För att jag kan och vill

Det finns i princip alltid någon som tycker det man pysslar med är konstigt/knasigt/dumt/idiotiskt medan man själv tycker det är absolut helt normalt.😁

Springa intervaller till exempel. Det är jobbigt, det är ju liksom meningen, och många undviker nog det just därför. Men jag gillar det faktiskt och tycker det är skoj! I alla fall när kroppen är med på det hela. (Å andra sidan är det väl aldrig skoj när kroppen inte är med på det man vill oavsett vad det gäller…) Under alla dessa över 30 år jag varit löpare har jag gjort så många intervallpass att de är snudd på oräkneliga och kanske det är det som också gjort att jag liksom gillar det? För att jag helt enkelt vant mig. Jag har hyfsat bra lärt mig att hantera “obehaget” av att bli trött och vet på ett ungefär var min gräns går.

Därmed inte sagt att det gör det enklare. Jag är ganska säker på att oavsett vilken nivå man befinner sig på, och oavsett vilken sport man utför, så medför just intervallträning en viss dos av både nervositet, “ångest”, obehag och fokus.

Intervaller för mig kan vara på hur många olika sätt och vis som helst. Just i dag blev det 8 x 5 minuter ( 1 min. vila) + hopp&skutt i backe och löpskolningsövningar. Plus förstås upp- och nedjogg.

Hemma igen på “min” gata. Intervaller (och den mesta av min löpning) sker i skogen på grus/stig. För mycket asfalt och min kropp sparkar helt bakut!

Det gick inte “fort” men känslan var bra och jag kan ju alltid skylla på backarna. 🤪

Sen har vi ju det där med is/kallsim. Vet inte hur många gånger jag fått frågan “men hur kan du?” Senaste året verkar dock fler och fler verkat fattat grejen och jag ser oftare och oftare folk som badar trots att det är en-siffrig temperatur i vattnet. De som säger att de inte gillar det är till 99% de som aldrig testat alternativt probvat max två gånger.😉Det kan ta lite tid att vänja och “öva upp” sig men när man väl gjort det så är man fast. (Undantag finns förstås som alltid.)

Själv älskar jag  det! På riktigt! Men det tog nog något år innan jag blev helt angripen av “the bug”. Nu sitter den fast värre än en tatuering. Jag får hjärtvärk när jag springer förbi en sjö och inte har möjlighet/tid att hoppa i. I onsdags var en sån dag trots snöjoxet uppifrån. Eller kanske på grund av… Söderbysjön var så vacker och inbjudande att det var obeskrivbart. Men plikten kallade så det var bara att blunda och springa vidare. Men i dag! Då fanns tid! Och sällskap! Veronica är den mest lättövertalade jag vet när det gäller sånt här!😍Men allvarligt, hur skulle man kunna motstå detta…🤩

Glömde kolla temperaturen men jag tippar på ungefär samma både i vatten och land. (Ca 10 grader.)

Och som alltid varmt te och mys efter!

🥳🥰

Foto: Veronica W

Tror för övrigt vi hade alla årstider utom högsommar-värme under vår stund där. Bara en sån sak liksom! 😁

Kram från Ingmarie

 

 

Olika lyckostunder

Det här med PT är verkligen ingen walk in the park eller mysträning. Det är svett, mjölksyra, kalkdamm, utmaningar, darriga muskler, tungt och fartfyllt.


Men det är allra mest lärorikt, kul, spännande och vansinnigt skoj! Även om jag blir galet trött så blir jag ändå mest väldans pigg. Och glad förstås! Faktiskt lycklig! Det är ju kul att utvecklas och förbättras! Hur pyttelite det än är.

Sen tycker jag onekligen det är både lyxigt och skönt att emellanåt ha någon som säger vad och hur jag ska göra. Precis som på simträningen. Mitt jobb är ju precis tvärtom där jag hela tiden ska ta beslut och agera. Men jag gillar det också!

För övrigt är jag tacksam för att jag blivit bättre och bättre på att njuta av de där små lycko-stunderna i vardagen. Som utsikten och kvällshimlen från jobbet.

Och för den okände mannen i tunnelbanan som princip varje kväll när jag åker hem sitter där och spelar så vackert på sin gitarr.

Kram från Ingmarie

 

Oplanerat (kan bli bra)

Planen i dag var att springa några timmar med Josefin och Ulf. I alla fall delvis. Jag kutade en halvtimme före till vår mötesplats och sen skulle vi då kuta en sväng ihop så det blev typ 2 timmar totalt. Men eftersom jag har så kort minne och liksom glömmer hur lång en runda är som jag inte kutar på ett tag så blev det inte ”några” timmar för mig innan jag var hemma igen. Det blev tre. Och det är jag rackarns glad över!  Särskilt med tanke på att rundan är ganska kuperad och jag ”överlevde” den på en liten ynka nötcreme och 2,5 dl vatten…

Observera våra synkade löpsteg! 🤩

Fast visst var det skönt att springa in på gårdsplanen! Så här långt och länge har jag inte kutar sen jag minns inte när. Benen var inte så spänstiga på slutet om jag säger så…😱

När man simmar behöver man dock inte använda benen jättemycket om man inte vill. I alla fall inte på samma vis som när man springer. (Benspark är dock galet jobbigt om man fokuserar på det!) Vet inte var energin kom från men det blev lite  (oplanerad) intervallträning! Hann precis bli klar innan det blev allt för trångt. Folk har visst börjat hitta dit igen verkar det som.

Kram från Ingmarie

 

 

 

 

 

Snabba timmar

Jag varken begriper eller kan förklara det men nog är det väl så att vissa timmar går snabbare än andra?

Som t.ex morgonens simpass med  TS.  Det kändes som max en kvart fastän det var en timme. Dessutom simmade jag en extra timme själv efter men totalt kändes det som om jag liksom bara duschade, simmade några längder och sen duschade igen. Märkligt va? Men två timmar var det om inte alla klockor ljuger.

Samma på gymet. Upplevde timmen där som typ 10 minuter.


Hann med en massa skoj plus lite extra relax. Skönt!

Jag ska inte säga att jobbet aldrig känns så där ”snabbt” för det gör det faktiskt de där gångerna då det flyter, är ”kul” och jag är med de bästa kollegorna. Men det är inte på långa vägar lika ofta som när jag t.ex tränar, skriver eller målar.Så om det där med att tiden går fort när man har roligt stämmer så är det väldans enkelt att räkna ut vad jag tycker är roligt.

När går din tid extra fort?

Kram från Ingmarie

 

 

 

Ett annat kalas

I stället för att vara samlad med min familj på födelsedagskalas för att fira min fina extrapappa Ulf nere i Halmstad så har jag haft ett annat kalas med en annan Ulf och en Josefin här i 08a land. Långt ifrån detsamma men helt klart det bästa substitutet jag kan tänka mig!

Först ett långpass i skogen med extra allt.

Väl tillbaka hos Ulf bytte vi snabbt om och hojjade iväg ner den korta vägen till Drevvikens strand.

Det roliga är att det var faktiskt Josefin som föreslagit det. Jag hade gjort det oavsett men helt klart är att även hon har fått “the coldswim-bug”. Det är något speciellt!

Josefin har t o m skaffat en Dryrobe!

Nu var det inte så jättekallt men det blåste så in i bängen och i motvinden blåste vattnet rakt upp i näsan. (Hade glömt badmössan så det fick bli “tantsim”…) 10.3 grader i vattnet minsann!

Att sen få fika och sitta ute på verandan och snacka i flera timmar med dessa två finingar gjorde denna dag extra bäst!

Så otroligt tacksam för detta. Tack!

Kram från Ingmarie

Röj och sim

Det är inte helt omöjligt att Anders ångrar att han sa att han tyckte jag skulle stanna hemma. Jag tyckte nämligen det var ett ypperligt tillfälle att börja röja i vårt extra-förråd! I praktiken betyder det att vi kånkat, svettats, diskuterat livligt om vad som ska slängas /sparas och blivit skitigare än skitiga. Men det känns väldigt bra nu och jag tror i alla fall att han uppskattade årets första balkongfika.

Innan detta hade jag bett om, och fått, ett utmanande simpass från coach Ulf och himmel så bra det var! Och himmel så jobbigt! Men det gick bra och jag känner mig starkare och starkare.

Fina goggle-ögon fick jag på köpet. Tur jag cyklade så jag slapp skrämma någon…

Kram från Ingmarie

 

Inställt

Jag har tampats med en extrem inre moralisk konflikt. (Min lillebror Hannes väldigt braiga sammanfattning av det hela.) Om “rätt sida” vann vet jag inte. Och kommer aldrig få veta. Det känns som att hur jag än skulle ha gjort kommer det kännas fel. Planen var att jag skulle åkt hem till Halmstad för att träffa familjen och fira bästa Ulf som fyller 75 år på söndag. Vi skulle fira ute, hålla avstånd och allt det där men ändå har jag grubblat. Även om både jag och resten av familjen varken smittar eller blir smittade så är det den där inre moraliska fajten. Rekommendationerna är ju trots allt att vi inte ska resa om det inte är absolut nödvändigt och hur gärna jag än vill så kan jag inte påstå att längtan och kalas är tillräckligt nödvändigt för att det ska vara befogat… Faktum är att jag vill ju åka av rent egoistiska skäl.

Jag tänker på alla de som inte ens fått hälsa på sina nära och kära när de varit sjuka och/eller dött. Liksom alla de som inte kunnat eller fått/får vara ute, de som inte fått/får träffa sina nära eller de som ligger sjuka utan någon verklig kontakt med omvärlden. En annan tanke är om jag av någon anledning behöver vård när jag är där nere så belastar jag ju dessutom sjukvården i “fel” landsting.

Så jag är kvar i 08a land.

Moraliskt känns det bra och helt rätt. Känslomässigt känner jag mig ledsen. Samtidigt skäms jag för det för både familjen och Halmstad finns ju kvar. Det är verkligen ett “lyxproblem” det här och jag är långt från ensam om att behöva ta beslut som detta.

Men det hjälper inte att skämmas. Eller vara ledsen för en sån här grej. En av mina styrkor är att jag väldigt bra på att acceptera och finna (nya) lösningar. I stället för att sitta på tåg en massa timmar fick jag ju extra tid att göra annat på.

Springa intervaller hade jag hunnit ändå. Körde på så bra att benen blev alldeles krulliga av trötthet. (Anledningen var delvis att jag tänkte att det skulle bringa lite ordning i skallen.) 4 x (5 -3-1) minuter + utfallssteg och burpees så svetten rann ännu mer. Vilken härlig känsla!

Tog faktiskt en liten powernap efter det där och jag tror det var den som gjorde att jag hade så tokmycket energi på gymet. Helt klart underlättar det säkerligen att jag gillar det så mycket, att jag har så himla många roliga övningar i min “kunskaps-bank”  och att jag har PT-Rafael som ser till att jag hela tiden utmanas. För även om han inte är med varje gång så vill jag ju inte inte behöva säga att jag inte övat när vi ses.

Det kommer bli mycket svett denna helgen!

Kram från Ingmarie

Sinnesfrid de lux

Så här skulle alla morgnar börja. Med en cykeltur ner till sjön, lite yoga, en simtur och en stunds meditation i solen. Jag är ganska säker på att världen varit både friskare och fredligare om alla haft chansen till det åtminstone en gång/vecka.

Men nu bor jag ju i Sverige där solen inte är att lita på och där det halva året är mörkt fram till lunch. Nästan i alla fall. Kanske det också skulle förlora sin charm och ljuvlighet om jag kunde ha det så här varje morgon? Men jag är tveksam och är absolut beredd på att ta den risken om det vore möjligt. Jag är hur som helst oändligt tacksam för de morgnar jag får som det är så här! Särskilt när solen fortsätter skina och värma resten av dagen. Jag har roat mig med att leta vidare efter de där Naturpasset-kontrollerna. Nästan fyra timmars svettande i skogen men det betyder inte att jag sprang lika länge. En halvtimme gick säkert åt till att bara stanna för att kolla kartan. (Det där att springa och kolla samtidigt finns liksom inte i min simpla orienteringshjärna.) Resten handlade mest om att gå/jogga.

Nu är det inte många kontroller kvar innan jag tagit alla 50 och jag är allt lite stolt över mig själv. Det är ju onekligen en väldans bra metod för att få ett långt lågpulspass. Tiden går rasande fort, jag har varit på stigar och i bröte jag aldrig skulle besökt annars, massor av frisk luft, absolut coronafritt och (nästan) helt gratis. (Kartan kostar en liten slant.) Dessutom är det lika skoj varje gång jag prickar rätt!

Som den sociala ensamvarg jag är så detta att vara ute så här mycket i naturen med bara mig själv som sällskap underbart! Det ger mig sinnesfrid de lux!

Vad gör dig lugn i själen?

Kram från Ingmarie