En slags chill-dag

Allt är relativt men enl mig har vi verkligen chillat i dag.
Simmade på förmiddagen och det var absolut underbart härligt! Bra känsla och perfekt temperatur både i bassängen och i luften!

På seneftermiddagen var det äntligen dax för Athletic yoga med min favvo-instruktör Yael. Som jag längtat! Det var svettigt, tufft, utmanande och jättehärligt! Trodde jag skulle vara megastel efter lördagen men det var typ precis som vanligt. Helkonstigt!
Min teori är dock att det är höghöjden. Min kropp trivs helt galet bra på mellan 1500-2000 m ö h. Inget ont någonstans. Inte ens fötterna gnäller! Fråga mig inte varför eller hur det kan vara så, jag bara vet att det blir så. Det finns säkert någon slags vetenskaplig/matematisk/astronomisk förklaring.

Före, dessemellan och efter har vi bl.a  slöat i solen, läst, lagat mat (och ätit), hjälpt till med urpackning av en camping-vagn, tvättat, städat och handlat.

Kram från Ingmarie

Mini-roadtrip

Vi har åkt Turqoise trail flera gånger och varje gång hittar vi nya grejer att se och varje gång är vi lika fascinerade.

Själva vägen går mellan Santa Fe och Albuquerque utmed Highway 14 och är ca 8 mil men man ska ta sig dit och tillbaka också så det blir nästan det dubbla totalt.

Vi körde den motsols i dag och började med den ganska långa motorvägen mot Santa Fe innan vi tog av in mot Cerillos.
det är en liten, liten by med historia både från Native Americans och spanjorerna som kom hit och  bl.a öppnade mineral-gruvor. Här finns fortfarande en riktig Saloon liksom en hel del suspekta hus… Den pyttelilla parken var perfekt för en fika paus.

Några kilometer senare ligger Madrid. Det är utan tvekan ruttens livligaste och gulligaste by med triljoner små butiker, caféer och matställen. Det är också triljoner andra som vill dit och i princip var man än parkerar kostar det $5. Om man hittar någon vill säga. Vi hittade ingen och sparade därmed både de pengarna och från ev köp som antagligen blivit. (Försöker se det positiva i det hela för det är verkligen värt att stanna där!)

Ännu lite senare kommer man till baksidan av Sandia Mountains. Upp till toppen är det hela 2 mil (!) och vägen är allt utom rak. Men vyn där uppe på 3200 m ö h är ett måste att se när man är här. Även för mig som så lätt blir höghöjds-sjuk. Just i dag gick det dock riktigt bra! Tror det är Albuquerque-luften! haha

Före det där sprang vi en härlig runda tillsammans nedanför berget och på andra sidan. Dvs “hemma”. Benen kändes helt ok trots gårdagens äventyr.

Observera att Anders har både shorts och T-shirt! Han har börjat lära sig. 😀

Efter roadtripen var jag även en sväng på gymet. Absolut noll benövningar men överkropp och extra stretch/yoga. Väldigt skönt och välbehövligt.

Kram från Ingmarie

När verkligheten överträffar sig själv

Har du någonsin varit med om en upplevelse som är så stor att du känner att det nästan inte kan bli mer vackert eller hisnande?

Jag har fått göra det magiska flera gånger och fastän jag varje gång verkligen trott att just  “det här” måste vara det häftigaste ever så har det hänt om och om igen.
Senast i dag.
Livet alltså. Så himla häftigt det är!

Vi kom iväg i hyfsad tid från Albuquerque efter att jag hade kört ett yoga- och vattenlöpningspass.
De första ca 20 milen till Gallup har vi kört innan men det var tydligen så längesedan att vi glömt hur cool vägen trots allt är. Den kan tyckas platt och kal men de röda bergen, de oändligt långa tågen, de enorma lastbilarna och husbilarna, husen ute i ingenstans och skolbussarna som släpper av ungarna på en väg där man får köra i hundra knyck (!) gör att det aldrig blir tråkigt.

Vi åt medhavd mat från Wholefoods på ett av alla roadstops. Det finns mat att köpa där men om jag är snäll så kan jag väl säga att det inte riktigt är vad jag vill stoppa i munnen… Inte Anders heller.

Däremot köpte jag kaffe och som allt i detta landet är det stort även när det är small.

När man nästan precis passerat gränsen till Arizona så kommer man till Windowrock där det välkända monumentet Tribal Park & Veterans Memorial finns.
This small park established sometime around 1936, features the graceful red sandstone arch for which the capital is named Tségháhoodzání (Window Rock). 

In 1936, the Navajo Nation headquarters and other government offices were built in close proximity to this arch, due to its history and cultural significance, paricularly with the Waterway Ceremony. In Navajo culture and history, there was once a water pond right below the arch opening on the ground, a Navajo medicine man would collect this water to use in the Waterway Ceremony. This location was one of four sacred water ponds. Although today, you likely won’t witness a ceremonial water collection while visiting. But nonetheless, the area should be respected and there is no climbing allowed onto the Window Rock arch or its surrounding sandstone formations.

A Veteran’s Memorial was established in 1995, this is also at the base of Window Rock to honor the many Navajos who served in the U.S. military. Many Navajo soldiers are recognized in the annals of history for their role as Code Talkers, whereby they used the native Diné language to create a code that was never broken by the enemy. Historians credit the Navajo Code Talkers for helping to win World War II.

Är du i närheten så åk dit!

90 minuter senare var vi vid dagens slutstation Chinle..  Trodde och tänkte vi i alla fall. Vi skulle åka in en liten bit i Canyon de Chelly eftersom vi fått det rekommenderat. Inte hade vi fattat att detta var bland det mäktigaste, coolaste och vackraste vi någonsin sett. Inga bilder i världen kan beskriva dessa hisnande vyer, färger och utsikter! Som Grand Canyon och Körsbärsdalen i en unik kombination men också ändå helt olika.  Långt ner i  dalarna rann floden kantat av träden, hästar och kor betade och det var så stilla att jag ibland trodde allt bara var ett foto och en illusion. Jag fick en så stor lyckokänsla att tårarna rann.
Jösses alltså.

 

Vi avslutade denna magiska 3-timmars tur med att äta vår kvällsmat med denna vyn.

Min hjärna och mitt hjärta är överfulla av lycka och tacksamhet. I natt sover vi i Arizona. I morgon blir det en annan stat och en plats jag velat till i minst 10 år.

Kram från Ingmarie

Ibland blir det annorlunda

Jag hade tänkt göra mitt sista långpass innan Cedro i dag och tidsmässigt blev det bra men det blev inte riktigt så många kilometer som jag hade velat.
Trailsen bort till Sandia peak Tramway är några av mina “vanliga” och även om de ibland är lite mekkiga att ta sig fram på så är 95% springbart.

Vid Tramen väntade Anders och tanken var att jag skulle förlänga med Tramway trail (8km ToR) och Anders skulle haka på en bit. Jag visste den skulle vara kuperad men inte hur underlaget skulle vara.
Början var brant uppför men sen blev det ganska ok och jag sprang på. Eller jag tog mig framåt i alla fall. Det var en hel del stenar att parera och mycket rullgrus vilket är livsfarligt (för mig) när det går nedför.  Värre än bananskal!

Inzoomad Anders

Efter ett par kilometer blev det mer och mer gång och till slut kände jag att det var ganska både “värdelöst” och risky. Stuka/bryta någon kroppsdel är inget som någonsin står på min önskelista och absolut inte här och nu!

Så jag vände. Tog mig tillbaka till starten och upp igen för att möta Anders. Fråga mig inte om minen för jag vet inte vad den betyder. Haha

För att få åtminstone några kilometer till sprang jag även ner till stora vägen där Anders plockade upp mig och hamnade därför även på ett bilkamerafoto.

Det blev några timmar och lika många höjdmeter som loppet trots att det var kortare så det var bra!

Bra var också kiropraktorbesöket och Athletic yoga passet.

Ölen vi köpte i lördags var förresten också bra och ruskigt god.

I morgon är det take off norrut. Hoppas du hänger med!

Kram från Ingmarie

Startar upp Anders

Tiguan-bilen var hur bra som helst men vi har bytt upp oss ännu ett snäpp.
Gratis!
Hur?
Tja är man trevlig så är man. haha

Fast inte bara. Vi kom på, i dag, att det inte fanns varken varningstriangel eller bagage-insynskydd så jag ringde till uthyraren.
Nemas problemas. Vi kunde åka till flygplatsen direkt och byta bil. Wow liksom!
Det var i och för sig ett “problem” för det var i rusningstrafik och eftersom Albuquerque är en miljonstad så hjälper det inte med fem + filer för att det ska rulla på.
Vi kom i alla fall dit och det gick förvånansvärt smidigt för att vara USA så nu har vi en grym BMW i stället. Kanske skitlöjligt men det känns kul för vi har aldrig varken haft eller kört en sån och det är ett himla drag i den.
Varningstriangel är har vi lärt oss nu inget man måste ha i bilen. En del vet inte ens vad det är…

Vi har byggt ett litet mini-skrivbord med stolar också. Inte till oss dock om nu någon trodde det. 100 000 bitar och sämre beskrivning än IKEA men vi lyckades!

Jag har även tränat på gymet inkl lite extra yoga och vattenlöpt. Bra alltihopa!

Anders har traskat i bergen och upplevt höghöjdsflåset än en gång.

Och just det. Vi har slappat i solstolarna också. Kan ju inte köra helt slut på Anders redan första dagen här. Vi har massor av skoj framför oss!

Kram från Ingmarie

Vadvardetjagsa

Jag börjar bli mer och mer skeptisk till det där med att lyssna på kroppen. Däremot tror jag man ska vara väldigt lyhörd för vad magkänslan säger.
När jag värmde upp inför intervallerna i förmiddags kändes kroppen liksom “märklig”. Var nästan lite yrslig. Jag mådde inte dåligt men det var liksom trögt och “skumt”.  Ingen aning om varför men det kunde ju åtminstone inte bero på att jag blev överhettad i går och led av vätskebrist. Haha!

Jag kände ändå att jag ville prova så jag började. Första 2-minutaren kändes jättelätt. Andra, tredje, sjätte också. Jag kollade på klockan för jag tänkte att det är nog bara för att jag maskar men icke. Det gick “fort” även om jag vet att man inte helt kan lita på klockan i realtid. Jag ville inte tro på det förrän jag verkligen såg det på appen.
Jag fortsatte och de tänkta 12 blev 14 x 2 min. och jag hade ganska enkelt klarat minst 4 till men något i mig (magkänslan?) sa att det var bäst att stoppa där så jag nöjde mig med nedjogg och hopp&skutt-övningar. Ibland är jag klok som en bok.

När jag kollade appen lite senare så såg jag att jag faktiskt hade sprungit fortare än innan fastän det kändes så lätt!
Solen alltså, den är min energiboostare! Växternas också för nu börjar det bli riktigt grönt! Jag sa (skrev) ju att det där blajvädret i går inte skulle bli långvarigt. 20 grader i skuggan är triljoners miljarder gånger bättre än + 2, hagel och snöblandat jox.

T o m yogaintervallerna kändes ovanligt lätta men jag tror det flitiga användadet av detta gummibandet kommer göra sig påmint i morgon.

Bergen bjöd sen på denna vy i kväll. Trots att jag sett det oräkneliga gånger så har jag inte tröttnat och jag kommer högst troligt aldrig att göra det heller.

Kram från Ingmarie

Inte ett aprilskämt

Så här såg det ut när jag drog upp persiennerna i morse.

Jag får erkänna att jag hade önskat det var ett aprilskämt för detta var jag inte med på och jag tyckte inte det kändes skoj någonstans.

Men du vet hur det är, det är alltid värst att stå inne och titta ut och det jobbigaste av hela löp-passet är (oftast) att ta sig ut.

Det blev en helt magisk tur!
Emellanåt såg jag inte bergen för all dimma och allt hade förvandlats till en tyst sagoskog. Molnen låg så lågt att jag nästan inbillade mig att jag kunde nudda dem. Det festliga och mest fascinerande var och är att trots att buskar och träd var täckta med snö så var stigarna helt snöfria och torra! Jag träffade på flera löpare (de verkar ha hittat hit igen) och av leendena så tolkar jag det som att de upplevde samma eufori!

Var en sväng på Highpoint-gymet också. Jag tränade men största anledningen till att jag åkte dit var för att kolla när de öppnar sin utomhuspool. Fick ett diffust svar med “very soon” och “in a few weeks”. Vet man inte sånt innan? Har aldrig varit med om att svenska bassänger har flexibla öppettider i alla fall…

När jag skulle till Del Norte-gymet både regnade, haglade och snöade det!

Athletic yoga passet var lika svettigt härligt och utmanande som alltid men för första gången ever var det inte fullpackat. Antar att många rest iväg. Barnen på Public schools har hela två veckor ledigt nu! De privata har haft en vecka som tog slut i dag för de går i skolan igen fastän det är annandag.

När jag for hem igen hade molnen skingrats, vägarna var redan torra och från i morgon är det solskensväder igen! Vem sa att väder är tråkigt? haha!

På tal om första april så tror jag att jag har klarat mig från att bli lurad. Har du?

Kram från Ingmarie

Långfredag

Nu låter det som jag är jätte-gammal men förr var långfredagen verkligen lång. Absolut inget var öppet och inget hände. Knappt ens här för jag minns hur man var tvungen att vara säker på att inte bli sugen på något man inte hade hemma.

Men precis som med ex juldagen så har det förändrats radikalt. På gott och ont antar jag. Det jag tycker är extra intressant med just Usa är ju att religionen spelar så himla stor roll här, tänk bara på hur ofta man säger God save America, och då borde ju påsken verkligen vara helig. Den är ju en av de största, kanske t o m den största, händelsen i bibeln. Borde man då inte verkligen hedra, minnas och ära den i stället för att flänga runt, shoppa, jobba o s v?

Jag har i alla fall levt som vanligt. Vanligt för här alltså.

Efter lite jobb och fix tog jag mig ut till trailsen och solen. Det har tydligen varit årets varmaste dag so far och det ska bli ännu varmare i morgon. Sånt gillar ju jag som du vet!

Att alltid dricka lite mer när man är på höghöjd är jätteviktigt och en sån här dag är det såklart extra viktigt. Det luriga är att den torra luften gör att man inte riktigt märker att man svettas så det gäller att vara disciplinerad och se till att man får i sig för när man väl blir törstig har det gått alldeles för långt och det kan vara supersvårt att “komma i kapp”. Dessutom förlorar man massor av energi vid vätskebrist.

400 höjdmeter på 2 timmars löpning + lite gång och klättrande blev det. Det går verkligen inte snabbt och blir inte särskilt långt men jag hoppas alla pass ändå ska göra att jag klarar det där  Cedro Peak-loppet . Det kommer garanterat att bli en gigantisk utmaning för mig!

Inte ens bassängen svalkade nämnvärt i dag. Då är det varmt! Jätteskönt tycker jag.

Och just det ja! Jag skrev ju i går att klarat av en kurs. Jag kan numera titulera mig Certifierad Yin yoga instruktör!

Hurra för det!

Kram från Ingmarie

Låt dig icke luras av de små

De här pytte-små 3 pounds hantlarna (ca 1,5 kg) kan verka mesigt värre men jag lovar att på Yael´s “Yoga intervals” pass räcker de mer än väl!
Inte ens de stora starka gym-killarna, ja de är också med, pallar allt. Det är sjukt svettigt och skoj!
Man börjar med yoga-flow, kör x antal 30-sekundersintervaller med olika övningar, yogar, intervaller, yogar, intervaller, yogar. 75  minuter totalt.
Det där med att andas i takt med yoga-flowet blir det lite si så där med emellanåt. Haha.

Jag har Yin yogat lite extra i dag med. Återkommer med mer om detta. Ffa varför.

Jag har kutat också och i dag var det en sån dag jag önskar jag hade sprungit lopp.
Benen gick som trumpinnar, nåja, och jag märkte knappt av (uppförs)backarna!
Så himla märkligt ändå hur det kan skifta så på bara någon dag. Men som sagt var, vi är inga maskiner. Inte ännu i alla fall även om AI tar skrämmande mycket plats i vårt samhälle enl. mig.

Kram från Ingmarie