Egentligen hade jag tänkt springa lite längre intervaller i dag men när jag tog mina första steg i morse kände jag en svidande känsla under ena foten. Jag vet inte hur men jag hade fått som ett litet, litet, pyttelitet skravsår mitt på framfoten. hade det suttit på vilket annat ställe som helst så hade jag inte känt av det för det är verkligen mini-litet men jag bestämde mig för att skippa att springa och i stället gå till gymet och cykla.
Men det sket sig om jag säger så för den var paj. I stället blev det cross-trainern och egentligen var det väl ungefär samma som att springa men jag liksom pallade inte varken att gå hem igen för att byta skor eller ställa om hjärnan.
Nu är cross-trainern nog bland det mest mentalt utmanande jag vet för det är så sjukt tråkigt men med bra musik och intervaller så är det ändå ok.
En timme inklusive 8 x 5 minuter blev det och jag dog inte ens tråkdöden men jag är tveksam till om någon någonsin svettats så mycket på någon av de där apparaterna…
Sen var jag där ännu en timme en gång till lite senare för jag hade redan innan planerat att styrketräna också. Jag gick loss på marklyft och olika slags super-set med bl a hopp inblandat. Vi kan väl säga som så att marklyfts-styrka är en färskvara precis som allt annat och benen var som spagetti efteråt. Tur de inte visste vad som väntade…
Jag hade nämligen innan träffat min fina vän Nina på en lunch-dejt och förutom att vi pratade om en himla massa annat som jag nog bara kan prata med henne om, så kom vi in på att jag var så simsugen.
Maten på Roots är verkligen både vacker och god!
Hon tipsade då om Stenbrottet i Grötvik. Jag har sprungit förbi där oräkneliga gånger och t o m kört swimrun där en gång för länge-längesedan men sen på något vis tänkt att det inte går för de har en sån där wake-board park där nu. Det finns dock områden man alltid får vara i och är där ingen aktivitet så får man vara i hela.
Så jag tog gammel-hojjen dit och det var då benen snudd på tvärdog. Cykeln är inte den lättaste och det var både uppför och motvind de där näsan 7 km dit.
Men det var desto lättare hem och ffa var det så värt det!
Havet stormade men i stenbrottet var det lugnt och vattnet så där friskt och mjukt att jag nästan började lipa av lycka.
Vattnet där är nog någon lite grad varmare än havet men jag hade ingen våtdräkt så det blev en ganska kort (allt är såklart relativt) simtur och jag blev lycklig in i minsta lilla cell.
Hoppas jag är redo för nästa jobb-sväng nu.
Kram från Ingmarie