Jag tror vi alla då och då vaknar på morgonen och undrar hur i all sin dar man ska orka med den. Så där så man nästan längtar sig fördärvad efter att få få lägga sig igen fastän man inte ens gått upp.
Men på något vis blir det ju alltid kväll ännu en gång och man har både överlevt och klarat av allt. När jag har sådana dagar, som i dag, koncentrerar jag mig stenhårt på att göra en sak i taget. Till 99% funkar det alltid.
Jobbade hemifrån innan jag for in till stora staden för att först köra egna intervaller. Jag ljuger rejält om jag säger att benen var pigga men passet kändes ändå helt ok. Dessutom var ju vädret fantastico!
Anledningen till att jag körde i stan var helt enkelt att det kändes bäst att “vara på plats” inför nästa aktivitet. Man kan ju aldrig helt lita på SL och ett coachpass på lunchen med småstressat kontorsfolk betyder start på pricken. Så där blev det ännu lite mer intervaller och transportrännande.
Åter hem. Fixa matlådor, hämta paket på postutlämningen (jobbrelaterat så inte ett skvatt spännande), jobba lite till och sen in till stan med SL för ännu ett coachpass men denna gång stod jag bara jämte och gastade och såg till att gänget jobbade. Sånt är jag sjukt bra på! ?
Passade på att köra ett eget styrkepass innan jag traskade vidare till nästa gym för ett Hot mojo pass. Det här är typ vad som fanns kvar av mig efteråt..
Nu efteråt så tänker jag att det gick ju hur bra som helst och att jag oroat mig helt i onödan. Men jag antar det är en del av livet. Och kanske en nödvändighet. Att oroa sig, och gräma sig, men sen ändå anta utmaningarna.
Kram från Ingmarie.