Author: Ingmarie

Näst sista

Sista heldagen i Åhus. Jag vet inte om jag egentligen riktigt har fattat att i morgon åker jag härifrån och kanske aldrig mer kommer tillbaka hit.

Det känns dock helt rätt. Både att åka till Usa och att flytta. Det är mycket jag kommer sakna men det gör verkligen ont i hjärtat att se hur skogen här förstörs ännu mer. Jag vet inte vad planerna är. Om det bara är gallring, om det ska byggas nya hus eller om det ska bli något annat där? Kanske ännu mer industrier? Värst är det där skogsmaskinerna gått fram. Det blir verkligen inte fint!

Det blev i alla fall en fin runda på andra sidan vägen. Där är så fint att jag dör lyckodöden varje gång jag springer där. Mjuka fina stigar bland tusentals höga tallar. Det blir så stilla där bland träden och lite som att springa i en tyst bubbla!

Sista passet på NW här i Åhus blev en märklig historia. Men också väldigt bra! Jag var nämligen ensam på Crosstrainingpasset så det blev som att köra järnet med en PT. Hur bra är inte det?

På vägen hem blev det ett stopp vid “bastubryggan”. Den har varit omöjlig att gå i från de senaste dagarna pga den hårda vinden men i dag var det perfekt! Även med snöblandat regn som sällskap.

I morgon åker jag till Köpenhamn för även om flyget över Atlanten inte går förrän på onsdag så vågar jag i-n-t-e lita på Skånetrafiken. Hur skulle jag kunna det liksom…?

Men innan dess har jag några grejer jag ska göra en sista gång här, kan du gissa vad? Förutom att försöka få plats med allt i väskorna vill säga…

Kram från Ingmarie

Sista (ganska) långa

Sista långpasset här. Kanske för alltid för vem vet?
Jag valde att ta vägar jag verkligen gillar här. Började genom byn, över gångbron och in i Äspetskogen och på Skåneleden..

Skogen och stigarna där är magiska och jag hade nog egentligen lätt kunnat kuta runt, runt där för att få ihop ett långpass.

Leden fortsätter egentligen sen utmed havet men efter alla stormar finns den inte kvar. Jag vet inte om jag är fascinerad eller ledsen över vad vädret har ställt till med här efter de ovanligt många och hårda stormarna, Antagligen båda. Höga sandbankar är borta för evigt och med dem drogs även mycket växter ocvh träd i väg till havets botten.

Naturen förändras med tidens gång och det är antagligen något som alltid förekommit. Vi människor vill dock ofta att det ska vara som vanligt och en del tror t o m att det “alltid varit så”. T ex “de öppna landskapen” men det är något människor till största delen har skapat. Dvs det är ett kulturlandskap, inte ett naturlandskap.
Förändrat är det i alla fall och i kombination med ostliga vindar så blir vattnet extra högt och stranden har helt försvunnit.

För att kunna fortsätta tog jag därför småvägarna bland alla flådiga (sommar?)hus och kunde sen ta mig ut mot havet igen men en bit upp.

Frågan är hur länge dessa kommer få stå kvar på land…

Vid Yngsjö havsbad svängde jag av norrut för att ta Sydkustleden tillbaka mot Äspet där jag skulle möta upp Anders.  Jag älskar just den sträckan!

Totalt 21 km om någon undrar. 🙂

Trots att jag ju sett att havet var (minst) lika vilt som i går så drog det.

Vi kan väl säga som så här. Det var ännu vildare i dag, jag höll ännu hårdare i stegen och det var ännu härligare och galnare! Att jag lyckades få kläderna att ligga kvar är ett under. Eller kanske skicklighet. hehe

Hur det än är så ångrar man aldrig ett bad.

Kram från Ingmarie

Lite bart, lite tungt, lite vilt och mycket gott

Det som var bart var barmarken på stigarna. Jag blir alldeles lycklig i benen av dem!

Om man bortser från hur det känns i armarna efter ett tag när man stått med dem rakt upp i 13 evigheter för att få ner gardinstängerna, förbereda en flytt innan en långresa har minsann sina små utmaningar, så var det lite tunga på gymet. jag hade väldigt skoj!

Det vilda var havet. Jag vågade inte ens släppa stegen! Handikapprampen är åter helt paj och brädorna har åter börjat lossna. Så himla sorgligt. Varför kan kommunen inte sköta detta bättre?

Det mycket goda var på Åhus Gästis. En av mina julklappar till Anders. Visst är det himla smart att ge såna man själv kan/får vara med på. hehe

Väldigt väldigt mysigt, gott och trevligt. Och i ärlighetens namn väldigt dyrt också men värt varenda öre så väl värt ett besök!

Kram från Ingmarie

Skingrar funderings-tankarna ett tag

Två jobbintervjuer avklarade och jag har även ett erbjudande sen innan så nu har jag tre jobb att ta ställning till…
Ett är dock “bara” över sommaren på en IVA-avdelning via bemanning. De andra två, en IVA och en akut, kan jag börja på när som helst men ju tidigare ju bättre förstås…

Jag ska fundera rejält över helgen mellan allt flytt- och resefix. Förhoppningsvis trillar svaret liksom bara ner av sig själv då.

Att ha annat att fundera på brukar vara ett bra sätt för mig att få fram ett svar. Om jag hela tiden går omkring och funderar, ältar, grubblar så är det i princip bara samma tankar som maler runt.

Ett bra sätt att släppa tankarna är att köra intervaller. Särskilt på fläckvis isigt underlag! Men jag höll mig på benen och känslan var oväntat bra!

Måla är också bra! Då försvinner ofta både tid och rum!

Simma är ett annat tips. Då är det enda som finns i skallen 1-2-3 andas och antalet intervaller. I kväll var det högst troligt även sista gången jag simmade i Kristianstads fina badrike. Fast å andra sidan, den är värd att åka en omväg för!

Kram från Ingmarie

Plan för planlöst

Nu verkar t o m de “riktiga” Åhus-borna börja tröttna på allt det vita. Jag har gjort det för längesedan. Typ för flera år sen.

Löpturen började i en mix av sol och moln och tack och lov var det helt halkfritt i skogen. Sandstigar har den fördelen att allt sugs upp väldigt snabbt så det var bättre än väntat! Inte ens snöbyarna som plötsligt kom förstörde dem.

Jag sprang helt planlöst både när det gäller tid och runda. Väldigt skönt får jag lov att säga. Faktum är att jag är helt planlös när det gäller löpningen nu och har inte ett endaste lopp inplanerat helt enkelt för att jag vill ha det så. Det har varit tillräckligt mycket “presterande” och “krav” med jobbet så träningen har behövt vara min frizon.

Men det kommer antagligen att ändras för det är inte första gången jag har känt så här.  Det finns de som kan maxa på alla plan men jag tillhör inte dem så därför får jag liksom “vänta in” kropp och knopp tills det är balans igen. Fatta mig rätt. Jag kan absolut springa lopp för att det är skoj, det gör jag alltid nu för tiden, men just nu har jag liksom inget sug för att planera något och därmed behöva fokusera.

17 km visade klockan när jag kom hem och tyckte det kändes lagom att stanna utan en massa extravarv.

Jag har ingen direkt plan på gymet heller men jag ser alltid till att ha några övningar där jag lyfter/bär/drar rikitigt tungt, några spänstövningar och några coreövningar. Oftast håller jag på non-stop i 40-60 minuter.

I dag, som så många andra dagar, hade jag förberett för belöningen/avkopplingen/återställaren (kärt barn har många namn du vet) redan innan gym-passet.

Havet bjöd på magi av högsta klass och jag dog nästan lyckodöden på kuppen. Kolla färgerna!

Kram från Ingmarie

Sista jobb-passet

När jag sa upp mig kändes det som evigheter till det skulle bli sista dagen på IVA. Det var liksom “sen” men i dag kom alltså det där “sen” och det blev sista gången jag gick in, och ut, genom dessa dörrar.

Liksom sista gången här som jag hade på mig den blå IVA-västen, slängde i mig maten halvsittandes, fick en massa extra steg och försökt få ordning på alla slangar, sladdar, apparater, papper, läkemedel, telefonsamtal osv osv osv.

Lite vemodigt kändes det allt men samtidigt så är detta avslut början på något nytt och jag ser verkligen fram emot allt som ska hända framöver. Det första äventyret börjar redan nästa vecka med resan över atlanten.

En sak jag inte kommer att sakna är att vänta på/jaga bussen. Ska bli så sjukt skönt att slippa detta! Oavsett vad nästa jobb blir, nej det är inte klart ännu helt enkelt pga att jag inte har valt, så kommer jag att ha cykelavstånd.

Sista löppasset är dock inte gjort ännu och i dag kunde jag njuta av mestadels barmark!

Kram från Ingmarie

Sista veckan

Om en vecka lämnar jag Åhus. Om det blir för alltid får framtiden utvisa men jag vet i alla fall att det blir på obestämd tid.

Flyttlasset går förvisso inte förrän i mars men jag ska till andra sidan Atlanten och är inte ens här då. Det blir en utmaning för både mig och Anders för jag måste släppa kontrollen och Anders måste vara den som styr flyttgubbarna. Men det går säkert bra och jag försöker intala mig att det är nyttigt för oss båda…

Är grejerna bara på plats och besiktningen av vår nuvarande lya avklarad så är det lugnt. Flyttlådorna lär inte försvinna så de kan packas upp i lugn och ro när jag väl är hemma igen. Anders ska nämligen också komma till det stora landet så ingen kommer göra jobbet för mig/oss och det är bara bra för hur najs det än skulle vara att allt var klart så vill jag inte att det första jag behöver göra är att leta efter var det jag behöver finns och/eller möblera om.

Så nu börjar min sista vecka här. Det är med blandade känslor. Å ena sidan finns det ju väldigt mycket fint och bra i Åhus men å andra sidan finns det på det nya stället också plus att allt jag gillar kommer att vara närmare. Det är (nästan) alltid jobbigt att bryta upp, särskilt om man ändå på något vis trivs, men att inte göra det när hjärtat och magkänslan säger annat vore otroligt dumt och taskigt mot mig/oss själva.

Om SMHI inte har helt fel så är det dock inte sista gången det ser ut så här utanför.

Jag får ju lov att säga att jag tycker det var extremt onödigt! Särskilt när det sen började regna också. Mina tänkta korta intervaller fick bytas mot någon slags slir-backintervaller. 20 stycken för att vara mer exakt. På köpet fick jag en extra lång uppvärming för jag hade en förhoppning om att min vanliga “säkra” runda skulle funka men den var oplogad så det sket sig om jag säger så…

På tal om uppvärmningen så såg jag då att de inte “bara” huggit ner en massa träd utan även förstört de fina skogsvägarna med vassa stenar och fula hjulspår. Så tråkigt men det gör också beslutet att flytta ännu starkare.

Springa i slir sliter, i alla fall på mig, men ändå kände jag mig riktigt stark på gymet! kanske tack vare den lilla siestan jag fick till. Det där är fina grejer alltså! Som alltid blev det även lite extra rörlighet i form av olika (yoga)övningar.

Med tanke på hur det regnat/snöat i dag så hade man ju kunnat tro att jag fått nog av vatten men att bada är en helt annan grej. På något mirakulöst sätt blev det nästan uppehåll när jag kom till bryggan och det var inte heller någon vind! Dessutom var det dimma som jag ä-l-s-k-a-r.

Inget av det i dag har varit för sista gången men i morgon händer det på jobbet och det känns allt lite vemodigt. Återkommer om hur det.

Kram från Ingmarie

Förlängd tid

En sak jag har märkt lite extra av sista året är att min återhämtningstid efter hårda pass är lite längre än vad den har varit. Det krävs liksom både fler dagar mellan det tuffa och jag behöver även chilla lite mer än tidigare på de dagarna. Men det är bara att gilla läget, anpassa sig och hitta en ok balans. “Vila” är ju relativt och jag föredrar att den är aktiv. Inte träna alls undviker jag.

Förra veckan hade några rejält tuffa dagar men också några rejält lugna för jag både ville och behövde det.
I går ville jag verkligen inte springa och då är det ett starkt tecken på att låta bli så jag cyklade i stället. Inte för att det ar särskilt lugnt men det är åtminstone annorlunda. Det var längesedan jag körde The Trip nr 12 så det kändes lite extra skoj! Jag är ju så sjukt lättroad och lättlurad att jag t o m börjar tävla mot de där “spaceshipen” på skärmen trots att jag (såklart) fattar att det är totalt meningslöst. Haha!

I dag var jag springsugen igen men benen trötta så det blev en megalugn tur i skogen innan jobbet. Väldigt skönt!

Minns du förresten att jag skrev om att de högg ner ännu mer träd här? Well, så här såg det ut nu. Man blir banne mig inte glad av det!

I morgon börjar “den sista veckan” på flera fronter och det är med en hel del blandade känslor men absolut mest bra sådana!

Kram från Ingmarie

 

Löpningens dag 2024

Jag vet inte riktigt varken var eller hur jag ska börja att försöka berätta om denna dagen. Det har blivit en sån där dag som skapat ett underbart minne för liver.

Det är nog egentligen inte lönt att ens försöka förklara exakt hur det varit för det är svårt och snudd på omöjligt att beskriva all den energi, glädje, kämparanda och kamratskap som den skapat och gett.

Jag och PT- Linda träffades lite innan för att förbereda och fixa det sista.11.30 gav sig hela gänget ut för del ett. Lätt jogg till Stationsparken där det blev teknikträning, drills och lite lätta intervaller innan vi sprang tillbaka igen. T o m solen sken!

Nästa del var Indoor Running och vartenda löpband var upptaget och vi snackar energi så taket nästan lyfte. Jag tror minsann det glödde lite i några av banden. Det kan kanske verka “tråkigt” att kuta på hamsterbanden men jag lovar att det är det inte. Det är 30 minuter party!

På andra sidan av tavlan är “presenten”!

Till sist blev det ett styrkepass som PT-Linda fixat. Jag tror och hoppas alla kommer minnas oss i minst en vecka pga ömma muskler. Hehe.

 

Vår snälla platschef hade fixat med förfriskningar som vi bjöd på i pauserna och att det var uppskattat vet vi för det fanns inte en smula kvar när vi var klara.
Jag är så sjukt impad av alla som var med för vilket gäng alltså!
Tack tack tack alla!

På vägen hem passade jag på att stanna vid Sjöaltesjön för att verkligen fira denna dag. Om jag inte helt missminner mig så var det mer sommar och varmt förra gången jag var i den. I dag var det blåsigt, kallt och alldeles, alldeles ljuvligt.

Jag tror jag kommer sova extra gott i natt.

Har du firat Löpningens Dag?

Kram från Ingmarie