Vad gör folk…

…före/efter jobbet?

Dvs de som inte tränar. Jag fattar att man kan städa, laga mat och en massa annat men jag menar för att få energi och ork. Eller är det bara jag som tycker shopping, städ, biltvätt och sy gardiner är mest tråkigt och energikrävande?

Själv behöver jag träna för att palla jobba. Trots, eller pga beroende på hur man ser det, jag har ett ganska rörligt jobb. Åtminstone sitter jag inte särskilt mycket. Ibland inte alls. Och ja, man blir trött i benen av det. Då gäller det att ha just ork och energi.

Däremot kör jag sällan riktigt hårda pass innan jobbet. (Med några få undantag.) I dag blev det ett lugnt löp-pass inklusive sprada (med kläderna på) och lite yoga.

Det är ju tur vi är olika men jag är säker på att fler skulle må bättre om man var ute och rörde på sig mer före/efter jobbet. Vad tror du?

Kram från Ingmarie

Fridag!

En helt ledig dag totalt befriad från en enda klocktid, hur härligt är inte det? Inte blev den sämre av att solen skinit varenda minut och vinden varit så där perfekt ljummen.

Förutom att kuta en runda i skogen har jag tillbringat hela dagen i och vid Flaten-vattnet.

Så ljuvligt att det inte finns ord nog.

Vill också tipsa om ännu ett bra ”Sommar”. Filosofen och  litteraturforskaren  Martin Hägglunds  program var både intressant och tankeväckande. Rekommenderas! Och visst har jag sagt att Musses var enastående bra?

Kram från Ingmarie

Även lite räknas

Tokfint väder och jag jobbar mer än vanligt. Många extrapass men i morgon ska jag vara ledig! I dag hann jag bara ett kort simpass i Söderbysjön men allt räknas, eller hur?


Det positiva är i alla fall att axeln kändes ganska ok! Och att det var riktigt lugnt på jobbet.🤩

Kram från Ingmarie

 

 

 

 

 

 

Hemma-sightseeing och axelfix

Jag har inte semester men en ledig dag mitt i veckan utan en endaste plan mer än att besöka “mirakel-Erik” på Kiropraktorkompaniet. Det är guld värt att ha två bra kroppsfixare på samma ställe. Har inte den ena tid så har förhoppningsvis den andra. Erik hittade direkt vad som felade i min axel så förhoppningsvis är det onda borta nu. (Det finns ju en anledning till varför jag kallar honom för just “mirakel-Erik”…)

Innan det där besöket gick jag hela vägen till SoFo-gymet. Det är inte särskilt långt om man springer men gå tar ju evigheter. Egentligen tycker jag det är skittrist att gå men med Musses “Sommar”i öronen blev det en riktigt trevlig tur! Otroligt bra program och snudd på ett måste att lyssna på!

Gympasset var inget märkvärdigt men jag hade skoj och blev svettig. Dvs det viktigaste.

Sen gjorde jag något jag länge velat göra. Jag tog en sight-seeing båttur under Stockholms broar.

Turen tog 2.15 timmar och är audio-guidad. Man kan välja vilket spåråk man vill ha den på och jag valde engelska både för att jag tycker det är ett bra sätt att öva på och för att det ofta faktiskt blir bättre. Med facit i hand var det helt rätt eftersom det var mycket beskrivningar, förutom om Stockholm såklart, om Sverige och svensken. Känns som det hade låtit väldigt knasigt att höra om hur svenskar gilla att fika, påta i trädgården och åka långfärdsskridskor på svenska. Eller så hade de något annat avsnitt på svenska. Kanske hur turister upplever oss? Jag får nog åka en gång till för att få reda på det! Faktum är att jag lätt skulle kunna göra det oavsett för det var otroligt bra! Att få se sin stad från vattnet är en upplevelse och jäven om jag gjort det innan så är det lika häftigt varje gång! Jag älskar verkligen Stockholm! Och att jag är född och bor i just Sverige. (Med undantag av de mörka månaderna…)

Audio-guiden var briljant! Visste du t.ex att Grand Hotel var det första hotellet som bytte lakan mellan gästerna? Eller att Stockholm är sammanbyggt av 57 broar, att 1523 är en vanlig postkoden tack vare Gustav Vasa, det inte finns någon levande människa som krigat för Sverige eftersom det är över 200 år sedan vi var i krig och att svenskar har uppfunnit en massa olika saker. Allt från Skype och Spotify till gps :en som styr audioguidningen.

Visste du att Anna Lindhagen var den som bl.a såg till att de fattiga fick en liten bit jord att odla på så de kunde få mat i början på 1900-talet när nöden var stor. I dag köar människor i år för att få en chans till att få hyra en sån där  kolonilott. De går nämligen inte att köpa.

Många husbåtar utmed färden.

Min arbetsplats SÖS är i princip dubbelt så stort som det ser ut. Under byggnaden som syns finns det nämligen enormt stora utrymmen under jord.. Det finns t o m en järnväg dit (Dock ej i bruk.) Detta gjordes för att säkerställa vård om kriget skulle komma. Det är också ett skyddsrum. När faran för krig var över stod det länge och förföll innan det renoverades. Idag är berganläggningen ett akut- och katastrofmedicinsktcentrum och det är riktigt häftigt att vara där nere!

Extra kul var det att få åka genom slussen. Det är nästan pinsamt men jag har aldrig gjort det innan. Vilken cool grej!

Detta var en jättefin tur som jag varmt rekommenderar! Och vill man se mer från vattnet finns det ännu fler utflykter att välja på.

Kram från Ingmarie

 

Mystränar och har haft vernissage

Det där att helt vila från träning har jag svårt för. Jag vet inte ens om jag tror på det!🤪 Däremot tror jag att extremt lugn och lågintensiv träning är bra för återhämtningen både för kropp och knopp. Helt kravlöst och verkligen lugnt.

Sedan i lördags har jag vattenlöpt två gånger och sprungit ”vanligt” lika många gånger.



Jag ljuger om jag säger att det känns lätt men det gör inte ont någonstans, förutom fortfarande lite i axeln, och det känns väldigt skönt att bara vara ute och slöjogga.


Sen har jag ju jobbet med och det är inte precis någon vila. 🤪

Vernissagen i söndags gick förresten över förväntan. Så roligt det var! Det var jättemånga som kom för att kolla på mina tavlor och några av dem har även fått nya hem.😍

Nästa gång blir det i Halmstad den 13/8. Välkommen om du vill!

Kram från Ingmarie

 

 

 

LED 2020

När klockan ringde 05.45 i lördags morse kändes det snudd på overkligt att det äntligen var dax för oss att köra LED. Det här var ju något jag och Josefin pratat om och tränat inför i månader. Jag har sett fram emot det, fasat för det, ångrat mig och längtat i en salig blandning. Men mest längtat. På slutet t o m enormt mycket!  Du som gjort något liknande vet ju också att när man börjar planera något långt i förväg så känns det också just långt bort. Sen plötsligt är dagen där! Förra gången jag försökte mig på den långa banan, för två år sedan,  tvingades vi bryta på Hasselö pga att min co-partner Elisabeth blev sjösjuk så jag ville verkligen, verkligen, verkligen komma ända i mål denna gången.

Frukosten serverades i ett hus bredvid där vi bodde och var fullt av andra (troligtvis) lika förväntansfulla swimrunners. LEDLoftahammar endurance day– har flera olika lopp. VASS 5,9 km ( 5 km löp + 900m sim ) ULTIMO 25,5 km (19 + 6,5 km),  Hasselö challenge som är ca 30 km (26+4 km) och själva LED som från början skulle vara totalt 55 km (45+10 km) men som pga bl a fågelliv och ett bröllop fick kortas ner till ”bara” 45 km (37+8km).

För den som är intresserad finns en banbeskrivning här.

Foto: LED

Vädret kunde inte varit bättre om man frågar oss fryslortar. 25 grader och sol. Vattnet var runt 17-18 grader vilket är perfekt. Med ett undantag. 3 km av simningarna gick i ett stråk där de västliga vindarna gjort att vattnet rörts om och termometern visade ynka 11,5 grad. Det är kallt att simma i och det gav oss huvudbry. Inte ens jag klarar liksom av att springa i våtdräkt + underställ/långa ärmar/pannband i 25 grader utan att få värmeslag. Men simma så pass långt utan lite mer skydd skulle bli för kallt.

Vi löste det som så att Josefin stoppade med sina löstagbara ärmar bak i sin väst och jag ett tjockt neopren-pannband i bh:n. Håller jag huvudet varmt klarar jag ganska mycket. (Därför jag har mössa när jag is-simmar.) Jättesmart tyckte vi men med facit i hand borde vi nog gjort lite annorlunda…

Pga det där viruset var långa banan uppdelad i tre startgrupper. Ulf och Micke som är ruskigt snabba startade i den första.

Vi i den tredje.

Jag tycker alltid det är mest ”oroligt” innan man kommit i gång och vet hur kroppen är. Å andra sidan skulle vi ju hålla på väldigt många timmar så jag visste såklart att det skulle variera oavsett men det är roligare om det känns bra i början. Och det gjorde det! Första löpet är hela 8 km så det var gott om tid att bli uppvärmd. (Läs genomsvett!) Första biten är gudomligt fina grusvägar förbi ängar, röda hus och havsvikar innan man viker av in i skogen på smalare och smalare stigar som till slut förvandlas till obanat. Dessutom går det rakt upp och man får verkligen klättra för att ta sig framåt. Väl uppe är utsikten hisnande vacker. Så där så man tappar andan av lycka! Vi tog oss ofta tid att njuta av just hur vacker banan är. Utan tvekan är den en av mina topp-tre favoriter! Sen skulle man ju ner också. Väldigt ofta kasandes på rumpan. 🤪
Lite här och var fanns roliga skyltar typ denna uppsatta.

Första simningen var ca 500 m och vattnet var i princip helt stilla. Underbart! Redan där hade vi passerat två energistationer och om det är något vi visste vi skulle behöva vara extra noga med var att få i oss energi. Förutom några egna gel åt jag en hel årsförbrukning av Snickers. Minst! Tur det var lördag!😄

Före och efter varje sim stod det hur lång nästa sträcka var och det är guld värt! För det första är det typ omöjligt, åtminstone för mig, att hålla reda på alla 52 (eller om det var 48?) olika sträckor  och även om jag hade skrivit upp det på paddlarna så hade jag varit helt förvirrad redan efter 8 sim.🤓

Dock hade jag några hållpunkter för att veta på ett ungefär var vi var. Dels var det 9 energistationer, på Hasselö väntade nästan 9 km löpning på springvänliga grusvägar och när vi kutat klart där var det ”bara” 5 km löp och 4 km sim kvar. Det var också där den besvärligaste terrängen skulle börja enligt de erfarna och det var också där det kalla vattnet fanns.

Jag upplevde vägen dit mest som en enda lång fest. Med massor av lördagsgodis. Det tog cirka 6 timmar men kändes som typ 2. Max! Vi sprang, simmade, klättrade, hasade upp och ner för branta stup så dammet yrde och upp och ner på snorhala klippor. Vi blev påhejade som om vi vore vinnare av en fantastisk publik, gav hjälp till våra medtävlare och fick hjälp (det är så man gör i swimrun) och vi var ibland helt ensamma utan att se en enda levande varelse. Vi sprang över ängar, utmed vattnet, genom små söta byar som verkade som tagna ur Astrid Lindgrens böcker, över och under stockar, genom snår och på kantiga klippor.  Upp och ner i vattnet så många gånger att ingen av oss kunde hålla reda på hur många gånger. Ibland var det helt stilla, ibland rejält guppigt. Vi pratade, skrattade och var helt tysta. Och åt Snickers.😅 Funktionärerna får 10 av 10 möjliga poäng rakt igenom. Vilken service! Liksom både banan och banmarkeringarna. Vi lyckades förvisso springa fel några gånger men det var helt pga att vi var ouppmärksamma eller för att markeringen åkt ner i backen.

Hasselö kom och jag tror vi var de enda som inte varken cabbade ner ( dvs drog av överdelen på våtdräkten) och behöll badmössan på. Jo det var varmt och jo vi svettades men det var ändå helt ok. Det kalla väntade så jag tyckte liksom det var bra att värma upp mig så mycket som möjligt. En svettig dräkt är inte enkel att flytta på så det var minst sagt besvärligt att få fram de där extra ärmarna till Josefin. I stället för att bara “sticka in min arm och dra fram dem” så fick hon cabba av och det tog sin lilla tid. Mitt pannband var enklare men eftersom jag satte det utanpå badmössan åkte det av redan vid andra simmet i det där väldigt kalla vattnet. För kallt var det! Jag svor! Så kallt var det. Inbillade mig att det kanske hjälpte om jag gjorde det. Vilket det inte gjorde. Såklart…

Efter inte allt för länge hackade jag tänder även under simningen. Min vänstra axel hade också börjat protestera liksom Josefins ena fot. Simningen blev svårare och svårare så Josefin fick dra mig på i princip alla simmen som var kvar och jag ska erkänna att det kändes lite tungt där. Det hjälpte ju inte heller direkt att jag frös och skakade så mycket att jag nästan krampade. Jag såg hur Josefin bet ihop och haltade fram och för några sekunder kom tvivlet. Skulle vi tvingas bryta? Jag kunde ju inte hjälpa henne genom att dra henne på löpningen och bära henne genom snåren var ett nästan lika dåligt alternativ. Men vi gnetade på. Tänkte framåt och t o m skrattade åt eländet.

Vi bara skulle i mål!

När den lilla ön med bara 100 m löp kom visste vi att målet var nära. Bara två sim med någon kilometers löp mellan. Den sista energistationen var på Tättö innan sista simmet in till mål. Det kaffet de serverade i pappmuggarna där var utan tvekan det godaste jag någonsin druckit! Jag svepte två utan att blinka och jag tror värmen av dem gjorde att vi båda fick nya krafter. Sista simmet var 1100 meter och min axel gjorde ont så in i bängen. (Jag hade försökt simma med en arm men det gick si så där.) Josefin var stark och vattnet kändes som att gå ner i ett badkar! Från 12-13 grader till 18 är megastor skillnad.

Då visste jag vi skulle klara det och alltså den känslan att kravla upp på land och in i mål efter 9 timmar är oslagbar!

Jag frös fortfarande så tänderna skallrade och fick en filt på mig. Väldigt snabbt kom flakmoppen och hämtade upp oss så vi fick åka till omklädningsrummet och den duschen alltså! Olallaaaa! Samma flakmoppe körde oss tillbaka till målområdet där vi i bästa Corona-style fick (vego)burgare och dricka. Inga mer Snickers!😆

Jag är oerhört glad och tacksam över att ha fått uppleva detta tillsammans med just Josefin. Hon är lugn, cool, stark, tuff, glad och ödmjuk i en perfekt kombo!😍 Och såklart jag är lika glad och tacksam för att kroppen hängde med och att huvudet inte en enda gång gjorde det jobbigt för mig. Visst var det tufft och visst blev jag trött men mest upplevde jag bara en enorm glädje över att kunna och få vara med på detta äventyr. Vårt mål var att klara cut-offerna, ta oss i mål och uppleva ett äventyr vilket vi gjorde med råge. Vi kom inte ens sist! Om jag fattat det rätt kom vi faktiskt 5:a! Ulf och Micke hade betydligt tuffare motstånd men kom 7:a! Grymma grabbar!

Tack än en gång Josefin för att du ville göra detta med just mig! Tack Ulf för coachning, pepp och stöd! Tack LED och Mattias Evald för ett fantastiskt arrangemang! Tack Anders för att du alltid, alltid stöttar mig och inte en endaste gång gnäller över alla timmar jag ägnar åt träning eller över doften från våtdräkt och blöta skor. Tack kroppen för du ännu en gång ställde upp för mig och tack livet för att jag får vara med här.🥰

Kram från Ingmarie

I mål!

Vi klarade det! 

Eftersom de kortat av banan var det “bara” ca 37 km löpning och 8 km simmen jag lovar, det räckte bra det med.

Och vi har haft en helt magisk dag på alla sätt och vis!

Vi har svettats, frusit så tänderna skallrat, krälat på såphala klippor, klättrat upp-ner-över och under alla möjliga naturhinder inklusive taggtråd. Vi har ätit en hel årsranson av Snickers, skratta och gråtit lite för en har en ond fot och en har en ledsen axel. Vem som har ont var återkommer jag till i en mer utförlig race-rapport men först ska jag göra persedel-vård, försöka sova plus ha ett hemma-vernissage.

Kram från Ingmarie