Final 15

Okej folks. Vi är i mål. Båda i ett stycke med armar och ben i behåll. Och med ett varsitt stort, megabrett leende i ansiktet som nog kommer sitta kvar ett bra tag.

Så vill du inte veta mer kan du sluta läsa här.😜

Vill du däremot veta mer om loppet, vårt teamarbete, Peters upplevelse av sitt första swimrunrace, min vurpa, glömska, ett ilsket getingbo och vansinnigt kaffesug så läs vidare. I will tell you all!

Final 15 må vara en bebis till det “riktiga” ÖtillÖ men det är inte precis som en walk in the park där man kan komma oförberedd.

Första simningen är ändå 1150m och den kommer redan efter bara ca 600 m löp så det blir lite livat trångt i vattnet när alla vill komma iväg samtidigt.

Vi hade vår plan klar och den bestod i princip bara av två simpla saker. Nummer ett: ha kul. Nummer två: inte komma sist.

Men vi tar det från början. Hotellfrukost är ju hotellfrukost och jag hade lätt kunnat gå all in på den men vis av erfarenhet lät jag bli. Det är nämligen inte så mysigt när den åker hiss varken i löpning eller simning…

Peter var fortsatt väldigt relaxed och jag var mest pirrigt förväntansfull.

Vi kom precis lagom till Utö-färjan för trots gps lyckades vi köra fel. Tips: Man ska inte babbla samtidigt som man kör ny väg.

Båten var smockfull med ffa swimrunners (förstås) men som alltid var det en mysig färd. Tror minsann jag är lite kär i just den båten… Och absolut i Utö!

ÖtillÖ-organisationen är top-of-the top och vi fick vår påse på nolltid.

Michael Lemmel, en av race-organisatörerna, var förstås på plats och hälsade alla välkomna. Även senare när vi kom i mål. Med en kram! Det är så det ofta är i Swimrun-världen! Mycket mys!

När vi åkte ut trodde vi det skulle bli drygt att vänta på avfärd med båten till starten på Ornö men vi hann precis bli klara. Det tar trots allt sin lilla tid att få på allt.

Den lilla båtturen tog ändå 30 min och det var även där Race briefingen var. Liksom sista fixet med kläder och prylar för när vi väl gick av båten åkte också alla väskor tillbaka till målet så det gällde att inte ha glömt något. (Fungerade sjukt smidigt!)

Löpningen till första simningen gick på asfalt och vi höll oss lugna någonstans i mitten av fältet. Om jag inte har helt fel var det ett 70-tal startande lag. Det är lätt att både dras med och invaggas i någon slags tro om att det är så här lätt resten kommer bli när man kan tuffa på med lätta steg utan något bröte i vägen. Vi visste det skulle bli knepigare men exakt hur mycket knepigare hade vi ju ingen aning om. Fråga andra är ju mer eller mindre meningslöst har jag lärt mig. Vi har liksom inte alltid samma referensvärden när det gäller “tekniskt eller otekniska banor”…

Vi kom i vattnet väldigt smidigt. Linan hakades fast på ett tjillenix och vi hade den sen mellan oss ändå över mållinjen. Även när det blev snärjigt men mer om det sen.

Till en början kändes vattnet ganska svalt men det tog inte många minuter innan jag vant mig och vi fick ett riktigt skönt flyt hela vägen. Jag var dock tacksam jag hade tagit både heatseekern och neoprenpannbandet. Jag var perfekt tempererad hela loppet. Där har jag verkligen lärt mig att inte lita på vad andra tycker och anser. Och om jag skulle bli för varm så klarar jag ändå det 300 gånger bättre än om jag blir nedkyld. Då är jag tokrökt.

Andra löpningen var ca 5 km på mestadels böljande grusvägar. Vi babblade på hela tiden och jag kände mig så jäkla glad! Kroppen kändes helt ok och vi tyckte båda det var ett perfekt tempo. Ett annat mixpar kutade förbi och kommenterade just att vi verkade ha så trevligt som pallade snacka. Kanske var det därför de kom i mål några minuter före oss, för att de inte la energi på babbel, men vi hade ju vår plan!

Andra simningen gick lika fint men sen är det mest ett virrvarr av en massa slirig klipp- och traillöp och upp och ner i vattnet. Någonstans på någon av löpningarna bland stock och sten hör jag en massa surr samtidigt som jag hör Peter ropa “fortsätt spring!” En hel hop crazy getingar gick till attack och jag flaxade med armarna (och paddlarna) allt vad jag kunde samtidigt som jag försökte hålla mig på benen. Vi klarade oss fint men lite senare när vi skulle ner för en brant, hal stenhäll for jag med en smäll på ändan. Under några fasansfulla sekunder väntade jag på att ryggen skulle skrika men den förblev tyst. Det enda som verkar ha hänt är några rejäla skrapsår vilket jag blev varse först i duschen långt senare.

Vi matade på utan stress och hets och jag vet inte hur många gånger jag sa “åh så fint”, “kolla vattnet Peter” och “tjoho vad detta är kul! Ibland fick jag dra lite i linan för att bromsa Peter men för det mesta höll vi ett nästan löjligt synkat tempo.

Det var verkligen magiskt vackert även om jag emellanåt (skrattandes) svor över de hala klipporna när jag kravlade på alla fyra. Vid (tror jag) 5e simningen hoppade vi i från en klippa och Peters glasögon hoppade också så det var goodbye med dem. Med facit i hand skulle vi såklart haft ett extrapar eller så skulle jag gett honom mina eftersom han drog. Men man lär av misstagen så nästa gång vi kör (för det blir det) så vet vi!

Likaså ska vi se till att peta i oss energi oftare men det är lurigt med Swimrun för tiden liksom bara försvinner och man glömmer såna där (viktiga) saker. Men vi hade en varsin gel kvar så det var ändå ingen jättefara. Jag fick feeling av mina supergrejer och tyckte de sista kilometerna tog slut på tok för fort. Utom möjligtvis den där sista dödabenenbacken upp till mål vid Utö värdshus.

Mina ben tog tvärslut men jag lovar att vi var bland de gladaste som korsade mållinjen denna dag!

Liksom jag nog hade bland de mest (kanske t o m de allra mest) utslitna skorna av alla. De har tjänat mig väl men nu ligger de i en sopkorg på Utö…

Vi höll vår plan till 100% och kom 10a totalt i mixklassen. MVG om du frågar mig.

Enda minuset med hela loppet är att det inte bjöds på något vettigt ätbart efter målgång. Liksom Tjolöholm Swimrun så känns det på tok för dyrt för det man så att säga får. Särskilt när man vet att det förra året bjöds på en massa godsaker till alla. Kasst. Och snålt…

Så när vi kom på båten var det första jag gjorde att köpa varsin kaffe och inplastad macka till oss och utan att överdriva kan jag säga att det var bland det smarrigaste vi kunde tänka oss just då. Särskilt kaffet! Så jag festade till det med två muggar trots att min sistakaffetidomjagvillkunnasomna var slagen för länge sedan. Är det party så är det!

Over all var detta en av de absolut bästa Swimrun-upplevelserna jag haft och det beror lika absolut till största delen på Peter. Vi är hyfsat jämna på land och även om han är snabbare på att simma så är vi ett perfekt team i vattnet.

Där kan vi snacka flyt!😄

Det braiga är att han tyckte det var lika roligt och härligt som jag så vi har redan nya planer på g. Någon lite mer crazy än den andra men alla garanterat väldigt upplevelserika!

Så tack, tack, tack Peter för att du gjorde denna dagen till ett minne för livet! Bättre 101-årigt team får man banne mig leta efter!😍

Kram från Ingmarie

Tankeval (och det där med storleken)

Varje dag tänker vi 10 000-tals tankar och gör säkert lika många val. Läste någonstans att vi till ca 80-90% tänker samma tankar som vi gjorde i går, förra veckan, förra året och… ja du fattar. Så det gäller verkligen att välja sina tankar.

Malin skrev på insta om det här med hur man väljer att tänka. För det är ett val. Tankar går att styra.

T.ex kan man ju välja att tänka “jag hinner inte….”

Tror (tyvärr) det är en väldigt vanlig tanke. Visst, ibland är det så att man verkligen inte hinner men jag tror också det är en tankevurpa som, om vi tänker den tillräckligt ofta, blir sann.

Jag tänker absolut så ibland jag också men till 95% väljer jag att tänka “jag prioriterar att… ” eller “jag väljer att…”

Så i dag valde jag att tänka att jag skulle hinna göra allt jag ville idag och det gjorde jag! Plus lite till!

Lunchen valde jag ha här. Jodå, jag hann äta ändå för jag hade gjort matlåda.😄

Jag valde även att göra en del av jobbet nu sent på kvällen för att få vara med på Sickla Swimrun. Var ju flera evigheter sedan sist och jag längtade som en tok!! Och vilken kväll vi fick! Magiskt är bara förnamnet. Stort härligt gäng, spegelblankt vatten och pigga ben! Kan väl inte bli bättre?

Hängde kvar både länge och väl för att babbla. Det är ju liksom en del av grejen. 😀 Extra mycket att tjattra om nu innan ÖtillÖs nästa två race förstås. Och jag konstaterade ännu en gång att storleken har betydelse. 😜Fast helt ärligt skulle jag inte hinna med racer-Lars även om han simmade utan sina…

Obeskrivbart tacksam att Janne väljer att fixa med detta vecka efter vecka efter vecka. Helt gratis på sin fritid! Tack!🙏🏻

Kram från Ingmarie

Självpåminnelse

Det här med att säga “hej då” och lämna människor och platser jag gillar är verkligen inte min grej. Om jag kunde så skulle jag blixtsnabbt vilja kunna förflytta mig mellan dem alla så jag slapp det där avskedet och den där längtan. Tänk så coolt! Ena minuten i Australien, nästa i USA. Sen lite Halmstad och 08a land eller vad man nu känner för.

Det lär inte ske inom min livstid och helt ärligt är det nog bäst för hur det än är så tycker jag ju att själva resan är en del av hela livsgrejen. Liksom längtan. För tänk hur det skulle varit utan resa, saknad och längtan. Då hade vi ju heller aldrig fått uppleva känslan av att ha något att se fram emot, vara på väg eller glädjen av återseende.

Så fattigt och fjuttigt livet liksom skulle bli…

Det är det jag försöker påminna mig om här på tåget mot 08a land. Att denna resan inte är enbart från något utan även till något.

Jag är ju en vansinnigt lyckligt lottad människa som har det som jag har det och skäms nästan för att jag känner som jag gör. Men jag är ju som sagt var bara en simpel människa med allt vad det innebär.

Jag behöver därför verkligen ständigt påminna mig om allt jag har att vara tacksam över. Som t ex löpturen i sagoskogen denna morgon.

Älskar detta välkända citat som säger i princip allt: “Don’t cry because it’s over. Smile because it happened.”

Kram från Ingmarie

Tjolöholm Swimrun

Att Swimrun är bland det roligaste jag vet är det väl ingen som missat och det enda “knepiga” är väl det där att man till 90% kör i par. Gäller ju att dels hitta någon som kan/vill och dels att denne någon är hyfsad jämn med en själv alt kan tänka sig att anpassa sig. Hittills har jag haft tur för 100% av mina partners har varit guldklimpar på alla sätt och vis.

Nu skulle det bli en ny kompis igen. Johan i min klubb hade bara testat Swimrun ett par gånger men precis som jag blev han snabbt hooked. I alla fall så pass mycket att han kunde tänka sig att både fixa barnvakt och ägna halva dagen till att hänga med mig.(Bara det liksom…)

Tjolöholms Swimrun arrangerades för andra gången och jag minns att jag ville köra det redan förra året för omgivningarna i och runt Tjolöholm är vansinnigt vacker. Som att kliva in i en sagovärld! Detta är ett sprintlopp i swimrunvärlden, Totalt ca 12 km varav ca 2,7 km sim.

Det kan ju låta fjuttigt men en annan sak i denna världen är att sträckan säger i princip ingenting om själva banan. Det kan vara tuffa vågor såväl som stilla vatten. Platta lättsprungna rakor såväl som snorhala klippor.

Så hur skulle det gå? Jag var för första gången på länge nervös!

Hur skulle kroppen kännas? Hur tuffa skulle de där tekniska sträckorna bland klipporna bli? Skulle där vara maneter i havet och hur höga skulle vågorna vara? Skulle jag frysa (ihjäl) och hur skulle Johan reagera på min snigelfart? Han som precis kommit hem från en veckas traillöpning i de franska alperna. Enda sättet att få alla svar var ju att köra.😄

Jag vaknade med ett ryck och var helt övertygad om att jag försovit mig. Hemska tanke för det är ju en sak att sabba för sig själv men nu hade jag ju en till att tänka på. Men jag hade inte försovit mig. Förstås. Hann fint med både yoga, frukost och packa innan Johan hämtade upp mig. Lika nervös som jag visade det sig.

Vi hade ingen plan mer än att vi skulle skippa lina och att vi skulle ta det easy. Det sista är som bekant relativt men eftersom långsammast bestämmer farten måste man ändå vara ärlig. Och man måste ha hyfsat samma mål med racet. Annars kan det bli attans besvärligt.

Vi kom fram i perfekt tid, hämtade västar och chip och bytte om bland alla de andra över 100 lagen. Dvs ute med bara trädkronorna som tak.

Jag vägrade som alltid att frysa och stod med regnjackan över både heatseekeern och våtdräkten ända fram till uppvärmningen. Var nog även den enda med neoprenpannband.😜 Johan är lite mer varmblodig…

I princip alla Swimrunrace börjar med löpning men inte i dag. Kanske kan du föreställa dig röran när hundratals swimrunners så snabbt som möjligt ska ta sig drygt 500 m genom vågorna till två pyttesmå stegar för att komma upp på land och kuta vidare.

Det var paddlar, armar, ben, skor och närkontakt med kroppar mest hela tiden. Och en vansinnig massa sjögräs. Dock inga linor för det var förbjudet på första sträckan. Tack och lov!

Vi kom upp nästan samtidigt till första löpningen. Smal stig med lite lera, stenar och ganska mycket stigning. Svårt att komma förbi men det var nog bara bra för min del för då hann liksom traktorkroppen vakna till liv.😜 Diskbråcksryggen kändes inte alls och mitt vänsterben, som ibland liksom inte vill med pga det, var vaket. Kände mig pigg och Johan kollade hela tiden att jag var ok.

Simning två var exakt samma som ettan men nu var fältet utspritt så det var helt ok med plats. Samma löpning en gång till innan vi gick ut på varv två. Löpvänliga stigar blandat med stentrappor, lera, gärdsgårdslöpning, backar och stenpartier.

(Foto: Anna Sohlberg)

Vi tog det verkligen easy för vi pratade i princip hela tiden. Något inte ens jag klarar om det går för fort. 😜

Simning tre var ingen simning utan 100 m vadande. Kort spring i (för mig) teknisk terräng och sen 400 m sim i vågorna. Även här en massa sjögräs. För den som inte vet kan jag berätta att de är vääääääldigt långa, hala och skitsvåra att bli av med.

Kort löp igen men trots att det bara var dryga 300-400 m så tog det en halv evighet. Har jag sagt att jag är värdelös på klipplöpning i allmänhet och hala sådana i synnerhet. Men snälla Johan höll god min. Sista simmet var ca 600 m och det var lite skönt att ha “medvind”. Sjögräs är tufft att tampas med men både jag och Johan hade bra flyt. (haha) De sista kilometernas löp till mål var superfina och vi kutade på riktigt bra och spurtade t.o.m om ett lag på slutet.

Så himla glad och tacksam för denna dagen! För den härliga upplevelsen, för att kroppen var med mig och ffa för att Johan ville köra med mig. Han är en perfekt swimrunpartner alla kategorier!

Extra mysigt med lite fika på klipporna efteråt.

Och nej, jag frös inte en sekund. Inte ens i “duschen”. Dvs havet. Swimrun är mer hardcore än orientering på det viset. Där har de ju i alla fall utedusch.

Min dusch blev inte förrän många timmar senare. Två timmars (lugn) Swimrun är ändå bara två timmars (lugn) Swimrun så jag härjade lite på Gladius-gymet också. Gillar det jättemycket! Bra grejer helt enkelt! Även den där piggrullen.

Min personliga sammanfattning av dagens race:

Banan var kul och superbra markerad men det är lite B att ha samma varv två gånger. Dessutom blev den förkortad pga annat event i närheten. Tråkigt för jag är säker på att det hade lätt gått att förlänga. Utan att ta samma varv två gånger… Inte heller bör man starta med simningen.

• Bra med fyra energistationer

• Kul att bästa Trispot var där.

• Dyrt! 1100kr/lag för en tunn badmössa, tidtagning, lite sportdryck, vatten och bananbitar är inte ok! Dessutom fick man betala 30kr för att parkera.

• Man kunde köpa burgare, kaffe, dricka i ett tält för en liten peng men det fanns inget vegoalternativ. Hallå! Det är 2017! Kasst! Borde även ha ingått mat för det priset.

• Snabb resultatservice

• Bra hemsida

• Trevlig stämning

Overall ger jag loppet 2,5 av 5 paddlar just pga priset och den förkortade banan.

Ändras inte detta så var det nog både första och sista gången jag körde loppet. Men Johan-sällskapet vill jag gärna ha igen!

Kram från Ingmarie

Lite yogaliv

Det finns yogainstruktörer och sen finns det y-o-g-a-l-ä-r-a-r-e. I min värld är skillnaden milsvid. Typ längre än härifrån till både Haparanda och månen.

En instruktör instruerar. Visar positionerna och säger när in- och ut-andetagen ska ske. Titta hit. Titta dit. Sträck där. Böj här. Hen justerar och rättar till när man gör en asana (position) “fel” och har alternativ om det är för komplicerat. En lärare däremot är och gör allt det där men också så mycket mer. En lärare lär ut hela yogabiten. Den inre såväl som den yttre delen. Som t.ex hur de olika asanas hänger ihop med våra känslor, energifält och inre organ. För det är det yoga handlar om. Att allt hör samman och att kroppen “talar” sitt eget lilla språk. Gäller liksom “bara” för oss att lära hjärnan att både lyssna och koppla av.

PernillaYogainstitutet är verkligen en yoga-lärare. Under alla år jag yogat, både här och där i världen, så är hon utan tvekan en av mina top 5 lärare. Stentuff på utsidan men silkesmjuk på insidan. Kvällens pass innebar att första halvan var yang och svetten rann som alltid i strida strömmar. Andra halvan var yin och det var då det hände. Igen. Jag har upplevt det innan och det är lika härligt varje gång.

Jag tror det var orden Pernilla sa när hon visade hur jag skulle göra en position som jag undvikit för jag varit rädd för ryggens skull. Den är egentligen ofarlig när man gör rätt men du vet hur det kan bli när man haft ont länge. Man skyr liksom allt som även kanske kan åsamka smärta.

Men hon var säker. När jag låg rätt (utan att det gjorde ett skvatt ont) så sa hon “it’s only fear”.

Då kom de. Tårarna. Inte för att jag var ledsen utan mer som att det var något som bara skulle släppas ut. Ungefär som när det killar som attan i näsan och man bara vill nysa och när den äntligen kommer så är det så himla skönt!

Du som varit med om det vet känslan. Befrielse!

Men gråten var liksom stillsam så jag tror inte jag störde någon. Inte ens “mattgrannen” Peter som hakade på i dag igen. Jag tror minsann det bor en liten yogi i honom. Också. ( Yoga var ju inte min grej en gång i tiden. Eller om det var i mitt förra liv?)

Löpningen och utegymandet var inte lika omvälvande men fantastiskt härligt!

Att göra det man gör med glädje, öppen nyfikenhet och tacksamhet är viktigt för mig. Livet är för kort för annat.

Kram från Ingmarie

Kroppen & knoppen

Det är en smula knepigt ibland det här med kroppen. Hur mycket man/ska/bör testa och våga utmana den. Hur det än är så förändras den ju ständigt så det finns ju liksom inget givet standardsvar. Plus att nu när den är äldre så är den också både lite skörare och behöver annan typ av omtanke mot när jag var 20-30-40 år. Det är liksom bara att acceptera, gilla läget och försöka både förstå och lära sig hur den funkar.

Ryggen är ok men jag vet aldrig riktigt var jag har den eller hur den egentligen mår. Det svänger en hel del. Dock har jag märkt att min lilla morgonyoga-ritual och långsam start oavsett aktivitet är ett måste. Och att den absolut inte vill springa “fort”.

Så alla löppass går i slowmotion i allmänhet och långpass i synnerhet. Men vad gör väl det när man har finaste Prinsen att springa på? I sol!

Jag har nästan alltid nötcreme med mig som lite proviant men har även börjat använda Mighty sport gel. Rena raketbränslet! Även för skallen. Jag brukar annars bli ganska less efter några timmar, i synnerhet när jag kutar solo, men nu fick jag verkligen hejda mig efter tre. Det är ju en dag i morgon med…

Förresten, jag har fått fixat trollhåret med.

Vet inte hur hon gör men Anne lyckas alltid fixa till det för visst syns det?

Jag är i alla fall supernöjd och njuter av att känna mig hårfin.Så länge det varar…

Kram från Ingmarie

Ännu mer Happy feelings!

Plötsligt blev det jättemycket sommar! Turligt nog kunde jag ta många pauser från jobbet för en sån här dag vill då åtminstone jag bara vara ute!

Så jag har kutat i sagoskogarna.

Och utegymat. Egentligen behöver man inte så mycket grejer för att få ett bra pass, det räcker långt med den egna kroppsvikten, men jag gör det liksom mer ordentligt med hjälp av lite redskap och en träningsinspirerande plats. Det där med att träna hemma är inte min grej.

Hot yogan blev dock inne för varmt har det inte varit ute. Tyvärr. Men passet var lika bra som alltid när Pernilla guidar.Hon är outstanding och bara så bäst! I Love her!

Min fina, goa, roliga klubbis Sara var också med och på något vis lyckades jag övertala henne (och mig själv) till en kvällssimning i Nissan. Och vilken tur att jag gjorde det för jösses så härligt! Det här är ännu en av de magiska ögonblick jag aldrig kommer glömma så länge de grå funkar. ❤️

Jag känner mig nästan fånigt lycklig. Så där så det känns långt in i magen och man nära på spricker. Vem vet, kanske det stämmer att eklips-nymånen, d v s när det är nymåne och total solförmörkelse i Lejonets tecken, är starten på nya positiva saker i våra liv där vi vågar mer och där kärleken får ta ännu mer plats. Tycker i alla fall det låter både fint och bra!

Kram från Ingmarie

Mys-söndag

Det blev precis så skojigt och härligt i dag som jag trodde i går. Faktiskt t.o.m bättre för vädret blev inte alls så illa som prognosen visat. (Enl den skulle det regna precis hela långa dagen i olika grader.)

Jag och min fina klubbis/Co-partner Karin fick förvisso en hel del störtskurar på vårt lilla swimrunäventyr men det blev aldrig kallt varken i luften eller i vattnet. Dessutom spelar det ju inte så stor roll vid denna typ av aktivitet för vi blöter ju ner oss med jämna mellanrum ändå.😜

Det blev verkligen en superfin runda och när min kropp väl vaknat till liv (det tar dock 30-40 min. innan den verkar ha fattat vad huvudet vill) så kändes det riktigt bra och jag hade helst kört ännu längre.

Enda anledningen till att jag inte fortsatte var att jag skulle bli upplockad av lillebröderna Markus och Daniel plus brorsbarnen Iris och Juno för vidare färd ut i djupaste skogen. Pappa bor verkligen ute i tassemarkerna. Har säkert skrivit om det förr men googla Bögilt så förstår du. Men det är ljuvligt där ute. Vackert, fridfullt och så där lugnt att man verkligen hör tystnaden.

Proppmätta blev vi också för (vego)smörgåstårta är svårt att sluta käka även när man är lagommätt. Halvbror Erik hjälpte till så faten blev tomma.

Jag har ännu en halvbror, Hannes. Det är han som även har supergoa Morgan. Extra mysigt att få träffa honom lite i kväll för denne lille stackare, Morgan alltså, har varit så krasslig att han varit inlagd på djursjukhuset. Tycker det är fruktansvärt se djur lida oavsett, det är ju bl.a därför jag valt vegoliv, så nu hoppas jag verkligen det vänt för honom och han blir den piggelin han brukar vara.❤️

Kram från Ingmarie

Så många hjältar!

Jag är så vansinnigt impad över alla dessa prestationer som mina vänner gjort i dag! (Ja alla andra okända med för den delen.😄) Hoppas de känt hur jag hejat och sänt kraft, glädje och energi till dem genom luften.

Anna och Fredrik rockade på Ultravasan. 90 km är väldigt långt att kuta men de grejade det med bravur!

Ännu längre är Ironman och mina kompisar i Kalmar har verkligen topp-presterat i dag. Så himla roligt att det gått bra för alla mina klubbisar! Peter och Daniel var grymma! Första Ironman-racet och de liksom bara kööööör! Samma med Elina som trots oflyt vägrar ge sig. Inte utan att jag blivit lite sugen på att en gång i livet göra en IM jag med… Kanske en 55-års grej? Vem hjälper mig?😀

Och Jona…. Vilken quinna!! Hon staplar sina IM-medaljer på hög. Helt ofattbart i min värld!

En annan superquinna är Inger. Hon har haft det grymt tufft på många sätt och vis men den lilla knoppen har blommat ut för fullt och jag är supertacksam över att få följa med i denna utveckling. Pallplats på en av sina första Swimrun-race är fantastiskt bra gjort!

Min lilla träning denna dag är som en fis i rymden men man gör så gott man kan och bör väl egentligen bara jämföra med sig själv.

Jag var oförklarligt nog sugen på de där Galgbergstrapporna. “Värmde upp” med 45 min jogg i mestadels ösregn. Borde haft swimrunstassen där…

Men precis lagom till jag tog mig an de där 197 trappstegen/630 metersrunda kom solen!

Ryggen styr helt men jag tänkte att jag skulle klara av åtminstone 6 st. Som blev 8 som blev 10 som blev 12 varv.. Yes!!!! Eller 13 om man ska vara petig för jag fick ju ta ett extra för fototagningen.😜Overall känslan var ok och nu efteråt verkar ryggen inte gnälla mer än innan i alla fall.❤️

Sen sprang jag en liten omväg hem så det blev 120 min. totalt. Det var jag nöjd med!

Liksom den där halvtimmes simningen. Övade på läxorna Pedda gav oss i måndags. Skitskoj!

Mitt i denna träning-mat-kollarace-dag fick jag till en gofika med bästa Kenth. Vi kommer ju båda två härifrån, och bor båda i 08a land, men att få till gemensam tid kan vara knepigt värre så himla turligt vi var här samtidigt för det var hiskeligt mycket som skulle avhandlas. Så även himla turligt att solen sken och cappuccinon på Cortados var himmelskt god. (Superställe b t w!)

I morgon väntar andra skojigheter. Tjohooo!

Kram från Ingmarie

Laddar för osvett

Undra just vad som är jobbigast. Köra race själv eller vara den som är jämte. Rent fysiskt är det såklart svettigast att köra själv men puls- och nervositetsmässigt vet i sjuttsingen. Jag tycker i alla fall det är multum-mycket värre att stå jämte. Jag kan ju inte göra ett skvatt mer än att heja. Och kanske sända kraft genom atmosfären. I morgon kommer det därför bli kämpigt värre. Anna ska kuta Ultravasan 90 km.Hur coolt som helst men det kommer ju ta sin lilla tid vilket betyder att det blir en lång dag även för mig som vill hänga med.

Sen har jag en hel bunt klubbisar och andra vänner inkl. Jona som ska köra Kalmar Ironman. Det tar minst lika lång tid som Annas race. Men jag har hittat bra appar till telefonen så att jag i alla fall (förhoppningsvis) slipper sitta still vid datorn.😜För då blir det ju dubbel-jobbigt.

På tal om att stå jämte så är det här med att ordna tävling ganska tufft också. Fel. Det är skittufft! Men på kvällens möte kunde vi konstatera att Halmstad triathlon 2017 över lag var superlyckat! Kul! Nu är det fokus på 2018 som ska bli minst lika bra!

För att orka i morgon har jag laddat så gott jag kunnat i dag.

Vattenlöpning och gym är bra sätt tänker jag. Actic i stan är så himla käckt att allt finns under samma tak. Smidigt!

Det här är f.ö en bra liten övning för att både lugna systemet och öppna upp både fram och baksida.

Mest chill, och mysigast, har ändå utan tvekan långlunchen med mamma varit. Så himla mysigt att kunna ses så här lite hur som helst. Precis när vi slagit oss ner vid mysiga Rotundan och fått våra smarriga smörrebröd så kom dessutom solen. Och ja, det var lika gott som det ser ut.

Kram från Ingmarie