Löpning

Hoppet är det sista som överger en heter det ju och tur är väl det. För skulle man ge upp hoppet varje gång det tog emot hade man inte kommit långt här i livet. Det kanske t.o.m är som så att vi ska ha motgångar för att utvecklas. Precis så som Anders Hansen pratade om i “Sommar”.

Är det för enkelt och lätt finns en hög risk att man tröttnar och tappar intresset har jag märkt. Det är också lätt att tro att “alla andra” har flyt och framgång mest hela tiden men vet du, det är inte sant. Ingen har (hittills) glidit fram genom livet på en slät väg utan minsta gupp. Alla möter hinder av olika varianter utmed livets väg. A-l-l-a. Dock hanterar och tacklar vi dem olika.

För mig handlar det nog om hur starkt jag vill något. Och hur mycket kraft jag har för tillfället. Och tid. Allt går ju faktiskt inte att lösa pga just tidsbrist. Ex går ju ett lopp när det går oavsett vad en deltagare råkat ut för. Då handlar det mer om att acceptera och veta att inget varar för evigt men också att det kommer nya chanser! Om man vill.

Under de mer än 35 år jag hållit på med löpning har jag haft fler motgångar än jag kan räkna till. Ändå har jag aldrig gett upp. Med en dåres envishet har jag tagit mig igenom och ur skador och svackor gång på gång och tro det eller ej men för varje gång har det blivit enklare. Och jag har blivit starkare. Kanske delvis för att jag inte längre har löpning som profession. Det är ju trots allt en vis skillnad om man lever på sin idrott. Men mest tror jag det beror på att jag numera vet att det (mesta) kommer gå över. Och att det faktiskt kan bli något både nytt och bra även av elände.

Benet börjar sakta, sakta bli gladare. Det går långsamt och trögt. Det är tungt och den fina formen jag byggde upp i USA är gone by the wind för längesedan.

Men det går framåt och jag känner stort hopp just nu!

Att just detta ljuset kom när jag yogade lite efter dagens löptur är inte planerat eller fixat på något vis men visst är det en smula coolt? Är man på det humöret kan man ju t.o.m tro att det är någon slags (krigar)tecken!

Som du kanske vet är simning inget som varit “naturligt” för mig. Det är inget som varit enkelt, lättsamt och lustfyllt. I alla fall inte de första åren. Ändå har jag fortsatt. Lika dåraktigt envist. Helt enkelt för att jag någonstans långt inne så har jag verkligen, verkligen velat kunna simma.

Nu kommer belöningen. Jag är inte varken snabb eller simmar “bra” men jag grejar att simma utan några större problem. Jag kan och vågar simma i grupp, ensam, i bassäng och i öppet vatten. Det är det som varit mitt mål och nu är jag där. I dag simmade jag först 2 km utan våtdräkt och sen drygt 2,2 med. Utan problem. Något jag inte var i närheten av förra sommaren. Flit och envishet lönar sig!

Simningen och swimrun har ju också gett mig en massa nya vänner. Fredrik är en av dem. Efter mitt första simpass i dag satt vi länge i solen, åt lunch och snackade om livets alla (härliga) kringelikrokar.

Jag har också börjat klura på några nya (sim)mål. Jag känner och tror nämligen att det är dax att ta ännu ett steg på “simstegen”.

Vill du bli inspirerad lite extra så rekommenderar jag denna boken. Låt dig inte skrämmas av titeln. Boken handlar ffa om livet, om hur lågt man kan sjunka och ändå ta sig upp igen.

Liksom ex denna podden när Rich Roll blir intervjuad av Dr Chatterjee. Och förstås hans egen podd.

Enjoy!

Kram från Ingmarie