Let me present

I teorin passar vi ett hus och en katt men i praktiken så är det vi som är gäster hos katten Dorothy.

Den här lilla madammen är ca. 3 år och bland det charmigaste, sötaste, roligaste och färggladaste som går på fyra tassar just nu.

Hon är så kelig att det inte finns några som helst gränser. Hon är enormt tjabbig och hon älskar att hänga i soffan, kolla tv, bli buren, sitta på bordet och bre ut sig i sängen. Om någon av oss ligger i vägen lägger hon sig helt enkelt på den personen.

Hon gillar yoga också. I alla fall mattan.

Och att hjälpa till med skrivjobb, surfa och googla.

Bäst är hon nog ändå på att ta rast…

Och se cool ut.

Men mest är hon bara så söt att man dör sötdöden flera gånger om dagen.

Kram från Ingmarie

 

 

Happy Boxing Day

Annandagen i Sverige betyder starten för stora mellandagsrean och bytesdagarna. Det gör det inte här. Här tar man en rejäl ledighet, hänger med vänner och familjer, barbecuar och stänger det mesta i minst tre dagar. Allt är stängt på juldagen och i princip inget är öppet i dag. Inte i morgon heller faktiskt. Här tar man det lugnt på riktigt. ? Det finns dock några få undantag som har öppet men det är då ingen rusning. Åtminstone inte på det gigantiska shoppingcentret vi fick för oss att besöka i dag. (Anders tyckte av någon anledning att vi behövde en strandpaus…?)

Ingen av oss är några storshoppare, mesta av pengarna där gick till mat, men några fynd gjorde vi. Jag hittade två grejer som förhoppningsvis ska göra toppen och botten på min kropp lite extra glada. Få se om de funkar eller om mitt hår/ mina fötter är hopplösa fall.?


Men man kan inte bara traska runt. Man måste pausa också.?




Men sådana här utsvävningar grejar jag max några timmar. Sen är jag helt slut. Mycket lättare (och roligare) att t.ex kolla när delfinerna leker i havet. Fantastiska djur men svåra som attan att fånga på bild. Du får fantisera hur det ser ut när de hoppar upp och ner i vattnet.


Tränat har vi med. Förstås.? En härlig blandning av glädje, svett, upptäcker,  äventyr, trötthet, svalka och tacksamhet.











Hur har din Boxingday varit?

Kram från Ingmarie

God (30-gradig) Jul!

Morgonyoga, julgran, härligt och svettigt löp- och gympass, svalkande badaktiviteter, slapp i solen på kritvit sand, god (vego)mat, kärlek och omtanke, sinnesfrid, picknick vid havet,  Australiensiska luminaries, kattmys, solnedgång och en absolut stressbefriad dag. Vad mer kan man begära av en julafton??



















God jul och stor kram från Ingmarie

Tre premiärer

Det finns en första gång för allting och i dag har jag lyckats med tre!

Springa + bada, dvs Sprada, är ju inget nytt men köra cykelintervaller och boxträning + bada  var en helt ny kombo för mig. Och jag gör gärna om det! Vet dock inte vad jag ska döpa det till. Cyboxada?





Kiropraktor-behandling har jag fått fler gånger än jag kan räkna till men aldrig i Australien. Förrän i dag då. Även om diskbråcksryggen är väldigt mycket bättre så är den inte “bra” som i bekymmersfri.  Den känns om jag säger så. Precis som i USA upplever jag dem här som mer proffsiga och välutbildade än i Sverige. De är liksom inte enbart kiropraktorer utan har flera olika  behandlingsmetoder att ta till. Steven, som kiropraktorn på kliniken jag besökte heter, var makalöst pricksäker och jag lärde mig ytterligare saker om diskbråck. T.ex att det aldrig blir “bra” igen utan det gäller att se till att det inte händer fler gånger. Jag ska aldrig, aldrig, aldrig mer slarva med core-träningen. A-l-d-r-i-g. För det är då det blir så här.


Besöket var hur som helst väldigt positivt! Fri träning bara det inte gör ont eller förvärras till dagen efter.?Hade t.o.m fått härja på gymet om jag velat men av erfarenhet så vet jag att det aldrig blir bra. Simma funkar dock och i dag var första gången ever som jag simmade i bikini! Jo det är sant. Inte ens inomhus har det skett.? Anders testade paddlarna och kom på att de var ju skitjobbiga att simma med.?




Kram från Ingmarie

På en ynka dag kan man..

… hinna med en jämrans massa. Särskilt om man går upp långt före tuppen.

Man kan t.ex. hinna åka till Wellington Nationalpark som ligger ca 40 min bort med bil. Mattias som vi nu hänger hos skulle köra ett triathlon och vi hängde förstås med för att kolla och träna själva.


Springa och simma gillar jag ju och där fanns förstås massor av möjligheter.? Dessutom är där vansinnigt vackert !







Mattias, som f.ö kommer från samma fina bästkust-stad som mig, körde på bra på sprintdistansen. Han hade utan tvekan även den mest entusiastiska hejarklacken. Och kanske han var den mest fotade också.?




När man är på så där tidiga tillställningar ingår även nybryggt kaffe och lyxfrukost!




Man kan även hinna en extra sightseeingtur, dricka ännu mer kaffe och hänga på en absolut folktom strand. Makalöst!




Sen hinner man leka med katten, leka med kidsen, storhandla, vinka av familjen (som låter oss passa huset och kissekatten),  packa upp, städa, laga mat, käka och vattenlöpa i Koombana bays ljuva vatten.


Typ så. Sen blev det kväll och vi tyckte det räckte. Enda aktiviteten vi mäktar med nu är att nöta soffan.?

Kram från Ingmarie.

Stillat lite längtan 

Att få vara ute, traska långt, småjogga, upptäcka nya vägar samtidigt som man får umgås med en av sina finaste vänner är bra fint ändå. Jag och Jenny hade inte setts IRL på (känns det som) 15 evigheter och jag hade verkligen längtat som en tok. Dessutom fick jag träffa en nästan helt ny liten människa! För bara några veckor sen blev nämligen Jenny mamma till lilla Lilly. Så söt att jag dog sötdöden flera gånger om.❤️


Suturerna i ansiktets togs bort i dag och det har läkt superfint. Behöver bara ha en liten tejp som skydd nu. Förvisso i typ ett år men det kan jag lätt stå ut med för nu får jag svettas hur mycket jag vill! Så det första jag gjorde var att köra ett Hot Mojo-pass. Fatta känslan av att äntligen få svettas igen! Så där så det stänker! Begriper verkligen inte hur folk som lever svettfria liv står ut.?Jag känner mig liksom förgiftad inifrån.


Längtan kan vara lång men den går att stilla. Saknaden är däremot evig och gör mest bara ont. Så man får inte längta för länge för då finns risken att den blir till saknad…

Kram från Ingmarie

Röntgensvar och smygtitt

Det gäller ju att greppa efter alla ljuspunkter som finns när livet går i moll och sorgen ligger som en tung, tjock, blöt, svart filt över kroppen. Även de till synes pyttesmå. Som att tuben kommer i tid, solen som skiner, all fantastisk omtanke och fina kommentarer jag fått. För att inte tala om att jag mitt i allt detta med operation, ryggsmärtor och Elviras död har orkat och lyckats tjata till mig först den där remissen och sen även en röntgentid.

Av svaret att döma kan vi väl konstatera att jag hade rätt och läkaren fel.(Igen…) Mitt f.d lilla diskbråck har blivit markant större och försämrat +  att det är rejält med ödem (svullnad) runt om. Med andra ord är det inte ett skvatt konstigt att jag har ont.

Trist såklart men skönt att veta. Sånt här går ju över om man bara är lagom försiktig och smart. Men man måste sköta sig förstås annars kan det bli riktigt illa.

Det bra är att man i princip “måste” träna. Vara stilla är sämsta tänkbara alternativet. Jag har (egenfixad) proffshjälp så jag är säker på att det kommer bli bra så småningom. Samtidigt får jag ju ännu inte svettas för mycket (och då menar jag svettas som stänksvettas)  så det har blivit många pass på gymet, mycket yoga, en hel del vattenlöpning och lugna gå- joggapass i skogen. Från i morgon hoppas jag dock det blir svett-ok för då är planen att stygnen tas och jag slipper det där stora plåstret. Sånt gör mig också glad just nu.


Om du undrar över utsikten så kan jag avslöja att det är vyn från ett av de coolaste gymen i stan. Kanske i hela landet?  Ännu ser det kanske inte så häftigt ut, det är mest rörigt och tomt, men man kan lätt föreställa sig hur fint det kommer bli när allt är på plats. Ljust, luftigt, hypermodernt och såklart superfräscht.


Nästa vecka har de invigning men då är jag låååångt bort. Nästan så långt bort det går att komma faktiskt. DET gör mig väldigt glad. I februari kommer jag dock börja köra bl.a Indoor Running där. Ännu en grej som gör mig glad just nu. Superfin sal där vi även kommer kunna köra med pulsband.


Den där utsikten hittar man 11 våningar upp. Där kommer finnas löparbana och utegym med himlen som tak!


Ibland är det svårt att riktigt fatta att livet rullar på där ute oavsett vad som händer på ens egna lilla plats på jorden. När man drabbas av sorg så blir det ju som om allting stannar upp. Som om livet plötsligt sätts i pausläge. Visst är det märkligt för det händer väl aldrig vid andra (känslo)tillfällen?

Och jag fortsätter att tacksamt ta emot all hjälp och stöttning jag får för ensam är inte stark.

Kram från Ingmarie

Fejktröst

Egentligen skulle vår lilla familj varit i Njurunda utanför Sundsvall och hälsat på nu. Längtar verkligen dit för nu är det nära på ett år sen jag träffade Anders föräldrar sist. Dessutom är det tokfint där de bor. Men nu är det som det är. Även om Elvira-kissekatten också älskar att vara där så är hon inte tillräckligt pigg för ett sådant äventyr helt enkelt.

img_0004
Det är oroliga och ledsamma dagar här nu. Hela tiden försöker vi leta tecken på att det går åt rätt håll med vårt lilla troll. Ibland känns det som att jo, nu är ögat helt bra och hon är piggelin igen. För att lite senare se att nej, så var det inte…

Att gråta utan att blöta ner ett fete-förband precis under ögat är banne mig inte enkelt. Inte att gå i regn heller för den delen men då finns i alla fall paraply. Har åtminstone fått ta bort tryckförbandet så nu lyser det inte som en vit lampa i nunan på mig.

img_0001

Och jag kan ju gå! Obehindrat t.o.m. Har traskat och traskat och traskat denna dag. Hur trist jag än tycker det är så blir ingenting sämre av det. Fast min plånbok blev väldigt mycket tunnare. Jag  har nämligen investerat i en ny sådan här..

img_0007

Jag har varit på G väldigt länge för den gamla är knappt brukbar längre. Men tiden har inte riktigt funnits förrän nu. Inget ont som… bla bla bla. Och det är ju onekligen lite skoj med en ny (ganska onödig) pryl.

Och när spenderbyxorna ändå var på passade jag på att anmäla mig och bäst Fredda till  det här. D.v.s samma som vi körde tidigare i år men nu blir det den “riktiga”.  Totalt 39,8 km. varav 4,515 km simning. (Om man springer och simmar rakt vill säga.)

img_0006

Vet i fasen om jag riktigt begriper vad jag gett mig in på, det var ju tufft och kallt nog med sprinten, men jag tänker att det är långt till maj. Så långt att jag ska hinna både träna flitigt och begripa… Att utmana sig med lagom läskiga grejer är på något konstigt vis ändå lite härligt.

Inget av det här gör mig väl egentligen gladare men den första förenklar livet och den andra får mig både att se framåt och bli en smula pirrigt glad i magen. I nöden är nästan alla knep tillåtna tänker jag. Även om det gör plånboken mager.

Kram från Ingmarie

Två i sjukstugan

Jag hoppas jag inte upplevs som största gnällspiken just nu men jag kan ju inte heller skriva att allt är tjo och tjim när det inte är det.

Denna onsdag började i snorottan på Djursjukhuset.


Elviras öga är bättre men inte bra. Där finns inte längre någon infektion och hon har inget sår på själva ögat vilket är superbra. Problemet är att ögonlocket fortfarande ligger fel och blir det inte rättvänt så kommer det bli kroniska skador och risk  för nya infektioner.

Så nu finns två vägar.

1: Fortsätta med ögondroppar och hoppas det hjälper.

2: Operera. Kommer troligtvis hjälpa ett tag men kommer samtidigt innebära stor stress för henne både fysiskt och psykiskt. Något vi bestämt att vi inte vill…

På måndag ska vi på återbesök för ett sista beslut…


Jag hann sen med ett simpass innan nästa dust. Sista på minst tre veckor så jag såg till att rasta mig ordentligt…


För nu ser jag ut så här.


En (ofarlig) hudförändring har skurits bort. Sånt blöder. Och kan fortsätta blöda trots att det är ihopsytt och har fått tryckförband på sig. Dessutom kan det bli infekterat om man inte är försiktig. Så nu behöver jag ta det supereasy ett tag. Tur jag har så fint sällskap.❤️

Kram från Ingmarie

Gongbad

Jag är fortfarande, flera dygn efteråt,  helt omtumlad efter söndagens Gongbad på Ahimsa.Jag har förvisso lyssnat på Gongljud innan men aldrig så här länge och så intensivt.


Så vad är då det här? 

I tusentals år, och i många civilisationer och andliga traditioner, har gongar använts i olika ceremonier och ritualer. De har bl a använts som hjälp för att nå högre medvetandetillstånd. Gongens historia som ett instrument med heliga krafter har alltid omgetts med mystik. Enligt Tibetansk Buddhism så är Gongen den djupaste länken mellan kosmos och den spirituella världen. Man säger att den ger oss en resa i vårt inre och att Gongens rika omfång av övertoner och klang kan föra oss in i ett djupt avslappnat tillstånd. Idag finns det en ökad medvetenhet om hur ljud påverkar människan. Tänk bara själv på hur påverkad du kan bli av olika slags musik, röster och andra ljud.  I yogafilosofin anser man att ljudet påverkar hjärnan, avlägsnar skadade celler i kroppen och balanserar chakrasystemet. Gongens syfte är att bringa lycka.


Du kan läsa mer på t.ex Ahimsas hemsida samt här och här.

Vår lärare, Pee,började med att berätta lite om vad som väntade. Vi började det hela med att tona in oss genom att sjunga ett mantra tillsammans och göra några enkla yogaövningar. Sen var det bara att lägga sig så bekvämt som möjligt och åka med i Gong-vibrationernas vågor. Pee Gongade. Vi andra tog emot magin.


Jag var där men ändå inte. Jag var fullt medveten om ljudet och rummet men jag svävade liksom någon annanstans. Det må låta helt crazy det här men det var hur coolt som helst! Efter en timme, som kändes som fem minuter, fick vi varligt “komma tillbaks” till nuet. Vi avslutade med att sjunga ytterligare ett mantra tillsammans innan vi samlades i en ring för att dricka te och äta lite godsaker.


Så otroligt mysig kväll! Om du någonsin får möjlighet att testa så tveka inte! Det kommer hända coola grejer vare sig du vill eller ej och vare sig du tror på det eller ej.?

Kram från Ingmarie