Sprucken plan

Egentligen skulle jag varit i Halmstad nu. Bott på finhotell några dagar, tränat, myst med familjen och firat min fina, fina mamma som snart fyller jämt.

Men jag är som du kanske anar kvar i 08a land. Energin till först den resan och sen en långresa bara en dag senare för att verkligen fira mamma finns liksom inte. Så jag fick välja. Något som faktiskt inte var helt enkelt men nu när jag bestämt mig känns det bra! Halmstad och alla människor där finns (förhoppningsvis) kvar även om några månader, men en resa med mamma, Ulf, några av mina bröder och Anders till New York är garanterat once in a lifetime.

Så plötsligt har jag en massa lediga dagar hemma. Som jag verkligen behöver. Sover, sover, sover och ändå krävde kroppen en powernap efter förmiddags-intervallerna. De var för övrigt både jobbiga och härliga. Jobbiga för att kroppen är seg (och för att intervaller är intervaller såklart) och härliga för att jag kunde springa på mjuka grusvägar till 90%. Vet du, det var så vårlikt att jag behövde både cabba ner brallorna (eller upp beroende på hur man ser det) och ta av vantarna!

Nu i kväll var tanken lite styrka och sen spinning med bästa Fredda. Vilket det i och för sig blev om man tar bort det där lilla ordet “lite” före styrka. 🤪Jag hamnade nämligen på ett MA circuit-pass.

Det är lite som Transformer eller crosstraining men typ sju resor värre. Eller i alla fall tre. För mig. Inte konditionsmässigt, där krävs det mer, men tekniskt. Jag och jämfotahopp upp på lådor, eller bli dragen baklänges av ett elastiskt rep, är några av de övningar jag är hopplöst kass på. Jag klarade inte ens av studsmattan efter spinningen. Det gjorde däremot Fredda. Han är typ bäst på allt den grabben!

Men allt var skoj, svettigt och endorfinbefrämjande. Det är ändå viktigast för mig just nu.

Kram från Ingmarie

Tröttisen som kämpar på

Det finns ett visst hopp om att våren och barmarken kommer även detta år. Hittade en grusvägs-backe som var fullt springbar utan att riskera varken benbrott eller skallskador. Att vägen dit och hem var sisådär väljer jag att bortse från för att inte helt tappa det där hoppet… Eftersom även mitt telefonbatteri dör av kylan så finns inget bildbevis men 16 gånger blev det upp och ner hur som helst. Varje uppochner tog ganska exakt 3 min. 90 sek upp och 90 sek ner. Det kallar jag jämn fart.💪🏻

Sen hann jag bara duscha och äta lite innan jag somnade. Igen. Antingen sover jag inte alls eller så sover jag halva dygnet. D.v.s allt utom jämnt… Märkligt hur det kan bli när själen är trött.

Den där powernapen gjorde i alla fall att jag var piggare när jag träffade Camillafavvo-gymet. Eller om vi säger så här, jag ville inte sova i alla fall. Som alltid härligt att hänga med henne och passet gick bra! Liksom förra vecka när vi härjade på både gymet och hamsterbanden. Visa människor har ju den effekten. Kanske särskilt på tröttisar som mig.🤪

Kram från Ingmarie

Nödlösningar

Jag vet att man inte kan göra något åt vädret men som det är nu påverkar det allt till det sämre.

Egentligen vill jag ju vara ute och göra mina aktiviteter. Jag t.o.m behöver det! Syret, ljuset, ljuden och friheten. Men när det snöregnar på tvären, ligger förrädiska isfläckar på marken och isen är tjock får jag välja inomhus. Det är ändå bättre än ingen träning alls. Löpband är inte superskoj men det är tur att de och innegym finns. Viss halkrisk finns dock, för jag svettas som i en bastu, men jag slipper i alla fall alla lager kläder, modd och att frysa.

Simbassäng inne är guld särskilt sådana här dagar. Där finns ju även (oftast) bastu! Och bara det här att träffa Team Snabbare-gänget gör att mina just nu väldigt få livsandar vaknar till liv en smula. Eller nej, snarare lika många smulor som i ett helt bageri!!!

Coach Ulf är outstanding och axeln klarade hela passet! Inkl. intervaller!

Nu hoppas jag denna glad-känsla håller i sig ett tag. 🙏🏻

Kram från Ingmarie

.

Kyrkogård, sol och frysgym

Det kanske är lite perverst på något vis men jag gillar verkligen kyrkogårdar! Det är alltid så fridfullt och lugnt och de påminner mig alltid om livets skörhet och skönhet.

Skogskyrkogården är extra fin och fantastisk tycker jag. Inte bara för att det är ett Världsarv utan även för att den är jättefin att springa i.

Kanske särskilt i förmiddags när solen gjorde allt lite extra vackert. Jag älskar verkligen solen! Djupt och innerligt.

Jag tar det dock väldigt easy. Kroppen och huvudet är trötta efter hela denna omställning med väder och tidsskillnad känner jag. Så där så jag faktiskt får kämpa för att ta mig upp ur sängen på morgonen och sen inte fastna i soffan. Dvs inte riktigt jag. Men det vänder säkerligen så småningom. Gympasset gick i alla fall oväntat bra. Trots att det var lite “Aussi-AC” varning för värmepumpen hade visst gått sönder. Värst var det såklart för de i repan som måste stå still. Vi som tränade höll ju oss åtminstone hyfsat varma. Och axeln kämpar väl!

Fast jag får ju lov att säga att jag var extra tacksam att jag hade tagit på mig min Dryrobe. Jösses vad den värmer gött! Och jag är även väldigt tacksam över att det är dagsljus fastän klockan passerat 17.

Kram från Ingmarie

Drama-day

Naturen är stark när den visar den sidan. Har man otur kan det sluta riktigt illa. Tänker inte på vågen som tog mig även om jag blev kraftigt påmind i dag för hade jag varit i havet hade det kunnat sluta precis hur galet som helst!

Det var någon gång strax efter lunch. En lunch som jag förresten hade mumsat i mig med denna vyn.

Jag låg i sanden försjunken i ännu en bok.(Som även den nu är slut.) Så känner jag hur det börjar blåsa extremt kraftigt och ser hur sanden yr som fasiken ett 10-tal meter bort och nära på lyfter tältdukarna och staketet som ska skydda sanddynorna. Så plötsligt svänger allt till vänster och med en faslig fart drar ner mot havet där barnen har simskola. De skriker, lärarna skriker, kläder, flaggor, väskor och surfbrädor lyfts från sanden och flyger ut i havet av denna (fick jag veta senare) mini-tornado. Tack och lov var där ingen i vattnet just där och då. Vågar nästan inte tänka tanken på vad en surfbräda eller en dunderkraftigt piskande våg kan göra för skada på en stackars människokropp.

Sen blev det helt lugnt igen. Som om det aldrig hänt. Riktigt läskigt och jag får erkänna att det kändes lite nervöst att gå vattnet i lite senare för svalka och vattenlöpning. Men det kom inga mer och både barnen och de större ungdomarna fortsatte med sina olika slags simskolor. De är tuffa!

Den andra incidenten i dag, som egentligen var den första, hände i morse och hade väl egentligen inte så mycket med naturkrafter att göra. Jag hade kutat intervaller ( gick f.ö riktigt bra) och tog som vanligt med Amber till parken där jag gjorde mina hopp&skutt-övningar. Plötsligt ser jag hur hon liksom vrider och vänder på huvudet samtidigt som hon krafsar frenetiskt som för att få loss något. Jag springer dit och ser hur det rinner blod ur munnen och att hon inte kan stänga den. Min första tanke var att hon höll på att kvävas och som den ömhjärtade person jag är när det gäller djur ville jag helst bara försvinna och trolla så det blev bra. Eller i alla fall att någon annan fixade det. Men jag var tvungen att agera. Fort! Fanns nämligen inte en människa inom synligt avstånd. Så jag kopplade på min akut-sjuksköterske hjärna. Höll henne stilla, öppnade munnen så jag kunde se och hittade direkt felet. En pinne hade fastnat i gommen. Jag fick loss den och Amber grymtade bara lite och sen var allt som vanligt igen tyckte hon. Lilla skruttan. Jag är helt förälskad i henne!

Resten av dagen har dock varit helt drama-fri. Tvärtom har den varit fantastisk! Nu klarar jag i princip all styrketräning med axeln!

I morgon kommer det bli en sorgedag men jag försöker att inte tänka så långt…

Kram från Ingmarie

Frysbox-gym

Det här med AC. Jag är väldigt skeptisk. Väldigt mycket skeptisk till och med. Särskilt på gym och i träningssalar. Varför liksom? Man är väl där för att bli varm och svettas? Och vilka muskler och leder mår bra av kyla när de ska användas? Hur folk som mest lullar omkring, småfnjuttar med vikterna, dricker ur sin vattenflaska och står stilla och kollar på tv:n över huvudtaget står ut i en sån miljö är en gigantiskt stor gåta för mig. Jag fryser till is på max 3 millisekunder om jag inte är i ständig rörelse när det är så där. En del ska ju dessutom ha bautafläktarna på! 😱 De borde flytta till typ Sverige under sin sommar. Jag kan lätt ställa upp och switcha liv!🤪

Å andra sidan vet man att man jobbat hårt och bra med sina bike-intervaller när man bastu-svettas trots max på AC:n.

Det var knepigare hålla värmen på vattenlöpningen för även om havet inte var svalare än vanligt så var vinden det. Ett lågtryck har dragit in och gjort att det plötsligt varit max 23 grader.

Men solen värmer! Och sanden.

Vet i fasiken hur jag snart ska klara av 08a lands minusgrader… Man kanske kan installera bastu i hela lägenheten?

Kram från Ingmarie

Söndagslycka!😍

Eller snarare vilkendagsomhelst-lycka!

I skrivande stund sitter jag på altanen för att fira och belöna mig med en sån här!

Och med tanke på att jag dricker öl, eller alkohol ö.h.t, max ena handens fingrar plus ena fotens tår i antal/år så förstår du att det varit en sån dag.

En superduperfilliduper-dag!

Nej jag har inte vunnit något lopp eller pengar så jag kan stanna här forever. Jag har inte fått något gratis (förutom läskande gott vatten och ruskigt gott kaffe hos Erikssons) eller ens blivit erbjuden sponsring av öronpetare. Men man kan vara förbenat glad, lycklig och tacksam ändå!

Det började tidigt. Strax efter 8 hämtade jag upp Mattias för en löptur. Vi gjorde det enkelt för oss och sprang utmed havet, runt piren i stan och sen tillbaka. Jag fullkomligt älskar dessa vyer!

Det var så härligt att jag fortsatte en extrarunda med Maidens backar. Kände mig stark och pigg hela vägen och den coola himlen bara förstärkte allt ännu mer.

Lite över två timmar med pigg kropp hela tiden blev det till slut vilket jag är supernöjd med!

Hängde en stund hos Erikssons, fixade i “min” trädgård, myste med Amber, åt lunch och hann med en liten powernap. Jag trodde jag var The Queen of powernaps men Amber slår mig utan tvekan med godstågs-längder alla veckans dagar.

Sen blev det gymet. När jag är där kör jag. Tre-fyra övningar för olika kroppsdelar per runda utan vila. Efter tre set/övning hittar jag på tre-fyra nya och sen tre-fyra nya o.s.v o.s.v. På 40 min. hinner man mycket när man inte håller på och vilar en massa. Och kolla här! We’re down on the floor!💪🏻

De där molnen på förmiddagen blev det inget av. Himlen blev åter klarblå och havet var så där vackert att man får ögonont.

Det visade sig dessutom att “någon” visst lagt våtdräkten i bilen. Wonder who…🙄🤪 Och en våtdräkt gör ju att man inte behöver sluta simma för att man fryser så… Tja… Du fattar va? Det var bara nödvändigt att få testa om axeln ville. Och kunde.

Den både ville och kunde! Fram och tillbaka till Dolphin Discovery center (ca 1000m) men sen “vågade” jag faktiskt inte mer. Behöver ju liksom inte spänna bågen för hårt och man ska sluta när det fortfarande känns bra tänker jag. För det gjorde det! Så där så jag nästan var lite förvånad själv!

Hela helgen har det varit ett stort party-event med mat, öl och häftig musik på Koombana beach så min lilla yogastund blev till cool och medryckande pop-music.

Trodde egentligen inte det var möjligt men jag kommer somna extra lycklig och tacksam i kväll. 😍🙏🏻

Kram från Ingmarie

Tre framsteg!

Tre framsteg på en och samma dag! Slå det den som kan!

Nu är det förstås inga stora märkvärdigheter jag snackar om. Särskilt inte varken för världen eller mänskligheten men för mig har det varit det. Och alla handlar om axeln och min skalle.

De två första var på gymet. Jag har inte vågat testa den “riktiga” plankan. Stå med raka armar är ju trots allt väldigt mycket enklare. Men i dag kände jag att det var dax. Och kolla!

På sidan också!

Den tredje var helt oplanerad. Hade tänkt simma i bassäng för vindarna var extra livliga i dag. Men jag ville först vara en stund vid havet så jag gick en lugn promenad utmed Back beach. Visst är havet fascinerande? Så mycket kraft men ändå så fridfullt och rogivande…

Sen vet jag inte vad som flög i mig. I stället för att åka till simbassängen åkte jag nämligen till Koombana beach, tog på mig baddräkt, badmössa och goggles, hoppade i och bara simmade! Vilket håll jag än tog tyckte jag det var medvind men det var såklart omöjligt. Jag guppade omkring som en liten fjäder men den var där igen! Känslan!

Jag var liksom ett med vattnet trots kastvindarna och enda anledningen till att jag till slut gick upp var för att det blev kallt. Inte för att axeln ledsnade. Eller för att jag blev rädd. Hurra!

Och nu är det soff-mys resten av kvällen med roligaste Amber-vovven i världen.❤️

Kram från Ingmarie

Väljer att vara nöjd

Först vill jag tacka alla som kommenterat och delat med sig av sina egna erfarenhet efter gårdagens inlägg. TACK! Blir så glad över allt engagemang och alla snälla ord!
Jag vill även påpeka att jag inte på något vis är unik när det gäller det här med att “hålla i” trots motgångar. Världen är full av människor som strävar på dag ut och dag in med alla möjliga och omöjliga saker. Mitt är ju en ren lyxgrej vilket jag är väl medveten om.

Kloka Karen skrev en så klockren grej och som på något vis nog är vad det mångt och mycket ändå handlar om. Att kunna vara nöjd.

Det betyder inte att man nöjer sig med “vad som helst” eller ger upp utan mer om att man är nöjd med det man för tillfället har, accepterar hur det är för stunden och utgår från det. Ingen kan få eller uppnå allt alltid. Inte ens om man är multimiljardär.
Ta t.ex löpningen. När jag inte kunnat kuta har jag tjurat och ibland lipat några liter tårar ett (kort) tag men sen har jag vänt på det hela och tänkt att det säkerligen är någon mening med det också. Antagligen för att alternativet bara gör mig ännu mer illa. Ofta har jag lärt mig någon ny annan träningsform/övning och varje gång har jag absolut kommit på att det är själva löpningen jag suktar efter och behöver. Inte rekord, vinster eller ett visst antal kilometer.

Det där tänket har jag med mig i det mesta tror jag. Jobb t.ex. När jag blivit utan av någon anledning, som i vintras, så tänker jag att “vad bra! Nu kan jag hitta något nytt”. Hittills har det alltid funkat. Självklart finns det situationer när det där tänket inte hjälper eller funkar särskilt bra. Eller ens alls. Döden är ett sånt.

Simningen som ju funkade så bra innan axel-olyckan är ju si så där just nu. Jag har ingen talang i någonting faktiskt, om man bortser från att kunna babbla en massa, utan det är hårt arbete som gäller om jag ska komma framåt. Frågan är förresten om någon har “talang” för när man kollar framgångsrika människor så har i princip samtliga jobbat stenhårt för det de uppnått. Men hur som helst. Som jag ser det har jag då två val. Ge upp simningen för att slippa uppleva detta hiskeligt tråkiga trögtillstånd eller fortsätta kämpa på. Eftersom jag verkligen från djupet av mitt hjärta vill simma så är ju valet enkelt. Såklart jag harvar på. Jag har en plan för hur jag ska ta mig ur detta träsk, förutom att rehaba axeln vill säga, och det kommer att vända för det gör det alltid. Jag vet bara inte när. Det var i alla fall ljuvligt i vattnet i dag! Och jag kan ju simma även om det är mini-lite och superslow..

Löppasset var också underbart! Minst em gång/vecka tar jag “Maiden-rundan” Är helt säker på att alla de där galenbackarna gör mig ännu starkare. Och om inte så vet jag i alla fall att miljön gör mig löjligt lycklig och glad.

Träffade på denne lille filur också.😍

På tal om starkare och på tal om axeln. Nu är vi snart nere på golvet igen! 💪🏻

Kram från Ingmarie

Den där formen

20 minuter!
Så länge ville axeln simma i dag minsann!

Men milde himmel vad det var jobbigt. Den där simformen jag byggt upp genom många, många timmars jobb under många, många månader är plötsligt helt borta. På några veckor!  Märkligt att det går så snabbt att hamna i botten igen när det tar sån vansinnigt tid att komma upp. Fast det är klart. Ta sig uppåt är ju jobbigare. 😜

Cyklingen går däremot bättre och bättre. På så vis att det krävs mer och mer för att jag ska bli trött. Samma gym, samma cykel, samma vy men ny svett, nya intervaller och nya endorfiner.

Och nej, jag ska inte bli varken cyklist eller triathlet men det går inte att komma i från att cykla är ett grymt bra sätt att få till ett bra kondis-pass utan att slita på ben och rygg allt för mycket. ( I alla fall när hojen står stadigt stilla på marken och vurprisken är typ 0,00000000000001%…) Hjärta och lungor bryr sig ju liksom inte om på vilket sätt jag ser till att de får jobba extra. Inte svettproduktionen heller för den delen. Just den biten verkar jag vara konstant superbra på oavsett.

Kram från Ingmarie