(En slags)Triss-vinst

Ha mini-trainingcamp på hemmaplan är bra fint det! Jag ju vet precis hur jag ska utnyttja alla guldklimpar till max plus att det (nästan) alltid finns det någon som vill haka på när jag vill ha sällskap. Vilket jag oftast vill!

Trots att jag haft massor av familjemys hos både mamma, Ulf och Mogge-hunden samt hemma hos lillebror Markus med familj har det blivit tre riktigt bra träningspass. Med bästa sällskapet alla kategorier.

Jag och Sara var typ först in när grindarna öppnade på Arenabadet i morse. Men tvåa i plurret. Någon snabb rackare hann före. En man. Måste varit för att han bara skulle ha ett par mini-badbrallor på sig. Och inte hade någon att snacka med. Sara är en hårt satsande skitbra triathlet med coach och spikade program. Jag bara hakade på. Som en liten parasit körde jag samma pass som henne. Och överlevde! Framförallt blev jag inspirerad på många sätt och vis, inte bara träningsmässigt, för Sara har alltid den effekten på mig.

Goggle-ögon får man oavsett hur bra man är. På så vis är även simlivet rättvist.

Lagom till frukosten smält undan var det dax att hämta upp bästa Karin för en löprunda. Samma Karin som jag haft förmånen att få kör en del swimrun-race med och som är en av de där som alltid kan prestera oavsett hur “dåligt/lite” de tränat. Så om det finns något som kan kallas naturbegåvning så har hon det. Dessutom är hon världens trevligaste och ödmjukaste.

Vi tog “Sperlingsholmsrundan”. Det är en av de där rundorna jag ogärna vill missa när jag är hemma. Jag är ganska säker på att Karin, som aldrig sprungit rundan innan,  inte kommer vänta på att kuta där igen tills jag kommer ner nästa gång. (Observera förresten hur synkade vi är!)

90 minuter njutarspring blev det. Men inte nog med det! Lite senare fick jag hennes sällskap i den andra av stadens bassänger. Ännu ett bra pass in på simkontot. Inte utan att jag känner mig överlycklig!

I morgon blir det något helt annat. Fast ändå inte. Bara hoppas att jag inte springer helt tok, missar ett tåg och/eller svälter ihjäl..

Kram från Ingmarie

På annat ställe

Det är lätt att ta mycket för givet i dagens super-hightec samhälle men när man tänker efter lite så är det ju galet häftigt hur vi kan förflytta oss nu för tiden. På ett litet tjillenix kan vi fara genom vårt land och därmed tillbringa förmiddagen på ett ställe och några timmar senare göra något helt annat på något annat ställe. Denna gången har jag gjort det tack vare tåget. Visst är det förresten ett resa på räls ett bra sätt att ta sig fram på? Jag älskar det! Så skönt att kunna läsa, fika, sova, gå på toa, käka och bara vara samtidigt som man färdas fram och kan njuta av utsikten.

I går morse var jag på 08a gymet och lekte runt. På kvällen var jag i en av Halmstads simhallar och lekte.

Jag var faktiskt i samma simhall även i dag. Men körde ett helt annat pass, hade annan bana och  annan badmössa. Ombyte förnöjer heter det ju. 😄

Men jag behöver egentligen inte så mycket ombyte för att vara förnöjd. Slingorna på Galgberget har jag kutat så många gånger att jag är tveksam till om det ens går att räkna så långt, ändå tröttnar jag aldrig. Det blev ett bra intervallpass på fem-kilometersspåret (hyfsat kuperat) + hopp&skutt i backe.

Sen var jag trött.

På tal om hightec så hade min “moderna” och “flådiga” klocka (läs en begagnad Suunto) laddat ur sig så jag tog min väldigt gamla Casio till hjälp.

Ingen Gps, puls, app-anslutning eller blittenblatten men jäklar så pålitlig och bra! Nytt är minsann inte alltid bäst.

I kväll käkade jag middag hos en kär (lek)kompis och mitt på dagen käkade jag hos mamma. Snacka om lyxigt och så mysigt! Som extra bonus denna fina dag blev långpromenaden i sagoskogen tillsammans med mamma och Morgan. Den killen vet hur livet ska levas på enklaste och bästa vis. Det räcker att ha pinnar! Ju större ju bättre.

Kram från Ingmarie

En härlig måndag

Tro det eller ej men jag är inte alltid sugen på att träna. Ibland inte ens att gå ut. 😳 I morse gjorde regnandet att det var ännu svårare att se ut genom våra fönster (de behöver verkligen putsas) pga regnandet och jag var minst sagt osugen på att ta mig ut. Men såklart jag gjorde det. Och såklart det inte var i närheten av så “hemskt” som jag trodde det skulle vara. Eller rättare sagt inbillade mig att det skulle vara. Efter alla dessa år borde jag ju ha lärt mig att det alltid är värst att stå inne och titta ut. Men tydligen inte. Tur att jag i alla fall lärt mig att inget blir bättre av att sitta inne och häcka.

Det blev en riktigt härlig löptur!

Bra att jag inte är rädd för att bli blöt. Eller skitig. För då hade det blivit lite krångligt.🤪

De där nästan två timmarna i skogen gjorde mig inte bara blöt, glad och varm. Ute-simsuget blev jättestarkt! Egentligen hade jag bestämt redan innan att det var i dag det skulle börja så det fanns där någonstans  i bakhuvudet. Så här är det nämligen. Om man inte börjar med kallsim/sprada nu så blir det bara svårare och svårare ju kallare det blir. Sprada/bada/simma några meter är inga problem men jag vill klara mer än “bara” det. Och då behöver jag börja vänja kroppen. Nu. Så jag bytte bara om till torra kläder och tog hojjen ner till Söderbyskjön. Det är ingen trängsel där nu om jag säger så.🤩

Och ja, det är svalt och ja det går att lära sig möta kylan. Det viktigaste “knepet” är att andas lugnt. Och att öva! Precis som med allt man vill lära sig.

Jag gjorde även en liten film på det hela. Kanske kan den inspirera? Eller avskräcka.🤪

Drygt 7 minuter simning blev det så inget märkvärdigt alls. Men en början. Jag ville se hur jag reagerade plus att jag ju skulle cykla hem också och då är det inte så bra att tokskaka. Men nu är den igång! The coldswim som så småningom, när det är sub 5 grader i plurret, kommer bli iceswim.😄🙏🏻❤️

Har du provat? Vill du prova?

Kram från Ingmarie

I mål!

Nog för att jag gillar mitt jobb (för det mesta) och mina fantastiska och fina kollegor men det känns onekligen väldigt skönt att denna sju-dagars jobbvecka är över nu. Och att jag klarat det!

I morgon är jag ledig och ska fira stort! Faktum är att jag redan ”förfirat” lite ni dag. Det är ju ganska enkelt nu. Kuta i solen med höstens alla vackra färger så långt ögat kan nå är ju liksom verkligen som att vara på ett stort kalas! 😍

Men först ska jag sova! Länge.

Kram från Ingmarie

 

En lite annorlunda fredag

Den här coola och härliga tjejen hängde jag med flera timmar i dag.


Men det kändes som max en kvart. Så kul var det. Och inspirerande! Linnea som hon heter är bl.a PT och mat-inspiratör men anledningen till att vi träffades var inte därför utan för att hon skulle fota mig.

Anledningen till fotograferingen var att jag sedan i våras någon gång har varit ambassadör för Cellexir och Linnea jobbar för dem. Cellexir är ett kosttillskott för just cellerna och innehåller massor av fin-fina ämne som i princip alla behöver men sällan får i sig tilltäckt av. Dels för att maten i dag helt enkelt är mindre näringstät bland annat pågrund av utarmade jordar, och dels för att vi utsätter våra kroppar för mer påfrestning i form av olika slags stress mot vad vi någonsin gjort och därmed behöver extra hjälp för att skydda våra celler. Att det är extremt verksamma ingredienser i Cellexir finns det massor av studier och forskning på så det är verkligen inget ”hitte-på”. PQQ, Curcumin, Q 10, Acetyl L Carnitine, Trans-Resveratrol och Bioperine är alla välkända och välstuderade naturliga ämnen. Det fina med Cellexir är att man liksom får allt i ett. Jag har nog framförallt märkt att jag fixar stress (särskilt den jobbrelaterade) så himla mycket bättre nu mot innan jag började. Du som följt mig här vet ju också att jag har en sida som kan bli väldigt, väldigt deppig och låg emellanåt men faktum är att jag varit helt förskonad från det detta året. Något jag såklart är extra tacksam över. Inbillning eller ej kommer jag (antagligen) aldrig att få veta men oavsett så är jag helt säker på att kapslarna gör mina celler gott. (Det här är inget egentligt “sponsrat” inlägg även om det är ett samarbete, jag skriver av fri vilja, men om du vill testa så kan du använda koden Ingmarie för 33% rabatt på en månads förbrukning. Och 15% rabatt vid prenumeration. Ingen bindningstid.)

Hur som helst. Bilderna blev superbra och vi hade ju verkligen tur med vädret! Det utlovade regnet kom aldrig. Inte på hela dagen faktiskt. Vi höll till vid Hellas hela tiden så jag fortsatte kuta efteråt. Inte enbart för att komma hem igen utan för att verkligen ta omvägar och njuta av allt det vackra. Hösten är fin!

Och för att sprada! Nu är det (äntligen) en-siffrig temperatur i vattnet och varmare på land. Underbart och jättehärligt!

Efter lite annat jobb valde jag att testa den där Groovy Pilates igen men i form av Hot och i 60 min. istället för 45.

Vi kan väl säga så här. Det finns en viss (läs en stor) förbättringspotential….

Klassen innehåller mycket inslag från pilates men är även inspirerad av andra träningsformer. Det är en hel del balans, mycket rygg, mycket höfter, ben och rumpa och en vansinnig massa core. Jag hoppas verkligen jag får mer träningsvärk än efter förra gången. Annars kommer jag ju tro att jag har fuskat… 😱🤪

Kram från Ingmarie

Tränings-kärlek

Ibland tror jag att de här (ofrivilliga) avbrotten som blir emellanåt, när man inte kan kuta/träna av olika anledningar, på något vis är till för att man ska “testas”. Liksom bli dubbelkollad att man verkligen gör det man vill göra och inte gör bara för att man ska/bör. Om man inte saknar det, och det gäller ju faktiskt egentligen det mesta, när det är avbrott så är ju frågan om det liksom är “rätt”.
Om jag t.ex håller på med löpning men sen av någon orsak inte kan på ett tag och ändå inte saknat det ett enda skvatt, ska jag fortsätta då när jag väl kan igen?

Inte helt enkelt att svara på såklart för vissa grejer måste man ju faktiskt bara göra för att det ska bli något och för att man inte helt ska säcka ihop, Eller bli allt för fattig. Ingenting är ju liksom kul alltid. Inte ens det man multumtestats för om man verkligen gillar det och som man därför vet att man älskar att göra.

Det jag vill komma fram till med detta dravlet är att med tanke på hur många gånger jag testats om jag verkligen gillar att kuta/träna så är jag ganska säker på att jo, det gör jag. Eller så är de där avbrotten helt enkelt bara för att jag ska bli påmind och inte ta något för givet. Jag gillar att springa oavsett om det är  långt, kort, platt, kuperat, långsamt, fort, med sällskap, utan sällskap, i regn och  i sol. (Det enda jag absolut inte gillar att kuta i är i modd och på is.)  Intervaller är skitskoj! I lagom mängd alltså. Och jodå, jag kan ha lite små-ångest innan men bara jag är igång så släpper det direkt.

Ännu är det inga märkvärdiga pass. Andra intervallpasset sen i våras bestod av enkla 20 x 60-30 + hopp&skutt i backe och utegym. Glädjen och känslan efter är bästa belöningen!

 

 

Lite senare blev det faktiskt även innegym för jag  skulle ändå jobba där. Men ffa för att jag tycker det är skoj! På riktigt!

Har du “testats” för något och som du därför numera vet att du verkligen gillar att göra? Eller tvärtom.

Kram från Ingmarie

Dumsnut och tröttmössa

När man plötsligt glömt det där med att man (i alla fall som löpare) ska svettas in våren och frysa in hösten får man skylla sig själv när man har alldeles för mycket kläder och löppasset blir till värsta svettfesten. Begriper inte hur jag tänkte. Antagligen inte alls… 🙄

Öronvärmare och vantar är väl en sak men långbrallor!

Tur jag gillar att svettas.🤪

Jobbet var svettigt på sitt vis. Faktiskt helt crazy. Jobbade över (igen) och hann precis med en buss till tuben. Efter kl 22 går varken bussar eller tunnelbanor särskilt ofta så väl vid Skanstull fick jag stå där och vänta. Snortrött. Så plötsligt hör jag någon som börjar spela så oerhört vackert på en gitarr att jag nästan gråter en skvätt. Det är en man som sitter lutad mot en av pelarna. Jag lyssnar. Och berörs. Gräver fram de få slantar jag har och ger honom. Säger tack för att du förgyllde min kväll. Han nickar och ler. Måtte fler få uppleva hans magi. Och tänk så lite som behövs för att allt ska kännas fint igen!

Kram från Ingmarie

Lekdag med inslag av idioter

En ledig dag innan en sju (7!!!!) dagars arbetsvecka, då gäller det att både leka och rasta av sig! (Och dit räknas inte de där “måstegrejerna” som städa, tvätta, handla, laga mat som jag också gjort denna ynka dag…)

Sprang bl.a 12-km slingan vid Hellas.. Jättefin och rolig. Precis lagom mycket mekkig trail. (Typ 20%)

Med extrasvängar till och från blev det totalt två timmars löpning till slut plus sprada. Ungarna som lekte på ängen jämte tyckte det var skitskoj att jag skulle i och undrade om det inte var kallt. När de kände på vattnet så skrek de! Jag vill mer säga att det var svalt. Tror faktiskt det fortfarande är två-siffrigt.


En härlig timme på gymet blev det också.

Enda “skiten” denna dagen har väl egentligen varit hemresan från gymet. Den råkade bli exakt samtidigt som de där idioterna som kallas ”fotbolls-fans” (läs vuxna män som gör saker tillsammans), levde rövare. Om jag fick bestämma skulle fotboll förbjudas alt så skulle klubbarna köra publikfritt. Jag vill inte att mina skattepengar ska gå till sån här skit!  Särskilt inte med tanke på hur ex. sjukvården och vi som sliter där går på knäna. Och jo, det är ett fotbolls-problem. Sånt här, där polisinsatserna är massiva och man (jag) riskerar bli (och har blivit) knuffad och nedslagen händer i princip aldrig vid andra event oavsett sort. Förlåt min svenska men fy fan! Sånt här gör mig arg på riktigt!

Jag var tokilsk där och då men nu är jag lugn igen. Och förhoppningsvis så laddad som det går inför nästa vecka.

Kram från Ingmarie

Tiden

Tiden den går verkligen. Nästan så den försvinner ibland. Nutid blir till dåtid. I dag blir till  i går blir till förra månaden blir till för flera år sedan. Och allt utan att vi egentligen reflekterar så mycket över det.

Men vissa dagar är och förblir fastetsade i hjärnans minne för all tid och evighet. De finns där och hur många år det än har gått så är det som att varje minut och sekund just den dagen nästan går att uppleva om och om igen. Visst är det märkligt?

Just denna dagen, den första oktober för 28 år sedan, upplevde jag den största chocken och sorgen hittills i mitt liv. Kanske även den största förändringen. Men jag minns den. I detalj. Det var den dagen min dåvarande pojkvän försvann i havets djup och hans allt för korta liv hastigt tog slut. Det var den dagen tre veckors ovisshet började. Tre veckor då jag slets mellan hopp och förtvivlan innan han till slut flöt upp på land. Då visste jag, allt hopp försvann för evigt och den verkliga sorgen slog till med all sin kraft.

Det är svårt, till och med omöjligt, att beskriva den smärta som sorg ger oavsett anledning. Den är obarmhärtig och hur mycket man än vill och försöker så finns det ingen lindring. Mer än just tiden. Sorg går aldrig riktigt över men tiden gör att den ändrar både intensitet och form.

För mig innebär denna dagen framför allt en påminnelse om livets enorma skörhet. Hur snabbt allt kan förändras och ta slut.

Kanske är det därför denna dagen på något  märkligt vis alltid känns lite extra viktig och är en av anledningarna till att det jag väljer att göra känts extra roligt, betydelsefullt och viktigt? För hur det än är så ser jag livet som en ovärderlig gåva där varje andetag och varje hjärtslag bidrar till att jag får vara med här på jorden en dag till. Det är banne mig ofattbart när man tänker efter lite.

Och det där gör också att jag verkligen kunde och ville känna att jag lever i dag. Så där på riktigt och så som jag vill.
De var inte många, det var inte superhårt och det var garanterat varken tjusigt eller snabbt men äntligen kunde jag köra ett ”organiserat” intervallpass igen. Så det här gott folk, det är ett ansikte på en väldigt glad och tacksam person! Ett ansikte på en kropp som kutat, gymat och yogat ute. Som andats frisk höstluft, svettats, känt både solstrålar och vinden  i ansiktet, som fått bli så där härligt trött och som levt till fullo både på in- och utsidan även resten av dagen! 😍🙏🏻💪🏻🏃🏻‍♀️

 

Kram från Ingmarie

Typiskt jättebra måndag

Jag älskar verkligen  mina (till 90%) lediga måndagar. Särskilt när de är som i dag. 😍

I 08a land har det varit i princip helt vindstilla hela dagen och jag märker direkt hur mycket bättre jag mår. Det kan låta och verka löjligt men det är någonting i blåsten som rör till det i mig. På ett negativt sätt. Det kanske är för att jag redan är så rörig så den kanske gör att jag blir över-rörig. 🤪 Vem vet liksom?

”Min” skog  är som en sagobok nu.

Och Söderbysjön! O lalalaaaa! 

Så hur skulle jag kunna motstå?

Den “riktiga” simningen “fuskade” jag dock med inomhus. Coach Ulf hade snickrat ihop ett bra och utmanande pass som jag gnetade av. Fick dock skippa fenorna för när det var dax för dem hade det hunnit bli knökfullt i bassängen och jag ville fortsätta behålla gruppsämjan.. Man får nämligen inte vara oflexibel när man simmar under rusningstid på E-badet om man inte vill få ovänner för livet. Ja annars också förresten. Gruppdynamik och gruppsämja är viktiga grejer och samsas på simbana är nog det mest perfekta stället för att lära sig sånt på. 😄

Men jag undrar ändå om det allra bästa i dag ändå inte var besöket hos Guru-Danne. Den mannen alltså. Jag vet på riktigt ingen som är så kunnig, sympatisk, professionell, inkännande och galet inspirerande på en och samma gång som han är. Det är omöjligt att sammanfatta allt han hjälpt mig med genom åren men en sak är säker, det är väldigt mycket och jag är honom evigt tacksam. ❤️🙏🏻

Samma i dag. Pusselbit efter pusselbit föll på plats och jäklar vad det kommer att bli bra! 💪🏻 Det som står på tavlan är det nog bara han och jag som förstår men det räcker ju.

Kram från Ingmarie