Lekdag

Staden Perth grundades officiellt 1829 av Captain James Stirling men Ehadjuk Noongar folket har enl. forskning bott här i 38 000 år. Så att påstå att Australien är ett ungt land är bara korkat. Urbefolkningen, Aboriginals, är egentligen värt ett inlägg i sig. Jag nöjer mig just nu med att säga att de har, och har  haft det fruktansvärt tufft sedan européerna kom hit. Vilket ju tyvärr inte är förstå gången i historien… Här bor ca. 2. miljoner människor på en yta av ca. 64 kvadratkilometer. Genom stan ringlar Swan River och överallt finns det parker av olika modell och storlek. En del är stora med massor av träd, planteringar, lekparker (för barn), dammar, bänkar och gång/löp/cykel-vägar. Andra är bara en gräsyta med några buskar och så små att det tar max 2 minuter att gå igenom dem. Vissa har olika idrottsanläggningar och vissa har även ett helt center med sportaktiviteter. Beatty Park är ett sånt exempel. Här finns ett stort fint gym, gruppträningssalar, simbassänger i olika längder både ute och inne, lekbad, café och shop. Superfräscht, trevligt och förstås vansinnigt skoj!

Att få simma ute under solen på självaste Lucia, på en i princip tom bana, det är lycka för mig! T.o.m Anders härjade runt där.


Vi sparade dock gymet till senare. Mest av ren snålhet, det kostade nämligen 8 AUD extra/person, för jag hade lyckats få två gratis 5-dagarspass till Goodlife Health club. Hur bra som helst ju!


Mellan det här lekandet har vi hängt på Cottesloe beach. Här kan man välja att ligga på gräset eller på den kritvita stranden. Eller så väljer man inte utan kör båda.?


Anders badade inte i dag heller trots värmen och ljummet vatten. Ibland begriper jag mig verkligen inte på honom. Doppa fötterna räknas inte. Och absolut inte att skölja av dem i rinnande vatten hur nära havet det än är.


Men jag vet hur det blir, när han sen väl kommer i får man nästan inte upp honom. Då är han som en barnunge som precis fattat hur häftigt det är att bada i havet.?

Det här är så vansinnigt skönt! Jag känner verkligen hur solens energi går in i varendaste liten cell i min kropp och gör den glad igen. Det är bara att konstatera ännu en gång. Det är på dessa breddgrader jag hör hemma…


Kram från Ingmarie

Röntgensvar och smygtitt

Det gäller ju att greppa efter alla ljuspunkter som finns när livet går i moll och sorgen ligger som en tung, tjock, blöt, svart filt över kroppen. Även de till synes pyttesmå. Som att tuben kommer i tid, solen som skiner, all fantastisk omtanke och fina kommentarer jag fått. För att inte tala om att jag mitt i allt detta med operation, ryggsmärtor och Elviras död har orkat och lyckats tjata till mig först den där remissen och sen även en röntgentid.

Av svaret att döma kan vi väl konstatera att jag hade rätt och läkaren fel.(Igen…) Mitt f.d lilla diskbråck har blivit markant större och försämrat +  att det är rejält med ödem (svullnad) runt om. Med andra ord är det inte ett skvatt konstigt att jag har ont.

Trist såklart men skönt att veta. Sånt här går ju över om man bara är lagom försiktig och smart. Men man måste sköta sig förstås annars kan det bli riktigt illa.

Det bra är att man i princip “måste” träna. Vara stilla är sämsta tänkbara alternativet. Jag har (egenfixad) proffshjälp så jag är säker på att det kommer bli bra så småningom. Samtidigt får jag ju ännu inte svettas för mycket (och då menar jag svettas som stänksvettas)  så det har blivit många pass på gymet, mycket yoga, en hel del vattenlöpning och lugna gå- joggapass i skogen. Från i morgon hoppas jag dock det blir svett-ok för då är planen att stygnen tas och jag slipper det där stora plåstret. Sånt gör mig också glad just nu.


Om du undrar över utsikten så kan jag avslöja att det är vyn från ett av de coolaste gymen i stan. Kanske i hela landet?  Ännu ser det kanske inte så häftigt ut, det är mest rörigt och tomt, men man kan lätt föreställa sig hur fint det kommer bli när allt är på plats. Ljust, luftigt, hypermodernt och såklart superfräscht.


Nästa vecka har de invigning men då är jag låååångt bort. Nästan så långt bort det går att komma faktiskt. DET gör mig väldigt glad. I februari kommer jag dock börja köra bl.a Indoor Running där. Ännu en grej som gör mig glad just nu. Superfin sal där vi även kommer kunna köra med pulsband.


Den där utsikten hittar man 11 våningar upp. Där kommer finnas löparbana och utegym med himlen som tak!


Ibland är det svårt att riktigt fatta att livet rullar på där ute oavsett vad som händer på ens egna lilla plats på jorden. När man drabbas av sorg så blir det ju som om allting stannar upp. Som om livet plötsligt sätts i pausläge. Visst är det märkligt för det händer väl aldrig vid andra (känslo)tillfällen?

Och jag fortsätter att tacksamt ta emot all hjälp och stöttning jag får för ensam är inte stark.

Kram från Ingmarie

Samlar på plus

Helt ärligt så är det inte ett dugg skoj att inte få träna som man vill. Särskilt svårmotiverat är det ju när det enda som påminner om “förbudet” är ett fult steristrip-förband mitt i nunan. Jag är ju liksom varken sjuk eller skadad. Å andra sidan är det förbenat positivt också!?

Att man (läs jag) skulle bli pigg av att vila är bara trams. Tvärtom blir jag lat och slö och får liksom ingenting gjort. Tycker ju plötsligt att jag har eoner av tid  över och kan göra det där jag måste “sen”. Fast det där är inte ett skvatt sant för tvärtom tar traskandet och den osvettiga alternativträningen snormycket tid. Kuta en timme klarar man sig ju ganska bra på men gå en timme är ungefär lika tillfredsställande som att vika tvätt.

Men nu är det som sagt var som det är och det är så här livet är. Det går upp och det går ner, framåt, bakåt och ibland ingenstans alls. Vi små människoknytt får göra vårt bästa för att skapa balans med de knep vi har helt enkelt. Något annat alternativ finns inte om man inte väljer att ge upp förstås. Och det verkar ju ännu mindre skoj…

Att sitta inne och glo är absolut inte  ett alternativ för mig. Inte ens om det innebär tantvarning att bege sig ut…


Men det fanns åtminstone ingen risk för att förbandet varken skulle blötas eller svettas bort trots flera timmars traskande denna helg i alla möjliga väder. Att sen paraplyet blev knäckt av kastvindarna är en helt annan sak. Det går att ersätta.

Bara några kilometer från vår lya ligger Skogskyrkogården. Går man en omväg dit och hem plus hela varvet runt får man en rejäl tur.


Det här kanske låter perverst men jag gillar både att gå och springa där. Förutom att Skogskyrkogården är stor och vacker så får närheten till döden mig att påminnas om att jag i allra högsta grad lever. Och att det är något att vara väldigt tacksam över oavsett. En större gåva kan man väl egentligen inte få?


Och hur det än är så finns det ganska många fördelar med att ha ett (svettfritt) vardagslivs-avbrott.

• Tvätthögen är minimal.

• Man hittar på nya övningar och pass, liksom återupplivar gamla, på gymet. Och det är skitskoj! Jag ska sätta nytt kälkputtar-PB innan 3:e advent.



• Det är bra att få längta lite. Och lära sig att aldrig ta varken någon eller något för givet. Det här tillståndet är ju på inget vis för evigt. Faktum är att ingenting är det.

• När man blir tvingad till att tagga ner finns på något vis även mer tid för mer stillsamma övningar. Jag har bl.a lärt mig och testat flera nya meditationer.???

• Det är väldigt mysigt att traska samtidigt som jag lyssnar på den där speciella mantrasången. Jag sjunger med utan att skämmas och hoppas jag inte skrämmer allt för många varken 2- eller 4-benta.


• Jag har blivit en rackare på att tvätta håret utan att blöta ansiktet. Inte för att jag vet till vilken nytta men ska man samla på plus gäller det att ta med alla. Även de pyttesmå och de (egentligen) värdelösa, eller hur?

Fira första advent kan man hur som helst göra oavsett.❤️


Men det allra, allra största pluset alla kategorier just nu är utan tvekan att Elvira the cat verkar repa sig. Vi hoppas även veterinären tycker det  i morgon…




Kram från Ingmarie

Rygg-storyn

För den som är intresserad ska jag nu kort berätta min ryggstory. Ja så kort den nu kan bli vill säga…

Det började någon gång i augusti/september. En ny slags smärta precis på korsbenet. Varje natt vaknade jag x flera p.g.a smärta och för att den skulle släppa fick jag försiktigt, försiktigt rulla över på sidan och med hjälp av händerna dra upp benen. På morgonen fick jag långsamt kravla mig upp ur sängen och för att ö.h.t kunna tvätta ansiktet fick jag liksom hålla i vasken med ena handen och tvätta med den andra. Under dagarna har det sedan varit ok och i värme har det nästan försvunnit helt. Så här är det fortfarande men det har blivit värre även dagtid nu. Musklerna runt omkring har (förstås) börjat gnälla rejält. Har varit hos alla mina “livlinor” men de kan ju inte veta. Hur bra de än är så har de ju ingen röntgensyn…

Självklart har jag ringt vårdcentralen. Väntetiden var ca. 4 v. och förra måndagen kom jag äntligen dit med hopp om att få ordentlig hjälp men det var så kasst att jag nästan (men bara nästan) började flabba åt det. Dels kunde läkaren urdålig svenska så jag undrar om hen ens fattade hälften. “Undersökningen” bestod av att jag fick stå och böja mig fram-bak och sidleds. Sen lyfter hen min tröja, petar lite på ryggen med ett finger och säger “ser fin ut”.? Ja du fattar va…? Ordination: NSAID. D.v.s smärtstillande och antiinflammatoriskt.

Nu efteråt kan jag banna mig själv att jag inte sa ifrån bättre men jag var helt ärligt så paff att jag tydligen blev helt stum. Jag har faktiskt käkat NSAID (vilket jag sa) för att ö.h.t kunna sova men det har ju uppenbarligen inte hjälpt. I fredags fick jag tag på hen via telefon för att  be om en remiss till röntgen. Jag begrep inte allt hen sa men så mycket fattade jag att för att få det måste jag komma på återbesök för ny bedömning. (!!!!!) Att jag varit där knappt fem dagar tidigare spelade ingen roll. Och att väntetiden för att ens få en tid är månader bort spelade inte heller någon roll. Om hen nu ens förstod vad jag försökte förklara.. Jag skulle äta painkillers och se glad ut helt enkelt. Sjukvården är helt klart sjuk. Jag tänker på alla de som inte orkar gnälla och kämpa som jag. Som tänker att det är så det är, äter sina piller och sen blir sjuka av dem. Alt. att man missar något allvarligt. I mitt fall har de gjort fel två gånger redan. Första gången var när min sköldkörtel la av men de vägrade tro mig. Jag var “atypisk” eftersom jag inte var “tjock”. Inte förrän den var så dåligt att det var snudd på katastrof kollade de med prover och fattade. Kommentaren var typ: “det kunde ha gått väldigt illa”.  Andra gången var för två år sedan då jag vurpat och gång på gång sa att något var fel med mitt ben. Men nej då, det skulle gå över. Via egna kontakter fixade jag MR som ju visade att min hamstring var av med operation som följd. Jag är inte den som gnäller i onödan men när jag gör det så gör jag det ordentligt för då är det något som verkligen är fel.

Men tillbaks till nuet. I dag har jag jagat ny återbesökstid vilket har varit omöjligt eftersom man inte ens kommer fram. “Det är många som ringer just nu. Var god försök senare.” Och detta är inte första gången jag får samma svar. Till saken hör att jag även har mailat dem x flera och via en trevlig sköterska på rådgivningen fick jag helt oväntat kontakt med verksamhetschefen på vårdcentralen. Så efter att ha dragit hela storyn ännu en gång fixar hon så att en remiss går iväg till röntgen för en MR. bara så där! Tjat lönar sig! Nu ska jag fortsätta tjata på röntgen. Skam den som ger sig. Men visst är det märkligt att det kan/får gå till så här?

Något behöver göras med sjukvården. Systemet behöver ändras och förbättras. För allt det här handlar ju i grund och botten mycket om att det inte finns tillräckligt med resurser. Sjuksköterskor och läkare flyr vården för man pallar inte längre. Jag är en av dem och jag vet tyvärr väldigt många fler.

Nog om detta. Det finns ju så mycket bra att vara tacksam och glad över också! Som att det är barmark och jag åter kan cykla till/från tuben, att Elvira the cat verkar repa sig och att jag kört två ruskigt bra pass.
Ett  grymt simpass på Eriksdalsbadet. Kände mig stark som attan och hade fint flyt hela tiden. Även när tröttheten satte in. 🙂

img_7624

 

img_7626

Och senare ett dubbelpass på favvogymet.  

Svettigt och jobbigt som attan men sånt gillar ju jag.

img_7631

Kram från Ingmarie.

Den ej så vackra sidan

Alla löppass är minsann inte vykortsvackra och halleluljamoments. Inte färgmatchning eller “efterdyningar” av ett träningspass heller för den delen.

Så här:

Kuta ute i 08a land just nu är verkligen inte “vackert”. Grått och skitigt med inslag av hundskit. Emellanåt är det dessutom med risk för både sladd, slir och vurpa.


Men så kommer man till några stråk av bar grusväg och då har man plötsligt glömt allt det där. Snacka om mikrominne.


Ovackrast ute är ändå “min” sjö. Eller alltså den är ju vacker men den där isen stör enormt. Jag vill ju kunna hoppa i sjön!  Och bada! (Hann inte ta mig till Hellas eftersom “genvägen” förvandlats till isstig och den andra vägen skulle ta för lång tid.)


Sen var det där med färgmatchning… Blågrönt, orange och rosa. Jag tror inte det skulle godkännas av en modespecialist men å andra sidan kanske det livar upp det grådaskiga ute med  färgkrockar inne på gymet.?


Och efterdyningarna. De märks mest efter simningen. Det är förvisso noll tjusighetsfaktor med badmössa men trots allt ger den garanterat bra om man har en bad hair-day. Goggles är en nödvändighet om man inte vill se rödögt försupen ut efteråt men de där glosögonringarna man garanterat får av dem skulle jag klara mig alldeles utmärkt utan. ?



Nåja, man kan kan väl kanske inte få allt här i livet. I alla fall inte samtidigt.

Kram från Ingmarie

2 i 1

Köpa 2 för priset av 1 kan vara bra men ännu bättre tycker jag det är när jag kan göra 2 saker (läs träningsvarianter) på ett och samma ställe.

Som på Eriksdalsbadet. Simning och poolrun utan att behöva göra mer än att byta attiraljer.?


Och som på “mitt” Sats. 

Först ett Indoor Running intervals (som jag dessutom får betalt för att göra ?) och sen direkt in i gymet för att köra styrka.



Effektivare, bättre, roligare och smidigare än så där blir det väl nästan inte.?

Kram från Ingmarie.

15 år

Året var 2001. På hösten. I ett kallt 08a land. En första dejt utanför Åhlens i city. Som blev en fika som blev en middag som blev en resa från Uppsala till Halmstad för Anders för att hälsa på mig och Elvira. Sedan dess har det varit vi. Både ofattbart och helt fattbart. Ofattbart att tiden gått så fort men också fattbart för när man lever med världens bästa man (och katt) så går förstås tiden lite extra snabbt. 

När jag tänker tillbaks på alla år, allt vi gjort, allt vi upplevt och gått igenom så gör jag det med glädje och oändlig kärlek. Livet vill mig verkligen väl som gjort att min livsväg sammanstrålades med Anders trots att chansen egentligen var mikroskopiskt liten. Om det var slumpen eller ödet lär jag aldrig få veta och egentligen kvittar det ju. Det viktiga är att det blev som det blev.

Varken jag eller Anders är några festprissar eller galamänniskor så vi firar detta på vårt lilla vis. Med bl.a. god mat som gör både djur, människor och miljö glada.



Och en passande film. ? En sån man blir glad och varm i hjärtat av.


Och som den bästa sambo han är så låter han mig härja lite som jag vill och behöver. Han förstod direkt det där.?

Så härjat har jag. Chockade kroppen med att köra cykelintervaller. 30 st. olika mellan 2 min. och 30 sek. Nog för att det var längesedan men jag kan inte minnas att det var jobbigt! Och svettigt! ?



Har även kört ett härligt  kvälls-yogapass. Aldrig fel och en perfekt avslutning på vilken dag och vecka som helst om du frågar mig.


Det har varit en jättehärlig dag och jag är otroligt tacksam för allt jag har och får. Hemma väntade vackra blommor för det är så Anders är. Kommer ihåg alla “våra” dagar vilket jag däremot inte alltid gör.?


Men sötast av allt och alla är ändå Elvira.


Hon är ju faktiskt en del av vår lilla familj och har funnits med under alla dessa fina år. Och om jag får önska så önskar jag att det blir många, många fler.

Kram från Ingmarie.

Vegovision 2016

När jag valde vegoliv för över 35 (!!!)år sedan var såna som jag verkligen udda typer. Konstiga, märkliga och snudd på skumma. Första frågan jag genom åren nästan alltid fått är “men hur får du i dig protein”?

Tack och lov har kunskapen om vegetarisk mat nått ut till fler men mystiskt nog är den frågan fortfarande lika vanlig. Tänk så starkt en myt kan bita sig fast i människohjärnan! För såklart det inte är svårt att få i sig protein. (Läs gärna mer t.ex härhär och här.) Inget annat heller för den delen. Tvärtom! Som vego äter man troligtvis mycket mer grönsaker, bär, frukt, bönor, linser, fullkorn, nötter och annat än “allätaren”. D.v.s mat som är näringstätare än vanlig husmanskost. För den som är intresserad finns det obegränsat med studier som tyder på att vegomat är hälsosammare. För att inte tala om hur mycket djur-och  miljövänligare det är. Och hur mycket effektivare det är för att få fler människor att kunna dricka sig otörstiga och äta sig mätta.Har du t.ex tänkt på att en ynka hamburgare kan “kosta” 2400 liter vatten? Eller att ett kilo kött kräver 10 kilo spannmål? I min värld är det både ett stort slöseri och oerhört oetiskt. Läs gärna mer här och här om köttets påverkan på vår jord och vår hälsa.


En annan fråga/ kommentar jag hört oräkneliga gånger är “men vad ska vi göra av alla djuren då”? Egentligen är det där så korkat att jag nära på inte ens orkar kommentera. Om det är en av dina funderingar så läs mer ex. här och här. Även här är en annan bra “argumentsida”.?

Nu för tiden har ju människor börjat förstå allt det där och göra fler medvetna val. För vi har ett val och det finns oräkneliga alternativ!  Jag och bästa Karin besökte Vegovision i dag. En stor mässa som i dagarna två bjuder på massor av vego-inspiration. Inte bara när det gäller mat utan även när det handlar om vad vi sätter på kroppen i form av hudvårdsprodukter och kläder.


Det var tur vi var hungriga när vi kom dit för jösses så mycket smarrigt det bjöds på! Och så underbart att så många hittat dit! 


Vi  shoppade loss riktigt duktigt. Bl.a köpte vi oss en sån här varsin bok. 


Och både väskor och påsar var proppfulla innan vi var klara.?


Jag känner mig fortfarande proppmätt trots att jag före var vrålhungrig efter att ha kört tokintervaller på hamsterbandet.



Och efter mässan körde på gymet så svetten rann.


Men jag ska nog få ner lite till. Min mage brukar inte vara svårövertalad när det gäller (vego)mat.?

Kram från Ingmarie.

Favorit i repris

Varför ändra på ett koncept när det både är kul, “lagom” jobbigt, bra och härligt? Väldigt onödigt tycker jag så jag gjorde som förra lördagen men med lite tillägg. Så jag inte stagnerar.?

Hammarbybacken är en sån där backe man både hatar och älskar. Den suger som fasen men varje gång man kommit upp är man lycklig som en unge på julafton. För att inte tala om när man är klar. Utökade med 2 extra backar så det totalt blev 12 ggr upp och ner. Jag har en runda där jag springer upp på framsidan, ner på baksidan och sen omvänt tillbaks. Varje runda är ca 2 km och backen ca. 90 höjdmeter så det blev en del (höjd)kilometer bara där.


Vägen dit och hem är inte precis pannkaksplatt heller och totalt gnetade jag ihop 2,5 timmar. Plus bad förstås! Aldrig att jag skulle skippa en Sprada när det finns möjlighet.


Höstluften, vinden och vattnet tar på krafterna, i alla fall mina, så när jag duschat,käkat och fixat lite somnade jag som en stock. På spikmattan. Då behöver man verkligen sin lilla powernap.?

Men den gjorde tydligen susen för det gick som tjohejsan på gymet. Älskar att vara där på helgerna för det finns (nästan) hur mycket plats som helst att härja runt på. Och pusta ut på.


Kram från Ingmarie.

Fina Falun

Minns inte när det var sist det hände men jag vet att det är extremt längesedan.

Jag har  badat badkar! Med badsalt och så där varmt att svetten rann. ?


Egentligen vansinnigt  miljöovänligt och “onödigt”, jag skäms faktiskt lite, men jag kände att jag både ville och behövde den lyxen i dag. Kanske jag kompenserar det (i alla fall lite) med att jag i princip alltid nyttjar SJ och SL. Eller ben/cykel. Och lever vegoliv…

Falukontors-dagar är hur som helst intensiva och fullspäckade som attan med massor av jobb.


Men de är allra mest otroligt skojiga och lärorika. Bäst är att få träffa alla härliga kollegor.De bästa man kan tänka sig.

Men hur fullt det än är så tar jag mig tid att träna helt enkelt för att jag vill och behöver det. Det finns i princip alltid möjligheter om man bara vill. På mitt hotell finns t.ex ett riktigt bra gym som var perfekt att besöka i kväll när knegandet var klart.


Falun är ju dessutom välkända marker för mig så det är bara att snöra på löpskorna och sticka ut. Behöver varken karta eller gps vilket såklart underlättar för det vet vi ju alla att det tar hiskeligt mycket tid att springa vilse.?

Ett par km. från hotellet finns några sjöar som är perfekta för intervaller så där härjade jag runt i morse. 22×60-30 + hopp&skutt.



Fina Falun! Man blir liksom aldrig besviken trots grårusk.Lyllos mig!

Kram från Ingmarie.