötterna och att inte tappa bort mina kamrater.

3: Laddningen har väl kanske inte varit den mest optimala. Onsdagen var ju inte precis så lugn. I går joggade jag förvisso bara en kort sväng men jobbet bjöd på både stegrekord och övertidsjobb. I dag har jag i alla fall ägnat mig åt stillasittande (men spännande) projektarbete sittandes vid datorn och enda egentliga rörelseaktiviteten har varit vattenlöpning och sim. Med andra ord så har benen fått vila! Bara hoppas det räcker…

Packningen ser också lite annorlunda ut mot mina vanliga.

Hur det än blir, och hur det än går, så kommer jag i alla fall garanterat att vara en erfarenhet rikare i morgon kväll!

Kram från Ingmarie