Från sommarland till vinterland

Det är nästan lite festligt det här. Framförallt är det hisnande! För tänk här sitter jag helt plötsligt i Falun med minusgrader och snö. Jag som för mindre än två dygn sedan befann mig down under tusentals mil bort i över 25-gradig värme. Vad hände liksom??



Som sagt var inte konstigt om hjärnan blir förvirrad. Inte blev det väl bättre av att gymet var invaderat av ett gäng ryssar! Tur kroppen verkar veta vad den ska göra…


Kram från Ingmarie

Det är inte alltid att lämna som är det svåraste…

30 timmar tog resan dörr till dörr. Inklusive många timmar ihoppackade i luften, nästan lika många timmars väntande/fraktandes på land och både kaffe och mat på helt galna tider. No wonder hjärnan är mos. Men det flöt på bra och både vi och väskorna är tillbaka i 08a land igen. Sånt ska man vara glad över! 




Men för att komma in i rutinerna gäller det att under några dagar inte helt lyssna på kroppen utan lite kämpa emot den. Du vet, hålla den vaken när den vill sova och inte låta hungern styra helt för det kan betyda precis vilken galenskap som helst. ? Så det var bara att packa upp, kolla posten, tvätta, handla, packa om för i morgon väntar ny resa, fylla på SL-kortet, trotsa kylan och inta Eriksdalsbadet igen.




Men egentligen är varken jetlag, smutstvätt, vardag, gråväder, kyla och frusenhet det jobbigaste med att komma tillbaka. Inte ens att behöva lämna allt det fina och alla härliga människor down under. Eller behöva ha vanliga skor och långbrallor igen efter veckor barbent och (nästan) ständigt traskandes i flipflops.
Nej, det allra, allra värsta är att komma tillbaka, öppna ytterdörren och veta att jag aldrig någonsin mer kommer mötas av lilla Elvira. Aldrig. Det gör ont. Så in i helvetes jäkla ont…


Kram från Ingmarie

Allt har ett slut

Det känns helt ofattbart att vår tid här är slut för denna gången men så är det. I kväll väntar resan tillbaka till Sverige igen. Det känns inte skoj någonstans men jag är samtidigt såklart oerhört tacksam för denna tiden. And I’ll be back! 

Började dagen med två riktigt härliga pass. 

 



Förhoppningsvis hjälper de mig att härda ut 27-timmars resan.?

Kram från Ingmarie

Vattendag

Att simma tidigt, före frukost, är verkligen vansinnigt härligt. Särskilt när solen står rakt upp på himlen och vattnet är sådär perfekt tempererat. Nötte längd efter längd med teknik, intervaller och flytövningar. Är ruskigt nöjd. Och tacksam.



Simning är ju inte så socialt men jag hade i alla fall fint sällskap av både Anders och vår nya vän Sebastian. Man får snacka det man pallar mellan simvarven. Och efteråt. Det behövs inte så mycket för att känna samhörighet och gemenskap. Och vänskap. Ett leende och några uppmuntrande ord räcker ruskigt långt för de flesta. Där är vi alla nog ganska lika.


Havsvattnet är (förstås) inte lika varmt som bassängvattnet men det funkar perfekt för vattenlöpning och “allmän svalka”. Särskilt när sanden är så där varm att det inte går att gå på den barfota.?



Vatten är verkligen coolt. Och framförallt livsviktigt. Utan rent vatten skulle vi snart dö så det gäller att tänka på hur vi behandlar vår jord. 

Att t.ex återvinna allt som går och välja vegomat kan verka som en pyttegrej men i det stora hela är det  jättebra saker för Moder jord. Vi var ännu en gång på samma vego-hak som i går och vi blev ännu en gång så där så vi nästan  dog smarrighetsdöden.?



Kram från Ingmarie

Mandurah

Jag lovade mer så mer blir det. Mandurah är inte helt enkelt att förklara. Det är liksom allt för en som gillar idrott, sol, bad, hav, marinliv, mat, kaffe och relaxad stämning. 

Det är i Mandurah man t.ex hittar ett vegohak som det är mer än värt att åka över halva världen för. Menyn var flera sidor lång och beslutsångesten var total. Men jag tycker vi lyckades väldans bra. Galet gott!






Det är här man kan köra svettpass på ett gym som är så nytt att plasten på grejerna nästan inte hunnit tas av.




I Mandurah hittar man flådiga båtar, vackra utsikter och en mysig marina.


I ett av rummen här bor förresten vi.


Man hittar även övergoda cappuccino.


Och det är här man hittar milslånga stränder och ett havsvattnet som är nästan ljummet.





Inte konstigt vi älskar det här!

Kram från Ingmarie

Hej och hej då

Livet är fullt av hej och hej då. Båda kan vara bra och mindre bra. En del är sorgliga, slitsamma, ångestfulla och  tråkiga medan andra är roliga, lustfyllda, spännande och efterlängtade.

I dag har det varit allt av båda. Hjärtat är sorgset samtidigt som det är glädjefyllt. Låt mig förklara. I dag sa vi hej då till Bunbury. För denna gången i alla fall. Lika mycket som vi kommer sakna lilla Dorothy kommer vi sakna fina Amber. Dessa djur. Som alltid, alltid berör mig så djupt in i hjärtat och stjäl en plats i det för alltid.



Jag kommer sakna alla härliga människor jag träffat, cykla under en varm sol, ljudet från syrsorna och fåglarna, yoga ute i trädgården och kaffet från Erikssons kaffemaskin. SÅ gott!


Jag kommer sakna närheten till Koombana beach och  sim/vattenlöpnings-passen där.


Jag kommer sakna att kunna sitta ute och äta varenda måltid och jag kommer t.om sakna att sitta svettas på hojen i garaget. Jag såg därför till att göra det lite extra ordentligt i dag.?



Men allt har ett slut och jag är så himla glad och tacksam för dessa underbara veckor. Och allt är inte elände för vi har sagt hej till ett annat litet paradis. Mandurah. Det är inte utan att vi blivit blixtförälskade båda två. Hittills är allt the top of the top. Hade egentligen räckt med lägenheten vi hittat och utsikten från den.


Men här finns det mesta av det bästa. Som t.ex ett sprillans nytt Sportcenter! Med allt man kan tänka sig vilja ha och behöva. Jag är helt säker på att jag aldrig simmat i en så ny bassäng och hur fjantigt det än kan verka så var det så himla härligt! Varenda linje syntes till fullo och det fanns inte en endaste liten fläck på det vita kaklet. Magic!



Det här är förstås inte allt. There will be more!

Kram från Ingmarie

Tålamod

Tålamod är ett bra ord att både förstå och kunna. De allra flesta saker och händelser i livet kräver nämligen det. Vissa mer, vissa mindre. Har du det inte så ger du upp och det blir inget av någonting.

Jag tror vi alla har olika tålamod beroende på vad det gäller. Själv har jag t.ex noll tålamod när det gäller att lära mig sy eller korrekturläsa. Antagligen för jag tycker det är tråkigt. Däremot verkar jag ha oändligt tålamod med löpning för gudarna ska veta att jag har haft oräkneliga chanser och tillfällen att ge upp. Diskbråck är en perfekt “ursäkt” till att säga att det inte funkar att kuta mer. Men jag gnetar envist på. Helt säker på att även detta kommer bli bra. Some day…

Eftersom jag fått så många olika råd om hur jag bör göra är det inte helt lätt. Särskilt inte när smärtan varierar. Antagligen hade det varit allra bäst för läkningsprocessen om jag släppte löpningen helt ett tag. Och jag ska det men innan vi är tillbaka i Sverige kommer jag troligtvis fuska lite. Som i dag. Det är liksom inte helt enkelt att låta bli att testa när det är så här…




Kiropraktorn säger i alla fall att det går framåt och jag litar på honom. Han är ganska tuff men han vet vad han snackar om.


Så jag jobbar vidare på gymet. Typ varannan dag blir det. Sånt kräver stort tålamod av mig för helst vill jag ju bara vara ute och att kroppen ska funka utan enbenshopp och statiska coreövningar. Har fått många bra övningar som jag kör plus att jag ju har en himla massa i min egen övningsbank. Så tråkigt blir det egentligen aldrig.


Planen var att köra vattenlöpning i Busseltons fina havsvatten men plötsligt hade de sugande vågorna tagit över så det blev inte mycket med det. Men med solen på himlen, mat i magen och härligt sällskap av små och stora så går det ju ingen större nöd på någon. I alla fall inte mig.



Sol och värme – det är det jag behöver för att må riktigt bra. Ganska fascinerande egentligen hur lite som behövs för att åtminstone mitt tålamod ska växa. Fast det där med att lära mig sy struntar jag i. ? Finns andra som kan och gör det mycket bättre utan att tålamodsprövas. ?


Kram från Ingmarie

Värmelyx

Tänk att vara unge här. Vilken ynnest och lyx att ha simskola i havet under den värmande solen. Själv minns jag mest mina simskolesomrar på Flammabadet i Knäred som ett konstant huttrande men jag kan förstås minnas helt fel.?


Kanske därför det känns extra lyxigt att kunna simma flera kilometer i havet, i bikini dessutom, utan att helt frysa till is. Det är inte direkt bassängvarmt i havet men eftersom det är så varmt på land hinner inte ens jag börja skallra tänder.



Jag minns också när jag för många år sedan, vi bodde i Falun då, cyklade en jämrans massa mil. Om jag inte minns helt tokigt så var det för att fötterna krånglade en gång och baksida lår en annan. Två race blev det med. Det första i isande vindar, snöfall och minusgrader. Minns att jag virade plastpåsar runt cykelskorna i hopp om att hålla dem något sånär torra och åtminstone ljumna.( Funkade si så där. Fick mest en massa konstiga blickar…) Det andra var i mer svensk sommartemperatur. D.v.s inte särskilt svettigt.

Så no wonder det är megalyxigt att kunna cykla utan att ens fundera på om jag kommer frysa.Inte ens fastän snälla Mattias drog med mig i ottan innan solen värmt upp allt.


55 km före frukost tycker jag är ganska bra för en newbie för även om jag cyklat en hel del så är det många år sedan och jag har aldrig cyklat riktig racerhoj. Förutom i förrgår men en gång är som bekant ingen gång.

Mattias bjöd på ännu en härlig runda men bildbevisen är få så du får föreställa dig lummiga alléer, hästgårdar, hav, doft av gräs och solvarm asfalt. Är så otroligt tacksam att han orkade valla runt mig.



Som extra bonus denna fina dag har jag varit på ett av mina bästa yogapass ever. Kom in i ett fantastiskt flow och svetten rann ohämmat trots att det inte ens var en hot-class. Har jag sagt att jag älskar värme??


Kram från Ingmarie

Knep för livet

Jag vill gärna tro att det finns ett syfte och en mening med det som sker i mitt liv. Att de människor jag möter, oavsett hur och vem de är, kommer i min väg för att det är något jag ska lära mig. Att de platser i världen jag besöker har någon slags betydelse och att de händelser jag utsätts för sker just för att det ska tillföra livet något.


Det är därmed inte sagt att det alltid är enkelt eller ens självklart att tro och tänka så. Särskilt inte när det gäller död, sjukdomar, olyckor och smärta. Allt det där gör ju ont, känns onödigt och gör att inget någonsin blir detsamma. Men kanske det är det som är själva grejen? Att livet inte hela tiden ska vara same same för hur skulle vi då utvecklas eller uppskatta det som är bra? Livet är fullt av kontraster och motsatser och det är inte mycket vi kan göra något åt. Vi får helt enkelt lära oss att hantera alla ups and downs.

Jag tycker t.ex inte det är ett skvatt skoj att ha diskbråck men i det stora hela är det ju typ ingenting. Jag tycker inte heller det är roligt att ha sorg i hjärtat efter Elvira, vara på andra halvan av livet eller ha insett att jag kanske aldrig mer får se min ena bror eftersom han inte vill träffa mig.

Det är inte helt enkelt att inte dras med i den där negativa tankespiralen eller låta känslorna ta över. Men jag har ett val. Rent konkret så startar ju en känsla med en tanke och tankar kan vi styra. Och det du tänker blir till slut du. Vet du att du tänker ca 65 000 tankar per dag och att 95% av dem är samma som du tänkte i går? Så tänker du nedlåtande, negativa, sorgsna och hopplösa tankar så är det kanske inte så konstigt om livet känns just så?

Jag har varit en av dem som bara såg det svarta och negativa men livet ville mig väl och gav mig redskap så jag lärde mig några knep. När jag började yoga var det verkligen inte direkt kärlek, tvärtom kände jag mig mest frustrerad och arg som fasen. Nu, många år senare, förstår jag att det helt enkelt var blockeringar och “stängda lock” som öppnades och sånt är förstås ruskigt jobbigt. Men av någon anledning höll jag i och ju mer jag lärde mig ju mer ville jag veta. Det som i vår del av världen kallas yoga är ju ofta själva yoga-positionerna men egentligen är det bara en pytteliten del.


Yoga är en livsfilosofi och en stor del av den är meditation. Det är där jag hittat ett av mina redskap och knep för att stanna i nuet och inte lyssna så mycket på neggo-tjattret i skallen. Meditation kan hållas enkel och går att göra i princip när och var som helst. Men man måste öva. Varje dag. Året runt. Finns inga varken Quick fix eller färdigt slut. Man blir liksom aldrig klar. Här snackar vi tålamod och uthållighet.?


Mantra är en annan grej jag nyttjar dagligen för att mata hjärnan med godsaker.Vad det är beror lite på vad jag behöver för stunden.


Kanske verkar det jobbigt för en del men för mig är det ett enkelt val för det gör att mitt liv blir roligare, mer spännande, lätthanterligare och lyckligare.❤️


Om du inte provat så prova! Ge det en månad. Det värsta som kan hända är att det inte funkar.?


Kram från Ingmarie

Kanske det blir tre

Om jag bott här, eller i ett annat land med samma klimat, så hade jag garanterat varit en “riktig” triathlet. En sån som satsar helhjärtat och verkligen lever triathlon. För livet är enklare när man slipper frysa. Särskilt sportlivet!

Nu har jag ju förvisso sagt miljarder gånger att triathlon inte är min grej med alla dess prylar. För att inte tala om de där (livsfarliga) cyklarna som väger mindre än ett pappersark och vars däck är smala som en blyertspenna. En sten, en punka, en bilist eller en grop och tiden på jorden kan vara över för denna gången.

Men livet är fullt av överraskningar och eftersom ett av mina motton är  face your fears Ingmarie så tog jag chansen när Mattias erbjöd sig att bjuda på en cykelrunda. Varken jag eller Anders hade cyklat på riktiga racercyklar innan plus att det är vänstertrafik, cyklarna inte var anpassade till oss och växelsystemet var helt otestat. Helt ärligt höll jag på att banga ur innan vi ens lämnat gårdsplanen men så tänkte jag att om jag vurpar så kanske jag får stanna i landet lite längre.?

Nu efteråt är jag obeskrivbart glad, tacksam, nöjd och stolt att jag inte fegade ur för vilken upplevelse och vilken runda! Vi trampade fram bland vingårdar, gigantiska hus, hästhagar, fårhagar, kohagar, lummiga träd, raksträckor och slingrande vägar. 




Någonstans under dessa timmar på sadeln, med ett brett leende på läpparna och svettdropparna rinnandes utmed kroppen, så kom den där tanken. Helt som från ingenstans. Tänk om jag skulle testa triathlon. Ingen sprint där det ska gå i racerfart från start utan kanske en halv Ironman. 70.3. I ett garanterat varmt race.

Jag var så exalterad efteråt att jag  fortsatte av bara farten med vattenlöpning och simning. Inte som ett riktigt Tri men bra nära!






Dock krävs det ju en del om det ska bli något. Framförallt pengar för ingenting inom Triathlon är billigt. Det är tokfyrt och det finns alltid någon mer “livsnödvändig” pryl. Så mycket har jag fattat av mina Tri-kompisars snack… Men vem vet, det kanske finns någon som vill sponsra en dam i sina bästa år?? 

Kram från Ingmarie