Springfiled, Illinois, var väl ingen direkt höjdare men det kan ju bero på att vi inte såg allt, bodde lite halvkasst och för att jag ännu en gång fick springa på hårt underlag och det enda vi kunde hitta var en slags ”trail” (här kallar man typ allt som inte är bilväg för trail) som var snudd på rakare och oändligare än bilvägarna vi färdats på.
Märkligt nog var benen ofattbart pigga så jag bestämde mig hastigt och lustigt för att trycka på när jag vände. Kanske rakor, hårt och platt underlag inte är så dumt ändå? Skogen runt om var dessutom enormt fin så det var lite synd att den var ”förstörd” med betong och asfalt. Jag fattar att man behöver ha det för både cyklar, rullstolar och rullatorer men då hade det ju räckt med halva delen.
Vi drog vidare på vår rutt genom Illinois förbi oändliga fält med olika sädesslag, välmående samhälle, övergivna samhälle och en miljard bilar, kyrkor och fast food places.
Precis som hemma är jag både förundrad och fascinerad över hur många olika slags butiker det finns och att de ö h t går runt. Hur mycket bilar, dekorationsprylar, hörapparater, specialmattor och metafysartiklar kan man egentligen sälja?
Jag lär aldrig få något svar…
När vi närmade oss St Louis så kändes det som att atmosfären på något märkligt vis förändrades. Allt blev liksom lite mjukare och när vi körde över Martin Luther King bridge över Missisippi-floden och såg skyskraporna och The Gateway Arch tappade vi nästan hakorna. Ingen hade fattat att den var så stor!
Och ännu större blev den på nära håll! Vilken galet cool grej alltså!
Om någon undrar så ja, jag älskar fortfarande bagels.Minst en per dag när jag är här!
Nu har vi landat i Wildwood strax väster om St Louis. Ett jätte-jätte-jättefint område och vi blev t o m uppgraderade till kungs-sviten!
Bilden är dock inte från rummet för det har vi redan hunnit stöka ner..
Kram från Ingmarie