Löpningens dag 2018 med guldkanter

Jag fick som jag ville och önskade. En svettig Löpningens dag med extra guldkanter.

Men vi börjar med springandet som blev en bunt intervaller vid Lake Monger.

Jag ljuger om jag säger att det var lätt men det kunde å andra sidan varit väldigt mycket tyngre också. Och hur det än är så är man i princip alltid nöjd efter ett intervallpass oavsett hur det varit, eller hur?

För att fira dubbelt blev det även poolrun i fina Claremont pool.

Inklusive 100 meter simning. Förvisso bröstsim men ändå! Fatta lyckan! Heja axeln!

Men jag har mer, och tuffare grejer, att jobba med än den rent fysiska efter vågvurpan.

Skallen.

Jag har åkt tusentals steg tillbaka när det gäller min open water rädsla. Den jag trodde jag liksom kommit igenom…

Inte ens när min vän Hanna var jämte mig vågade jag mig ner i vågorna i dag. De var inte “stora” men tillräckligt kraftfulla för att jag skulle balla ur…

Men jag får ge det tid och ta det i små steg. Är det lugnt som i torsdags så funkar det ju faktiskt… Och vi fick i alla fall en riktigt härlig dag med massor av sol och babbel om allt och inget. Tack Hanna om du läser detta! You made my day extra nice! ❤️ Och det finns duschar att svalka sig i…

Anders har förresten kommit lyckligt hem. Det är ingen walk in the park den där resan. Faktum är att den är tuffare än alla maror jag kutat trots att man “bara” sitter still. Eller kanske just därför… Tur det är ett bra tag kvar tills jag ska ta mig igenom den tortyren.😜

Kram från Ingmarie

Dax för Face your fears igen Ingmarie

När man skadat sig och haft ruskigt ont så är det alltid lite läskigt när man ska börja använda den stackars kroppsdelen igen.

Jag följer såklart alla råd och ordinationer från alla kloka människor, plus min egen intuition, men hur det än är så är det ju en “första gång” för en skadad kroppsdel att användas igen. Och det är läskigt oavsett hur mycket man vet att det är ok och t.o.m nödvändigt. Kanske är jag ovanligt mesig men så funkar i alla fall jag. Mesig och försiktig tills jag är på den säkra sidan igen.

Axeln måste användas och tränas upp om jag vill den ska funka igen. Och det vill jag ju! Så jag fortsätter göra “läskiga” grejer varje dag nu. Känner mig supermodig som vågar göra fjant-armhävningar mot en bänk.

För att inte tala om denna plank-variant!

Det där “hjulet” lät jag dock Anders leka med utan mitt sällskap…

Vattenlöpning har jag förvisso redan testat men inte i havet. Visst var det lugnt vatten men det var ändå jätteläskigt! Tror, som Anders så klokt påpekade, att det är ljudet av vågorna som är tuffast just nu eftersom det triggar minnet av olyckan. Men det kommer gå över. Jag har ju övervunnit min vattenskräck innan och i jämförelse är detta bara ett litet gupp på vägen. Och kolla min högerarm!!!

Kuta funkar däremot fint! Så länge det inte finns en massa jox i vägen jag kan snubbla över. Men det funkade tack och lov att skutta över ormen som ville över stigen precis när jag kom. Men jag har hört att det är extra bra att träna reaktionsförmågan när man är 50+.😄

Löprundan runt Lake Herdsman var förresten fantastisk! Another little hidden secret.

 

Hänga på beachen däremot är absolut befriat från både rädslor och läskigheter. Särskilt när man hänger tillsammans med sin superhjälte. Men i morgon åker han till Sverige och jag får klara mig själv… Det blir tufft! På många sätt och vis…

Kram från Ingmarie

Back in Perth

Phju! What a day! Började tidigt i Albany med yoga och frukost som vanligt innan packning av alla pinaler och en fin löptur i skogen. Plus ett bra kiropraktorbesök. Nu ska förhoppningsvis ryggen vara som den var innan den där vågen ställde till det. Axeln är redan jätte-mycket bättre! 😍

Klockan 11.30 hade vi sagt goodbye till både vår fantastiska husvärd och fina Albany.

Hade vi kört non-stop till Perth hade det tagit ca 4,5 timme men eftersom vi inte hade bråttom och vi (ffa jag) behövde undvika sitta stilla för länge blev det ganska många stopp. Nu är denna sträckan inte direkt full av varken hus eller samhällen. Men väldigt mycket raksträckor, vidder, gigantiska fält, stora gårdar och oändlig skog.

Och Road trains förstås!

Och rastplatser.

Och bensinmackar för vätskepåfyllning av både oss och bilen. Plus rengöring av rutor för den röda sanden gör ju inte bilen renare precis…

Det verkliga guldkornet hittade vi i Kojonup. 1257 personer bor det tydligen där så utan Google maps hade vi ganska säkert bara susat förbi. Men jag hade googlat “swimmingpool” och en swimmingpool fick jag minsann!

Som jag önskade jag kunde ha simmat där! Så som Anders gjorde…

Men vattenlöpning är inte fy skam även om jag fick hålla till på kortsidan för att få tillräckligt djupt.

Vi var rörande överens om att det var ett av de bästa roadstoppen ever! Och priset! 2 AUD/person!!!! ( Ca 14 spänn!)

Efter nästan 7 timmar kom vi fram till Perth.

Och ännu en ny lya för några dagar. Känns helt ok.

Från balkongen kan vi se The super blue blood moon ovan gatlamporna! Sjukt coolt!

En annan lite cool och festlig grej är att trots att vi har åkt många mil norrut, vilket oftast ju betyder svalare väder, så är det över 10 grader varmare här. 😍 Inget ovanligt för hur det än är så är ju Albany ett av de första ställena Southern Ocean vindarna kommer till.

Kram från Ingmarie

Mt Barker, Porongurup och snuvad på Sky walk-konfekten

Undra om det inte väldigt ofta är som så att det finns oerhörda upplevelse-skatter att finna om man bara börjar kolla runt där man själv befinner sig just nu. Men ofta så tänker man nog “ska göra sen” om det som finns i ens närhet. I alla fall funkar jag ofta så även om jag blivit bättre med åren på att göra små hemmautflykter.

Även om jag skulle ha bott här ett helt liv skulle jag nog kunna hitta på nya grejer att se och göra bara i och runt Albany. Det är mycket därför vi håller oss inom ett ganska litet område med Australien-mått mätt. Jämför gärna Australien och Europa om du inte redan gjort det. Det ger perspektiv. Och den lilla hörna vi håller oss i är som en liten flugskit i det stora hela. Om ens det…

Ca 45 km norr om Albany ligger Mt Barker. Det är ingen särskilt speciell plats egentligen men det finns bl.a en extremt fin och bra turistinformation där med en av de trevligaste “informations-personer” jag någonsin träffat, och bara några kilometer från själva “city” kan man få a picnic with a real view!

Den lilla kullen där borta är inte så liten och ligger i Porongurup National park. Där finns t.ex ett Tree-in-the-rock. Ännu ett av naturens under!

Egentligen är den där kullen inte bara en kulle utan flera olika berg och stenformationer. Den plats som drar mest besökare är nog utan tvekan Balancing rock och Granite sky walk. Vi hade läst innan att det var en 2,2 km (och ca. 300 höjdmeter) one-way trail för att komma dit, att den var “hard and diffucult” och att det krävdes 2-3 timmar för att göra den tur och retur.

Hittills har det stämt ganska bra med graderingarna men vi tänkte lite att “ja ja, hur svårt kan det vara?”

Så vi traskade i väg. Upp, upp, upp, upp.Men även om det var brant var stigen helt ok och vi gick förbi flera andra. I typ en kilometer. Sen började det. Klättrandet. Över stenar och rötter och de låg inte i ordning om jag säger så. Men vända fanns inte på världskartan.Inte ens med bara en fullt fungerande arm.

Först kom Balancing rock.

Några ytterligare meter till var så den sista lilla biten upp. Men där fick jag ge mig. “Stege” på stenblock och sen ytterligare en inkl. balansgång med en arm. Så crazy är inte ens jag…

Anders kravlade sig dock upp och om det var för att vara snäll mot mig eller om det var sant lär jag aldrig få veta men han sa att det inte var värt mödan. Det fanns dessutom en mesvariant så lite utsiktsvy fick jag trots allt.

Upp är en sak men sen skulle vi ju ner igen. Trots att det i och för sig var lättare rent ansträngningsmässigt så var det så mycket svårare. Tror jag hade samma puls som när vi gnetade på uppför.

Med facit i hand vet i sjuttsingen om det var värt risken men det gick ju bra. Och när vi var nere igen fick vi ändå en upplevelse som var värd hela resan och lite till! Tror det var 7-8 st kängurur, varav en med bebis i pungen, som lät oss titta på dem en stund! Vilka härliga djur!

Totalt tog det 80 min för oss upp och ner så vi traskade nog på ganska bra ändå. Och helt ärligt var det jobbigare än den 90 min löptur jag gjorde i morse. Men det kan bero på att jag dels tycker det är triljoner gånger roligare att kuta och dels för att rundan jag hittade var magic.

Kram från Ingmarie

Bergsbestigning med en skuggsida

Redan när vi kom hit första dagen och körde förbi Mt Melville så sa Anders “dit upp ska jag!”

Det dröjde dock till i dag, buzy days du vet, och jag hakade såklart på. Är ju inte så svårövertalad när det gäller sånt.😄

Och tur var väl det för vilken vandringstur vi fick! Jo vi gick faktiskt… I flera timmar! Trots att jag brukar tycka det är astråkigt.Tumlas runt i en våg kan tydligen ställa till oreda mer än i en axel och en rygg. Eller så hänger det ihop på något vis…

Mt Melville är 157 högt. Dvs inget jätteberg men ändock mer än en kulle. 😜 Trailen upp och runt var hyfsat välmarkerad och jag höll mig på benen även när det var en del trixiga partier. (Läs gick bakom Anders och höll i honom…) Och utsikten! O lalaaaa!

Högst upp finns ett utsiktstorn man kan gå upp i och då även kan se hela Albany och surrondings i 360 grader. Skitcoolt! Nu älskar jag banne mig denna del av världen ännu mer!

Och där nere bor vi just nu!

Det där var bra för min själ. Jag har absolut inget att varken klaga på och gnälla över men av någon anledning känner jag mig lite låg efter “olyckan”. Kanske för att jag har ont (ffa i ryggen) och kroppen liksom inte funkar. Särskilt eftersom det känts så himla bra innan vågen kom. Kanske är det någon efterdyning. jag kunde ju faktiskt lika väl ha dött. Kanske är det båda. Det går över såklart, det vet jag och det är skönt att veta, men just nu går allt på sparlåga. Kanske jag helt enkelt behöver få vara just lite låg ett tag för att sen kunna kravla mig upp igen. Det brukar ju vara så det går till. 🙂

Cykla hojen svettig och gyma (det som går) är absolut bra grejer men handen på hjärtat så är det ju bara en slags substitut…

Längtar tills jag åter igen kan kuta och yoga för fullt utan att ha begränsningar eller smärta. Och simma! Något jag aldrig trodde jag skulle längta efter! Som det kan bli…

Kram från Ingmarie

A Giant day

Man kan hinna mycket på en dag om man vill men fastän vi verkligen gör det, och har både sett och upplevt massor bara på denna resan, så har vi ändå bara besökt en pluttdel av western Australia. För att inte tala om vilken ännu mindre pluttdel av hela landet vi avverkat. (Jag har i och för sig varit runt i hela landet men det var a long time ago.)

Hur som haver har vi verkligen haft en sån där upplevelsedag jag aldrig kommer glömma. Om inte en ev. senilitet suddar ut den vill säga.

The Valley of the Giants Tree Top Walk ligger i The Walpole wilderness. Där finns flera unika växter, djur och träd. Man kan välja att se allt både från marken och luften. Anders valde båda men jag valde enbart marken. Det var så maxat att jag inte ville ha mer upplevelse just där och då. Ibland är det liksom bara fullt i känslo- och upplevelsehjärtat.😍

Men det fanns plats för mer. Vi åkte en svindlande vacker tur längre in i parken med hisnande utsikter.

Djupt där inne ligger The Giant Tingle tree.

Där finns unika Tingle-träd typ såna man tror bara finns i tecknade sagoböcker. But they are real!

Faktum är att t.o.m Anders har varit “liten” denna Giant-dag! 😄

Och såklart det finns trails att kuta på i dessa skogar! Oräkneliga! Men eftersom min största rädsla just nu är att trilla så valde jag en garanterat snubbelfri Heritage Rail trail. Axeln och ryggen ömmar, är pinnstela och hela jag är ramsne men det är ändå mycket bättre! Och benen funkar!

Kram från Ingmarie

Happy Birthday to Me!

I dag är det 52 år sedan jag föddes. Härligt, fantastiskt och svindlande på något vis. 52 år är ju inte särskilt länge om man tänker rent historiskt men för en del är det mer än ett helt liv. Just därför älskar jag att fylla år! För att jag fått fortsätta vara med i det som kallas livet ännu lite till. Tänk vilket privilegium det är!

Nu blev dagen inte riktigt som jag tänkt för bara två dagar sedan. Om inte vågvurpan hänt hade jag som sagt var kört ett Australian day-lopp och sen hängt på stranden och simmat i havet.

Men det blev nästan så och väldigt, väldigt bra ändå.

Lugn och fin jogg runt på Greens pool-stranden, en bit på Bibbulmun, upp på Tower hill och avslut vid Elephant rocks. Vansinnigt fint!!!

Anders gick så jag sprang fram och tillbaka både för min egen skull, om jag skulle snubbla och axeln hoppa fel igen så ville jag ju ha min superhjälte i närheten, och för superhjältens skull för när det gäller smala stigar och spindelnät är han inte så modig men he faced his fear and won!💪🏻

Jag var såklart jätteglad över att kunna jogga även om det var lugnt och “kort”. Så länge jag inte svänger för mycket med armen är det helt ok även om jag känner att det blir lite “stelt” och att jag är en smula ramsne. Lyfta den är dock inte att tänka på. Men vet du, jag tror på det där världsrekordet i axel-luxationsrehab!

Precis som i går så simmade Anders medan jag vattenlöpte.

Badade gjorde vi såklart också.

Och hemma väntade en liten söt och fin tårta från vår hyresvärd! Hur snällt var inte det?🙏🏻

Och ett riktigt Aussie-memory.😍

Kram från Ingmarie

Det kunde slutat så väldigt mycket värre…

Australien har några av jordens farligaste djur så jag hade tänkt skriva några rader om det här med att vara rädd eftersom många verkar undra hur jag vågar allt. Framförallt springa i skogen, simma och bada. Sen ska jag berätta om det som verkligen kan vara farligt och hur illa det kunde gått för mig i dag..

Jag är mycket väl medveten om att det finns både risker och faror. Dödliga sådana. Ormar, spindlar, krokodiler och hajar är väl det man främst tänker på. Och ja de är alla farliga! Men helt ärligt är det mycket, mycket farligare att sitta i bilen, ligga i soffan för länge eller t.o.m duscha.

Kollade lite statistik och enl den var det förra året 1225 personer som dog i trafikolyckor i Australien. I Sverige var siffran 263 st under 2016. Mellan 1979 och 1998 var det totalt 53 st som dog pga ormbett i Australien. Sedan dess har det stadigt minskat för varje år. Mellan 2000 och 2016 var det totalt 35 st och då hände 50% av de olyckorna i personens hem. Så det gäller väl att ha perspektiv och vara rädd för “rätt” saker tänker jag… Och att ha respekt för vilda djur såklart men det är ytterst, ytterst sällan (kanske aldrig?) de går till “attack” utan det de gör är att försvara sig mot det farligaste djuret av alla. Människan.

Under all den sammanlagda tid jag tillbringat i detta land, och det är långt över ett år sammanlagt nu, så har jag sett max 3-4 giftiga ormar, 1-2 hajar far away och kanske 1-2 spindlar man inte vill ha på sig.

Om jag varit allt för ängslig hade jag t.ex missat dagens lugna fina löptur utmed Kalgan River.

Stigen var smal och bitvis tuff med backar och bröte men jag tog det lugnt. Och njöt!

Anders sprang annan runda (läs bred väg) och njöt på sitt lilla vis.

Faktum är att det jag är mest orolig över är att jag ska trilla och slå mig. Det räcker med den gången när jag var i Canberra på läger inför en OS-satsning. Lyckades trampa på en sten i en nedförsbacke, flyga flera meter och spräcka knät så det blev tut-tut bil till hospitalet, stålskrubb och x antal stygn. (Så nej, det blev inget OS. Bara jäkligt mycket smärta och förlorade satsade pengar…)

Jag är mycket, mycket mer rädd för att någon i min närhet ska bli sjuk eller dö, för clownen Trump & Co, för oansvariga bilister, drogpåverkade tokar, att jag själv får en obotlig sjukdom, för att bli inlåst i ett trångt utrymme typ kista/garderob (ja jag vet att det är tokigt tänkt), för att mista någon viktig livsfunktion, för att jorden håller på att förstöras, för utanförskap och för att jag inte ska “hinna” allt jag vill i livet.

Men olyckor sker dagligen på de mest oväntade ställen och situationer. Har man tur blir det bara ett litet ärr i själen, och kanske på kroppen. Har man otur är livet slut.

Jag hade en väldig tur i dag. Det kunde lika väl varit att jag inte ens hunnit bli 52 år…

Vi for till en av WA absolut vackraste beacher. Little beach. Den ligger i Two peoples bay nature reserve som är ett stort naturreservat ca 30 min från Albany.

Det var många som badade och jag var ju både skitig och svettig så såklart jag hoppade i. Vågorna kändes snälla och jag guppade lyckligt med.

Men sen skulle jag ju upp och utan att jag riktigt fattade hur ligger jag plötsligt under en våg och vet inte varken vad som är upp eller ner. Det enda jag tänker på är att jag måste upp. Men har du någonsin varit “fel” i suget så vet du att det är omöjligt. Jag tumlades runt som i en tvättmaskin, Anders såg allt från stranden, men kommer på något mirakulöst vis upp till slut. Jag kände direkt att min högra axel gjorde vansinnigt ont och när jag tittade på den ser jag att den sitter helt fel. Anders hjälpte mig upp på stranden och han frågade de som var närmast om någon kanske var läkare och kan hjälpa. But no such luck. Märkligt nog var jag helt lugn. Fokuserade helt på att andas. Inte hur vanställd axeln var. Jag försökte instruera utifrån känsla hur armen skulle dras för att hamna rätt och med Anders, och en okänd kvinnas, hjälp gick det! Den ploppade i hålet igen! På mindre än 3 minuter!

Men såklart det gjorde ont som fasen. Jag kände mig både illamående och svimfärdig. Tankarna for som blixtsnabba pilar i huvudet. Tänk om jag hade hamnat på huvudet. Tänk om jag brutit nacken. Tänk om…

Naturens krafter är verkligen starkare än något annat.

Så det blev ett besök på sjukan. Undersökning, röntgen och hela biddevitten. Lika proffsigt som jag minns det från förra gången.(No pics tillåtna.)

Så nu sitter jag här med armen i mitella. Inget brutet. Axeln sitter där den ska. Fysiologi bokad. No “normal” training. 4-6 veckors rehab. Min form lär dala och simningen gå i viloläge. Det är surt som fasen såklart. Just nu är jag inte särskilt glad men det är som alltid. Bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Det kunde ju som sagt var slutat så mycket sämre….

Och det finns tack och lov painkillers så jag kan sova.

Hur som helst är detta dagens absoluta hjälte! What a hero! Särskilt när jag vet att han är bland de blödigaste som går i ett par skor. Men när det väl gäller då är han Superman himself! Alltid!

Kram från Ingmarie

En del fattar sent…

Ju mer jag tänker på det ju mer ofattbart är det.

Här har jag under mina snart 52 levda år rest kors och tvärs över hela världen, varav det är fjärde gången jag är i detta landet, och ändå har jag lyckats missa denna pärla som Albany är. Har jag inte lyssnat? Eller har ingen sagt något och i så fall varför?

Men bättre sent än aldrig såklart!

Och tänk att vi, nu när vi äntligen hittat detta kalasplace, även lyckats hitta ett lyxboende som ligger precis vid början av Bibbulmun-trailen.

I ärlighetens namn sprang jag lite fel på “utvägen”, låt dig nämligen inte luras av den enkla asfaltsrakan där i början för det blev snart skogsstigar, men hemvägen och mittemellan lyckades jag pricka rätt och det var som typ att vara i (löpar)himmelriket. Även fastän det mestadels var en massa 2- minutersintervaller och många av dem blev på cykelbanan utmed havet.

Kanske var det just omgivningarna och Albanys energi. Kanske var alla stjärnor, planeter och solar i perfekt symmetri, kanske det var vädret eller kanske det var de nya pjuxen.

Eller så var det allt ihop eller bara en av de där dagarna då allt liksom stämmer. När höger-vänster-upp-ner och diagonalt är synkade. Det kändes helt enkelt bra!

Allt är så mysigt här. Omgivningarna med alla sina berg, skogar, stränder och vyer. Själva Albany city går man igenom på 15-20 minuter (om man inte pausar i någon av alla butiker, cafeer eller historiska byggnader vill säga) och det är precis lagom om du frågar mig! Sen har jag tröttnat för längesedan.

Och mitt i allt finns ett vegohak med stort, stort V. The Alkaline är inte bara djurvänligt utan även ett café med stort miljö- och hälsotänk. T.o.m toapappret var rättvisemärkt! Och maten. O lalalaaaa!

Gymet är väl inte det bästa jag besökt men absolut ok. Sjukt stort och hur lätt som helst att bli svettig och trött i.

Sen har vi ju den där ocean-poolen. Egentligen kanske lite svalt för kvällssim men såååå skönt att få sträcka ut i havets mjuka vatten.

Kram från Ingmarie

Vyer, vyer, vyer! Och den där känslan…

Det finns några få platser i världen man direkt både känner och inser att man aldrig kommer tröttna på hur mycket man än försöker. Som har löpvägar man skulle kunna kuta vareviga dag utan att bli uttråkad. Du som följt mig ett tag vet att jag upplever det exakt så i bl.a Albuquerque. Och nu även här. Du kommer snart förstå ännu bättre varför.

Vi tog oss några kilometer bort till Albany windmill farm. Sammanlagt är där nu 18 vindkraftverk som förser Albany med 80% av all ström som behövs. Mäktigt som attan! Hela stället ligger vid Torndirrups National park där även Bibbulmun track passerar. Den som börjar utanför Perth, slutar här i Albany (eller vice versa såklart) och är nästan 100 mil lång.

Jag hade läst innan att sträckan mellan Albany och Denmark är en av de vackraste på hela Bibbulmun och även om jag bara testat några småpluttar av trailen innan längre norrut så vet jag att de två timmarna jag kutade där i dag var två av de bästa och vackraste jag gjort hittills i mitt + 35-åriga löparliv. Ja du fattar va? Inga bilder i världen kan förklara men här är ett litet försök.

Och efteråt, då blev det Sprada och picknick här!

Men dagen var ju inte slut efter detta och Nationalparken är stor.

Vi har fikat på Albany Historic Whaling station.

Beundrat utsikten vid Jimmy Newell´s Harbour och….

…the Blowholes som förvisso var väldigt lugnt just i dag men ändå så himla coolt!

Inte långt därifrån ligger sen The Gap och The Natural bridge. Så himla mäktigt men inget för någon med höjdskräck.

Plus att vi varit uppe på två av stadens berg.

Inte konstigt jag känner mig en smula mör nu. Och liksom vimmelkantig av alla intryck och upplevelser. Men mest är jag förbenat glad och tacksam!

Kram från Ingmarie