Äventyrsdag med många höjdmeter och kultur

Det finns tydligen de som tycker jag är “modig” som vågar simma i iskallt vatten men det är verkligen absolut inget märkvärdigt alls med det. Kallt – ja – men i princip helt ofarligt. Klättra upp på höga berg däremot, det är modigt för det är ju faktiskt farligt på riktigt. Jag “fegade ju ur” de sista meterna när jag var uppe på  Lions Head men Anders han grejade det minsann!

Han är utan tvekan både modigare och bättre på sånt där än vad jag är men till mitt försvar får jag väl säga att han hade “sällskap” av väldigt många fler i dag mot när jag var där. (Helg = högsäsong för outdoor-life.) Bryta ben/skära upp en artär/slå hål i skallen är aldrig bra men att behöva ligga och vänta på att bli upptäckt ö.h.t är väldigt obra. Ja så tänkte och tänker jag fortfarande. I might be crazy but I´m not stupid..

Jag springer i alla fall längre än honom och jag tar mig gärna både uppåt och nedåt hur många meter som helst bara jag har fast mark under fötterna. I dag startade jag hemifrån, tog mig upp för de första tokbackarna till Lions Head-trailen och sprang sen motsatt varv mot förra gången vilket visade sig vara en riktig vinstlott!

 

Fortsatte sen upp mot toppen ännu en bit, ner igen och vidare bort till Signal Hill.

Snacka om utsikt! Och tuffa vindar.

En sån där “måste-bild”….

Sen sprang jag tillbaka nedåt och uppåt på vägen mot Lions Head igen för att möta upp Anders. Exakt hur många höjdmeter det blev vet jag inte men jag vet att det blev många. 
Såna här äventyr avslutas absolut bäst så här.

När magen sen också var mätt bestämde vi oss för att även vara lite kulturella.

Zeitz Museum of Contemporary African Art  är ett museum för samtida konst. Muséet är inrymt i en renoverad, 27 meter hög silobyggnad från 1920-talet i hamnområdet Victoria & Albert Waterfront. Galet häftigt men också mycket tankeväckande och sorgligt.

Hela Waterfront-området innehåller stora shoppingcenter, små butiker, konst, museum, utställningar, restauranger, barer, lekplatser, teatrar och jag vet inte allt.Härifrån utgår också en mängd olika guidade turer både till havs, på land och i luften.

Och det är väldigt nytt för så här har det inte alltid varit. Det framgångsrika återuppbyggnadsprogrammet av hamnområdet är uppkallat efter drottning Victorias son. 1860 tog prins Alfred initiativet till anläggandet av den första vågbrytaren i stormiga Table Bay. Genom att tippa ett lass stora stenar som tagits upp från havsbotten i vattnet skapades Alfred Basin. Detta blev ett effektivt skydd för ankommande skepp då starka stormvindar blåser vid Kaphalvön på vintern och det har orsakat många förlisningar.

Den ökande skeppsfarten ledde senare även till byggandet av Victoria Basin för att avlasta trycket på Alfred Basin. På 1960-talet fick hamnbassängerna och det kringliggande hamnområdet förfalla. I november 1988 bestämde sig Waterfront Company för att modernisera och utveckla området och numera är det en stor turistattraktion. Helt ärligt blir jag miljarder gånger tröttare av att vara en halvtimme i det här än att kuta timtals i backar. Men det är kul att ha fått se och uppleva det såklart!

Kram från Ingmarie

Det enkla (ljuva) livet

Nästan direkt utanför vårt hus börjar det som är själva strandpromenaden. Det är förvisso många som promenerar där men jag tror det är minst lika många som kutar. Som jag fattat det är det nämligen en av Kapstadens mest populära löpstråk. Mycket antagligen för den är lättillgänglig, platt och bilfri. Om man kutar tills den tar slut blir det ca. 5-6 km. one way.

Utmed vägen finns det förutom havet och stränder även lekplatser, utegym och olika statyer. T.ex. den här.

Jag sprang så långt “promenaden” gick men tog även en runda runt stadion för att kolla in den helt galet fina friidrotts-banan. Tyvärr var den också galet stängd…

På tillbakavägen bestämde jag mig för att köra på hela vägen “hem”. Kändes helt ok men 98% asfalt/stenplattor är i ärlighetens namn inte det varken jag eller min kropp gillar mest nu för tiden. Men det funkar ju så här då och då. ( Hoppas jag…)

Lika nära som strandpromenaden börjar lika nära är “vår” lilla playa. Eftersom havet är så extremt vilt så har man på många ställen därför gjort små bassänger som är skyddade från vågorna. En del är rejält stora men just den här hos oss är liten, söt och jättehärlig! Jag tror min sprada höjde vattentemperaturen rejält för min kropp kokade.

Enda egentligen bekymret vi haft i dag var vilken beach vi skulle testa förutom vår egen. Det blev vackra Camps Bay. Perfekt med gräs, strand, skugga och sol hur man nu vill ha det.

Och havsbassängen. Den du!

På hemvägen tog vi en omväg till andra sidan bergen och även om det blåste som attan, så där så man nästan inte vågar gapa med risk för att spottet flyger ut, så var utsikten outstanding.

Det var på den toppen jag var (nästan) uppe i går och jag lovar det är högt upp! Och väldigt besvärligt att ens ta sig till kanten av själva “stenbumlingen”.

Man vet förresten att solen är både stark och varm när jag ser ut så här under ett poolrun-pass.

Efter en kort repa på stan var det helt plötsligt kväll! Och den blev så här.

Det är bara att ännu en gång konstatera. Livet är enklare när solen skiner, det är 28 grader varmt och vindarna lika varma som från en hårfön.

Kram från Ingmarie

Framme!

Egentligen är resan till Kapstaden kortare än den till t.ex Albuquerque men den kändes längre. Till viss del tror jag det beror på att i och med att det bara är en timmes tidsskillnad så vet man liksom direkt hur lång tid det tar. Det låter ju onekligen kortare om man åker klockan 07 och är framme på eftermiddagen ( fastän det är 7 timmars tidsskillnad) kontra åka kl 21 och vara framme kl 14 dagen efter.😱

Men fram kom vi! Turligt nog hade vi exit-plats på båda flygen!

Totalt dörr till dörr tog det ca 22 timmar. Inklusive tre timmar paus i Addis Ababa.

Efter de tre b:na (bagage, bil, boende) kunde vi äntligen både andas ut, sträcka ut och börja installera oss. Vår lya visade sig vara en riktig guldklimp! 🤩

Innan vi helt säckade ihop tog vi oss ner till havet (5 min. slöpromenad) och alltså! Detta! Jag må älska iceswim men jag är inte någon vintermänniska. Det är detta som är mitt element till 100%. Sol. värme och havsbris.❤️

Tror jag sov nästan 10 timmar sen. Jag var nog trött… 🤪 Och det gjorde helt klart susen för i morse var den där efterflyg-klumpkänslan (du som vet vet) borta och jag var redo för att ta mig an vad  dagen skulle erbjuda. Faktum är att vi hade inga som helst planer mer än att vi skulle vara ute. Då kan det bli som så här att man tar sig först backarna upp till trailstarten mot Lions Head.  Som man f.ö inte alls riktigt fattat vad det är och innebär mer än att det är ett högt berg.

Sen liksom fortsätter man på den där trailen tills den blir brantare och brantare, stenigare ,svårare och svindeln värre och värre. Till slut blir det liksom överjäkligt. Om det finns något jag är rädd för på riktigt så är det nämligen höjder. Ta mig 600 höjdmeter upp var egentligen inte problemet utan det var terrängen. Jag har inte ens några riktiga bildbevis för jag var tvungen att helt koncentrera mig på att andas lugnt och inte gripas av panik. Ja, så illa var det.

Det var efter denna som jag inte ens vågade ta fram mobilen för att fota…

När jag var nästan uppe på toppen, jag såg den och det var max 100m rakt upp innan jag hade varit där, så kände jag att jag inte ville mer. Det var liksom inte värt obehaget. Upp är ju en sak men jag visste ju att jag skulle vara tvungen att ta mig ner också. Dessutom var jag ganska ensam för även om det var några till där hade jag ingen lust att be dem hjälpa mig ner… Jag känner fortfarande att det var helt rätt beslut och jag kommer högst troligt aldrig mer ens försöka ta mig upp.

Men visst, utsikten var bedårande,  när jag väl vågade kolla igen vill säga, och jag såg några väldigt söta “murmeldjur”.

Och jag kom ju ner som du förstår. För att coola ner min stackars skalle promenerade jag bort till Sea Point swimmingpool.

För knappt 25 spänn får man tillgång till allt detta!

50-metersbana med saltvatten. Om jag njöt? Gissa. 😍

Sista delen av denna första underbara dag tillbringade vi med några härliga vänner på Oczt market. Ungefär som Bondens marknad plus lite till och där man även kan käka en massa gott!

Tror jag kommer sova gott även i natt.

Kram från Ingmarie

Några av de sista

Om du skulle komma på besök hos oss nu så är det snudd på omöjligt att inte se att vi snart ska dra iväg. (Om du ens kommer in för hela hallen är full av väskor och prylar…)

Det är förvisso inte förrän i morgon kväll vi åker till Kapstaden men jag har fullt upp med simträning, anställningsintervju (!!!) och annat som behöver fixas ända fram tills taxin kommer så då gäller det att ligga steget före. Jag gör också mitt bästa för att rasta av mig så mycket som möjligt så jag inte ska ha allt för många myror i brallan alla de timmar jag kommer behöva vara stilla. Flyga är inte min favorit-sysselsättning hur många bra filmer och böcker jag än erbjuds.

Så det är en del “sista på ett tag” i denna del av världen nu.

T.ex sista löp-intervallpasset. 4 x 10 min. ( 2 min. vila) + upp- och nedjogg 45 min. Det var inte mycket men jag var faktiskt lite, lite, lite snabbare än förra gånge, Och allt räknas! Även pyttesmått!

Min soulmate Veronica var väldans lättövertalad för ännu en iceswim. Inte heller hon tyckte det räckte med gårdagens korta (snabba) dopp. Jag behövde framförallt få känna lugnet av att simma lite längre och långsamt. Och så bra det blev! Vi valde att ta oss till stranden vid Hellas för att slippa allt stoj. (Fint väder en helgdag och halva 08a land är liksom där…) Stillsamt, fridfullt, tyst förutom vårt babbel) och bedårande vackert. 1,2 grader i vattnet och runt nollan i luften. Milde himmel så härligt!

Tro det eller ej men det här är faktiskt något jag kommer att sakna väldigt mycket. Men jag längtar också väldigt mycket efter värme, sol, enkelhet, äventyr, tid för reflektion och frihetskänslan av att inte behöva styra tiden varken av en klocka eller tuben. Det kommer vara mycket ledigt men jag har även några små projekt jag kommer arbeta vidare med.

Kram från Ingmarie

Fler pärlor

Min hemstad är proppfull av vackra pärlor i olika former, färger och storlekar. I går berättade jag om några. Nu kommer några till.

I dag sprang jag några timmar österut förbi bl.a Sperlingsholm. Där bodde min farmor och farfar i en statar-bostad (om du inte vet vad en statare är får du googla) en gång i tiden och slet för godsherren. Statarna är (tack och lov) borta men både det vackra godset och dess kraftverk i Nissan finns fortfarande kvar. I tider som dessa med gott om vatten forsar det på rackarns bra!


Jag fortsatte via gamla järnvägs-leden till Skedala-skogen där mossan och de höga träden gör att det känns som att springa i en sagoskog. Det är förresten en sagoskog!


Det är också där fina, fina Torvsjön finns och eftersom min älskade lilla mamma kom dit för att hämta upp mig behövde jag inte ens tveka på om det skulle funka med min favorit after-run. (Förresten favorit oavsett tidpunkt.)


 

Jag var faktiskt inte ensam om att vilja och gilla att vara i. Morgan som är av samma åsikt tog sig ett dopp han med. ❤️ Han frös dock kortare tid men var blöt längre. 🤪

Tror jag ändå vant mig lite vid kylan för 3.9 grader kändes inte särskilt (is)kallt. Men visst fryser jag fortfarande efteråt… Länge.

Men även om jag huttrade flera timmar efteråt så är mitt minne kortare än kort. Bara några timmar senare var jag nämligen i igen. Dock inomhus och med betydligt högre fart, längre tid och fler att samsas med. Jag var lite extra modig i dag och gästtränade med Halmstad Triathleterna. Riktigt, riktigt skoj, bra och trevligt!

Tre banor och här är vi i “min” bana.

Kram från Ingmarie

 

Sport +kultur = sant

Att gilla att sporta ensam är nog en förutsättning om man ska hålla på med t.ex löpning. Jag gillar att ha sällskap med andra men jag gillar lika mycket, kanske t.o.m mer, att kuta tillsammans med bara mig själv. Särskilt en dag som i dag när kroppen bara ville såsa runt i sitt eget tempo och tankarna var både överallt och ingenstans. 80 minuter egentid utan något mer mål än att ta mig framåt, inte blåsa bort i vinden eller halka i någon lerpöl.

Vattenbristen är sen länge över och vatten-nivån i Nissan är numera rekord-hög! Faktum är att ibland var t.o.m stigen dränkt! (Och nej, jag hoppade inte i.)

Vattnet i bassängen är dock konstant och i dag hade jag turen både att få sällskap av bästa Karin plus hitta ett av Halmstad Triathleternas simpass. Inplastat och klart! Bara att köra. Jag är inte i närheten av Karins farter, hon är liksom pro, men det spelar ingen roll. I en bassäng är man ändå nära!

Bara några stenkast från simhallen ligger Hallands konstmuseum. Så länge jag kan minnas har det varit en trist och intetsägande byggnad som jag besökt max en gång under mitt liv. Tills nu. Under flera år har den nu byggts om och restaurerats, bland annat av ovan nämnda Karin för hon är förutom en rackare på sport även en väldigt duktig arkitekt, och i oktober 2019 öppnades den på nytt.

Just i dag var det en föreläsning av konstnären Maria Stigsdotter Drott som berättade om sitt arbete med trädgården runt museet (där även Karin varit inblandad) och konstnären Mikael Ericsson som berättade om ljuskonstverket på den nya fasaden. Superspännande! Jag hade gärna velat följa med i Mikaels hjärna under en dag! Han var galet rolig och intressant att lyssna på. Maria hade jag velat följa för att framförallt lära mig mer och inspireras.

Förutom olika utställningar så finns det även en fin liten butik.

Och ett Café men så god mat att både jag och Karin höll på att dö mums-döden! Dessutom enormt service-minded. Rekommenderas!!!!

Men jag undrar ändå om inte toaletterna var bland det coolaste på hela stället. T.o.m bland det coolaste någonstans! Här hade jag kunnat sitta både länge och väl.

Så om du bor eller besöker Halmstad, missa inte denna pärla! Till sommaren kommer det bli en ännu större pärla. Jag lovar!

Kram från Ingmarie

Bästkustens (enda) baksida och en massa mys

Det finns en nackdel med bästkusten och det är att det kan regna och blåsa mer och bättre än (nästan) någon annanstans. Föär tro mig, det kan verkligen blåsa och regna från precis alla håll och kanter! I dag var inget undantag och i morgon ska visst regn- och blåsguden, eller vad hen nu kan heta, vara i sitt esse. (Men torsdag har hen ledigt!)

Nåja. Det är som det är och hur mycket det än smattrar mot fönster-rutorna så vill jag ut. I dag var jag dessutom intervall-sugen och sånt ska man ta till vara på. Galgberget är ett ganska säkert kort när det regnar och blåser från precis alla håll och kanter så det var dit jag sprang. Planen var 2-minutare och det blev det. Bland annat. Närmare bestämt 12 st + 10 st 60-30 sek. och 10 x30-30 sek + hopp&skutt i backe. När jag väl sladdade in på gatan där jag bor just nu gick benen knappt i styrfart. Jag var jättenöjd och dessutom hade det slutat regna!

Några timmar senare mötte jag upp lillebror Daniel på tåget från Göteborg. Så himla mysigt att ses igen! Alltid en massa att babbla om och självklart blev det ett gympass också. SATS Halmstad är utan tvekan ett av mina favvogym. Trevligt, inspirerande, bra grejer gott om plats och bra läge. Så där blev jag ännu lite tröttare inte bara i benen. Men det är ju liksom meningen.

Hela dagen avrundades hemma hos mamma och Ulf tillsammans  med även Markus och tjejerna. Så nu är jag inte bara ruskigt mätt och trött i kroppen utan även väldigt glad och tacksam. Det är en ynnest att få vara en del av denna underbara och fantastiska familj.

Kram från Ingmarie

Lyxdag!

Att ha en hel dag utan en enda tid att passa är megalyx för de flesta och absolut för mig! Målet är att ha åtminstone en sån dag/vecka men det lyckas jag väl si så där med… Alltid är det liksom något även om man s.a.s är arbetsbefriad.

Men i dag hände det!
Precis hela dagen har varit klockfri!
Och jag har både njutit och utnyttjat det till max.

Löpturen blev lugn men ganska lång. Den där solen har visat sig i princip hela dagen så hur skulle jag kunna hålla mig inne? Dessutom i princip helt vindstilla vilket var “tur” för temperaturen var runt nollan.

Jag sprang bland annat runt både Ältasjön, Drevviken, Källstorpssjön och Flaten men hur vackert och stilla det än var lyckades jag hålla mig från att hoppa i.

Men när jag passerade Söderbysjön var det kört.

Det var så pass kallt att isen låg bara 15-20 meter ut men det räckte ju.

Egentligen var jag väl ganska nöjd med “nöjes-utelivet” där. Fixade lite hemma, målade, skrev och lagade mat men så blev det mörkt och högst upp på himlen syntes den fetaste månen du kan tänka dig.

Jag tror inte ens att jag tänkte. Jag bara gjorde. Det fanns liksom inget att fundera på. En dröm skulle gå i uppfyllelse! Den att få is-simma under månen!

Hade jag väntat tills lite senare hade månen antagligen varit mer rakt över sjön men jag vågade helt enkelt inte chansa på att molnen skulle hålla sig borta. Det var därför lite svårt att fånga ögonblicket men kanske kan du ana. fanns nu en tunn is hela vägen in till kanten vid det här laget men den var enkel att ta bort.

Tydligen var det heller inte vilken måne som helst utan en Wolf Moon Eclipse. Jag är så himla tacksam och glad över att jag tog tillfället i akt för detta hade jag inte velat vara utan. Så otroligt vackert, unikt, magiskt och fridfullt att det faktiskt är obeskrivbart.

Jag hoppas din dag, med eller utan klocktid, också varit fin och värdefull för dig!

Kram från Ingmarie

Lagom, varm, iskall, kokhet, lagom igen

Det här att vi i princip alltid omger oss med en “lagom” temperatur må vara bekvämt och skönt men det är förödande för kroppens förmåga att kunna reglera sin temperatur. De flesta av oss har helt enkelt skämt bort kroppen! Som de flesta kan räkna ut så är det ju inte alltid så bra. Förutom att vi blir sämre på att hantera förändringar så försämras bl.a immunförsvaret.

Jag gör mitt bästa för att min kropp ska klara av både kyla och värme. I dag har den då verkligen fått jobba! Och den har gjort det så himla bra!

Inne är det ju alltid “lagom” så länge allt fungerar som det ska med element/AC och täta fönster. Ute kan vädret vara i princip hur som helst men vid denna årstiden är det åtminstone inte “varmt” även om jag väl får säga att den är ovanligt mild. Faktiskt skrämmande mild…

Men hur ljummet det än är ute just nu så känns det nästan alltid lite bistert precis när jag kommer ut för att kuta. Efter de första 5-10 minuterna brukar dock kroppen ha tinat upp och när dagens intervaller var igång frös jag inte någonstans.

Och om nu någon inte tror att jag kan bli trött så kan jag avslöja att det är helt fel. Jag blev skittrött av de där 8 x 5 minuterna.

Inte blev jag direkt piggare av utegyms-övningarna men jösses vad kul det var och så bra det gick! För att inte tala om hur himla bra jag mådde efteråt.

Det var svettigt förstås men så fort jag var hemma och chillat ner några minuter var kroppen som vanligt igen. Men det varade inte ens en timme för sen var det dax för detta.

Bästa Ville hakade på och jag älskar att jag har en likasinnad som nästan-granne! Han är en så fantastisk inspirations- och energikick!

Söderbysjön är i princip alltid lite kallare än Hellas så om det var en ynka grad där i går så var det antagligen ännu lite svalare i Söderbysjön i dag. (Glömde kolla…) Egentligen kvittar det för kallt är det och det tar tid att tina upp även om man “bara” varit i 4 minuter. Kanske var det då märkligt att jag svettades kopiösa mängder på Hot yoga-passet bara några timmar senare. Men det gjorde jag. Så där så det var en mindre sjö runt mattan! Skönt!

Och nu, när jag sitter i soffan här hemma, är  allt så där “lagom” igen. Nog är kroppen en fantastisk manick?

Kram från Ingmarie

Det blev bättre

Somnade på tok för sent efter gårdagens kvällsjobb vilket gjorde att jag även vaknade sent. Om det var därför jag kände mig låg och “olustig” låter jag vara osagt men så var det i alla fall. Hjälpte inte ens att solen sken. Helst ville jag liksom bara ligga kvar i sängen och sova bort hela dagen och natten i en förhoppning om att det gråsvarta inombords skulle ha försvunnit. Men innerst inne så vet jag ju att det inte funkar så. Det blir bara värre av inaktivitet. Min fasa är ju att jag ska trilla ner i det där “svarta hålet” så hur mycket jag än ville “försvinna” så använde jag mina sista krafter till att både bokstavligen och bildligt tvinga mig ut. Jag lovade mig själv minst 20 minuter. Om det inte vänt då så skulle jag få gå in igen och dra täcket över huvudet.

Redan innan två minuter gått träffade jag Christian som var ute och gick. Stannade bums för att slippa kuta. Så tråkigt kändes det. Pratade bort en stund och kände mig allt lite gladare. Sprang sen vidare på blytunga ben. Började klura på “kortaste rundan” för kuta fram och tillbaka ville jag minst av allt. Av någon anledning så sprang jag ändå förbi den där “kortaste rundan” och efter drygt 20 min. träffade jag på Liselotte och än en gång stannade jag för att slippa kuta. Fatta mig rätt, jag pratar gärna med de allra flesta men jag stannar väldigt, väldigt sällan på ett löppass för att göra det. Särskilt inte när det blåser isvindar. Men just i dag tror jag de där två var utsända för att hjälpa mig.

Jag kutade vidare. Tog det löjligt lugnt och det var knappt styrfart uppför backarna. Men jag brydde mig inte. Sprang helt på känsla och plötsligt märkte jag hur min hjärna gjorde rundan längre och längre. Och den blev längre och längre. 2, 5 timmar för att vara mer exakt. Utan vare sig vätska eller energi, jag skulle ju bara vara ute i 20 minuter, och jag var inte ens trött.

Så märkligt va? Men gissa om jag mådde bättre? Det slår banne mig aldrig fel! Naturen (och rätt människor) hjälper och läker!

Fick i mig lite fika, och hann tina upp händerna, innan jag cyklade ner till Söderbysjön. Två dagar utan iceswim och min abstinens var enorm! (Kanske det var därför jag var extra låg…?)

Det blåste fortfarande mycket, sådär så hojjen höll på att välta, men det hade nog inte varit mycket som kunnat hindra mig. Bara jag, sjön, månen och vinden. Total frihets- och lyckokänsla för mig!

Ca 1,5 grad både i vatten och luften men jag tror vinden sänkte luft-temperaturen rejält! Inte ens Dryroben och teet kunde hjälpa mig få upp värmen men det var ändå lite svårt att slita sig från detta.

Så där  “enkelt” var det i alla fall att komma väldigt, väldigt långt från det där svarat hålet. Tacksamhet är bara förnamnet.

Kram från Ingmarie