BYO

I flera länder kan man nyttja BYO, dvs Bring Your Own, med syfte att man alltså tar med sitt eget vin/sin egen öl när man går ut och käkar. Ganska bra grej egentligen. Inget slängs ju faktiskt då. Precis som med doggy bag. Jättesmart grej!

I dessa tider har BYO fått (minst) ännu en innebörd. Åtminstone på Sats är alla mattor borttagna så går man på t.ex yoga/Body Balance så tar man helt enkelt med sin egen matta. Jättebra ju! Förutom möjligtvis de gånger jag redan har en multistor trunk med träningsgrejer… Då längtar jag ännu mer efter att det ska bli lite mer som vanligt igen. Å andra sidan tror jag aldrig det blir det igen.

Springa ute är hur som helst fortsatt säkert när det gäller smittorisk. Även om man kutar med en kompis hyfsat nära och ger varandra en liten snabb kram när man skiljs åt. Jag körde en liten extra runda för jag ville dra på men annars höll jag och Fredrik ihop hela vägen runt fina Flaten.

Och den, Flaten alltså, kan man ju sprada i också! Det sägs att covoid 19 trivs i kyla men jag är faktiskt tveksam till att det finns i just de sjöarna jag hoppar i. Det är ju faktiskt inte så troligt att någon med viruset badat just där jag är. Eller att någon badat där ö.h.t förresten. Vilket jag ju tycker är extremt märkligt för jag är helt säker på att folk skulle vara både friskare och gladare om de gjorde det. Fredrik var tveksam före men du skulle höra honom efteråt! Gladare än glad och kvittrade som en lycklig pippifågel!

Kram från Ingmarie

 

På skaparäventyr igen

Som alltid är det som en befrielse att komma hit till ”min” lilla stuga på Rådmansö och Skaparladan. 

Det finns inte ett enda måste här. Faktiskt. Man är med på, och gör,  det man vill helt enkelt. Ateljén är öppen dygnet runt så det är liksom ingen stress att man måste skapa under vissa tider. Vi har dock ett litet schema men man väljer som sagt var själv vad/ hur man vill göra. ❤️

Just denna helgen är ett retreat, tror det är 4:e gången för mig, vilket innebär tystnad, meditation, yoga och mindfulness. Förutom obegränsat med målningstid förstås.  Denna gången är det bäste Peppe som håller i det.

Jag önskar verkligen att alla hade möjlighet att få prova en sån här helg. Man behöver inte ”kunna” måla. Det viktigaste är att vara nyfiken! Det är oerhört berikande och lärorikt att stanna upp flera dagar på rad.. Om inte annat så är det ganska säkert att man upptäcker nya sidor hos sig själv. Vi har alla både fantastiska sidor men också några som är  mindre smickrande. Det festliga är att man blir aldrig klar. Denna helgen har jag valt att fokusera på ”icke dömande, tålamod och tilltro/tillit”.  Ganska svåra grejer för mig men vem har sagt det ska vara enkelt?🤪

Så jag målar på och när jag känner att den där inre kritikern eller ”bråttomheten” gör sig till känna så påminner jag mig om de där orden. Jag gör ju detta för att jag har lust och behov av att skapa. Inte för att jag måste.

Tro det eller ej men man blir ruskigt trött av att måla så som paus har jag tränat. Sprang ett bra intervallpass på de fina grusvägarna här och avslutade med ”crab-walk”. Grymt bra övning för armar/axlar, rumpa, höfter och lår!

Och jo, jag har badat/simmat också. En kort tur. Sakta men säkert börjar jag vänja mig vid känslan igen så nu börjar det bli dax att utmana med lite längre stunder.


Kram från Ingmarie

 

 

 

 

 

 

Välfylld

Ibland funderar jag på, så här i efterhand, om jag ens hade orkat gå upp om jag vetat hur mycket jag skulle göra och hinna med under dagen. Men jo, det hade jag nog för det allra mesta jag gör, även hemma i vardagen, är sånt jag gillar och tycker är kul! Livet är för kort och värdefullt för något annat. (Till det icke-roliga är sånt där som tandläkarbesök, städa och för mycket SL-åkande.)

Men jag tar det från början.

Vi har lite nya rutiner här nu. Upp tidigt och efter morgonyoga och frukost jobbar vi. Japp. Jobbar. Anders med sitt “vanliga” jobb och jag med ett projekt som jag hoppas ska bli det jag vill. Ännu är det i sin linda men jag  återkommer (förhoppningsvis) med mer om det senare. Målar en stund gör jag också. Men det handlar bara om några timmar, särskilt för mig, innan jag måste ut och rasta mig på något vis. Just i dag kutade jag bort till Maties (d.v.s där gymet och bassängen är) för att köra intervaller på en av de gigantiska gräsbanorna som ligger precis jämte. En sak jag har börjar lägga till nu i och med mitt nya program, är löpskolning. Genom åren har jag gjort det tusentals gånger men sen emellanåt blir jag lat och “glömmer bort” att göra det…🙄  Samtidigt vet jag ju att det är superviktigt! Särskilt för en Master som mig. Spänst, koordination och styrka får man slita hårdare och hårdare för att behålla ju högre siffra åldern visar. Å andra sidan ger ålder också erfarenhet och uthållighet så på så vis är det ändå åtminstone lite rättvist.😄

Intervallerna gick superbra men jag ska erkänna att jag inte följde dem till punkt och pricka… Farten och ansträngningen var på tok för hög mot vad det stod på pappret men jag fick feeeling och det där gräsfältet alltså! En dröm att kuta på!

När jag var klar dröp jag av svett. Nästan så där så jag började frysa du vet! 😅

Avslutade hela detta party med 90 minuter gym-sim- och vattenlöpning. Sen var jag faktiskt färdigrastad. 🤪 Och jättehungrig! Bästa Pekkas tips om att käka på Botaniska var ett perfekt botemedel mot svältkänslan. Vi tog en varsin supergod (vego-)currygryta plus extra sallad och bara njöt! Ett så otroligt lugnt, vackert och fridfullt ställe.😍

Bara 500 meter därifrån ligger Runners Edge. Jag hade läst om den innan och när vi först gick in tänkte jag att “oj vad liten den är” men  den visade sig ha precis det man behöver! Benni Stander, the owner, är en sån där genuin löpare (han hade hållit på i mer än 50 år av sina 60 hittills levda) som vet vad han snackar om men som dessutom är enormt ödmjuk. Fick en massa bra tips och gick ut med ett par skor, strumpor och ett vätskemidje-bälte.

Ska tillägga att vägen dit är kantad av jättegulliga affärer, caféer, restauranger och byggnader av alla möjliga och omöjliga slag. Bland annat var vi inom Art on Church street/Vincent Da Silva där vi såg Dylan Lewis´magnifika skulpturer. Wow alltså! 🤩

Sen gjorde vi något vi inte alls hade planerat. Simproffset och vännen Åsa i Falun, som dessutom är sommelier, hade tipsat oss om att åka till Lanzerac Wine Estate så vi for dit. S-å-v-a-c-k-e-r-t! Och lyxigt. För skojs skull kollade vi vad det skulle kosta att bo i det “enklaste” rummet under lågsäsong och vi kan väl säga som så att inte ens då var det inom vår budget…😱😱😱

Men nu kan man tack och lov ändå få njuta av allt det vackra och vi testade t.o.m på en vinprovning. Ingen av oss hade gjort det innan så det var en ny och kul erfarenhet. Vi fick prova 5 olika sorter som vi valt från en lista och för varje vin fick man berättat hur det var gjort, smaker, lukter och en massa annat som jag helt ärligt inte riktig begrep… Man kan svälja det man smakar eller så spottar man ut det och allt “överblivet” häller man sen i en särskild behållare. Väldigt fiffigt!

Två flaskor köpte vi med oss. Ett rött och ett vitt trots att vi aldrig dricker vitt. Så kan det gå. Vi blev helt enkelt lite överförtjusta i just ett av dem.

De hade inte bara vin. Det fanns mat och kakor också! Så med oss hem åkte en fin vegan chocolate cake. Numera jämnt fördelad i våra magar. 🥳

Tja det var väl typ allt och jag tror det räcker så. Åtminstone för i dag. 🙏🏻

Kram från Ingmarie

Swellendam – Stellenbosch

Det är lustigt det där hur det kan bli ändå. Om inte Anders hade blivit sjuk hade vi haft en helt annan resa och antagligen helt missat Plettenberg. (Hemsk tanke!) Och vi hade kanske inte heller stannat i Swellendam och supermysiga A Hilltop. Utan tvekan ett av de mysigaste ställena vi varit på! Jag hade jättefint sällskap på min morgonyoga av den lilla söta röda fyrbenta.

Vi fick veta att stället byggdes från början för att vara ett tillhåll för triatleter och jag förstår varför. Det är perfekt för alla som gillar natur och att röra på sig oavsett hur. Bara någon kilometer bort ligger Marloth Nature Reserve.

Det visade sig vara mer eller mindre “livsfarligt”! Det finns hur myckeyt trails och vägar som helst att kuta/cykla/vandra runt på plus dammar att simma i. Så galet fint!

Eftersom det regnade sa de i repan att jag skulle hålla mig på grusvägarna för det var helt enkelt för halt på trailsen. Jag löd för även om jag tror det skulle funkat så ville jag inte riskera något brutet ben. Och det gjorde absolut ingenting för Mamma Mia så fint!

Men en liten avvikare tog jag ändå och vilken avvikare! Den tog mig via regnskogs-trails till ett jättefint litet vattenfall.

Väldigt blött men inte kallt. 🙂

En sak är säker. Hit ska vi igen!

När vi sen for vidare så tog vi “den övre” vägen  via bergen och det blev många “aaah” och “åååh”. Som så ofta går det inte att fånga på bild men om du någonsin ska åka mellan Swellendam och Stellenbosch så välj väg R60/N1!

Så nu är vi här. I Stellenbosch. Som vi hört så mycket gott om och som anses vara, förutom att vara varje vinälskares mekka, ett träningsparadis. Vi har redan skaffat gym- och simkort på “Maties” (det är där Sarah Sjöström & Co brukar hänga när de är här), irrat omkring i ett parkeringshus och nästan gått vilse i ett shoppingcenter (jodå, det går!), ätit vego på Foodmarket (för vi hittade inte det egentliga vego-haket vi letade efter), bunkrat mat på Checkers (skitstort!) och installerat oss i vår mysiga lägenhet. Det blir nog bra det här!

Kram från Ingmarie

Mosselbay

Stackars Anders har haft en riktigt tuff natt. Matförgiftning är verkligen inte att leka med! Vi tror det var en pasta-röra han köpte i en salladsbuffé eftersom vi f.ö käkat i princip samma saker. Hur som helst är han lite bättre men jag har fått roa mig på egen hand. Något jag är ruskigt bra på som du vet.

Jag började min dag som jag brukar men morgonyoga och meditation är onekligen en smula härligare ute!

Frukosten avnjöt jag även ute. Sen var det bara att snöra på skorna och bege sig ut på upptäcktsfärd.

Började norrut men vände efter knappt en halvtimme för det var ganska tråkigt faktiskt. På kartan hade det sett ut som en strandpromenad men i verkligheten var det en nedlagd asfalterad väg utmed en lika nedlagd järnväg. Men diset var coolt! Låt dig inte luras och tro att det var kallt för det var det inte. Luftfuktigheten var dessutom minst 90% så jag svettades floder. Eller i alla fall mindre bäckar.

Jag var egentligen sugen på The Blaize trail men i går när jag såg början på den blev jag väldigt tveksam för den var minst sagt både knölig och teknisk. När jag nu sett den mer från ovan, jag var nämligen uppe vid fyren för att kolla,  så såg jag att den såg riktigt fin ut! Kanske jag vågar mig på den i morgon i stället.

Där nedanför går förresten världens längsta Ocean zipline.

Inget jag är sugen på men de som for fram verkade tycka det var kul!

Resten av dagen tillbringade jag på Santos beach. Vilket ställe! Stor fin strand, lugnt utan att vara de, bra faciliteter och ett hav så ljuvligt att det inte går att beskriva. De har hägnat in en jättestor del (av säkerhetsskäl antar jag) så jag körde vattenlöpning två gånger.

Fantastiskt bra sätt att förena träning med avsvalkning!

Och på tal om yoga/meditation ute… Såklart jag passade på!

 

Kram från Ingmarie

Lagom, varm, iskall, kokhet, lagom igen

Det här att vi i princip alltid omger oss med en “lagom” temperatur må vara bekvämt och skönt men det är förödande för kroppens förmåga att kunna reglera sin temperatur. De flesta av oss har helt enkelt skämt bort kroppen! Som de flesta kan räkna ut så är det ju inte alltid så bra. Förutom att vi blir sämre på att hantera förändringar så försämras bl.a immunförsvaret.

Jag gör mitt bästa för att min kropp ska klara av både kyla och värme. I dag har den då verkligen fått jobba! Och den har gjort det så himla bra!

Inne är det ju alltid “lagom” så länge allt fungerar som det ska med element/AC och täta fönster. Ute kan vädret vara i princip hur som helst men vid denna årstiden är det åtminstone inte “varmt” även om jag väl får säga att den är ovanligt mild. Faktiskt skrämmande mild…

Men hur ljummet det än är ute just nu så känns det nästan alltid lite bistert precis när jag kommer ut för att kuta. Efter de första 5-10 minuterna brukar dock kroppen ha tinat upp och när dagens intervaller var igång frös jag inte någonstans.

Och om nu någon inte tror att jag kan bli trött så kan jag avslöja att det är helt fel. Jag blev skittrött av de där 8 x 5 minuterna.

Inte blev jag direkt piggare av utegyms-övningarna men jösses vad kul det var och så bra det gick! För att inte tala om hur himla bra jag mådde efteråt.

Det var svettigt förstås men så fort jag var hemma och chillat ner några minuter var kroppen som vanligt igen. Men det varade inte ens en timme för sen var det dax för detta.

Bästa Ville hakade på och jag älskar att jag har en likasinnad som nästan-granne! Han är en så fantastisk inspirations- och energikick!

Söderbysjön är i princip alltid lite kallare än Hellas så om det var en ynka grad där i går så var det antagligen ännu lite svalare i Söderbysjön i dag. (Glömde kolla…) Egentligen kvittar det för kallt är det och det tar tid att tina upp även om man “bara” varit i 4 minuter. Kanske var det då märkligt att jag svettades kopiösa mängder på Hot yoga-passet bara några timmar senare. Men det gjorde jag. Så där så det var en mindre sjö runt mattan! Skönt!

Och nu, när jag sitter i soffan här hemma, är  allt så där “lagom” igen. Nog är kroppen en fantastisk manick?

Kram från Ingmarie

Undviknings-strategier

Mycket orkar, klarar och står jag ut med men minsta lilla sömnbrist så är det som om allt raseras och det där svarta hålet är ruskigt nära att sluka mig.

Jag går aldrig säker men en stor skillnad mot förr är att jag numera känner igen både symtomen och varningssignalerna. Just nu är båda de där väldigt starka och jobbet är utan tvekan orsaken och den utlösande faktorn. Så nu gör jag mitt bästa för att bromsa och undvika att så att säga ”trilla dit”.

Mest vill jag egentligen ingenting hellre än att isolera mig, dra täcket över huvudet, sova och sen mirakulöst vakna och vara glad som vanligt igen. Men det funkar ju inte riktigt så. Jag måste liksom häva, bromsa och ta mig igenom det här på egen hand. Tack och lov orkar jag det ännu så länge vilket jag är obeskrivbart tacksam över såklart. Visst, det finns piller, men helt ärligt så hjälper de bara för stunden och förr eller senare måste man sluta och konfrontera eländet ändå. Dessutom är  biverkningarna en flera kilometer lång lista….

Mina “piller” är absolut biverkningsfria men kanske en smula jobbigare och krångligare än att bara behöva svälja. (?)

Yoga och meditation är alltid bra både som förebyggande och när det krisar. Det vet man ju numera. I dag körde jag både eget (som alltid) och ett Hot Vinyasa pass. Så himla skönt att slippa tänka och bara låta sig ledas av instruktören! Att löpning är bra även för själen vet man också numera. Så tur för mig att jag gillar det. var tveksam till min ursprungliga plan på 3 x 10 min. tröskel men jag bestämde mig för att testa och det gick helt ok!  Avslutade det hela med det jag tror har absolut allra bäst effekt på mig och många, många fler. (Alla varken kan eller vill ju kuta eller yoga.)
Ja du vet säkert redan.

Sprada, coldswim, iceswim. Kärt barn har många namn du vet men när jag går i på vägen hem under ett löppass då är det utan tvekan en sprada!

 

Så tack kroppen och tack Söderbysjön. Utan er hade livet varit väldigt tungt och olustigt just nu.

Kram från Ingmarie

Återhämtning

Förvisso tog vi det lugnt i går men nog jag trodde att det skulle kännas av lite mer i dag. Jag var inte ens stel när jag steg upp ur sängen i morse. 🙄Det känns faktiskt  helt som vanligt i kroppen. Lite snopet känns det allt. Men kanske det kommer efter de där berömda 48 timmarna. Morgondagen lär utvisa om så är fallet. Fast då både vill och behöver jag vara pigg i kroppen om jag ska klara av de utmaningar som väntar. Mer om det då.

Jag hade hur som helst bestämt redan innan att chilla i dag och satsa på återhämtning. Sånt är jag faktiskt ruskigt bra på! Förutom ett yin yoga pass så tog jag hojen till Hellas för en liten simtur. Där är man sällan ensam och absolut inte en helgdag. På gott och ont. Den där unika frihets-och upplevelsekänslan blir liksom inte riktigt densamma när det är 10-15 bastubadare som tjoandes ska ta sig i vattnet samtidigt som jag simmar. Men jag höll mig på den ”fria” vänstersidan av den nyanlagda bryggan medan de var på den högra  ”bastusidan”.  Bryggan är ju som sagt var precis fixad för att funka till Stockholm winterswim den 18/1.

Jag var i alla fall väldigt ensam på min sida. Hade inte ens några änder som sällskap. Det här var även första gången jag gjorde iceswim utan att ha tränat någonting innan under dagen, det är ju så det kommer vara den 18:e,  och det gick bättre än väntat! 4,2 grader i vattnet, 3,5 i luften. Totalt 8 min. utan att ens hacka tänder efteråt. Kanske jag börjat vänja mig lite mer?

 

Kram från Ingmarie

Soldag med extra allt

Ibland har jag minsann dubbeltur! På samma dag dessutom.

1. Jobba skift och därmed kunna ha ledig dag mitt i veckan vilket betyder mycket plats ute.

2. Lyckas pricka den där lediga dagen precis samtidigt som den sällsynta solen visar sig! Och det är vindstilla!!

Jomensåattvetdu!

Det blev lite samma som förra onsdagen. Varför liksom ändra när man inte behöver? En liten skillnad var dock intervall-varianten. 4 x (5+3+1) min. Vila 1 min. Kul, jobbigt, svettigt och så vackert överallt!

Plus de där utfallsstegen i backe, burpees, spänst(nåja)hopp och utegym. Kände mig faktiskt riktigt nöjd efter det där!

Men nu är jag ju som jag är och eftersom tiden fanns före mitt yin yoga-pass i stan så behövde jag varken fundera eller möblera om i dagsprogrammet utan bara packa kassen, cykla ner till sjön och starta en av mina absoluta favorit-procedurer.

För det är en liten procedur. Men först njuter jag av att bara vara där, över det jag har framför mig och över utsikten. Särskilt i dag när det är så här ofattbart vackert! Som att befinna sig mitt i en sagobok.

Först dricker jag några klunkar te. Sen tar jag av mig kläderna och hänger dem i en exakt ordning så jag enkelt och snabbt kan få på dem. Eller förresten, enkelt och snabbt är det aldrig,  men du fattar nog vad jag menar. Faktum är att just påklädandet är det tuffaste och svåraste av allt! På tät andra plats kommer cykelturen hem.

Nästa grej är att jag går ut i vattnet upp till knähöjd och står där tills termometern mätt färdigt. Det var ju nästan “varmt” i jämförelse mot för några dagar sedan men det är fortfarande Ice swim.

När det är gjort går jag tillbaka till land och lägger termometrarna där för jag tycker det är kul att jämföra med luften. Och du ser, det är minsann varmare i vattnet!


Varmt är väl kanske att ta i, det är som sagt var kallt, men faktum är att man vänjer sig. Och blir beroende. Jag “fuskade” dessutom med handskar i dag (“sockar” har jag haft i några veckor redan) och jösses vilken skillnad. Det är ju just händer och fötter som drabbas först och det som gör att jag tvingar mig upp innan jag egentligen vill. Särskilt när jag är ensam för funkar inte händerna så blir det liksom svårt både att torka sig och få på kläderna hur bra jag än planerat. Oftast är det förvisso någon mer människa där men jag är tveksam till om någon vill agera påkläderska…

Hur som helst så är det sen bara att gå i igen och börja simma. Efter några minuter kom tre av “mina” änder och höll mig sällskap. Jag tror på riktigt att de gillar att simma tillsammans med mig. (Film finns förresten på Insta om du vill se. Ingmarie_yoging )

När jag väl går upp igen är det raka spåret till handduken, av med halva baddräkten och sen på med tröja, tröja, dryrobe, av med hela baddräkten, på med brallor, strumpor, skor, vantar. Mössan rör jag inte. Tröjorna är “framknäppta” för att jag ska slippa trä något över huvudet.

Till sist avslutar jag ungefär som jag började. Dricker te och njuter av utsikten, bedriften, endorfin-kicken, lugnet och den unika känslan av total frihet. . Och jo, jag fryser. Så jag skakar. Men det går över. Känslan däremot, den sitter i länge, länge.

Kram från Ingmarie

 

 

 

Coach eller inte (?)

Min plan, och önskan, var att köra med TS-gänget i morse men jag insåg redan i går kväll att det skulle vara väldigt osmart. Efter jobb-kvällen skulle det helt enkelt bli alldeles för få sovtimmar för att det skulle vara sunt för mig. Så här i efterhand känner jag mig väldigt klok och förnuftig men i morse när jag mötte de lyckliga som kört och var på väg därifrån kändes det si så där.
Vem gillar liksom att komma när kalaset är slut? Men själva kakan var ju faktiskt kvar! Bassängen är det ingen som (hittills) tagit med sig hem och jag hade egen bana nästan hela tiden. Bara att bre ut sig och leka precis hur mycket jag ville utan att varken vara i vägen eller ha någon i vägen. Det blev faktiskt ett skitbra pass! Kryddade allt med lite extra vattenlöpning.

Sen var planen att jag skulle köra ett PT-pass med Rafael  igen men han behövde boka om så än en gång fick jag roa mig själv. Och än en gång gjorde jag det ruskigt bra! Så bra att jag började fundera på om det här med coach och PT kanske bara är överdrivet?

Men nej, det vet jag ju att det inte är. Utan alla de som hjälpt mig genom åren med löpning, styrka, yoga, simning, hjärnspöke, kropps-skavanker, näringslära och jag vet inte allt så hade jag ju aldrig klarat av en dag som denna. Då hade jag kanske suttit kvar i soffan hemma, ätit kakor och känt mig ledsen. Eller gått på något pass som säkert varit bra men som kanske inte varit så utvecklande för mig rent personligen. Jag kanske rent av hade levt på en söderhavsö, legat i en hängmatta under en palm och läst dikter.. Vem vet, vem vet.

Har du någon coach och/eller PT?

Kram från Ingmarie