Halmstad-helg

Mycket kan man säga om de här dagarna i Halmstad men det är då inte ett viloläger.? Det är mycket som ska (för att jag vill) hinnas med och göras. Men vill man bara så funkar det mesta.

I går velade jag lite över vilket löppass det skulle bli.Försökte känna efter men velade lika mycket ändå.  Men så skrev Anna om en “trappträningsbok” hon fått ( ja man kan tydligen skriva om det med ?) och vips kom jag på vad jag skulle göra! Galgbergstrapporna så klart! De jag härjade i några gånger i somras.

Tanken var 8-10 varv på min lilla 630-metersslinga. Det blev 12. Inte för att det var plättlätt och lattjolajbans utan mer för att något inom mig ville. Jag kände mig helt enkelt stark! Men de suger de där stegen och när jag väl är uppe kommer raka jag “måste” trycka på steget (det är ju jag som hittat på reglerna) innan det bär nerför.


100 min totalt och tusental trappsteg innan jag var hemma igen. Snabbdusch och sen direkt ut i de riktiga tassemarkerna (Googla Bögilt i Halland så förstår du) tillsammans med lillebror Daniel för att hälsa på pappa. Och äta! Smörgåstårta (vego såklart) är i princip aldrig fel. I alla fall inte i rätt sällskap.


Supermysig eftermiddag och med all den där maten i magen är det kanske inte så konstigt att styrkepasset gick som tjohejsan.

Namnet till trots är Gladius gym ett riktigt hardcore-ställe. Här är det svett, järn, talk, hårdrock och biffiga grabbar som gäller.


Men även såna som mig.?


Lördagen kunde varit slut där men kvällen fanns ju kvar. För mer mat. Och mer familjemys.


Mamma hade plockat fram en gigantisk låda med alla fotografier hon samlat genom åren. Du vet såna där vanliga i fotopapper. Herregud vad roligt det var! Vilka minnen! Men mer om det i morgon.

Sen var det plötsligt i dag. Söndag. Bästkusten har bjudit på ruggväder men det är ju som det är. Man får ta på sig det som finns, gilla läget och ge sig ut. 2,5 timmars löpning är 2,5 timmars löpning även om man efteråt fryser så förbenat om händerna att man nästan inte ens får i nyckeln i låset.


Och en timmes simträning på det är en timmes simträning oavsett hur trött man blir. Men det gick ruskigt bra även i dag. Och var sjukt skoj. Dessutom var sällskapet samma fantastiska som i fredags. Liksom ormglosögonen…

Sen är det ju så himla käckt att mitt emellan badhuset och “hemma” bor mamma och Ulf. Så vad var väl bättre än att smita inom där för mer mys (och mat) innan sista promenixen hem till pyjamasen.


Hur har din helg varit?

Kram från Ingmarie.

Flyt-flow

Det finns en lite baksida med simningen. Eller kanske t.o.m två. Tre om man har otur.

Ett är att man blir galet kissnödig. Men det är ju lättfixat för det mesta.

Två är orm-glosögonen man idiotgaranterat efter simglasögonen. Man får planera väl så man inte ska på party eller något viktigt möte direkt efter. I alla fall om man inte vill skrämmas. ?


Tre är att det kan bli väldigt fryssamt om man är i länge men även det fixar man lätt till med bastu och/eller ännu hellre ytterligare ett hot yoga-pass på favvohaket.


Men även om det skulle varit femtioåttatriljonersmiljarder fler nackdelar så spelar det ingen roll efter simning som i dag. Jag och klubbisen Micke fick till ett ruskigt bra pass. Typ superduper bra! Så där så man är lycklig exakt hela tiden och tiden bara försvinner.


80 min. blev det och för en gång skull grämer jag mig lite över att jag inte räknade längderna för jag tror det blev någon slags inomhusrekord för mig.  

Å andra sidan. Vem bryr sig? Det är ju flowet som är det viktigaste oavsett vad det gäller för mig.

Vad är viktigast för dig i träningen?

Kram från Ingmarie.

Havet & värmen

Av rubriken att döma skulle man kunna tro att jag är vid havet i något varmt land men tyvärr. Inte ännu i alla fall.? Men vet du, i Halmstad kan man få båda de där grejerna trots att almanackan säger oktober. Inte riktigt på samma gång men nästan.

För havet är aldrig långt borta här. I dag valde jag att ta mig till Östra stranden. Fina sommardagar är där packat med folk och alla de söta  små stugorna är bebodda. Nu är allt öde. Stranden var tom sånär som på några fåglar, en människa och två hundar. Strandstugorna är låsta och igenbommade. Kioskerna, serveringarna och mingolfbanorna likaså. Men jag tycker det är härligt på sitt lilla vis.



Jag tror förresten att vi alla borde göra som naturen när hösten och vintern kommer. Tagga ner. Lugna oss. Skapa tid för vila, återhämtning och reflektion. Verkligheten verkar dock vara en helt annan för de flesta. Många stressar och jobbar som galningar och det verkar som att nästa paus blir först till jul. Men bara en kort period för sen är det ju nytt år och då ska det nystartas som bara den. Det är ju helt crazy när man tänker efter! ?

Så att vara vid havet är verkligen lugnande för själen. Och kroppen. Det går liksom inte att stressa där.



Samma sak i skogen. Det fina är att här hänger de i princip alltid ihop så på hemvägen sprang jag på fina stigar som slingrade sig mellan träd och små stugor.


Och värmen?

Den hittar man här.


Jag vet att jag sagt det triljoner gånger innan men det här är ett av de bästa yogahak jag någonsin varit på. Och de har hunnit bli en del.?

Så nu är jag samtidigt både  energiboostad och lugn in i själen. Och härligt varm. Trots kalla höstvindar.

Kram från Ingmarie.

På spåret dag

Om inte priset är hutlöst så brukar jag åka första klass på tåget men denna gången valde jag andra klass just för att prisskillnaden var för stor för min kassa. 

Eftersom jag kutade lite för länge (eller för slött) så var jag ute i sista sekund och kom småstressad till centralen. Det var ingen fara men när telefonen ringde kände jag att det inte fanns tid att svara. Men så ringde det igen. Och igen. Och igen. Alla från skyddat nummer. Efter alla mina år inom sjukvården är jag kraftigt miljöskadad och tänker genast att skyddat nummer = det har hänt något förfärligt.

Så jag svarar. Med bultande hjärta.

I andra änden är det en snubbe som vill berätta att han uppgraderat mig till första klass bara för att jag har svart kort!?


SJ rockar!!!??????? Nästa gång vågar jag nog svara snabbare.?

Så jag har haft en fin arbetsplats först här:


Och sen här:


Och däremellan här:


Och nu är jag äntligen, äntligen här!?

Kram från Ingmarie

Tjuvar och banditer

Jag åker galet mycket med SL. Särskilt vissa dagar. Och jag gillar det! I alla fall när det funkar. ?Tycker det är smidigt, prisvärt och miljövänligt. Mitt kort utnyttjas verkligen maximalt.


Men åka kommunalt innebär också att det emellanåt även är en galen trängsel. Särskilt i “stressgången”. D.v.s gången mellan tuben och centralen. Och bland alla dessa människor finns både goda och onda människor. De snälla beter sig som folk och säger t.ex förlåt om man krockar. De onda passar på att sno min eller någon annans  (jobb)telefon.

Visst det där är ett ytterst världsligt problem för det är trots allt bara en telefon och verkligen inget “viktigt” om man ser till det stora hela. Men jag tycker det känns väldigt obehagligt  Och onödigt. Någon har tagit sig  förbi min “osynliga personliga sfär” och taffsat. Det gillar jag inte!? Dessutom blev det en jämrans massa onödigt extrajobb. Bandit- och tjuv-pucko!

Men den som snodde den missade de här. Hoppas örat smälte…

Kram från Ingmarie.

Inne-mys

Nu märks det att många vill krypa inomhus för att träna. I alla fall kvällstid och den börjar tidigare och tidigare nu känns det som. I synnerhet om man räknar kväll när mörkret infaller. Snart är jag redo för pyjamas kl. 17.?


Gymet är i och för sig nästan alltid knökfullt på kvällarna och man får vara flexibel när det gäller vad man ska köra om man inte vill få ofrivillig vila. Typ tråkig ståochvänta-vila. Men nu är även de flesta  klasserna lika knökfulla och kön för att komma med är lång. Mina är inget undantag. Tack och lov får jag väl tillägga för annars hade jag börjat fundera på varför.?

Det där med att ha pannband så headsetet sitter på plats var förresten grymt smart! Det sitter som klistrat oavsett hur mycket svett jag stänker. Det är så bra att jag har investerat hela 15 riksdaler i ett nytt!


Hade velat ha ett guldigt och glittrigt men något sånt fanns inte att finna. Kanske ska köpa eget blingbling och klistra på för att liva upp det hela ännu lite mer…

I Eriksdalsbadet var det däremot ovanligt mycket plats när jag, Fredda och Roger härjade där i morse.  Ryktet kanske går om vilka vågor vi skapar så de andra helt enkelt inte vågar sig dit??


Måndagsmorgnar är vi där och det är fritt fram att haka på om du är i närheten. Vi har sjukt skoj (nåja…)  och om man inte fuskar så finns det inte en chans i världen att man fryser. Inte ens jag. Fördelen med att svettas i bassäng är att där är man redan blöt.?

Kram från Ingmarie

(Knepigt) knep

Nog för att löpning kan kännas väldigt olika från en gång till en annan men jag tror bestämt att simning är ännu mer varierande.  Lika skitkasst som det var och kändes i fredags lika superbra var och kändes det i dag. Trots lika mycket folk och ett mycket både längre och tuffare pass i dag. Skumt va?


I fredags hade jag dessutom mest nött rumpan på en lång dags föreläsning, käkat gratislunch på fiiiin restaurang och druckit x antal koppar kaffe. Borde med andra ord ha varit laddad långt utanför badmössan. Men icke! Dagen var förvisso både intressant, rolig och med toppen-sällskap men det där med att sitta still för länge verkar ju inte riktigt vara min grej. Blir nästan sjukligt trött och seg av det. Ändå “fuskar” jag ofta och står upp.

I dag hade jag istället kutat en härlig runda med bästa Karin D. och blivit bjuden på en av hennes goda  (vego)grytor innan bassängnötandet.


Jag är säker på att det var en mycket bättre uppladdning och knepet för att få ett bra simpass! Frågan är nu om jag kan låna Karin och tigga till mig hennes mat varje gång det är dax att glo i kaklet…?

Kram från Ingmarie

Mental Health Run 2016

Ska jag vara helt ärlig så var jag inte ett dugg sugen på lopp i dag. Egentligen var det väl ingen särskild anledning. Jag var bara osugen. Eller kanske det finns en anledning när jag tänker efter. Min “säsong” har varit lång, typ hela året, och jag var nog i grunden ganska “färdigtävlad” redan innan Lidingöloppet men ibland blir det ju inte riktigt som man planerat du vet.

Anledningen till att jag ändå tog mig ända bort till Sjöhistoriska muséet på Djurgården för att kuta Mental Health Run var dels p.g.a ett jobb om det hela och dels för att jag tycker syftet med loppet är enastående bra. Psykisk ohälsa är fortfarande, trots att vi skriver 2016, tabubelagt, skämmigt och ofta förenat med stor okunskap. Även inom vården. Jag har ju själv haft perioder med bl.a djup och svår depression så jag kan nog säga att jag vet.

Psykiatriläkaren Anna Malmqvist ville ändra på detta och drog därför igång det hela förra året. Dels för att skapa en mötesplats för drabbade och dels för att anordna en plattform för att nå ut till fler. Loppet kommer gå nästa år också och både Malmö och Storfors (!) har sina egna Mental Health race.

Start och mål var utanför Sjöhistoriska och banan (5 km.) gick runt Djurgårdsbrunnsviken. Det var väldigt många fler löpare än jag hade trott och köerna till nummerlappsutdelningen var lång och ganska seg.

img_6984
img_6986
Kallt var det med. Så in i bängen. Tröja, tre jackor, vantar, mössa, luva och fetbyxor. Ändå frös jag. Hur ska det här gå? Det är ju bara oktober!

img_6982
Tacksamt nog var de på museet supersnälla och lät oss klenisar komma in för att värma oss och nåla på nummerlappen. Det är nämligen inte så enkelt med stelfrusna fingrar och huttrande kropp att hantera säkerhetsnålar. Jag hade tänkt kuta barbent men insåg ganska snart att det skulle inte bli så bra. Isben har liksom en tendens att inte funka så bra om man vill kuta. Inte till något annat heller förresten. Eftersom toaletterna var gemensamma, och jag behövde svira om, så smet jag in här för att inte chocka de andra gästerna. Ett sånt rum borde väl kanske inte behövas men just där och då tyckte jag det var väldans bra. 🙂

img_6985
Det blev långbrallor under kjolen. Plus långärmat, vantar och mössa. Helt rätt beslut.
Mina tår var inte upptinade förrän jag kom i mål.

img_6987
Loppet är inte så mycket att berätta om mer än att det är en otroligt fin bana och jag var skittrött fastän jag sprang skitlångsamt.
Men det blev ett bra pass och man fick en stor påse med både det ena och det andra när man kom i mål.
img_6995
På plats fanns flera olika organisationer och företag som berättade och informerade om psykisk ohälsa och jag lärde mig massor av nya grejer! Med mig fick jag även en hel bunt med läsvärt material.

img_6998
Det blev inte mycket svettande på det där loppet så det fixade jag på gymet i stället. Inomhus. Fortfarande med långbrallor och kjol på. 🙂

img_6997
Du kommer förresten kunna läsa en mycket utförligare artikel om loppet i nr. 3 av Magasin Spring. Don´t miss it!

Kram från Ingmarie