So long!

Nu drar vi. Långt bort. Till sol, värme och sand mellan tårna.

Jag hoppas och tror det kommer göra gott för både min kropp och själ.?


Kram från Ingmarie

Upplivning

Att ha diskbråck är inte kul någonstans kan jag berätta. Jag har haft mitt länge egentligen. “Problemet” är att det nu blivit kraftigt sämre och att det svullnat så mycket runt det. Men det är som det är och jag vet innerst inne varför. För mycket av det mesta under för lång tid helt enkelt och sånt gör ingen kropp glad. Särskilt inte min. Sköra delar blir ännu skörare och protesterar till slut skrikande högt för att man ska begripa. Vi människor anses som det smartaste djuret men jag undrar jag…

Hur mycket yogi jag än är så är det klart att jag tycker det här är skittrist. Ingen vill väl heller ha så ont att det är svårt att sova. Det jag tror yogan däremot har lärt mig är att liksom stiga ur mig själv och se allt utifrån. För mig blir det då enklare att acceptera, se det för vad det är  och jobba vidare utifrån situationen. Jag kommer ju inte dö och det kunde varit enormt mycket värre!

Jag har märkt att värme hjälper massor! Tur för mig då att jag snart, snart är på varma breddgrader, att det finns Hot vinyasa yoga och att jag “måste” träna.? I dag simmade jag för första gången sen den där ansiktsoperationen. Tungt och kantigt men oj så härligt!

Plåstertejpen satt som fastklistrad (?) och lossnade inte trots att jag låg i med nunan ganska länge.


Och när man ändå är där så kan man ju passa på att stilla löpintervall-längtan med lite vattenlöp-intervaller. Inte samma sak förstås men så nära man kan komma tror jag.


Eftersom jag ska hänga mycket i vattnet framöver, plus att jag faktiskt tycker lite synd om mig själv, så gjorde jag ett besök i min favvobutik. 


De har en ny (livsfarlig) hörna med urtjusiga träningskläder för cykling, löpning och simning från Powerwoman.


Sen finns det ju massor av andra skojiga saker i resten av butiken så som vanligt hade jag plötsligt en fin hög med grejer jag inte visste att jag behövde.Som det kan bli…?


 Prylar är bara substitut och en högst tillfällig tröst, det vet jag mer än väl, men ibland får man ta till såna här banala fejklösningar för att ta sig upp ur gyttjan.


Kram från Ingmarie

Ljus i mörkret

Upplever du som jag att det känns som mitt i natten varje morgon när klockan ringer bara för att det är så mörkt ute? Och att man tror det är läggdags vid kl. 16 av samma anledning. Det är t.o.m så mörkt att lamporna vid närmsta motionspåren var på denna morgon trots att klockan var efter 9.

Inte konstigt egentligen att jag känner mig dubbelt låg. Trots extra D-vitamin. (Utan dem hade det garanterat varit nattsvart dygnet runt.) Försöker njuta så mycket det går av de korta joggturer min stackars rygg klarar av och det faktum att jag ju får styrketräna, simma, vattenlöpa och yoga (nästan) precis hur mycket jag vill. Ljusen vi tänder hemma, eller de i yogasalen, hjälper förstås också en del mot mörkret både ute och i min sorgsna själ.


Men snart vänder det! För mig vänder det förhoppningsvis en hel del redan på söndag för då är jag i ett sommarland väldigt, väldigt långt härifrån. Känns skönt att veta. Kanske mina dystra tankar kan mjukas upp och bli ljusa där.❤️

Kram från Ingmarie

Stillat lite längtan 

Att få vara ute, traska långt, småjogga, upptäcka nya vägar samtidigt som man får umgås med en av sina finaste vänner är bra fint ändå. Jag och Jenny hade inte setts IRL på (känns det som) 15 evigheter och jag hade verkligen längtat som en tok. Dessutom fick jag träffa en nästan helt ny liten människa! För bara några veckor sen blev nämligen Jenny mamma till lilla Lilly. Så söt att jag dog sötdöden flera gånger om.❤️


Suturerna i ansiktets togs bort i dag och det har läkt superfint. Behöver bara ha en liten tejp som skydd nu. Förvisso i typ ett år men det kan jag lätt stå ut med för nu får jag svettas hur mycket jag vill! Så det första jag gjorde var att köra ett Hot Mojo-pass. Fatta känslan av att äntligen få svettas igen! Så där så det stänker! Begriper verkligen inte hur folk som lever svettfria liv står ut.?Jag känner mig liksom förgiftad inifrån.


Längtan kan vara lång men den går att stilla. Saknaden är däremot evig och gör mest bara ont. Så man får inte längta för länge för då finns risken att den blir till saknad…

Kram från Ingmarie

Röntgensvar och smygtitt

Det gäller ju att greppa efter alla ljuspunkter som finns när livet går i moll och sorgen ligger som en tung, tjock, blöt, svart filt över kroppen. Även de till synes pyttesmå. Som att tuben kommer i tid, solen som skiner, all fantastisk omtanke och fina kommentarer jag fått. För att inte tala om att jag mitt i allt detta med operation, ryggsmärtor och Elviras död har orkat och lyckats tjata till mig först den där remissen och sen även en röntgentid.

Av svaret att döma kan vi väl konstatera att jag hade rätt och läkaren fel.(Igen…) Mitt f.d lilla diskbråck har blivit markant större och försämrat +  att det är rejält med ödem (svullnad) runt om. Med andra ord är det inte ett skvatt konstigt att jag har ont.

Trist såklart men skönt att veta. Sånt här går ju över om man bara är lagom försiktig och smart. Men man måste sköta sig förstås annars kan det bli riktigt illa.

Det bra är att man i princip “måste” träna. Vara stilla är sämsta tänkbara alternativet. Jag har (egenfixad) proffshjälp så jag är säker på att det kommer bli bra så småningom. Samtidigt får jag ju ännu inte svettas för mycket (och då menar jag svettas som stänksvettas)  så det har blivit många pass på gymet, mycket yoga, en hel del vattenlöpning och lugna gå- joggapass i skogen. Från i morgon hoppas jag dock det blir svett-ok för då är planen att stygnen tas och jag slipper det där stora plåstret. Sånt gör mig också glad just nu.


Om du undrar över utsikten så kan jag avslöja att det är vyn från ett av de coolaste gymen i stan. Kanske i hela landet?  Ännu ser det kanske inte så häftigt ut, det är mest rörigt och tomt, men man kan lätt föreställa sig hur fint det kommer bli när allt är på plats. Ljust, luftigt, hypermodernt och såklart superfräscht.


Nästa vecka har de invigning men då är jag låååångt bort. Nästan så långt bort det går att komma faktiskt. DET gör mig väldigt glad. I februari kommer jag dock börja köra bl.a Indoor Running där. Ännu en grej som gör mig glad just nu. Superfin sal där vi även kommer kunna köra med pulsband.


Den där utsikten hittar man 11 våningar upp. Där kommer finnas löparbana och utegym med himlen som tak!


Ibland är det svårt att riktigt fatta att livet rullar på där ute oavsett vad som händer på ens egna lilla plats på jorden. När man drabbas av sorg så blir det ju som om allting stannar upp. Som om livet plötsligt sätts i pausläge. Visst är det märkligt för det händer väl aldrig vid andra (känslo)tillfällen?

Och jag fortsätter att tacksamt ta emot all hjälp och stöttning jag får för ensam är inte stark.

Kram från Ingmarie

När det man aldrig tror ska hända sker…

Älskade lilla Elvira-katten. Det har nu gått en vecka sedan du lämnade oss. Att beskriva och förklara den sorg, smärta och saknad vi känner här hemma utan dig går inte. Det finns nog t.o.m de som inte förstår hur man kan sörja en katt ö.h.t. Stackars dem säger jag bara. De borde läsa det här.  Och kanske skämmas en smula…

Att ha fått leva tillsammans med dig i över 16 år är en ynnest och ett privilegium utan dess like. Jag och husse försöker ta en dag i taget men det spelar ingen roll hur vi försöker distrahera våra tankar för du finns hos oss hela tiden. Jag tycker jag hör dina små tassar som springer på golvet och hur du tjatar om mat eller att vi ska bädda så du kan krypa ner under överkastet. På morgonen saknar jag ditt välkomnande och på kvällen din lilla speciella godnatt-puss. Att komma hem utan att du väntar känns så vansinnigt meningslöst. För att inte tala om tomt. När jag tittar på din filt i soffan så ser jag dig där. Hur du ligger ihoprullad som en boll. Jag skulle kunna ge precis vad som helst för att se dig slå en sån där glädjekullerbytta igen. En sån som jag bara sett dig göra. Full rulle framåt och sen en framåtkullerbytta  innan du la dig platt på mattan för att vi skulle kunna kela dig. Eller busa. Du var tydlig med vad du ville din lilla spelevink. Och jag saknar att se dig knyckla ihop alla mattorna till små knöliga högar och få känna din lilla nos som sniffar på min kind.

img_7441

img_2967elvira

img_0077

Men det hjälper inte hur mycket jag bönar och ber, eller hur mycket pengar jag betalar, för det blir aldrig så mer. Döden är oåterkallelig och grym som fasen och den gör vansinnigt ont. Men vi kommer aldrig undan den.

När vi åkte till djursjukhuset i måndags var jag så säker på att veterinären skulle säga att faran var över och att vi bara skulle fortsätta vara flitiga med ögondropparna så skulle det ordna sig helt. Kanske var det bäst att ingen av oss visste, kanske inte. Det enda jag vet är att detta var en av de svåraste stunderna hittills i mitt liv.

Ditt ögonlock var fortfarande vänt inåt vilket gjorde att dina ögonfransar skavde mot hornhinnan. Troligtvis var detta sekundärt till den akuta hyperthyreosen du fick för några år sedan men som du mirakulöst klarade dig igenom trots att du verkligen, verkligen var sjuk då.
Så vi hade två val.
Det första var att ta en massa prover, låta dig gå igenom operationen och allt därefter med plastkrage, ögondroppar, återbesök och nya prover. Allt detta vet vi av erfarenhet skulle bli enorma trauma för dig. Dessutom fanns det ingen som helst garanti för att det skulle bli bra och om det blev det så skulle det ändå bara vara temporärt.
Det andra var att låta dig slippa allt det där och låta dig få dö med din värdighet i behåll.
Älskade lilla katt. Att fatta det beslut vi gjorde var så fruktansvärt att jag aldrig någonsin kommer att kunna varken förklara eller beskriva. Men du vet för du var där. Och någonstans så tror jag att det var så du ville om du hade kunnat säga det med ord. Nu fick vi förlita oss på din blick.

Du var så tapper och det fanns ingen varken rädsla eller oro hos dig. Lugnt och fint somnade du in och jag är så otroligt tacksam över att vi fick vara med dig hela vägen. Jag öppnade fönstret så du kunde flyga fritt upp till katthimlen. Är säker på att du träffat många andra snälla kissekatter och att du lever loppan där uppe bland molnen. Vi kämpar på här nere ett tag till men en dag kommer vi ses igen. Lova att du möter mig då.

Minns du när jag hämtade dig där i sommarstugan? Hur du for runt i min gamla Amazon när jag körde till ditt nya hem? Jag skulle egentligen inte ha någon katt men du var så liten, och så vansinnigt söt, att det fanns inte en chans i världen att jag inte ville ta hand om dig. Alla dina syskon utom en av dina bröder dog för stugägarna ville inte ha kvar er. Även om sorgen och saknaden gör fruktansvärt ont  just nu så är jag ändå så oändligt tacksam att jag valde att öppna mitt hjärta för dig. Jag önskar så att jag hade haft bilder på dig från då men på den tiden fanns ingen mobilkamera och jag vet inte ens om jag ägde en vanlig.

Trots att du var så liten och ett sånt yrväder så var du så otroligt försiktig. Inte en enda gång har du vält eller rivit ner något. Inte heller har du någonsin gjort mig arg, besviken eller rädd. Hos dig har det bara funnits ömhet, värme, lycka och oändligt mycket gränslös kärlek.

img_9985elvira

img_0070

Och minns du första gången Anders föräldrar besökte oss i hans lägenhet i Uppsala? Hur du gömde dig bakom en mikrovågsugn precis hela helgen. Efterhand lärde du dig att även de var snälla människor och du älskade verkligen att bo hos dem i deras hus. Mest älskade du nog alla de mysiga små sov- och gömställen Anders mamma fixade till dig.

 

img_4573elvira

img_0064

img_0060

Du förblev reserverad och blyg hela ditt liv men de få du valde att acceptera älskade du verkligen med hela ditt lilla hjärta. Och de dig. För när man lärde känna dig så var det ingen som inte smälte.

Du var en rackare på att gömma dig även när du s.a.s inte behövde. En gång hade du gömt dig flera meter högt upp i ett skåp där inte ens Anders såg dig. Som vi sprang runt och letade efter dig. Vi var t.o.m ute på gården för vi trodde du kanske hoppat ut.  Det tog lång tid innan vi begrep hur i all sin dar du ens kommit upp dit men som den katt du var så var du också smidig och spänstig som en gummibandsfjäder. Vissa gånger undrar jag fortfarande var du hade gömt dig. Du kunde vara helt borta för att sen plötsligt sitta vid matskålen och vänta.

img_0059

 

img_5880elvira

Du älskade att tjafsa med pippifåglarna. Jag tror banne mig att du trodde du var en hund ibland för du lät verkligen som en sådan. “Vaff, vaff”. Men fåglarna brydde sig inte och du var aldrig en sådan som skulle jaga dem.
På tal om hundar. Kommer du ihåg Rutan-taxen? Ni var nästan lika stora men det var du som var bossen. Nåde henne om hon var vid matskålen när du skulle dit. Eller kom för nära ditt personliga revir. Fast det var nog enda gången du var riktigt arg. Aldrig att du fräste eller gick till attack annars. Förutom om du var rädd. Då försvarade du dig verkligen med hela din kropp. Tack och lov hände det bara några få gånger och det var just hos veterinären. Även om de bara ville dig väl så var det förstås svårt för dig att förstå. Men du var alltid så otroligt tapper. Och du förlät oss alla varje gång…

img_6172elvirabur

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Du avskydde att åka bil men tyckte det var ok att åka tåg. T.o.m flyg gick bra! Och som vi har rest runt. Du var alltid med när vi åkte på Sverige-semestrar. Nyfiket gick du på husesyn och när vi var i stugan i Gagnef, eller hos husses föräldrar, vågade du dig några gånger ut från den trygga verandan men jösses vad du kunde springa fort tillbaks igen. Du var verkligen ingen utekatt. Särskilt inte dina sista år. Då ville du inte ens utanför trappan. 16 kattår sägs ju vara 82 människoår så då får man lov att vara lite försiktigare. Vet inte om du kommer ihåg, men när du kom till mig försökte jag ha dig med ute, provade även med en sele, men du satte klorna i mina kläder och hängde fast som en kardborre. Först när du kom in igen så släppte du taget och var hur kaxig som helst igen. För så var det. Inne var du The Queen. Stolt, modig, kaxig, självsäker och obekymrad. Ute verkade det mest vara läskigt och oroligt för dig.

img_0065

img_1103elv1

img_7767elvira

Den minen...

Den minen…

img_0068

img_0066

Och tänk som du har fått flyttat! Från Halmstad via Uppsala till Falun där vi hade fem olika adresser. Och sen till 08a land. Men det var aldrig några problem. Du hängde med och installerade dig nog snabbare än både husse och jag.

Din påse med leksaker står kvar här i köket. Bollarna, fjädrarna, mössen och snörena. Roligast tyckte du ändå vanliga presentsnören var. Och papperspåsar. Som du kunde fara in och ut i dem. För att sen gömma dig under köksmattan. Jag minns en gång, du var nog bara något år, när vi busat så mycket att vi båda somnade på köksmattan när vi bodde i Halmstad. Kommer du ihåg? Med åren blev du förstås lugnare men det var nästan alltid enkelt att få dig att leka med oss. Mattorna såg du alltid till så att de låg i en tillknycklad hög. Har fortfarande inte riktigt begripit varför men jag är säker på att du har en bra förklaring för du var smart och klok som få. Låg de inte tillknycklade så låg du på dem och ville vi skulle dra runt dig. Du hörde skillnad på om det var en tonfiskburk eller bönburk som öppnades. Var det den förstnämnda så kom du skuttande. Den andra lyfte du inte ens ögonlocket för. När du varit på toa berättade du det så vi kunde städa och hade väckarklockan ringt så såg du till att vi inte somnade om. Du fattade t.o.m när vi öppnade kylen för att ta fram enbart din mat.

img_3047elvirapase

img_6841elvira1

img_2825elvbus

img_0075

img_7864elvira

img_0061

img_0062

img_0069

Du gav så mycket trygghet, omtanke och kärlek. Var jag hemma själv så sov du på husses kudde och var jag borta så sov du på min kudde så husse fick sällskap. Och strax innan någon av oss kom hem, oavsett tid, så låg du på hallmattan och väntade.  Samtidigt höll du stenhårt på din integritet och la dig ofta på dina olika små sovplatser för att få vara i fred.

img_0076

img_0063

Jag förstår helt ärligt inte hur jag någonsin ska kunna vara riktigt glad igen. Du har funnits i mitt liv så många år och allting jag gjort har utgått från hur vi har kunnat fixa bäst för dig. Du har aldrig, aldrig varit ett bekymmer. Tvärtom har du alltid, alltid varit glädje och du har gett både mig och husse all din villkorslösa kärlek. Det är inte alla förunnat att få uppleva det och jag tackar dig av hela mitt hjärta.

img_0074

img_0072

img_0071

Lilla trollet. Jag hoppas du förstår hur enormt älskad du varit och är. Vi vet båda två här hemma att sorgen, smärtan och saknaden kommer att lätta så småningom, den gör ju tack och lov det, men inget av det kommer någonsin försvinna. Vi får bara lära oss att leva med det helt enkelt.

img_2347elvira3

img_0067

Älskade lilla katt, jag hoppas du minns oss också när du busar runt uppe i katthimlen. Vad som än händer i framtiden så kommer jag aldrig, aldrig att glömma dig. Din plats i mitt hjärta är för evig.

Kram från Ingmarie

 

Hej då finaste lilla vännen

Älskade lilla Elvira-kissekatten. Tack för alla fina år du gav oss.  Må vi få kraft att genomleva saknaden efter dig.

img_6270elvira1

Kram från Ingmarie

Samlar på plus

Helt ärligt så är det inte ett dugg skoj att inte få träna som man vill. Särskilt svårmotiverat är det ju när det enda som påminner om “förbudet” är ett fult steristrip-förband mitt i nunan. Jag är ju liksom varken sjuk eller skadad. Å andra sidan är det förbenat positivt också!?

Att man (läs jag) skulle bli pigg av att vila är bara trams. Tvärtom blir jag lat och slö och får liksom ingenting gjort. Tycker ju plötsligt att jag har eoner av tid  över och kan göra det där jag måste “sen”. Fast det där är inte ett skvatt sant för tvärtom tar traskandet och den osvettiga alternativträningen snormycket tid. Kuta en timme klarar man sig ju ganska bra på men gå en timme är ungefär lika tillfredsställande som att vika tvätt.

Men nu är det som sagt var som det är och det är så här livet är. Det går upp och det går ner, framåt, bakåt och ibland ingenstans alls. Vi små människoknytt får göra vårt bästa för att skapa balans med de knep vi har helt enkelt. Något annat alternativ finns inte om man inte väljer att ge upp förstås. Och det verkar ju ännu mindre skoj…

Att sitta inne och glo är absolut inte  ett alternativ för mig. Inte ens om det innebär tantvarning att bege sig ut…


Men det fanns åtminstone ingen risk för att förbandet varken skulle blötas eller svettas bort trots flera timmars traskande denna helg i alla möjliga väder. Att sen paraplyet blev knäckt av kastvindarna är en helt annan sak. Det går att ersätta.

Bara några kilometer från vår lya ligger Skogskyrkogården. Går man en omväg dit och hem plus hela varvet runt får man en rejäl tur.


Det här kanske låter perverst men jag gillar både att gå och springa där. Förutom att Skogskyrkogården är stor och vacker så får närheten till döden mig att påminnas om att jag i allra högsta grad lever. Och att det är något att vara väldigt tacksam över oavsett. En större gåva kan man väl egentligen inte få?


Och hur det än är så finns det ganska många fördelar med att ha ett (svettfritt) vardagslivs-avbrott.

• Tvätthögen är minimal.

• Man hittar på nya övningar och pass, liksom återupplivar gamla, på gymet. Och det är skitskoj! Jag ska sätta nytt kälkputtar-PB innan 3:e advent.



• Det är bra att få längta lite. Och lära sig att aldrig ta varken någon eller något för givet. Det här tillståndet är ju på inget vis för evigt. Faktum är att ingenting är det.

• När man blir tvingad till att tagga ner finns på något vis även mer tid för mer stillsamma övningar. Jag har bl.a lärt mig och testat flera nya meditationer.???

• Det är väldigt mysigt att traska samtidigt som jag lyssnar på den där speciella mantrasången. Jag sjunger med utan att skämmas och hoppas jag inte skrämmer allt för många varken 2- eller 4-benta.


• Jag har blivit en rackare på att tvätta håret utan att blöta ansiktet. Inte för att jag vet till vilken nytta men ska man samla på plus gäller det att ta med alla. Även de pyttesmå och de (egentligen) värdelösa, eller hur?

Fira första advent kan man hur som helst göra oavsett.❤️


Men det allra, allra största pluset alla kategorier just nu är utan tvekan att Elvira the cat verkar repa sig. Vi hoppas även veterinären tycker det  i morgon…




Kram från Ingmarie

Fejktröst

Egentligen skulle vår lilla familj varit i Njurunda utanför Sundsvall och hälsat på nu. Längtar verkligen dit för nu är det nära på ett år sen jag träffade Anders föräldrar sist. Dessutom är det tokfint där de bor. Men nu är det som det är. Även om Elvira-kissekatten också älskar att vara där så är hon inte tillräckligt pigg för ett sådant äventyr helt enkelt.

img_0004
Det är oroliga och ledsamma dagar här nu. Hela tiden försöker vi leta tecken på att det går åt rätt håll med vårt lilla troll. Ibland känns det som att jo, nu är ögat helt bra och hon är piggelin igen. För att lite senare se att nej, så var det inte…

Att gråta utan att blöta ner ett fete-förband precis under ögat är banne mig inte enkelt. Inte att gå i regn heller för den delen men då finns i alla fall paraply. Har åtminstone fått ta bort tryckförbandet så nu lyser det inte som en vit lampa i nunan på mig.

img_0001

Och jag kan ju gå! Obehindrat t.o.m. Har traskat och traskat och traskat denna dag. Hur trist jag än tycker det är så blir ingenting sämre av det. Fast min plånbok blev väldigt mycket tunnare. Jag  har nämligen investerat i en ny sådan här..

img_0007

Jag har varit på G väldigt länge för den gamla är knappt brukbar längre. Men tiden har inte riktigt funnits förrän nu. Inget ont som… bla bla bla. Och det är ju onekligen lite skoj med en ny (ganska onödig) pryl.

Och när spenderbyxorna ändå var på passade jag på att anmäla mig och bäst Fredda till  det här. D.v.s samma som vi körde tidigare i år men nu blir det den “riktiga”.  Totalt 39,8 km. varav 4,515 km simning. (Om man springer och simmar rakt vill säga.)

img_0006

Vet i fasen om jag riktigt begriper vad jag gett mig in på, det var ju tufft och kallt nog med sprinten, men jag tänker att det är långt till maj. Så långt att jag ska hinna både träna flitigt och begripa… Att utmana sig med lagom läskiga grejer är på något konstigt vis ändå lite härligt.

Inget av det här gör mig väl egentligen gladare men den första förenklar livet och den andra får mig både att se framåt och bli en smula pirrigt glad i magen. I nöden är nästan alla knep tillåtna tänker jag. Även om det gör plånboken mager.

Kram från Ingmarie