Det här med sorg…

Jag tror på riktigt att sorg aldrig varken “går över” eller försvinner. Däremot att den ändrar form. Jag tror på något vis att den alltid finns kvar för att påminna oss om livets skörhet och sårbarhet.

I dag är det ett år sedan lilla Elvira dog. Jag sörjer precis lika mycket fortfarande. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, saknar henne och önskar jag kunde skruva tillbaka tiden bara en liten, liten stund så jag fick träffa henne igen. Tomheten är som ett stort svart hål i mig.

Men sorgen är inte längre så där vansinnigt smärtsam som den är i början. Då när man tror att både hjärtat och lungorna kommer sprängas. Då när man tror att man aldrig mer kommer att vara glad och lycklig igen. Eller ens kommer överleva själv… I stället har den omvandlats till en dov molande värk som trots allt är mer hanterbar. Och det finns åter massor av lyckliga stunder när livet leker. Stunder när sorgen förpassats så långt bort att man nära på tror den är borta. Men den finns där. Alltid. Och kan dyka upp när man minst anar det.

Som jag ser det så har man ändå två val.

Det ena är att acceptera och faktiskt omfamna sorgen. Säga ” hej hej – dig känner jag igen för jag har ännu en gång vågat öppna mitt hjärta och älska till fullo.”

Det andra är att stänga av. Både från att våga älska och känna. På så vis slipper man troligtvis även uppleva den där bottenlösa smärtan. Men man får antagligen då heller aldrig uppleva djup och innerlig lycka. För allt måste ha en motsats för att finnas. Jag har skrivit om detta massor av gånger. Yin och yang. Sol och mörker. Glädje och sorg. Natt och dag. Men det tål att upprepas.Vi glömmer lätt bort det när livet rullar på.

Jag vet inte hur det är för dig men för mig känns det sista alternativet inte ens som ett alternativ. Livet har lärt mig att inget varar för evigt, inte ens smärta, och att det mörka förr eller senare blir ljust igen.

Men just nu känns det helt enkelt extra tungt i hjärtat. Bara att titta på bilderna smärtar. Det är fortfarande svårt att tänka tillbaka på alla fina stunder utan att saknaden slår till som en fet smäll i magen och tårarna kommer. Elvira gav enbart glädje och kärlek. det fanns inget ont i henne någonsin.

Kanske kommer det en dag då jag kan se på bilderna och tänka tillbaka på alla våra år tillsammans utan sorg. Kanske inte. Tiden får utvisa. Det enda jag kan göra är att leva vidare. Och minnas…

Jag har förstått att det finns de som inte förstår det här. Som säger att “hon var ju bara en katt”. Stackars de människorna säger jag. Att få uppleva den villkorslösa kärlek man kan få av ett djur är en unik gåva och jag är evigt tacksam att hon valde just mig att dela sin med.

Jag vill avsluta med en text jag fick av min fina vän Inger. Det är såklart så här det måste vara!

Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.
När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron. Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans hela dagarna. Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.
Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar.
Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt flyger han iväg över det gröna gräset. Hans ben bär honom fortare och fortare tills han återförenas med den han älskar. Ni möts i en omfamning som varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.

Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas…❤

 

Kram från Ingmarie

Skaparhelg dag 3

Som också var den sista. Lika sorgligt som alltid när man ska lämna något roligt men du vet min filosofi: Don’t cry because it’s over, smile because it happened.

För så är det. Jag är mest bara jätteglad, och tacksam för att jag har kunnat och fått vara med. Jag är väl medveten om att det har varit och är ett gigantiskt privilegium.

Liksom att jag fick hyra finstugan ännu en gång.😍

Jag var uppe i snorottan för att hinna städa, packa och kuta en sväng.

Men Spradan fick jag skippa för isen hade tagit över och även om den var tunn så kan den skära hemska hål i skör hud. Och riktigt så korkad är inte ens jag.😜

Tja annars har det målats av verklig glädje och lust. Precis som det är meningen. Ibland går det ganska vilt till så tur man inte behöver vara rädd om varken kläder eller golv.😄

En grej som verkligen fascinerar mig, förutom själva skaparäventyret , är hur vansinnigt trött man kan bli av att i princip bara stå och sitta still. Är helt slut och resan hem kändes som arton evigheter. Eller i alla fall över 3 timmar för åka kommunalt är inte det mest smidiga sättet om man säger så… Är evigt tacksam över min Dryrobe när jag stod och väntade på en av bussarna i minusgrader ute i ingenstans.

Men vissa saker är värda att kämpa och “lida” lite för, eller hur? Den 12/12 kommer Skaparladan släppa nästa års kurser och jag ska med på några om jag så måste dit. Så kul är det nämligen både att vara där och att ha med en sån här rulle hem. Även om jag vet exakt vad den innehåller så är det som lilla julafton att öppna och hänga upp. Vad det blir sen får tiden utvisa.

Kram från Ingmarie

Skaparhelg dag 2

Det är möjligt att jag skulle tröttna om jag hade det så här typ alltid men jag är mycket tveksam. Jag är så där lycklig att jag måste nypa mig i armen om och om igen för att riktigt begripa att jag inte bara drömmer utan att detta faktiskt är på riktigt.

Tog lite sovmorgon och hann precis lagom med att yoga, käka och ta mig till den gemensamma morgonsamlingen på Skaparladan. Varje dag börjar med meditation och visdomsord så du liksom förstår ribban på detta underbara ställe. Varje dag innehåller också minst en föreläsning, eller kanske snarare inspirationsstund, för de olika grupperna men för övrigt är vi helt fria att göra precis hur och vad vi vill. Lärarna finns där om vi behöver dem men de styr inget.

Jag valde att passa på att kuta en sväng i det fina vädret. Att vistas i naturen är otroligt inspirerande i sig och ett fantastiskt sätt för att starta skaparlusten och för att liksom “känna in” var man är just i dag. Särskilt inspirerande blir det såklart i denna miljön….

Och här. Vem behöver liksom dusch?😜 Fast det är väldigt nära att det snart är is i vägen kan jag berätta.

Sen har jag bara målat, målat, målat, målat. Och lärt mig nya saker både om mig själv och det här med skapande. På något vis önskar jag att alla fick testa en helg. Att under ett par dagar helt få göra saker av glädje och lust är nämligen oerhört livsgivande och livsberikande. Om det “blir” något spelar ingen som helst roll. De få ambitioner jag hade, och det jag trodde jag skulle göra, när jag kom hit förra gången försvann redan första dagen. Precis allt har blivit helt annorlunda men ändå så helt rätt!

Peppe demonstrerar hur man kan spänna en duk.

Min lilla hörna!

Det till höger är ett “riktigt” fönster. Det till vänster en del av en av mina alster.

Kram från Ingmarie

Lekdag

Det här med lekkamrater är bra fint ändå! Man inte bara hittar på skojiga saker tillsammans som t.ex att simma en massa kilometer i olika fart så armarna definitivt dör trötthetsdöden.

Man kan även käka lunch på ett av 08a lands bästa vego-mathak! Och bli så där härligt mätt samtidigt som man babblar om i princip allt som finns mellan planeter och gräsrötter.

Sara behövde dock åka vidare till andra äventyr men jag är ju tack och lov duktig på att roa mig själv också.😀

Jag är även ganska duktig på att roa andra tror jag. Världens bästa kiropraktor var i alla fall väldans glad efter dagens coachpass. Han är på väg mot ett nytt livsäventyr och jag är helt säker på att det kommer gå strålande bra. Även om han nog emellanåt kommer svära åt mina pass och snudd på hata mig så vet jag att i slutändan, när han korsat mållinjen, så kommer han att älska mig.😄

Kram från Ingmarie

Halmstadliv dag 2

Mitt enda ”bekymmer” denna dag har varit när och var jag skulle kuta långpass. Alldeles för många val och sånt är förödande för en velmaja.😜

Fast egentligen var det ett enkelt val när jag bara tänkte till. Kuta A till B men då riskera bli stående och frysa i väntan på duschgrejer. Kuta med trevligt sällskap var ett annat alternativ men då hade jag fått vänta på starten plus garanterat fått kuta snabbare än min kropp velat. Så det blev sololöp. Me, myself and I på Prinsens stig med förlängningar.

2,5 timmar totalt så det är jag nöjd med även om det var fortsatt segt. Fattar faktiskt inte varför. Ibland är det ju bara så och sen plötsligt vänder det och man fattar lika lite.

Hur som helst var det superskönt att efteråt kunna hänga på lillebror Markus, lilla Iris och Juno ut till pappa och ännu en gång bara parkera sig vid dukat bord. Fars dag är himla bra på det viset.😜

Hann även gå en liten runda innan mörkret helt suddade ut varenda kontur. Bögilt må ligga ute i ingenstans men det är vansinnigt fint där. Och fridfullt.

Kram från Ingmarie

Och plötsligt är man där!

Har du tänkt på hur ofta det är vi toklängtar efter en viss stund och så plötsligt är man just där. I den stunden. Men det kan vara lätt att glömma bort att faktiskt stanna upp och verkligen dubbelnjuta lite när det väl är.

Jag är i just en sådan stund nu. I början av veckan längtade jag som en galning tills tanden var borta, jag fick äta hyfsat ” normalt” igen, hade kunnat kuta en gång och satt på tåget till hemstaden. Det är alltså där jag är nu. På tåget. I stunden.❤️

Löpturen var vacker men seg som extralerig gyttja. Bara hoppas det var tillfälligt och snabbt övergående…

Kram från Ingmarie

Klart!

Det man väl kan sammanfatta dagen med är tack gode värld för bedövning, painkillers, universums bästa tandis och soppa…

Att få bort tanden tog sin lilla tid för ”såklart” bröts den av så att det krävdes extra pill. Men det gick ändå väldigt fint och jag förstår nu att den resorptionsskadade tanden inte skulle gått att rädda. Varför den har blivit det lär vi dock aldrig få veta.

Men nu är det gjort och nästa återbesök i hela denna procedur blir (förhoppningsvis) inte förrän i mars.

För att ha en anledning till att gå en promenad i maklig fart när jag väl pallade så gick jag (en omväg) till fina Ekodirekt och köpte några burkar lyxsoppa. Något får man ju liksom roa sig med…De var i alla fall ruskigt goda!

Och när man kämpat tappert trots rädsla, obehag och värk så får man belöna sig med (minst) en valfri kurs. Det är sen gammalt. Mitt val blev ovanligt enkelt.😍👌🎨

Inget ont bla bla bla…

Kram från Ingmarie

Embrace the darkness

Jag vill först tacka alla er som på något vis peppat, visat omtanke och kramat mig efter gårdagens inlägg. Jag blir alldeles rörd!❤️ Tack, tack, tack!

Nu är jag ju som jag är. Jag kan deppa järnet, tycka det mesta är skit och verkligen vara en dysterkvist men på något vis så tänker jag också att det är bra för det tillhör livet. Utan en motsats så skulle det ljusa, roliga, härliga aldrig finnas, eller hur? Det är så det är och i stället för att fly det mörka så försöker jag gilla det och acceptera det. På det viset tycker jag det både förminskas och bli enklare att ta sig igenom. Ju mer jag ”flyr” ju värre blir det liksom. “Embrace the darkness” är faktiskt ett av mina ledord. Precis som t.ex “Face your fears”. Att stoppa undan känslor och upplevelser tror jag kan vara skadligt för en själv i längden. Kanske du upplever och tänker samma? Men för att det ska funka för mig så behöver jag yogan och meditationen. Jag får det liksom inte ”gratis”. Och jag kommer nog alltid behöva fortsätta med mitt “inre jobb” men det är det värt!

Faktum är att det hjälper att tänka så där även när jag t.ex kör intervaller. Hur det än är så är det ju både tröttsamt, och ibland t.o.m ruskigt obehagligt, men det kan jag på något vis hantera just genom att säga ”Hej hej – er känner jag igen. Nu kör vi!” Det går ju liksom över. Precis som krånglande tänder och annat elände. Skillnaden är dock att intervaller blir jag ju skönt trött och glad av! Bra gick det också i dag! Kiropraktor-Mickes behandling i torsdags gjorde tydligen susen för ryggen är glad igen!

Styrkepasset gick också bra! Lördags-eftermiddagar är perfekt på gymet. Inte för lite och inte för mycket folk. Jag vill ju liksom gärna se andra svettas men jag vill inte trängas.

Så jodå, det kommer vända och bli bra. För det blir det alltid. På något vis någon gång.

Kram från Ingmarie

Ibland är det enkelt att hålla sig från skratt…

Det kan t.o.m vara enkelt att inte ens le…

Kommer du ihåg tanden jag berättade om? Med någon ovanliga åkomma som en specialist från KI skulle fixa i dag. Jag har varit både tveksam och ifrågasättande. Läst på, ifrågasatt och frågat andra som kan det här med tänder. Ingen har väl egentligen 100% vetat vad som skulle vara bäst men till slut var jag ju tvungen bestämma mig för något behövde göras annars skulle det tydligen bli typ katastrof.

Jag ska väl också tillägga att jag inte gillar att besöka tandläkaren oavsett. Allt för många traumatiska upplevelser genom åren har satt sina spår. Men jag har numera världens bästa tandis och känner mig så lugn jag bara kan när det är han jag går till. Nu var det ju dock en annan i dag men det skulle gå fint var jag lovad. Han är specialist och jodå, han bedövar jättebra.

Och visst fick jag bedövning. Massor! Jag ljuger inte om jag säger att jag totalt fick minst 15 påfyllningar. Men det tog inte. Det var även någon ”sten” i vägen som gjorde att nerven inte kunde nås och bedövas direkt. Jag ska bespara dig detaljerna på de 90 (!!!!!) minuter jag genomled där innan man insåg att tanden är bortom räddning och måste tas bort. Därefter blir det några månaders läkning innan jag kan få implantat.

Dvs jag gjorde allt detta i onödan och nu väntar en lång, svindyr, procedur.

Men det är bara en grej av allt och väl det som fick mitt topplock att lyfta.

Jag har även blivit uppsagd från ett jobb. Inte för att de på något vis är missnöjda, tvärtom, utan för att det ska omorganiseras.

Flera i min familj är dessutom allvarligt sjuka. Både människor och djur. Snart närmar det sig även årsdagen från när lilla Elvira lämnade oss och det känns vansinnigt tungt. Saknar henne varje dag…

Simningen gick trögt i dag och diskbråcksryggen är lite tjurig men jag har tack och lov bra hjälp så den biten oroar mig inte så mycket. Men det känns liksom lite märkligt att allt skit kommer på en och samma gång. Eller så är det som min kära vän Camilla sa. Att summan av allt elände är konstant så nu kanske jag får min dos på ett bra tag framöver.😜

Det var även hon som fick hela min deppighet att vända en smula genom att dra med mig på ett Hot vinyasa flow. Hon t.o.m hämtade mig vid dörren! Snacka om lyx! Och som alltid, lite svettig träning gör livet bättre!

Men livet är så här. Det går upp-ner-upp-ner i en Never ending berg-och dalbana. Jag är trots allt väldigt lyckligt lottad och borde kanske inte gnälla men ibland liksom bara orkar man inte.

Det kommer att vända, det vet jag också, och tills dess är det bara att ta en dag, en timme och en sekund i taget. Solen finns ju där!

Kram från Ingmarie

Tisdagsfunderingsfilosoferande

Det här med simning alltså. Hur kan något som ser så vansinnigt enkelt ut vara så infernaliskt svårt? Simma långt och långsamt funkar hyfsat men att simma kort och snabbt känns lika knepigt och ”ouppnåeligt” som att lära sig kinesiska. Eller nej. Snarare som att försöka ta ner månen för kinesiska går ju faktiskt att lära sig….

Simning är svårt just för att det är så himla mycket teknik. Har man inte lärt sig det under utvecklingsåren blir det helt enkelt väldans mycket mer komplicerat.

Men jag kämpar på och jag tycker det är skitskoj! Tisdagssimningarna med coach Ulf och Team snabbare är en av veckans absoluta höjdpunkter. Och kanske min nya mössa kan hjälpa till lite…

Sen måste man ju faktiskt påminna sig om vilka framsteg man trots allt gjort. Och gör. Oavsett vad det gäller. Vi människor kan ju vara ruskigt duktiga på att glömma sånt och bara jämföra oss med andra. Vilket ju är heeeeelt crazy! Det var ju inte jättelängesedan jag inte ens kunde tänka klart tanken på att simma över huvudtaget och ännu kortare tid sen jag ens funderade på att simma i grupp. Nu älskar jag båda!

Så tänk om det är som så att man kan ta ner månen…

Kram från Ingmarie