Du som följt mig ett tag här vet att jag inte är mycket för att planera allt för långt framåt i tiden. I alla fall inte när det gäller löptävlingar. Min hjärna verkar direkt gå in i det gamla elittänket och blir så tokfokuserad att den slutar lyssna på kroppen. Ingen bra kombo någonstans. Något jag lärt mig den hårda vägen…
När min snälla kompis Åsa frågade för mindre än 2 v. sedan om jag ville kuta Lidingöloppet 30 km tänkte jag först att ” nej det går ju inte”. Har inte kutat långt på 15 evigheter och var egentligen inte alls redo för den där minst sagt kuperade banan. Men så funderade jag lite. Jag gillar ju det där loppet! Med tanke på hur nära det var kunde jag ju heller inte göra ett smack åt formen men bra träning skulle det ju onekligen bli! Ett långpass med service hela vägen är ju faktiskt aldrig fel. Dessutom skulle jag få kuta helt gratis eftersom det var en av huvudsponsorena som fixade min plats. Hur skulle jag kunna säga nej till allt det??
Så i dag var jag en av 10 000-tals andra som drog till Lidingövallen för att sen ta oss till starten på Grönsta gärde. Vet inte hur de andra laddat men jag har tränat och levt precis som vanligt utan någon som helst “formtoppning”. Ska det vara ett hyfsat lugnt tränings-långpass så ska det.
Jag får nog lov att säga att det här är ett av de smidigaste och mest välorganiserade race jag vet. Allt är genomtänkt in i minsta detalj. Fast det är klart. Efter 51 år borde de veta hur sånt här ska skötas.?Och ännu smidigare blev det när jag fick gå i VIP-fållan för att hämta nr.lappen. Snacka om lyx!
Sen var det bara att svira om och lämna in grejerna.Väskan på vallen och överdragskläderna vid starten. Sen efteråt väntar alltihop vid målet. Hur smidigt som helst.
Att starta i en senare startgrupp har både sina för- och nackdelar. Fördelen är att man aldrig behöver kuta ensam. Nackdelen är att det är sjukt trångt! Särskilt i början. De första 5 km gick så långsamt att jag höll på att få spatt. Alltså jag har inga problem att ta det lugnt men det finns liksom en gräns för hur lugnt. Sen släppte det tack och lov och jag kunde springa mer i min egen fart. Vet du, det var så galet skönt och kul att inte ha några som helst krav på sluttid! Jag har aldrig kutat det här loppet så långsamt, typ 35 min. från PB, men jag har heller aldrig haft så skoj! Eller varit så pigg hela vägen. Jag lovar att det finns inte ett enda foto eller en enda filmsnutt där jag inte antingen ler, skrattar, klappar händer eller babblar. Tog mig t.o.m tid att babbla med vätskelangarna.?
Tiden må vara skrot men jag är på riktigt jättenöjd och så otroligt tacksam att jag både fick och kunde kuta.?
Som “VIP-gäst” till TCS blev jag efteråt dessutom bjuden på massor av god mat och härligt mingel. För dig som inte vet kan jag berätta att TCS skänker över halva sin vinst till välgörenhet! Hur många företag kan skryta med det?
Nästa år vill jag vara med igen för LL är speciellt! Och jag vill kuta “fort”. Så nu ska jag jobba med att lära knoppen och kroppen att bli ett superteam som lyssnar på varandra även när det blir lite mer “allvar” i leken.
Men först ska jag duscha av dammet.?
Tusen tack för allt i dag och tusen tack alla som stod och hejade utmed banan! Ni är fantastiska!
Kram från Ingmarie.
Kuta fort är inte lika viktigt som förr!!
Behållningen är endofiner!!
De enda lovliga dopingpreprepparat som inte ger utslag i doping kontroll!!
Du har SÅ rätt!!! 😀 Bästa är dock om båda grejerna är med för det ena behöver ju inte utesluta det andra tänker jag. 😉
Men crazy banana liksom, det hade du inte berättat! Eller så hade jag missat det helt. Grymt att bara hosta upp ett Lidingölopp sådär. Bra jobbat!
Du hade inte missat för jag har inte berättat. Tänkte inte så mycket på det förrän i typ torsdags faktiskt. :-O
Det låter riktigt nice, och kul att springa lopp utan tidspress- det blir så mkt mysigare då.
Har aldrig varit jättesugen på just Lidingöloppet men i helgen har jag läst så många trevliga lopprapporter och sett sååå många bilder på instagram, så det kanske är något man borde börja fundera på ändå… Hmm.
Förr “avskydde” jag det. (på den tiden då tävlingsklassen var 15 km för damer och jag hade stor press… Nu är det dubbla sträckan och hur trevligt och avslappnat som helst. So do it!
Låter som en härlig dag!
Och det där med att se det som ett långpass med service; såå rätt tänk! 🙂
Bättre kan det ju faktiskt inte bli!
Elittänk är ju superfiffigt när man är just elit, men inte alls lika fiffigt när man också vill att kroppen ska hålla i längden. Jag tycker det är så bara av dig att du lyckats hitta glädjen i löpningen och lyckan i tävlandet också efter din elitsatsning. Alldeles för många “gamla” löpare lägger av helt. Men det är ju iofs upp till var och en. Men nog tycker jag lite synd om dem som aldrig får njuta av ett LL utan press och krav. Det är ju en så härligt lopp!
Jag tror många fd elitidrottare liksom inte orkar med hur man trots allt blir “sämre”. En del har helt enkelt tröttnat på allt vad race heter oavsett hur fina de är. Och andra kan inte kuta ö h t pga skador eller annat. 🙁 Så ja. Jag är oerhört tacksam över det! Men jag har också jobbat stenhårt med att få det just så här. 🙂 Och får jobba med det hela tiden faktiskt. :-O