Två premiärer och ett tips

Leave a Comment

Det må vara fortsatt långsamt spring-tempo och klena vikter, dessutom fick jag galen träningsvärk av yogan i går, men en sak är säker – nu är jag frisk!

Hur jag är så säker på det?

Man kan såklart aldrig spå framtiden men efter denna dagen som gått i full rulle hela tiden och jag fortfarande är både vaken och på benen så vet jag att jag är så frisk det går just nu.

Förutom att städa, storhandla, och gjort matlådor för helgjobbet så har jag även sprungit en liten sväng och jag gick max 500 m totalt av de 7,5 km jag valde i dag. Kort och långsamt i jämförelse mot innan jul men helt klart framåt och det är det viktigaste.

Det bästa är ändå att bara få och kunna vara där ute i skogen. Tyckte jag hörde ”vår-fåglarna” och jösses vad jag längtar tills dess! Och du, om bara några månader är den här! Det gäller bara att härda ut och jag har en riktigt bra plan för min egen del. Hur behöver och gör du i väntan på våren?

Bada är en av mina idiotsäkra sätt att klara av både mörker och väntan. I dag hittade jag ett helt magiskt bra ställe i Viken! Ofattbart att jag missat det innan. Har ju både varit där och sprungit förbi men till mitt försvar så är den ganska väl gömd.

Där finns t o m tak, bänk, krokar och en dusch!

Havet är helt klart kallare än sjön i går. 3, 5 grad just här för att vara exakt enl de som har koll.

D-e-t-v-a-r-m-a-g-i-s-k-t.

Absolut lyckodöden för mig och ett av de bästa sätten som finns för att både bli lugn och få energi. Tacksamheten av att kroppen vill detta igen är obeskrivbar.

Måla är ett annat sätt och i dag har jag varit hos Eva på Galleri Plume i just Viken och både målat och bokat in mitt nästa vernissage. Jätteskoj! Vill/kan du så kom den 6/3 mellan kl 18-20. Kan/vill du inte då så finns tavlorna kvar till den 16/3. (Har även utställning på Galleri 70 i Halmstad. )

Kram från Ingmarie

En verklig mystorsdag

Leave a Comment

Jag skrev ju i går att det skulle bli en rolig dag i dag men inte fattade jag då att det skulle bli så roligt och så härligt! Har du tänkt på att ibland överträffar verkligheten t o m de största önskningarna? Så blev det i dag!

När jag är i Halmstad försöker jag alltid träffa mamma och Ulf och förhoppningsvis även någon/några fler. I och med att jag ju hänger en del på Sats så träffar jag alltid en massa goa människor där och för att  få lite extra mycket tid med de förstnämnda, plus fyrbenta Sheila, så tog jag med dem ut till fina Ön i Skedala i dag.

De fick en härlig promenad och jag fick en minst lika fin löptur. Eller det var inte helt sant för jag gick några korta bitar under timmen jag höll på. Särskilt i uppförsbackarna för då går min puls fortfarande upp i himlen så då bromsar jag.

I might be crazy but I´m not stupid som sagt var…

Skogen runt Ön är magiskt vacker men ingen bild i världen kan nog riktigt fånga exakt hur fint det är.

Och du såg ju sjön… Fanns inget i världen som kunde stoppa mig i dag. Nu avet jag att jag är helt frisk igen för badsuget finns i princip aldrig om jag inte är helt hundra i kroppen.

Sen vet du väl att picknick-säsongen redan är igång?

Som en sista mysgrej innan jag for hemåt igen hade jag och min kollega ett Yoga-event. 90 minuter med vinyasa + Yin som avslutades med en massa gofika. Superhärligt och verkligen lyckat! Faktiskt så bra att alla ville vi skulle göra om det. Bättre än så kan det ju knappast bli, eller hur?

I morgon blir det annat mys och förhoppningsvis en ny dörr som öppnas.

Kram från Ingmarie

Förhoppningsvis lite förnuftig

Leave a Comment

Just i dag var det ett special styrke-event på Sats i Halmstad och du kan ju bara gissa hur gärna jag hade velat vara med…
Det är alltid sjukt skoj, sjukt svettigt och sjukt bra energi på dem. Du vet så där så man tror man ska dö, eller i alla fall svimma, men sen är man hög som Eifel-tornet på endorfiner i flera dygn efteråt.

Men vet du, jag skippade det för jag vet att även om jag tänker att jag ska ta det lite lugnt så blir det inte så när jag är i en grupp där dels alla kör på för fullt och dels för att det är så skoj. Min hjärna går liksom bananas och stänger helt av all logik.

Det kan låta fjantigt men jag kände mig väldigt stark som avstod och cyklade hem i stället efter det jag hade tränat i stället.
Bara för att jag inte var med på det så betyder det inte att jag slöat denna dag. Jag har bara gjort det i min takt och på min nuvarande nivå. Det kommer fler event och jag har en jätteskoj grej redan både i morgon och på fredag inplanerat och sen även på måndag! Nu gäller det att boosta sig med bara positiva grejer för att liksom ta igen den här svackan.

Ett ”litet” pass var jag faktiskt med på. Absolution varar knappt en halvtimme men jag lovar att det hinner svida rejält i core-musklerna på den tiden! Körde även lite eget så jag är jättenöjd!

Innan jag åkte hit hann jag dessutom med ett simpass. Lite längre än i söndags och kanske lite, lite lättare.

Kram från Ingmarie

Nöjd med lite

2 Comments

Två galna kvällspass på jobbet och jag är som en trasa igen.
Nästan i alla fall.
Men det har gått bättre än väntat trots att jag verkar jobba på Helsingborgs populäraste plats. Jag kan emellanåt verkligen inte låta bli att fundera på dels hur många sjuka det finns och dels på att varenda kommunbo måste ha varit på akuten bara sen jag började. Så är det förstås inte men en sak är säker, arbetslös behöver jag inte oroa mig för att bli så länge jag bara orkar tempot, övertiden, röran och trycket.

Trots allt känner jag mig starkare och starkare för varje dag. En bra grej med att vara ur form är att man är väldigt nöjd med väldigt lite och det är väldigt lätt att få träningsvärk. Dvs sån värk jag gillar!

Löpningen är fortfarande inte löpning men nu kan jag säga jogg-gå i stället för gå-jogg i alla fall!

Solsken och kallt i helgen och mulet och ljummet i dag men jag bryr mig (nästan) inte så länge jag får och kan vara ute.

Första simpasset är också gjort och det var skitjobbigt! Men också jättehärligt!

Ett gympass till är avklarat och jag körde även pyttelite ben men det räckte för att träningsvärken skulle komma. Klenheten är total just nu men det betyder också att förbättringspotentialen är enorm, eller hur?

Kram från Ingmarie

Framåt är bättre än bakåt även om…

7 Comments

…(fram)stegen är så små att man nästan inte tror de finns.

Eller egentligen är de kanske inte så små men känslan blir lätt den när det går frustrerande långsamt framåt och man jämför hur det var innan det där influensavirus A:et slog till.

Så sent som samma dag, annandagen, kände jag mig odödlig och hade massor av energi både på träningen och jobbet. Dagen efter var jag helt väck och sov nästan tre dygn och var så klen när jag väl vaknade att jag fick testa att vara patient på mitt eget jobb för att vätska upp mig. Benen bar inte och jag klarade knappt av att stå mer än 10-20 sekunder innan mjölksyran spred sig i hela kroppen och det svartnade för ögonen. Fruktansvärt obehagligt!

Ja jösses.

Nio dagar med feber, hosta från hell och skallebank gjorde ju inte saken direkt bättre för välbefinnandet. Jag hade dessutom planerat en efterlängtad resa till Stockholm för att träffa vänner men det sket sig om jag säger så. I stället blev det till att långsamt, långsamt börja gå super-korta promenader ute för att sen mer eller mindre kollapsa i soffan och fortsätta sova.

Snacka om platt (för)fall.

I torsdags kände jag för första gången att jag ville prova springa några steg och det var väl ungefär lika hemskt som jag trodde. I dag var det något bättre och jag kunde korta av gångpauserna. Vilken lycka! Jag tror aldrig det varit någon med ett större leende än mig i dag i Pålsjöskogen!

Har även testat ett kort, mycket lätt, gympasss och yin yoga. Båda utan bakslag men det var inte mycket vikt som behövdes för att jag skulle få träningsvärk i dag!

Så visst går det framåt! Planen är att jobba på måndag igen och även om jag verkligen vill så oroar det mig lite för där finns ju ingen möjlighet att varken ta det lite lugnt eller sova.. Men jag måste prova. Jag är ju i alla fall på rätt ställe om det nu skulle gå åt fanders.. haha

Förutom att jag känner mig allmänt klen så har jag tappat nästan tre kilo på denna lilla tid och det är mycket på min redan spensliga kropp men aptiten är tillbaka med råge så jag är inte jätte-orolig. Dock kan jag fortfarande inte äta varken gröt eller nötter utan att få illamående-känslor. Mycket, mycket märkligt.

Mitt absolut största friskhetstecken har dock inte infunnit sig ännu.
Badsuget.
Men det är på G!

Det är som jag skrivit innan 30 år sen jag sist hade influensa så det var kanske dax och kanske detta också var ett sätt för att bromsa mig och inte ta så mycket för givet. Särskilt inte mig egen hälsa.
Fatta mig rätt, jag är tacksam varje dag jag vaknar, över allt jag har och får och för att kroppen funkar som den gör men jag vet också att jag har en tendens att liksom ”rusa vidare” utan att egentligen reflektera så mycket över den där tacksamheten.
Nästan lite hybris-varning när jag tänker efter och sånt är ju snudd på livsfarligt.

Men jag är bara en människa med allt vad det innebär. Förhoppningsvis har jag lärt mig något och förhoppningsvis dröjer det (minst) 30 år till innan nästa virus däckar mig.

En dag i taget utan stress och press så kommer det bli bra så småningom. Livet är lite som att måla, eller vise versa. Det går liksom inte att försöka skynda på processen eller ens alltid att få den i den riktning man vill och önskar. Det häftiga är att det är de gånger jag släpper taget, oavsett vad det gäller faktiskt, som det händer grejer och högst troligt blir som det var menat från början.

Hur tänker du?

Kram från Ingmarie

 

Hoppas på förr

Leave a Comment

Det känns som att ingenting händer här när det gäller tillfrisknandet men det gör det tack och lov.

För bara några dagar sedan hade jag ju faktiskt feber och jag tror inte ens jag fick ihop 500 steg/dag de där vidriga feber-dagarna. Inte för att det spelade någon som helst roll utan det är mer ett sätt att påminna mig själv om hur illa det var.

I går slet jag mig till 9000 steg mellan sov-attackerna och i dag har jag på något vis fått ihop över mitt normala dagliga mål som brukar vara en baggis.

Jag tänker sällan på hur mycket jag trots allt rör mig i vardagen med träning, jobb, ”fraktande” av mig själv hit och dit och det där vardagliga man gör men jag har verkligen fattat nu.

Att gå 12 000 steg/dag är verkligen inte mycket för mig men nu känns det som jag har kutat flera långpass på raken. Dock utan att få någon endorfin-kick. Jag vill bara sova. Hur mycket kan man egentligen sova? Jag snittar 10-11 timmar/natt plus 2-3 på dagen just nu. Att gå ut och gå är inget jag liksom längtar efter utan jag måste tvinga mig upp och ut. Skulle jag vänta på inspiration och motivation hade jag väntat fortfarande. Helt ofattbart hur det kan bli..

Väl ute är det dock helt ok även om jag fortfarande har svårt för att finna njutningen av att gå. Tycker tiden går långsamt och att det är en smula småtråkigt. Dock är det miljarders miljarder gånger bättre än att inte vara ute alls så jag kämpar vidare både med kropp och knopp. Förr eller senare kommer det ju att vända. Bara hoppas på att det blir förr.

 

Vad har hänt med smaken?

2 Comments

Jag har älskat min morgongröt lika länge som jag har minne av att jag ätit den. Vad kan det vara? 40-50 år? De få morgnar jag av någon anledning inte fått den har känts tomma och liksom lite tråkiga.

Tills för några dagar sedan.

Helt plötsligt kan jag inte ens stå ut med tanken på den. Gröten är lika motbjudande att äta som en gammal raggsocka eller en korv med döda kadaver.
Det enda jag kan äta är danskt rågbröd med Philadelfiaost, paprika, alfa-alfa groddar och en liten klick med vegansk skagenröra. Plus max en fjärdedels mugg kaffe.

Men det räcker tydligen inte med det.

Jag kan inte heller längre få ner äpple, rotfrukter eller (jord)nötter. Däremot har jag fått cravings på vårrullar och pannkakor…

Förklara det där om du kan!

F ö kan jag konstatera att det går långsamt framåt. En timme ute i slowmotion innebär 2-3 timmar sömn efter. det enda bra med vädret är väl att det inte är något löparväder att sakna.

Kram från Ingmarie

Ljuset i tunneln

2 Comments

Det här är min normal-temperatur;

Så att ha över 38,5 och upp mot 41 i 9 (NIO!!!) dagar är en pers för mig. Jag har inte muskelvärk pga influensan men jag har fått blåmärke för jag legat ned så mycket. Fatta eländet.
Det har ”uppstått” en massa andra extremt märkliga saker också men jag återkommer till det i ett annat inlägg.

Just nu känns det i alla fall äntligen som jag ser ljuset i tunneln för jag är feberfri!

Hostan från hell är kvar och jag mår verkligen inte väl av den Cocillanan men av två onda ting får jag välja det minst onda om jag ska kunna sova ö h t.

Jag är sjuk kanske en gång var 5e år och då blir jag verkligen sjuk-sjuk. Ibland önskar jag nästan jag fick en mancold någon gång per år i stället som vanliga människor..🤪😂

Det lär dröja innan jag kan träna (och jobba) igen men så länge det går framåt är jag tacksam. Planen om att springa ett winter-editionlopp redan i januari har jag lagt ner och stället helt enkelt flyttat fram den till The Spring-edition. Det blir säkert ännu bättre!
Det var en massa andra grejer som också brinner inne, bl.a en Stockholmresa, men det kommer förhoppningsvis fler tillfällen.
Mitt närmsta mål är så simpelt som att få komma ut i skogen varje dag. Det räcker fint just nu.

Kram från Ingmarie

Räddnigen?

Jag har nog aldrig hostat så mycket som jag gör nu och det är sjukt jobbigt. Särskilt på nätterna. I natt var det så illa att jag var tvungen att sitta upp hela tiden och om du aldrig gjort det så kan jag berätta att det är inte behagligt någonstans. Lägg till feber så är misären total.

Nu har jag fått utskrivet den här och jag hoppas den gör underverk.

Min energi är obefintlig så det är inga som helst problem med att vila. 10-15 minuter promenad ute i snigelfart är allt jag klarar av. Men vädret var fint!

Gott Nytt År

Det går trögt här. Sjätte dagen med feber och hostan från hell.

Var ute några minuter för att inte helt förlora förståndet…🤢

Regnet och vinden gjorde mig ingenting men allt detta skräp sen i går… Hur svårt är det egentligen att plocka med sig det man orkat ta med sig?😱


Året börjar inte så lattjolajbans och jag hoppas verkligen det vänder nu!🙏🏻

Kram från Ingmarie