Sista hela dagen i Moab

En av alla bra saker med att kunna springa är att när man är på nya platser så kan man ta sig till ställen som många andra inte kan eller ens vet om att de finns. Man får se, höra, uppleva och känna dofter som de flesta, ffa turister som vi, aldrig får.
I dag åkte vi till Arches nationalpark  en andra gång. Jag tog en verklig dustroad där bara fyr-hjulsdrivna fordon och motorcross-hojar kan ta sig fram. Och vi till fots.
Det fanns inte ens en skylt om pärlan som väntade utan bara en pytteliten text på en av alla kartor jag råkade se.

Vägen var vackert böljande med en del stenpartier och väldigt mycket sand som sög rejält i benen. Inbillar mig att det är bra träning.

Sen låg den där. Valen. Som från ingenstans.

Och där fanns också denna sjukt coola “The Eye of the Whale Arch”. Det kändes som jag hade hela stället för mig själv för jag var helt ensam. De anda jag hade sett var en grupp i någon slags guidad tur som åkte ett 4-hjulsdrivet monster. De undrade antagligen lika mycket över hur jag kunde kuta ut dit som jag undrade hur de kunde åka i de där fordonen…

Jag hade lite svårt att slita mig men Anders väntade och vi hade mer att upptäcka så jag kutade tillbaka och fick njuta av utsikten från andra hållet.

Längst upp i Arches nationalpark ligger Devil´s garden. Ett namn de första européerna tydligen hittade på när de kom dit på 1800-talet. Oklart varför. Indianerna har tvärtom kallat det”The Smiles of Gods”.
Totalt finns det nästan 13 km olika trails där och största delen är mycket svår. Vi valde att gå de enkla och det var mer än tillräcklig! Så otroligt vackert!

 

Tunnel Arch

Pine tree Arch

Landscape Arch

På tillbakavägen kollade vi även in Skyline Arch. Ännu ett ofattbart mirakel av naturen.

Många timmar senare var vi tillbaka på hotellet och det var onekligen skönt med lite vattenlöpning även om poolen är lite för varm för att riktigt svalka.

Kvällen har tillbringats inne i byn. Moab må vara litet men det är inte varken dött eller direkt stillsamt. Många små butiker, restauranger, caféer, glassbarer, parker och en stor utomhus Food Truck Park. med i princip all sorts mat och en live-trubadur.

Såklart vi åt där! Stor Falafeltallrik och ännu större falafel-wraps. Mumsigt värre!

För att se, upptäcka och göra allt som finns i och runt Moab skulle vi behöva många många månader, kanske t o m år, men man kan inte få allt här i livet. Åtminstone inte på en gång.
Vi har haft helt fantastiska dagar här och denna sista hela dag har varit lika magisk som de andra.

Tack Moab!

I morgon drar vi till ytterligare en ny stat.

Kram från Ingmarie

Moab dag 4

Varje kväll under denna road-tripen har vi sagt till varandra att just denna dagen har varit den bästa och att vi nog måste ha sett det mest vackra men sen har en ny dag och kväll kommit och vi säger det igen.

Denna dagen är inget undantag. Det känns som att vi har haft tre dagar i en pga tre olika upplevelser.

Den första var i Dead Horse Point Park. Historien om den är ganska brutal.

The Legend of Dead Horse Point
Dead Horse Point is a peninsula of rock atop sheer sandstone cliffs. The peninsula is connected to the mesa by a narrow strip of land called the neck. There are many stories about how this high promontory of land received its name.

According to one legend, around the turn of the century, the point was used as a corral for wild mustangs roaming the mesa top. Cowboys rounded up these horses, herded them across the narrow neck of land and onto the point. The neck, which is only 30-yards-wide, was then fenced off with branches and brush. This created a natural corral surrounded by precipitous cliffs straight down on all sides, affording no escape. Cowboys then chose the horses they wanted and let the culls or broomtails go free. One time, for some unknown reason, horses were left corralled on the waterless point where they died of thirst within view of the Colorado River, 2,000 feet below.

Det är inget sånt där nu, faktum är att det inte finns några hästar ö h t kvar där men parken är bedårande vacker med massor av trails, utsiktspunkter, rastplatser, camping och en stor fin turistinformation. Denna parken är verkligen en pärla som tyvärr verkar komma lite i skymundan av de andra större men är du här så missa den inte!

Jag sprang alla slingorna där var + lite extra på MTB-trailsen för att få ihop 2 timmar och jag njöt av varenda sekund! Gott om plats, obeskrivligt vackert, de mest springbara trailsen hittills och över 25 grader i skuggan. Vad kan liksom bli fel då?

Colorado River

På något mirakulöst sätt lyckades vi komma samtidigt till parkeringen trots att vi inte har varken mobiltäckning, komradio eller röksignaler. Fikat satt extra fint med denna vyn.

Någon mil därifrån ligger Canyonlands. Detta är ett enormt stort område som delas in i fyra områden; Island in the Sky, The Needles, The Maze samt floderna Green och Colorado River. Alla är olika och har sina speciella karaktärer. Island in the sky som vi åkte till är den mest besökta och mest lättillgängliga. Många liknar den vid Grand Canyon och jag kan bara hålla med!  Precis när man inte tror det kan bli mer magiskt och storslaget så blir man motbevisad av ännu mer.
Ännu en gång inser jag att inget foto i världen kan beskriva hur det verkligen ser ut. Vi åkte runt på alla vägarna, vandrade och tappade hakan om och om igen av utsikterna i många timmar. Vilket ställe!

Mesa Arch. Kanske den coolaste av alla coola archer

I verkligheten är detta en ljus grön färg och man vet inte hur den uppstått. Otroligt vackert!

 

Green River långt där ner

När vi kom tillbaka till Moab tog vi Scenic Route 128 norrut utmed Colorado River. Kilometer efter kilometer med enorma berg på ena sidan, floden på den andra och ett Big Ben någonstans mitt i!

Mitt stora mål var dock detta. Gissa om jag njöt!

Kram från Ingmarie

När verkligheten överträffar sig själv

Har du någonsin varit med om en upplevelse som är så stor att du känner att det nästan inte kan bli mer vackert eller hisnande?

Jag har fått göra det magiska flera gånger och fastän jag varje gång verkligen trott att just  “det här” måste vara det häftigaste ever så har det hänt om och om igen.
Senast i dag.
Livet alltså. Så himla häftigt det är!

Vi kom iväg i hyfsad tid från Albuquerque efter att jag hade kört ett yoga- och vattenlöpningspass.
De första ca 20 milen till Gallup har vi kört innan men det var tydligen så längesedan att vi glömt hur cool vägen trots allt är. Den kan tyckas platt och kal men de röda bergen, de oändligt långa tågen, de enorma lastbilarna och husbilarna, husen ute i ingenstans och skolbussarna som släpper av ungarna på en väg där man får köra i hundra knyck (!) gör att det aldrig blir tråkigt.

Vi åt medhavd mat från Wholefoods på ett av alla roadstops. Det finns mat att köpa där men om jag är snäll så kan jag väl säga att det inte riktigt är vad jag vill stoppa i munnen… Inte Anders heller.

Däremot köpte jag kaffe och som allt i detta landet är det stort även när det är small.

När man nästan precis passerat gränsen till Arizona så kommer man till Windowrock där det välkända monumentet Tribal Park & Veterans Memorial finns.
This small park established sometime around 1936, features the graceful red sandstone arch for which the capital is named Tségháhoodzání (Window Rock). 

In 1936, the Navajo Nation headquarters and other government offices were built in close proximity to this arch, due to its history and cultural significance, paricularly with the Waterway Ceremony. In Navajo culture and history, there was once a water pond right below the arch opening on the ground, a Navajo medicine man would collect this water to use in the Waterway Ceremony. This location was one of four sacred water ponds. Although today, you likely won’t witness a ceremonial water collection while visiting. But nonetheless, the area should be respected and there is no climbing allowed onto the Window Rock arch or its surrounding sandstone formations.

A Veteran’s Memorial was established in 1995, this is also at the base of Window Rock to honor the many Navajos who served in the U.S. military. Many Navajo soldiers are recognized in the annals of history for their role as Code Talkers, whereby they used the native Diné language to create a code that was never broken by the enemy. Historians credit the Navajo Code Talkers for helping to win World War II.

Är du i närheten så åk dit!

90 minuter senare var vi vid dagens slutstation Chinle..  Trodde och tänkte vi i alla fall. Vi skulle åka in en liten bit i Canyon de Chelly eftersom vi fått det rekommenderat. Inte hade vi fattat att detta var bland det mäktigaste, coolaste och vackraste vi någonsin sett. Inga bilder i världen kan beskriva dessa hisnande vyer, färger och utsikter! Som Grand Canyon och Körsbärsdalen i en unik kombination men också ändå helt olika.  Långt ner i  dalarna rann floden kantat av träden, hästar och kor betade och det var så stilla att jag ibland trodde allt bara var ett foto och en illusion. Jag fick en så stor lyckokänsla att tårarna rann.
Jösses alltså.

 

Vi avslutade denna magiska 3-timmars tur med att äta vår kvällsmat med denna vyn.

Min hjärna och mitt hjärta är överfulla av lycka och tacksamhet. I natt sover vi i Arizona. I morgon blir det en annan stat och en plats jag velat till i minst 10 år.

Kram från Ingmarie

Påskdagen

Som jag skrev i går så såg jag inte jättemycket fram emot denna dagen för jag trodde den skulle bli stel, tråkig och “konstig”. Ibland är det extra skönt att ha (jätte)fel.

Många går till kyrkan varje söndag här och på påskdagen är det extra många. Jag har varit med oräkneliga gånger förr och vet att det inte alls är som i Sverige där man får träsmak och ibland riskerar att somna för det är så långdraget.

Så är det inte här. I dag var vi dessutom i en annan församlingskyrka men man skas komma ihåg att kyrkorna här ser inte alls ut som våra. Det är oftast bara vanliga byggnader och inuti är det storbildskärmar, poppig live musik, mjuka stolar, kaffe- och kakservering, massor av värdar som hälsar en välkommen och t o m ett stort “badkar” där man döper människor som s a s “hittat” Gud och Jesus i vuxen ålder.

Jag vågade inte fota under tiden men om det blir en gång till så vet jag numera att det är helt ok.
Gudstjänsten börjar prick i tid och slutar lika prick i tid. Vet inte om det alltid är så just i denna kyrkan men prästen var inte där live i dag utan pratade via storbild och alltså, jag har nog aldrig skrattat så mycket på en gudstjänst. Inte ens här för det är roligt och extremt lättsamt. Folk är enormt välkomnande och snälla, det finns liksom inget rätt och fel hur man ska göra (inom rimliga gränser förstås) och man applåderar både efter dop och sång.
Jag kan faktiskt fatta att man tar sig tid att åka dit varje söndag för oavsett om man tror eller ej så är det en upplyftande och glädjefull timme!
Barnen som är med tas om hand av värdar och får både leka och lära sig om bibeln. För många är detta jätteviktigt och jag accepterar det även om det är väldigt mycket jag inte fattar. Ex det här med hur man behandlar djur. Det finns en ny film nu som heter Christspiracy där man ifrågasätter just detta. Är det egentligen ok att som kristen stötta dödandet av djur bara för att man vill äta dem? Hur gjorde och sa Jesus?
Regissören är själv kristen men började ifrågasätta detta och studerade fleras olika religioner, studier och historiska berättelser för att få fram ett svar.

Filmen visades bara under två dagar på utvalda biografer men den kommer kunna ses snart igen av i princip alla. Jag vill verkligen se den!
Personligen tror jag många vill fortsätta blunda för sanningen för det är lättast så…

Hela eftermiddagen har tillbringats med min USA-familj och vänner.Massor av god mat, spel och såklart “Egg-hunt”. (Ungarna behöver inte mer godis detta året om jag säger så. haha)

Tror det eller ej men gymen stängde redan kl 15 i dag så det visar att påskdagen är väldigt mycket viktigare än långfredagen då allt var som vanligt. Vilket make sense för återuppståndelse är ju faktiskt roligare än död!

Jag hann dock med det jag ville. Gym + poolrun.

I morgon är allt som vanligt igen! Hur har din påsk varit?

Kram från Ingmarie

Chocolate and Coffee Run

Ibland blir det ungefär som man tror eller t o m värre.

Jag har kutat ett 5-kilometers lopp som heter Chocolate & Coffee run i dag och jag anmälde mig för några veckor sedan just för namnets skull för vem vill inte springa ett lopp som bjuder på det efteråt? Plus inträde och rabatter till The Southwest Chocolate & Coffee fest om några veckor. Jag har varit på den innan och den är riktigt bra även om jag i princip är mot inträde för att man ska handla…

Hur som helst.

Jag hade laddat “som vanligt” med Athletic yoga och poolrun i går. Två bra pass där det första var svettigt och utmanande medan det andra var mest superchill.

Jag fixade även en del projekt här hemma, pluggade och passade på att kolla in ABQ Collective när jag hämtade nummerlappen. Jättemysigt ställe med allt från barberare och coffee-shop till Open Mic, bokhandel och “secrets doors”. Och kolla in den coola väggen!

Redan i går så kände jag dock att jag inte var så sugen på lopp  och det blev väl inte direkt bättre av att jag sov lite kasst men jag tänkte att det är ju “bara” 5 km. Ibland känns det ju så och jag anade det för jag har tränat på både mycket och bra hela veckan men jag mådde inte dåligt så jag valde att se det som bra träning oavsett.

Vi kan väl säga som så här. Jag blev så trött att jag trodde jag skulle trilla ihop på mållinjen…

Det var motvind i början, sidovind på mitten, sen kom det regn från andra sidan, det var mycket betong (=bendödarunderlag) och när det väl svängde mot målet igen och det var lite medvind och jag trodde det var högst 100 meter kvar så visar det sig att man skulle springa ett varv på löparbanan också.

Jag t-v-ä-r-d-o-g.

Jag kom 12a totalt, 2a i min AG och tiden var över 30 sekunder bättre än förra 5 km loppet så helt kasst var det inte. Det var känslan som var tuff. Fick liksom inte tillräckligt med syre och då blir det en smula jobbigare än annars. men jag tog mig runt och faktum är att det var en bedrift bara det just i dag.

Något jag dock är bra på är att återhämta mig så efter lite nedjogg högg jag in på godsakerna och all trötthet var som bortblåst.

Jag var t o m en sväng på Midtown-gymet för lite styrka innan jag träffade min vän Erin för lunch på Annapurna.

Supergod mat och som alltid hade vi obeskrivbart mycket att prata om.

Helt klart var krafterna inte slut för sen blev det både poolrun och jaccuzzi innan jag for till Wholefoods för att handla, åka hem och sen umgås med ett härligt gäng hela kvällen.

Kroppen och knoppen är verkligen intressanta för man vet minsann inte riktigt hur de funkar eller ens när och om. Haha!

Just nu känner jag mig i alla fall nöjd och ffa väldigt tacksam. Jag är en mycket, mycket lyckligt lottad människa.

Kram från Ingmarie

Som sommar

Det blev plötsligt sommar. Eller åtminstone svensk sommar för somrarna här är betydligt varmare än 22 grader i skuggan. Jag toknjuter så länge det varar för precis som hemma kan våren svänga rejält.

Min plan var en lugn 50-minuters runda efter gårdagen och när jag sprang iväg på hyfsat stela ben så kändes det som en perfekt plan. När jag kom till en korsning så bestämde jag mig för att ta höger och se vart den stigen skulle ta mig och alltså, vilket bra val för den var makalöst fin!

De där 50 minutrarna försvann och jag hamnade på ytterligare en högersvängs-stig. En som jag trodde jag visste vart den gick men det var visst inbillning. Jag kom längre och längre bort från hemmet och hade jag haft vatten med mig så hade jag fortsatt för förr eller senare binds trailsen ihop. Jag visste bara inte hur långt bort och även om fågelvägen kan vara kort så kan kringelikrokarna göra det mycket, mycket längre.

Så jag vände. Kände mig väldigt förståndig och klok men om det är något jag har extremt stor respekt för så är det vätskebrist och tro mig, det kan komma vansinnigt snabbt på höghöjd. Även för oss som tror vi är kameler…
Man vill absolut inte få det här där man dels kan ha långt till närmsta range-station och dels kan vara där ytterst få passerar under en dag. Det är en sak att larma om det händer en olycka men att behöva göra det för att man skippat att ta med vatten vore oerhört pinsamt..

Nästan 300 höjdmeter på 95 minuter blev det och när jag kollade på Garminappen så såg jag klart och tydligt vart jag skulle ha kommit ut på för trail. Summan av kardemumma-kilometerna hade nog blivit ungefär samma men jag väljer att tänka att jag ändå valde rätt som vände. Nu har jag den rundan kvar att göra!

För första gången, kanske någonsin, så frös jag inte en enda sekund i bassängen. Jag brukar nämligen bli lite sval i slutet på passen men inte i dag. Då är det verkligen varmt och som jag älskar det!

Varenda träd med blommor blommar nu och det börjar komma små gröna blad på vissa andra. Visst är det en härlig tid? Har jag tur får jag uppleva det en gång till när jag är hemma igen.

Kunde stå ute och måla till sent på kvällen och det är verkligen obeskrivbart härligt och rogivande.

Jag har förresten hittat en sjukt god cashew-kokos yoghurt. Det finns tydligen i Sverige med och den är svindyr där men jag vågar nog påstå att det kan vara värt det om den är lika god som denna!

Kram från Ingmarie

Sommartid

I natt hoppade klockan fram en timme och precis som i Sverige verkar de flesta tycka att allt detta klockändrande mest bara är onödigt och förvirrande. Själv hade jag röstat för sommartid året runt!

Hittills har telefonen alltid ställt om sig automatiskt men för att vara på den säkra sidan ställde jag två alarm, ett för den nya och ett för dem gamla tiden,  plus timer.

Jag vaknade ändå t o m före klockan trots att det var innan min vanliga “gåupp-tid”. Verkligen intressant!

Tidig morgon här är det ofta ganska svalt, t o m riktigt svalt, men så fort solen klättrat över bergskrönet blir det så där perfekt varmt och skönt. Denna morgon var inget undantag och det var så vackert att jag tappade andan. (Ja förutom av uppförsbackarna vill säga…)

Med en sån start kan det i princip inte gå fel resten av dagen.

I lagom tid för att jag inte skulle hungra ihjäl mötte jag Erin på Flying Star café.för en brunch. Från början var det tänkt att det skulle bli en frukost men vi var smarta nog att tänka om för varför gå upp så tidigt att man måste springa i mörker? Särskilt för Erin som slavar dagtidspass på sjukan.
Egentligen hade jag velat kuta med henne men hon är en sån där racersnabb rackare och dessutom uthållig som få. Har man kutat 100 miles (16 mil) är man det. För mig är det så långt att det är ogreppbart!

Vi chattar näst intill dagligen men ändå kunde vi prata i timtals i dag. Så himla härligt att kunna sitta ute så här och njuta av solen utan stress! Och ja, maten var också god!

Helg betyder också lugnt både på gymet och i bassängen. Märkligt nog. Kanske är det som min vän Marcus skojade att alla är nog i kyrkan på söndagar? Sånt är viktigt här som du kanske vet. Folk stressar dit och stressar därifrån. Många har dessutom ett vapen i undangömt i bilen. Ännu mer märkligt…

Jag njöt i alla fall av egen bana i sommarvärmen. Har jag sagt att jag älskar denna bassängen? Det bästa är att det finns en ännu bättre som öppnar i april!

Kram från Ingmarie

BOSQUE BURQUE RUN-race

Det var kanske inte helt smart att signa upp för ett race knappt 10 dagar efter jag kommit hit med tanke på höghöjden men samtidigt så tänkte jag att det är en bra början, bra träning och förhoppningsvis även roligt.

Jag vet verkligen inte varför men jag hade mardrömmar innan! Drömde att jag missade starten, inte hade någon nummerlapp, att bilen strejkade på vägen dit och att magen skulle balla ur.

Inget av det där hände. Tack och lov!
Bilen rullade dit fint, jag var i god tid och hade både nummerlapp och skor med mig. Roligt hade jag också!  (Och magern höll sig lugn.)

Det fanns både 10 och 5 km att välja mellan  och jag valde det senare. Man kan bli rackarns trött av ett 5-km lopp oavsett på vilka höjdmeter det sker men på höghöjd blir man det garanterat om man tar i lite. Åtminstone har det stämt till 100% för mig.

Som så ofta på dessa lopp är det en fascinerande blandning av elitlöpare, mittemellanlöpare och intesåbråttom-löpare.
Vädret kunde inte ha varit bättre, 20 grader och strålande sol, och starten var bara lite försenad. (Vi var tvungna att vänta in att alla 10 km löpare skulle ha ta sig förbi och den där sista gruppen hade som sagt var inte så bråttom…)

Jag tog det lugnt i början tyckte jag men ändå gick den första milen mycket fortare än jag tänkt. Vid 1,5 mile kom vi till Rio Grande och asfalten byttes mot stundvis mycket djup sand eller ännu djupare sand. Där någonstans dog mina ben och lungorna höll på explodera. Den sista milen kändes det som jag knappt hade styrfart men på något vis kom jag i mål.

Jag kom t o m först i min AG ! Och 10a totalt. Det trodde jag faktiskt inte så jag är jättetacksam! Jag gillar verkligen det med USA att här är Masters högt värderade!

När mjölksyran väl försvunnit och lungorna slutat pipa så kände jag mig riktigt pigg så det blev lite styrka på Riverpoint-gymet också innan jag inhandlade en stor lunch-portion på Wholefoods  (f.ö en av mina absoluta favvo-mataffärer alla kategorier!) som jag mumsade i mig i solen.

Körde även lite poolrun innan den andra belöningen. Jag älskar denna jaccuzin! Ibland är man helt solo, ibland sitter man tyst med andra och ibland börjar man prata med någon om allt möjligt. Att amerikanare skulle vara ytliga är inget jag kan hålla med om. Tvärtom!

Kram från Ingmarie

Coyote-möte, reunion och skapande

Det är inte ofta det händer att man får se en Coyote så när det gör det känns det extra häftigt och exklusivt! De är inte ovanliga men de är ganska skygga och smälter väl in i naturen så de är inte alltid helt enkla att se. De är inte farliga men man ska ha stor respekt för dessa vilda djur och absolut inte gå nära dem. Åtminstone här i Albuquerque vill man bevara dem och låter dem vara så länge de inte är någon fara för människor.
Jag tycker de är jättefina!

Löpturen var också jättefin och man kan väl säga som så här; det är väldigt mycket enklare att springa nerför än uppför! Ja det är det väl i och för sig alltid men här på höghöjd märks det extra tydligt. Det kan skilja upp mot 2 min/km upp mot ner!  Varje pass på stigarna vid berget ger många höjdmeter så det vore ju märkligt om jag inte skulle bli starkare!

Lätt att se var det är upp resp. nerför. Haha!

Som du kanske vet sen innan är jag en Bagel-fantast av största mått men det lustiga är att det är bara när jag är i detta landet. I Sverige vill jag inte ha dem. Förklara det om du kan! Bland de bästa  hittar man på Einsteins Bagels och där kan man även hitta ruskigt gott kaffe. USA är väl annars känt för ganska blaskigt sådant men det finns tack och lov en hel del undantag!

Köpte ett helt dussin olika varianter men alla var faktiskt inte till mig.

Kanske var det det där som gjorde att simningen gick så bra (i dag också) men mest tror jag det var solen och mitt fina sällskap av Erin. Underbart att få träffas igen! Vi höll på att inte komma upp från The Hot tub efteråt för vi hade så mycket att prata om.

Det är lätt att skapa både inspiration och motivation här. Jag är ju av den åsikten att det är inget som kommer av sig själv utan måste just skapas och hur det görs får man komma på själv. För mig funkar det oftast att bara börja oavsett vad det gäller. Även målandet. Jag hade med mig en hel del målargrejer men har även inhandlat lite nytt. (Kommer garanterat att behöva en större väska hem…Tur jag får ha med mig två!)

Vi får se vad/om det blir något av det jag startade i dag men oavsett så älskar jag dessa stunder då jag får skapa och göra precis som jag vill utan krav på att det ska “bli” något.

Kram från Ingmarie

Ready for take off!

Köpenhamn är verkligen en guldklimp för både löpare och badare, dvs spradare, även om det väl egentligen är en smula för platt. Ännu bättre blir det när man som jag fick sällskap av en kär vän som Ulrika. Vi ses bara några gånger/ år men det känns som det var senast i förra veckan när det väl händer.

En timmes njutlöpning med sprada-stopp. Måste vara den bästa “laddningen” man kan göra innan en långresa och särskilt på Alla hjärtans dag! Mitt hjärta är sprängfyllt av lycka!

Fler ställen, ex Åhus, borde ha ett sånt här bad!

Nu sitter jag i loungen och chillar. Det är bara att konstatera att åka business är en barnlek i jämförelse med allt annat resande!

Riktigt bra vego-mat i SAS-loungen!

Kram från Ingmarie