Mumsmums

På annat ställe

Det är lätt att ta mycket för givet i dagens super-hightec samhälle men när man tänker efter lite så är det ju galet häftigt hur vi kan förflytta oss nu för tiden. På ett litet tjillenix kan vi fara genom vårt land och därmed tillbringa förmiddagen på ett ställe och några timmar senare göra något helt annat på något annat ställe. Denna gången har jag gjort det tack vare tåget. Visst är det förresten ett resa på räls ett bra sätt att ta sig fram på? Jag älskar det! Så skönt att kunna läsa, fika, sova, gå på toa, käka och bara vara samtidigt som man färdas fram och kan njuta av utsikten.

I går morse var jag på 08a gymet och lekte runt. På kvällen var jag i en av Halmstads simhallar och lekte.

Jag var faktiskt i samma simhall även i dag. Men körde ett helt annat pass, hade annan bana och  annan badmössa. Ombyte förnöjer heter det ju. 😄

Men jag behöver egentligen inte så mycket ombyte för att vara förnöjd. Slingorna på Galgberget har jag kutat så många gånger att jag är tveksam till om det ens går att räkna så långt, ändå tröttnar jag aldrig. Det blev ett bra intervallpass på fem-kilometersspåret (hyfsat kuperat) + hopp&skutt i backe.

Sen var jag trött.

På tal om hightec så hade min “moderna” och “flådiga” klocka (läs en begagnad Suunto) laddat ur sig så jag tog min väldigt gamla Casio till hjälp.

Ingen Gps, puls, app-anslutning eller blittenblatten men jäklar så pålitlig och bra! Nytt är minsann inte alltid bäst.

I kväll käkade jag middag hos en kär (lek)kompis och mitt på dagen käkade jag hos mamma. Snacka om lyxigt och så mysigt! Som extra bonus denna fina dag blev långpromenaden i sagoskogen tillsammans med mamma och Morgan. Den killen vet hur livet ska levas på enklaste och bästa vis. Det räcker att ha pinnar! Ju större ju bättre.

Kram från Ingmarie

Black River Run 2019

Naturligtvis hade jag allra, allra helst velat swimrunna  i Finland tillsammans med Ulrika men nu blev det som det blev och för mig blev det väldigt bra ändå. Värre för stackars Ulrika som inte fått göra något skoj över huvudtaget.😢 Men en förkylning går över och vi tar nya tag!

Jag somnade före 22 i går och sov non-stop tills klockan ringde strax efter 06. Så skönt! Och välbehövligt. Eftersom frukosten inte öppnade förrän kl 8 hade den extremt service-minded tjejen i repan på hotellet fixat en frukostbag till mig så efter morgonyogan och meditationsstunden gick jag loss på innehållet. Mumsigt värre!

Så himla gulligt! Inte konstigt att jag kände mig lite extra glad! 😍

Inte nog med detta. Hon fixade så jag fick ha rummet extra länge vilket gjorde att jag bara behövde ta med mig en liten bag med ombyte till loppet.. Jättelyxigt! Den tjejen hade verkligen hamnat på rätt plats!

Bussen, inklusive en kort promenad,  till starten tog bara 15-20 min. Jag fick trevligt sällskap av en Australiensk stockholmare som skulle springa 50 miles. Jag insåg ganska snart vilket blåbär jag är i dessa ultrasammanhang. 20 miles är typ ingenting för dessa tuffingar som körde (och kör för en del håller i skrivande stund fortfarande på ) 50 eller 100 miles. Tre varv hade jag gärna kört men 5 eller 10 finns liksom inte ens i min fantasi. Men jag vet också att man aldrig ska säga aldrig… Kanske det en dag blir att även jag har en sån där låda vid varvningen..

Före start var det obligatorisk genomgång av regler och banan.

Varje varv var 10 miles, dvs drygt 16 kilometer,  och det enda jag egentligen kom ihåg av den där genomgången var att det var en del teknisk trail framförallt i början på varvet, att det fanns tre vätskekontroller inkl. den vid varvningen, vi skulle förbi ett koloniområde, att det var en stor väg som skulle korsas och något om en backe på slutet. Att jag skulle kuta två varv hade jag faktiskt koll på.

Kanske kan tyckas som jag kom i håg mycket men det visade sig inte vara tillräckligt för mig ändå.

Starten var på ett brett och fint elljusspår. Jag hade redan innan bestämt mig för att ta det lugnt och bara se detta som ett väldigt bra långpass. Faktum är att jag ju inte kutat så här sammanhållande långt sen Dackefejden. Eller i alla fall sen så långt tillbaka att jag glömt när det var. Hålla på länge kan jag men det är ju liksom helt annorlunda när jag får “fuskvila” med simning då och då. Efter bara någon kilometer bar det in i skogen över rötter och stenar. När vi väl var ute på fast mark igen kände jag sån lättnad, och njöt så mycket av att få springa på grusstigen, att jag helt glömde bort att titta ordentligt efter snitslar. Så där kom första felspringnigen. Några schyssta killar visslade dock tillbaka mig så det blev ingen jätteomväg. In i skogen igen. Lera, spång, rötter och sten. Hade fullt sjå med att hålla mig upprätt men jag lyckades! På båda varven till och med! Sen blev det härliga grusvägar igen fram till första vätskekontrollen, över den där stora vägen innan (visade det sig) banans bästa del. Hårt packad stig, medvind, sol och platt. Där fick t.o.m mina ben bra fart!

Vid slutet kom en liten backe och vid det omnämnda koloniområdet kom dagens andra felspring. Istället för att ta höger ner på en nästan (nåja) osynlig stig fortsatte jag rakt fram men sen såg jag några längre fram kuta på andra sidan staketet. Bara att vända, göra om och göra rätt. Efter ytterligare några kilometer blev det några partier med asfalt, grusvägar och sista vätskestationen innan den sista biten till varvning. Där kom den där “riktiga” backen. Som jag lyckades springa förbi och fick springa tillbaka till (tredje felspringningen) och som visade sig vara både brant, innehålla trappor och aldrig riktigt ta slut för det kom nya hela tiden! Nedförsbackarna efter varje uppför kändes märkligt nog betydligt kortare. 🙄 Sista 100 m bestod av gyttja sen började allt om igen.

Jag är jättenöjd över min 5:e plats! Inklusive fyra felspringningar på första varvet (jag lyckades även ta fel och missa vätskestationen vid varvningen), två kisspauser, avtag av tröja och skifta nummerlappen från tröjan till kjolen. Det var nämligen ett riktigt Ingmarie-väder! ☀️😍 Blev alldeles för varmt med långärmad tröja. Benen höll ihop helt ok och enda gången jag egentligen tryckte på var på den där ljuvliga sträckan och sista kilometrarna till mål.

Jag hängde kvar en bra stund efteråt och njöt av solen, drack mängder av vatten och blåbärssoppa, mumsade i mig lite godsaker och hejade på de ”riktiga” hjältarna. Några av de riktigt vassa varvade mig fastän det startat 30 min. senare. Lite knäckande… Men min tröja kommer jag bära med stolthet även om jag är ett blåbär!

Tog åter bussen in till stan, duschade på hotellet och traskade sen till tåget. Unnade mig en riktigt god vego-bowl och vilken härlig känsla att kunna avnjuta den ute i solen! Har jag sagt att jag gillar den? Solen alltså? Och värme. Annars vet du nu. 🤩

Tja, sen var det bara hemfärden kvar. Och upp-packning. Smidigt som attan att ta sig hem och i skrivande stund sitter jag nöjd och belåten i favvo-fåtöljen i mitt målar-rum. Nya äventyrs-planer är redan på gång.

Black River Run är ett jättefint lopp och jag har mest bara positiva grejer att säga.

  • Fin bana
  • Välorganiserat
  • Trevligt och bra stämning
  • Bra med energi vid varvningen
  • Bra med omklädning
  • Massage efter för den som ville
  • Hade önskat någon mer vätskestation utmed banan med tanke på vädret som blev i dag.
  • Lite fler funktionärer vid första varvet (alt fler snitslar/pilar) för virrpannor som mig. Och jag var inte ensam om att ta fel väg(ar)..
  • Maten efteråt var en besvikelse. Jag betalade 700 kr i efteranmälningsavgift (500 kr annars) men det fanns inte ens en vegokorv för oss som inte vill äta döda djur. Dock serverades det vego senare i kväll men då är det ju så dags… Kasst!
  • Om man är ute efter ett digert prisbord så är inte detta rätt lopp

Jag kan absolut tänka mig att kuta igen men då får det nog allt bli fem varv. Så jag får riktig (vego)mat och kan vara en av de där med låda. 😄

Kram från Ingmarie

Torrsim, gymsvett och hot shot

Om någon månad ska den helt nya operations- och uppvakningsavdelningen på SÖS öppna och jag är med i den gruppen som ska utveckla rutiner och pm, prova och testa så allt funkar. En omöjlig uppgift innan allt är klart och “på riktigt” såklart men vi jobbar på med allt som går. I dag har vi “torrsimmat” både akutlarm och flöde från operation. Dvs vi har testkört som om det vore på riktigt men utan någon patient i sängen.

Kul och spännande men också jobbigt för det är galet mycket som behöver fixas, förbättras och ändras. 🤪 Även fastän det är så sprillans nytt och fint.

Jag skrev ju i går att jag hade roligheter att se fram emot efter dagens jobb. Lillebror Daniel var i stan och som alltid lyckades vi roa oss på allra bästa sätt. Vi är typ proffs på det!

Träna först. Såklart. I dag blev det gym.

 

Och sen käka. Urban Deli har inte bara ruskigt gott (vego)käk. De har riktigt riviga shots också.

Kram från Ingmarie

Halmstad dag 5

I princip allt jag gillar och behöver finns i min hemstad men det är faktiskt en sak som inte finns här som jag gillar. (Om man inte åker en bit utanför stan som jag t.ex gjorde  i lördags.)

Det som saknas är en Hammarbybacke!

Galgbergets spår må ha sina utmaningar men de är i jämförelse ganska milda. Men Galgberget har däremot något varken Hammarbybacken, eller mina närområden i 08a land, har. Nämligen trappor! Många dessutom som sitter tätt och som därmed tvingar benen till en hög frekvens. Förutom den sista sektionen som är mer lik en rulltrappas steg och mördande jobbiga när man hållit på ett tag. Man kan såklart ta dubbla steg men jag behöver öva och öka frekvens så varenda ett av de 183 stegen ska beträdas. Väl uppe fortsätter jag till höger på asfalten, höger igen ner på en stig som tar mig till asfaltsvägen förbi Hallandsgården och ner till starten igen. Varje varv är runt 600-700 meter och tar mig nu för tiden ca 4.30 min. Inte så snabbt men efter 13 varv (utan vila) är åtminstone mina ben rejält trötta.

Första sektionen

Obs! Det är inte min naturliga speed om nu någon tror det…

Sprang dessutom en extrarunda både dit och hem så det blev över två timmar till slut. Bra tycker jag! Det vackra får man på köpet.

Sen hade jag det så himla bra och lyxigt att jag blev serverad mat direkt efter hemma hos mamma och Ulf. Krämig linsgryta med potatis, bröd, hummus och grönsaker. Så gott! Och mysigt!

Men sen var det hemstads-mysiga, roliga och lyxiga slut för denna gången. Nu är jag tillbaka i 08a land för i morgon är det jobb igen men jag har roliga grejer att se fram emot redan när jag slutat för dagen. Och om bara en dryg vecka åker jag och Ulrika på vårt lilla Finlands-äventyr. Lite modifierat pga att livet kom emellan för Ulrika men det kommer bli en utmaning som heter duga oavsett! Jag har ju kört den en gång innan med Peter så jag vet till 100% att det inte blir en walk in the park. Men ruskigt skoj!

Kram från Ingmarie

Halmstad dag 4

Man kan verkligen inte besöka Halmstad utan att kuta på Prins Bertils stig. Det vore faktiskt snudd på kriminellt. 🤪 (Och kan man inte kuta kan man gå/cykla. Det finns t.o.m vissa delar som funkar för rullstol!)

Stigen är totalt ca 18 km one-way till Möllegård och börjar egentligen vid slottet inne i stan men jag började hos “mig” några kilometer bort.

Sen är det bara att följa vattnet och de blå träpålarna till Tylösand. Just i dag var det i princip ingen vind alls, soldis och en luftfuktighet som måste varit så nära 100% det kan utan att det börjar regna. Varmt och skönt var det också så jag var väldigt snabbt plaskblöt av både svett och fukt. Sånt tycker jag är jättehärligt! Varför jag hade en jacka på mig när jag startade kan jag dock inte förklara. Den åkte av redan under den första kilometern.

I Tylösand var det folktomt på stranden men i vattnet var det fullt av livräddare. Jag förstod ju att de övade men jag fick lite dåliga vibbar och en klump i magen. Det där påminner mig nämligen alltid om den 1/10 1991 då ett ungt liv tog slut och mitt förändrades för evigt. Det var ju dessutom precis där det hände. Tiden läker inte alla sår, eller tar bort sorg, men tiden gör däremot att formerna av det som gör ont förändras och man lär sig att leva med det.  Det svarta blir lite mindre svart och det smärtsamma lite mindre smärtsamt. Men det går aldrig över. Så tror i alla fall jag utifrån de erfarenheter livet hittills gett mig….

Efter Tylösand fortsätter man utmed havet en bit innan man tar höger in i det jag kallar den halländska regnskogen. Det är som att komma till en helt ny plats! Vilket det ju i och för sig är men du fattar nog vad jag menar.

Stigen tar slut vid Möllegård och då blir det lite asfaltspring antingen in till stan eller ner mot havet igen. Jag tog mig mot det sistnämnda.  Efter två timmar (inklusive en omväg) var jag tillbaka  vid stugan igen. Glad, nöjd och totalt genomblöt.

Stod kvar en bra stund vid havet för att bara njuta av utsikten, flyttfåglarnas svävande och värmen. Och det där ljuset alltså! Bedövande magiskt!

Sen har jag sån tur att mina fina vänner Sara och Karin hade både tid och lust att hänga med mig en stund så det blev lunch på Cortado  i dag också minsann! Some girls har det väldans bra!

Solen sken men jag hade bestämt mig för att gyma så då blev det så. (P)rehaben måste skötas oavsett så att jag (förhoppningsvis) kan fortsätta slippa ha ont och kunna njuta av att kuta.

I princip lika svettigt där som ute och jag blev duktigt trött. Kanske gårdagen spelar en viss roll också…

Körde även extra rörlighet och extra vila efter. Det är såna extra-grejer man kan lyxa med när man har ledigt!

Det blötaste hade dock inte kommit ännu. Det kom nu i kväll. Jag och bästa Micke gick en lång runda ner mot havet från hans fina hus för att verkligen hinna snacka av oss. Jättevackert, varmt och sol-disigt. Men vi såg inte vad som hände bakom oss.. Inte förrän vi vände för att gå tillbaka. Gigantiska kolsvarta moln välde över oss, åskan började dundra och sen kom regnet.

D-e-t regnet. Du vet ösregnet. Men som vi konstaterade. Det är ju bara vatten.

Kram från Ingmarie

Halmstad dag 3

För att jag ska tycka en dag är superlyxig behövs det inga jättemärkvärdiga eller krångliga grejer. Tvärtom faktiskt. Ju enklare ju bättre om du frågar mig. Och gärna lite halvspontant.

Så här började min dag. Lugnt, stilla och vackert.

Följt av frukost på min favvo-veranda.

Hade finfint sällskap av Zorro the cat.

Efter lite “projektjobb” och cykelfärd in till stan blev det ett första träningspass på Actic i stan. Tekniksimning + poolrun. Svettigt värre för vattnet i den bassängen är på riktigt ovanligt varmt. Man behöver liksom inte ens ta i för att hålla värmen. Då är det varmt!

Lunchhaket var givet. Cortado är nämligen ett väldigt säkert kort när man är här. God mat, gott kaffe och djursnällt så förutom jag, mamma, Melissa, Ulf och Markus så var fyrbenta Morgan med.

Andra passet blev på Actic vid Arenan. Betydligt tuffare men också så mycket roligare för att köra med (några av) mina klubbisar gör allt lite extra skoj. Jag är dock ganska säker på att mina armar och min rygg kommer påminna mig om sin existens i morgon..

I den här pärmen finns MÅNGA svettiga, jobbiga och roliga pass gömda.

Och just det ja. Mellan allt detta har jag även fixat kroppen på både in och utsidan hos världens bästa Sven-Bertil. Hur många timmar han hjälpt mig genom åren är omöjligt att räkna och jag är honom evigt tacksam för det.🙏🏻

Kram från Ingmarie

Halmstad dag 1

Egentligen skulle inlägget nog mer heta ”I skogen” för det är där jag mest befunnit mig denna dag. Å andra sidan ligger Skedalaskogen bara någon mil utanför Halmstad, och tillhör Halmstad kommun, så helt fel är det ju ändå inte.🤪

Skogen är hur som helst en guldklimp. Två fina sjöar att simma i och en oändlig skog som bjuder på allt vilken naturälskare som helst kan önska sig. Stig, grusväg, lätt trail, skitsvår trail, backar, kullar, vattenfall, vyer, vidder, tystnad, vindsus och såklart oräkneliga träd. Det är så vackert att man nästan dör vackerhetsdöden mest hela tiden.

I nästan 3,5 timmar swimrunnade jag mig runt. Alltså vilken dag! 18 grader i vattnet, sol, lätt bris och denna John Bauer-miljö. Vad mer kan ett människoknytt (som mig) önska sig?

Testade även mina Altra Superior i “blött låge” för första gången och mamma mia! Jag är kär! Och glad! Äntligen ett par skor med grepp även för mina känsliga ankfötter!

Gissa om det var gott med mat sen.

Det är så härligt och mysigt att vara här så du kan bara inte ana. Att kunna hänga med mamma, Ulf, fyrbenta Morgan, kusin och kusinman nästan hur mycket som helst på samma dag. Och bo i finstugan. Det är lyx i kubik det!

Kram från Ingmarie

En present med eftertanke. (Och mätta magar)

När Anders fyllde år gav jag honom bl.a ett paket till Fotografiska. Med mig inkluderad. (Smart va?)

I paketet ingick först en Brunch på deras restaurang högst upp.

Så här presenterar de sig själva: “Att vi serverar hållbar njutning som är god både för planeten och våra gäster är väl känt”.

Vidare: “Med Fotografiskas Hållbara Brunch ser vi tillsammans till att spara än mer på planetens resurser, de som det ofta slösas med vid bufféer. Att slänga mat är helt mot vår filosofi och vi finner ständigt nya vägar att kunna recycla/återanvända och upcycla/skapa ny råvara. Att upcycla, alltså att återanvända en produkt som ny råvara, gör vi till exempel med våra bullar. De som inte går åt mals ned och blir nytt smakrikt mjöl vilket nya bullar kan bakas av.”

Hur coolt som helst!

Om det var gott? O ja! Faktiskt obeskrivbart! En njutning för både mun, öga och mage.

Utsikten ingår! Och den finfina servicen.

Present-paketet fortsatte sen på själva muséet för att se utställningar som visas där nu. Jag är fortfarande tagen. Det var oerhört gripande, hemskt, vackert, sorgligt, fascinerande och extremt viktigt. Det handlar om hur vi behandlar, och har behandlat, varandra. Både två- och fyrbenta. Det är om vad vi gör med vår jord, om fantasi, skönhet, tidlöshet, uttryck och om hur viktigt det är att inte glömma vår historia.
Om du kan så gå dit och se detta!

Jag är extra tacksam över löpturen jag fick i morse. Förvisso tunga ben men vad gör väl det? Jag är fri, frisk, (hyfsat) hel och jag får vistas i sagoskogarna hur mycket jag vill. Det är äkta rikedom om du frågar mig.

Men jag ska erkänna att jag ändå är både ledsen och bedrövad över att utomhus-säsongen på Eriksdalsbadet är över för i år. Sista passet här ute på väldigt många månader… J-a-g-v-i-l-l-i-n-t-e.

Kram från Ingmarie

DNS

Jag hade verkligen sett fram emot att äntligen få köra ett swimrun-lopp, och då särskilt dagens fina Brotorps swimrun, men det blev en DNS. (Did Nor Start.) Förklaringen är enkel. Som jag skrev i går är det fortsatt tufft på jobbet och jag är helt enkelt ganska slutkörd. Både fysiskt och psykiskt. Det känns som att jag inte har varken någon inre glöd eller något ”go” i mig. För lite prana helt enkelt. Jag är liksom dränerad på inte energi. Och även om anledningen högst sannolikt är jobbet så vet jag att det är jag som får göra något åt det hela. Dels för att arbetsbelastningen troligtvis inte kommer förändras (åtminstone inte till det bättre) och dels har jag ett eget ansvar över mitt liv. Man kan be om hjälp men förändringen måste jag stå för själv. (Det är väl det som gör att man så ofta drar sig för att göra just det…)
Nåja.
Eftersom jag ännu mer än att köra ett lopp, hur fint det än är, vill hålla mig frisk och hel så fick jag tänka om och prioritera sömnen. Det svider i hjärtat att inte ha fått vara med men jag försöker intala mig om att det var rätt gjort. Faktum är att jag kände inte ens någon riktig lust till att vara med på kalaset fastän jag vet hur skoj det är. Då är det illa…

Jag hade egentligen ingen lust att gå upp ur sängen över huvudtaget i dag (då är det jätte-illa!😱) men av erfarenhet så vet jag att inget hos mig blir bättre av att jag blir passiv.

Så jag tog mig upp. Och tog mig så småningom även ut. Som från ingenstans visste jag nämligen plötsligt vad dom skulle kunna göra mig glad igen!

Hammarbybacken såklart!

Jag må bli gladare av den men jag blir nog inte direkt piggare. Fast denna slags trötthet som blir av fysisk träning mår jag bra av! Hur motsägelsefullt det än kan verka så ger träning mig energi. Något jag tror de flesta som provat vet.

Fem varv à 2 km (= 10 gånger upp och 10 gånger ner) + kuperade omvägar både dit och hem blev till slut 135 svettiga minuter.

Den sena lunchen avnjöt jag nere vid Söderbysjön. Vilken liten pärla den är!

Följt av 2,3 km simning. Jättehärligt!

Så det blev en väldigt bra ledig dag ändå trots att det inte alls blev som jag tänkt och planerat. Och jag är tacksam för det. Allt kunde ju ha varit så väldigt mycket värre. Må nu bara denna energin få stanna kvar tills jag kan fylla på den igen!

Kram från Ingmarie

Stadtlandet dag 3

Det finns nog de som skulle ha deppat över vädret här för hela dagen har det regnat i olika grad och temperaturen emellanåt knappt två-siffrigt. Jag tänker att det bara är vatten. Och ett bra sätt att vänja sig vid att springa blöt. Kall hann jag märkligt nog aldrig bli. Eller det är kanske inte så märkligt förresten. De norska backarna ser nämligen till att även en fryslort som mig förblir varm. Dessutom hade jag lyxen att kunna springa från A till B. Eller rättare sagt till C även om det inte alls var vad jag planerat.

Jag började direkt utanför grinden. Kutade mot Drage och Indre Fure på andra sidan Stadltandet. Backe upp och backe ner. Före, efter och jämte några av alla de hundratals får som strövar fritt här. De är inte bara otroligt söta. De har trafikvett också!

Pausade lite kort vid St Olav korset där Olav Trygvasson år 997 ska ha sammankallat till ting för att kristna folket. (Om jag fattat det hela rätt fick de välja mellan att döpas och att kriga..)

Där finns också fina platser för picknick och en jättefin liten utomhusteater.

I Drage springer man längs med havet för att komma till Indre Fure och man skulle kunna tro att det är platt där men icke. Helt ärligt tror jag inte det finns några platta vägar här!

Den sista delen mot det som kallas Ytre Fure går på en sytråds-smal liten såphal gräs-stig som kantar till stupet ner mot havet. Där i mitten någonstans vände jag. En del kanske kallar mig feg. Själv tycker jag att jag var smart.

På denna delen av turen passade Anders på att kuta. Och det vi båda fick se och uppleva är bortom förklaring. Ljuset alltså!

Det var också där jag bestämde mig för att fortsätta till Hoddevik. Det kändes nämligen ganska bra och jag visste att vägen dit skulle innebära långa, goa uppförsbackar. I verkligheten var det en lång kringelikrok uppför och en ungefär lika lång nedför. Typ 300 höjdmeter. Sånt jag älskar och går i gång på direkt! Ju längre jag ser backen ju bättre!

Hoddevik är, liksom Ervik, känt som ett bra surf-ställe. Därav bakgrunden. 🙂

När man kutat i över tre timmar i regn upp och ner för de norska backarna (du som varit här vet vad jag menar) då är man mer än väl värd en (vegan)macka och kaffe på Kafé Strandro även om det var lika dyrt som en 5-rätters på en flott restaurang.

Och en försenad sprada. I regn och vackert tjock dimma. Observera vem som är med! Jag tror det bor en sprada-kallsimmare i honom. Han vet bara inte om det ännu…

Kram från Ingmarie