John Forrest och ett annat paradis 

Inte nog med att det finns fantastiska stränder, hav och stadsparker där vi befinner oss. Bara ett par mil från city hittar man stora nationalparker med vandrings-, cykel- och löpstigar, urskogar, picknickställen, historiska platser, vingårdar, berg, dalar och vilda djur. Vi besökte den äldsta nationalparken, John Forrest, i dag. Tror varken jag eller Anders ens i vår vildaste fantasi hade kunnat föreställa oss varken hur bedårande vackert det skulle vara eller hur otroligt hjälpsamma de Park Rangers som jobbade där skulle vara. (Ö.h.t är australiensarna enormt snälla och gästvänliga vilket jag minns väl från förr.)

Vi fick fina tips på rundor och flera kartor så vi inte skulle komma vilse. Inte för att det någonsin var någon egentlig fara, det var ordentligt välmarkerat, men du vet hur halvblind man kan bli när man uppslukas av naturens skönhet!


Upp mot 30 grader, då behöver t.o.m jag både solbrillor, solskydd och massor av vatten. Anders gjorde sin egen solhatt.


 

När jag åkte hit tänkte jag att jag skulle vara glad om jag kunde lite trails och kanske småjogga några minuter då och då. Om jag inte helt räknat fel så höll jag på i 80 min i dag utan att känna av ryggen mer än några sekunder och då var max 15-20 min gång! Hur ofattbart är inte det? Oavsett hur det blir sen är jag jättetacksam över i dag!


Lunchlådorna käkade vi i skuggan av de stora träden. Efter att vi smygfotat familjen känguru!

Förutom tips på var vi kunde kuta så fick vi karta och vägvisning till  Lake Leschenaultia. (Nej, jag kan inte heller uttala det…) Visste inte ens att den fanns så vilken tur att de såg hur badsugen jag var! (Hade i och för sig hintat när jag frågade om det gick att bada i de halvtorra dammarna i parken…) Sjön är en oas och en ljuvlig pärla mitt ute i (nästan) ingenstans. Den måste ha blivit gjord för vattenlöpnings- och simnördar som mig. Och Anders fick jag nästan inte upp.?

 

Kram från Ingmarie

Lekdag

Staden Perth grundades officiellt 1829 av Captain James Stirling men Ehadjuk Noongar folket har enl. forskning bott här i 38 000 år. Så att påstå att Australien är ett ungt land är bara korkat. Urbefolkningen, Aboriginals, är egentligen värt ett inlägg i sig. Jag nöjer mig just nu med att säga att de har, och har  haft det fruktansvärt tufft sedan européerna kom hit. Vilket ju tyvärr inte är förstå gången i historien… Här bor ca. 2. miljoner människor på en yta av ca. 64 kvadratkilometer. Genom stan ringlar Swan River och överallt finns det parker av olika modell och storlek. En del är stora med massor av träd, planteringar, lekparker (för barn), dammar, bänkar och gång/löp/cykel-vägar. Andra är bara en gräsyta med några buskar och så små att det tar max 2 minuter att gå igenom dem. Vissa har olika idrottsanläggningar och vissa har även ett helt center med sportaktiviteter. Beatty Park är ett sånt exempel. Här finns ett stort fint gym, gruppträningssalar, simbassänger i olika längder både ute och inne, lekbad, café och shop. Superfräscht, trevligt och förstås vansinnigt skoj!

Att få simma ute under solen på självaste Lucia, på en i princip tom bana, det är lycka för mig! T.o.m Anders härjade runt där.


Vi sparade dock gymet till senare. Mest av ren snålhet, det kostade nämligen 8 AUD extra/person, för jag hade lyckats få två gratis 5-dagarspass till Goodlife Health club. Hur bra som helst ju!


Mellan det här lekandet har vi hängt på Cottesloe beach. Här kan man välja att ligga på gräset eller på den kritvita stranden. Eller så väljer man inte utan kör båda.?


Anders badade inte i dag heller trots värmen och ljummet vatten. Ibland begriper jag mig verkligen inte på honom. Doppa fötterna räknas inte. Och absolut inte att skölja av dem i rinnande vatten hur nära havet det än är.


Men jag vet hur det blir, när han sen väl kommer i får man nästan inte upp honom. Då är han som en barnunge som precis fattat hur häftigt det är att bada i havet.?

Det här är så vansinnigt skönt! Jag känner verkligen hur solens energi går in i varendaste liten cell i min kropp och gör den glad igen. Det är bara att konstatera ännu en gång. Det är på dessa breddgrader jag hör hemma…


Kram från Ingmarie

Upplivning

Att ha diskbråck är inte kul någonstans kan jag berätta. Jag har haft mitt länge egentligen. “Problemet” är att det nu blivit kraftigt sämre och att det svullnat så mycket runt det. Men det är som det är och jag vet innerst inne varför. För mycket av det mesta under för lång tid helt enkelt och sånt gör ingen kropp glad. Särskilt inte min. Sköra delar blir ännu skörare och protesterar till slut skrikande högt för att man ska begripa. Vi människor anses som det smartaste djuret men jag undrar jag…

Hur mycket yogi jag än är så är det klart att jag tycker det här är skittrist. Ingen vill väl heller ha så ont att det är svårt att sova. Det jag tror yogan däremot har lärt mig är att liksom stiga ur mig själv och se allt utifrån. För mig blir det då enklare att acceptera, se det för vad det är  och jobba vidare utifrån situationen. Jag kommer ju inte dö och det kunde varit enormt mycket värre!

Jag har märkt att värme hjälper massor! Tur för mig då att jag snart, snart är på varma breddgrader, att det finns Hot vinyasa yoga och att jag “måste” träna.? I dag simmade jag för första gången sen den där ansiktsoperationen. Tungt och kantigt men oj så härligt!

Plåstertejpen satt som fastklistrad (?) och lossnade inte trots att jag låg i med nunan ganska länge.


Och när man ändå är där så kan man ju passa på att stilla löpintervall-längtan med lite vattenlöp-intervaller. Inte samma sak förstås men så nära man kan komma tror jag.


Eftersom jag ska hänga mycket i vattnet framöver, plus att jag faktiskt tycker lite synd om mig själv, så gjorde jag ett besök i min favvobutik. 


De har en ny (livsfarlig) hörna med urtjusiga träningskläder för cykling, löpning och simning från Powerwoman.


Sen finns det ju massor av andra skojiga saker i resten av butiken så som vanligt hade jag plötsligt en fin hög med grejer jag inte visste att jag behövde.Som det kan bli…?


 Prylar är bara substitut och en högst tillfällig tröst, det vet jag mer än väl, men ibland får man ta till såna här banala fejklösningar för att ta sig upp ur gyttjan.


Kram från Ingmarie

Två i sjukstugan

Jag hoppas jag inte upplevs som största gnällspiken just nu men jag kan ju inte heller skriva att allt är tjo och tjim när det inte är det.

Denna onsdag började i snorottan på Djursjukhuset.


Elviras öga är bättre men inte bra. Där finns inte längre någon infektion och hon har inget sår på själva ögat vilket är superbra. Problemet är att ögonlocket fortfarande ligger fel och blir det inte rättvänt så kommer det bli kroniska skador och risk  för nya infektioner.

Så nu finns två vägar.

1: Fortsätta med ögondroppar och hoppas det hjälper.

2: Operera. Kommer troligtvis hjälpa ett tag men kommer samtidigt innebära stor stress för henne både fysiskt och psykiskt. Något vi bestämt att vi inte vill…

På måndag ska vi på återbesök för ett sista beslut…


Jag hann sen med ett simpass innan nästa dust. Sista på minst tre veckor så jag såg till att rasta mig ordentligt…


För nu ser jag ut så här.


En (ofarlig) hudförändring har skurits bort. Sånt blöder. Och kan fortsätta blöda trots att det är ihopsytt och har fått tryckförband på sig. Dessutom kan det bli infekterat om man inte är försiktig. Så nu behöver jag ta det supereasy ett tag. Tur jag har så fint sällskap.❤️

Kram från Ingmarie

Rygg-storyn

För den som är intresserad ska jag nu kort berätta min ryggstory. Ja så kort den nu kan bli vill säga…

Det började någon gång i augusti/september. En ny slags smärta precis på korsbenet. Varje natt vaknade jag x flera p.g.a smärta och för att den skulle släppa fick jag försiktigt, försiktigt rulla över på sidan och med hjälp av händerna dra upp benen. På morgonen fick jag långsamt kravla mig upp ur sängen och för att ö.h.t kunna tvätta ansiktet fick jag liksom hålla i vasken med ena handen och tvätta med den andra. Under dagarna har det sedan varit ok och i värme har det nästan försvunnit helt. Så här är det fortfarande men det har blivit värre även dagtid nu. Musklerna runt omkring har (förstås) börjat gnälla rejält. Har varit hos alla mina “livlinor” men de kan ju inte veta. Hur bra de än är så har de ju ingen röntgensyn…

Självklart har jag ringt vårdcentralen. Väntetiden var ca. 4 v. och förra måndagen kom jag äntligen dit med hopp om att få ordentlig hjälp men det var så kasst att jag nästan (men bara nästan) började flabba åt det. Dels kunde läkaren urdålig svenska så jag undrar om hen ens fattade hälften. “Undersökningen” bestod av att jag fick stå och böja mig fram-bak och sidleds. Sen lyfter hen min tröja, petar lite på ryggen med ett finger och säger “ser fin ut”.? Ja du fattar va…? Ordination: NSAID. D.v.s smärtstillande och antiinflammatoriskt.

Nu efteråt kan jag banna mig själv att jag inte sa ifrån bättre men jag var helt ärligt så paff att jag tydligen blev helt stum. Jag har faktiskt käkat NSAID (vilket jag sa) för att ö.h.t kunna sova men det har ju uppenbarligen inte hjälpt. I fredags fick jag tag på hen via telefon för att  be om en remiss till röntgen. Jag begrep inte allt hen sa men så mycket fattade jag att för att få det måste jag komma på återbesök för ny bedömning. (!!!!!) Att jag varit där knappt fem dagar tidigare spelade ingen roll. Och att väntetiden för att ens få en tid är månader bort spelade inte heller någon roll. Om hen nu ens förstod vad jag försökte förklara.. Jag skulle äta painkillers och se glad ut helt enkelt. Sjukvården är helt klart sjuk. Jag tänker på alla de som inte orkar gnälla och kämpa som jag. Som tänker att det är så det är, äter sina piller och sen blir sjuka av dem. Alt. att man missar något allvarligt. I mitt fall har de gjort fel två gånger redan. Första gången var när min sköldkörtel la av men de vägrade tro mig. Jag var “atypisk” eftersom jag inte var “tjock”. Inte förrän den var så dåligt att det var snudd på katastrof kollade de med prover och fattade. Kommentaren var typ: “det kunde ha gått väldigt illa”.  Andra gången var för två år sedan då jag vurpat och gång på gång sa att något var fel med mitt ben. Men nej då, det skulle gå över. Via egna kontakter fixade jag MR som ju visade att min hamstring var av med operation som följd. Jag är inte den som gnäller i onödan men när jag gör det så gör jag det ordentligt för då är det något som verkligen är fel.

Men tillbaks till nuet. I dag har jag jagat ny återbesökstid vilket har varit omöjligt eftersom man inte ens kommer fram. “Det är många som ringer just nu. Var god försök senare.” Och detta är inte första gången jag får samma svar. Till saken hör att jag även har mailat dem x flera och via en trevlig sköterska på rådgivningen fick jag helt oväntat kontakt med verksamhetschefen på vårdcentralen. Så efter att ha dragit hela storyn ännu en gång fixar hon så att en remiss går iväg till röntgen för en MR. bara så där! Tjat lönar sig! Nu ska jag fortsätta tjata på röntgen. Skam den som ger sig. Men visst är det märkligt att det kan/får gå till så här?

Något behöver göras med sjukvården. Systemet behöver ändras och förbättras. För allt det här handlar ju i grund och botten mycket om att det inte finns tillräckligt med resurser. Sjuksköterskor och läkare flyr vården för man pallar inte längre. Jag är en av dem och jag vet tyvärr väldigt många fler.

Nog om detta. Det finns ju så mycket bra att vara tacksam och glad över också! Som att det är barmark och jag åter kan cykla till/från tuben, att Elvira the cat verkar repa sig och att jag kört två ruskigt bra pass.
Ett  grymt simpass på Eriksdalsbadet. Kände mig stark som attan och hade fint flyt hela tiden. Även när tröttheten satte in. 🙂

img_7624

 

img_7626

Och senare ett dubbelpass på favvogymet.  

Svettigt och jobbigt som attan men sånt gillar ju jag.

img_7631

Kram från Ingmarie.

Ingen rolig fredag

Mina fredagar brukar ju innebära att jag avslutar jobbveckan med dubbelmys, nedtrappning och att liksom ladda inför helgen. 

Denna fredagen blev inte riktigt så för lilla Elvira är krasslig och vi tillbringar just nu vår tid på djursjukhuset.


Det är aldrig skoj att vara här men det är en väldans tur stället finns…

 Det är tungt nu på flera plan. Bl.a har något skumt hänt med min rygg och sjukvården är precis så sjuk som den låter när man behöver den. Jag ska opereras på onsdag (inget allvarligt men ändock) och (den självvalda) arbetsbelastingen har under för lång tid varit på tok för hög för mig. 

Men när man dels får pepp och stöd från finaste vännen Karin D, dels får plats på bästa Samis hot vinyasa yoga och dels har en alldeles egen 50-meters bana att simma i så får man liksom fortsätta att kämpa.




Det kommer bli bra med allt så småningom såklart men när man är mitt i gyttjan är det slitigt.

Kram från Ingmarie

Den ej så vackra sidan

Alla löppass är minsann inte vykortsvackra och halleluljamoments. Inte färgmatchning eller “efterdyningar” av ett träningspass heller för den delen.

Så här:

Kuta ute i 08a land just nu är verkligen inte “vackert”. Grått och skitigt med inslag av hundskit. Emellanåt är det dessutom med risk för både sladd, slir och vurpa.


Men så kommer man till några stråk av bar grusväg och då har man plötsligt glömt allt det där. Snacka om mikrominne.


Ovackrast ute är ändå “min” sjö. Eller alltså den är ju vacker men den där isen stör enormt. Jag vill ju kunna hoppa i sjön!  Och bada! (Hann inte ta mig till Hellas eftersom “genvägen” förvandlats till isstig och den andra vägen skulle ta för lång tid.)


Sen var det där med färgmatchning… Blågrönt, orange och rosa. Jag tror inte det skulle godkännas av en modespecialist men å andra sidan kanske det livar upp det grådaskiga ute med  färgkrockar inne på gymet.?


Och efterdyningarna. De märks mest efter simningen. Det är förvisso noll tjusighetsfaktor med badmössa men trots allt ger den garanterat bra om man har en bad hair-day. Goggles är en nödvändighet om man inte vill se rödögt försupen ut efteråt men de där glosögonringarna man garanterat får av dem skulle jag klara mig alldeles utmärkt utan. ?



Nåja, man kan kan väl kanske inte få allt här i livet. I alla fall inte samtidigt.

Kram från Ingmarie

Kontraster

Jag gillar kontraster. För mig är det på något vis det som gör allt så levande och dynamiskt. Och utan en motsats kan inget finnas oavsett vad det är. Ljus-mörker. Sommar-vinter.Glädje-sorg. Värme-kyla. Sjuk-frisk. Lugnt-intensivt. Kärlek-hat. Trött-pigg. Eftertänksam-spontan. Lång-kort. Ja du fattar.

Det som är s.a.s “mindre roligt” är förstås också mindre önskvärt men när det kärvar på ett eller annat vis brukar jag tänka på just det där att motsatsen måste finnas. Annars kan jag inte heller uppleva det som är riktigt bra och positivt. Jag brukar också påminna mig om att inget vara för evigt. Inte ens eländet.?

Dagarna verkar rusa fram i mitt liv just nu och jag tycker nästan det precis varit fredag och nu är det fredag igen. Och även om jag gillar alla veckans dagar så känner jag att det går lite för fort för att jag ska må väl. Därför är fredagar en särskild mysdag helt utan stress. Jag halvdagsjobbar och gör sen aktiviteter som coolar ner mig. I alla fall skallen. Simma kan verkligen vara galet jobbigt. Helt ärligt tror jag inte ens de hårdaste löpintervallerna kan ge mig lika hög puls som simintervaller. När jag når kanten har mjölksyran spritt sig ut i varendaste liten cell som finns i min kropp och det finns verkligen ingen kraft kvar. Men jag återhämtar mig hyfsat snabbt i alla fall. Och jag glömmer den där nära-döden-upplevelsen fort som fasen.?

Simning är dock inte så svettigt i den vanliga bemärkelsen. Det sköljs liksom bort. Men man förlorar mycket vätska så det gäller att fylla på! Svettigt så det märks är dock Hot vinyasa yogan.Love it! Särskilt när bästa Sami har det. Efteråt är jag lugn och långsam som en koalabjörn. Inte ens isgatorna stör mig.


Kontraster är häftigt och nödvändigt. Så känn gärna efter vad du behöver mer, eller mindre, av för att skapa jämvikt och balans i ditt liv.

Kom ihåg att även den mörkaste himlen har sina hål dit ljuset letar sig fram.


Kram från Ingmarie

2 i 1

Köpa 2 för priset av 1 kan vara bra men ännu bättre tycker jag det är när jag kan göra 2 saker (läs träningsvarianter) på ett och samma ställe.

Som på Eriksdalsbadet. Simning och poolrun utan att behöva göra mer än att byta attiraljer.?


Och som på “mitt” Sats. 

Först ett Indoor Running intervals (som jag dessutom får betalt för att göra ?) och sen direkt in i gymet för att köra styrka.



Effektivare, bättre, roligare och smidigare än så där blir det väl nästan inte.?

Kram från Ingmarie.

När man tror fel

Jag är en obotlig optimist. Så där så jag mest blir förvånad när jag inte vinner på Trisslotten. Ändå kan jag vissa gånger liksom mentalt förbereda mig på att något kommer bli kasst men att jag ändå gör det och då gör det bästa av situationen.

Som i dag. Två gånger.

Första gången var i förmiddags. Eriksdalsbadet har från i dag och nästan en vecka framåt SM-tävlingar vilket i praktiken betyder knökmycket folk överallt samtidigt som vi vanliga dödliga får färre banor att simma i.  Det är i ärlighetens namn inte roligt någonstans men jag åkte dit och tänkte att det får bli som det blir. Några simtag borde ju t.o.m en sån som jag, d.v.s inteenavdesnabbaste, få till. När jag gick igenom horden av tävlingssimmare hade jag gaskat upp mig rejält. Du vet så där så de små hornen växer ut lite och jag ansträngde mig hårt för att få axlarna att se bredare ut. Vilket såklart var helt meningslöst. För det krävs axelvaddar och det funkar si så där tillsammans med baddräkt. ? Så gissa hur förvånad jag blev när det visade sig vara riktigt gott om plats. Vi var max fem simmare samtidigt på “min” bana och alla var snälla, samarbetsvilliga och hjälpsamma. Sånt gör mig jätteglad! Dessutom gick passet väldans bra.?


Andra gången var senare på dagen. Min fredags-favvoinstruktör, Sami,  hade skaffat vikarie till Hot vinyasa-passet och jag hade inga större förväntningar. Sami är ändå Sami och snudd på oersättlig.Han är helt enkelt “fredagsmyset in person”.

Men det blev ett ruskigt bra vikarie-pass! En timme kan verkligen försvinna rasande fort när man hamnar i ett flow. Och man kan svettas många liter utan att märka det förrän efteråt när stora törsten sätter in.


Om det var för att mina förväntningar var typ noll, eller om det hade blivit så här bra oavsett, lär jag aldrig få veta. Och det spelar ju heller ingen roll för det viktigaste är ju att det blev en topp-fredag.

Hoppas du också haft en fin fredag!

Kram från Ingmarie.