Bästa i år!

2,5 timmar upp och ner för trailsen under Albuquerques heta sol. Många höjdmeter på höghöjd och det kändes bra!

Kutade först uppåt mot Sandia-berget och sen längst ner i Bear Canyon Open Space park. Vilket innebär att det är 40-50 min konstant uppför sen.

Blir jag inte backstark här blir jag det aldrig.

Kroppen känns bra och jag tror jag håller en bra balans med allt just nu. Och jag har en plan för att fortsätta att ha det så. Sen vet man såklart aldrig riktigt hur det blir. Ingen plan är ju idiotsäker. That’s life!

Men yoga i solen vet man alltid är härligt!

Kram från Ingmarie

Alltid samma svar

Ibland funderar jag på hur många gånger jag frågat mig själv varför jag fortsätter pressa mig med hårda intervaller, långpass, junk-miles och allt det “andra” som behövs för att kunna fortsätta kuta hyfsat. Särskilt nu, efter 35 år som löpare, när jag vet att det aldrig mer blir PB:s och att det liksom bara “går utför”. (Om jag inte satsar på någon väldigt udda sträcka förstås…🤪) Jag har dessutom haft hur många anledningar och “ursäkter” som helst för att lägga ner och bli en mer “tränatredagariveckan-person” utan att skämmas.

Svaret är dock alltid detsamma.

Det är känslan.

För även om farten är långt från vad den varit så är känslan efter ett bra löp-pass, särskilt intervaller, snudd på oslagbar. Den där unika själv-tillfredsställelsen efter att ha klarat av något jobbigt och tufft är unik!

Kanske du vet vad och hur jag menar?

Passet var förresten härligt svettigt! 8 x 5 min. “hard but somewhat comfortable” (vila 1 min) + styrka. 💪🏻

Och sim i solskenspoolen. ☀️

Så jag fortsätter gneta på och njuter så länge det funkar!

Kram från Ingmarie

Beviset

Jag berättade ju att jag verkligen gjorde vad jag mäktade med på loppet i söndags. Well, här är starten. Då var jag fortfarande pigg.

Och här är målgången. Orkade inte ens le pga av all mjölksyra. Då är jag inte pigg.🤪

Det jag vill säga med detta är att även om jag oftast är pigg, och ler allt som oftast, så är det inte alltid så. Såklart. När jag säger jag är trött då är jag verkligen det. Men stänga av klockan pallade jag tydligen. Det sitter så galet djupt inrotat att jag t o m gör det de gånger jag vurpat. I know. Helt crazy!

Så där trött har jag i alla fall inte blivit i dag trots löpning, gym och yoga. All träning är, och ska inte vara, stenhård. Jag tror på variation. Man behöver vara bra på att chilla också. Och det är jag! Typ proffs! Extra enkelt är det förstås när solen skiner, vinden är ljummen, boken man hittat är superbra och magnolians doft och skönhet fullkomligt knockar en!

Kram från Ingmarie

Breathtaking

Långpass på trailsen vid Sandia mountains fot är ett långpass som garanterat är kuperat. Det är absolut omöjligt att få en “platt” runda där. Möjligtvis kan det bli något som kan kallas “rolling hills” om man springer fram och tillbaka på trail 365.

Så hitta backar är inga som helst problem! Sen kan man såklart välja några av de där som är lite extra utmanande. De där som är breathtaking både bildligt och bokstavligt talat.

Det är i princip lika jobbigt varje gång man tar sig an en av de där rejäla stigningarna och det är lika värt slitet varje gång!

Något som slår mig varje gång jag är på en högre höjd är hur små vi människoknytt är. Och hur stor, vacker och mäktig naturen och jorden är. Det är lätt att glömma när vi rusar på i vår vardag tror jag. Höga höjder liksom naturens enorma krafter gör mig alltid lite extra ödmjuk över livet.

140 minuter + en hel del traskande när det var för brant upp eller ner för att kuta blev det till slut. Går jag mer än fyra steg pausar jag nämligen klockan.😀

Jag var ganska mör efteråt. Passet sög tydligen mer än jag trodde. Lunchen satt som smäck om jag säger så. Liksom att få ligga raklång i solen en stund.

Om det var maten, ryggläget eller bara det faktum att jag trots allt återhämtar mig hyfsat fort låter jag vara osagt men jag piggade på mig riktigt bra i alla fall. Simpasset med coach Jenny var långt från någon leisure-swim men jag tycker jag grejade alla de där 100 yards-intervallerna med bravur! Vet inte hur många de var för jag tappade räkningen till slut. 🤪 Det är väl bl.a därför man har en coach vid kanten? För att slippa tänka. 😀 Den där sjunksunk-känslan som jag hade i söndags var hur som helst bortblåst! Fint bara det!

Kram från Ingmarie

En röding bland gröningarna

Saint Patrick’s Day är Irlands nationaldag som firas den 17 mars. D.v.s i dag. Dagen firas till minne av landets skyddshelgon Patrick. Shamrock är den gröna växt som han valde som en symbol för “the Trinity of the Christian church tack vare dess tre blad som är fästa vid en stjälk. I bland annat USA, Kanada, Storbritannien och Irland är det därför tradition att ha gröna kläder på sig.

Som mycket annat i detta land så är det en ganska stor grej och när det firas så firas det rejält. Det är Shamrock-tema på allt från mat och kläder till dekorationer, bil-rea och såklart tävlingar. Som t.ex Shamrock Shuffle runningrace här i Albuquerque. Det var 15:e året det arrangerades och jag har kutat det flera gånger innan. T.o.m vunnit det på den tiden då benen var lite raskare.🤪

Man kan välja 10 miles, 10 km och 4 miles. Jag valde det sista framförallt pga att det är 100% asfalt/betong (tufft för min kropp) och för att 4 miles kan man alltid överleva även om man tar ut sig för mycket och blir jättetrött. Å andra sidan är det nästan en garanti på att man gör det. Det finns liksom inte mycket tid för att “komma in i loppet” under ett så kort race. I alla fall inte för mig.😳 Kanske hade det känts bättre om jag värmt upp lite mer, vem vet? Banan var nämligen ändrad så redan efter 50 m kom den första backen. Och med den kom mjölksyran. Ända upp i hårfästet. Som jag berättat innan är det mycket svårare att bli av med mjölksyra på höghöjd just pga den lägre syrehalten. När den kommer så blir det liksom stövlarna på och andnöd direkt för de flesta. Har man en mindre bra dag blir det såklart ännu värre.

Så det blev ett tufft lopp. Den som byggt vägarna (och lagt banan) där i Rio Rancho har verkligen lyckats hitta varenda backe och helt undvika minsta lilla tillstymmelse till något platt parti. Men jag gnetade på och sprang om en hel del som var ännu tröttare. Väl i mål hade jag både cement i benen och blodsmak i munnen så jag vet att jag i alla fall gjorde vad jag mäktade med i dag.

Och det gick ju faktiskt bra! Etta i min age-group och åtta totalt. Då ska man också veta att det var en hel del bra löpare med. Bl. a OS-löpare från Polen (det är som alltid en hel bunt topplöpare från bl a Polen, Kenya, Ryssland och Japan som är här och tränar/tävlar) och flera starka National Runners. Sen att jag var typ 10 min efter ettan kan man ju bortse från.🤪 Vi får se hur snabb hon är om 20 år!😜

Jag var helt klart den enda rödklädda. 98% var gröna uppifrån och ner. Jag vågade dock inte gå runt och smygfota allt för mycket..😄

En del verkade dessutom fira dubbelt. Maybe only in America. Personligen tycker jag det är jättefestligt!

Mjölksyran var dock inte slut där. Coach Jenny drillade mig och John rejält på dagens extra simpass. Helt ärligt simmade jag uselt. Inget som helst flyt och höger-vänster-upp-ner verkade helt ha släppt kontakten med varandra. Men så är det ibland, med eller utan race före, och det kommer vända till det bättre igen. Det gör det nämligen alltid förr eller senare. Inget varar ju för evigt. Inte ens usel simning. Kul var det hur som helst!

Som du vet tycker jag även det är viktigt att belöna sig när man kämpat väl oavsett resultatet. Och jag är riktigt bra på det om jag får säga det själv. 😍

Kram från Ingmarie

Igen!

Hur är det man säger? En gång är ingen gång. Två gånger är en vana.

Om det stämmer har jag en ny vana.

Den att gå upp i ottan för att kuta före frukost och sen åka många mil (läs en timmes bilfärd one-way) för att simma i en (kall) sjö. Dvs precis som för två veckor sedan.

Denna gången var det “bara” jag och Lorraine som åkte till fin-sjön men även hon hade temperatur-mätare med sig och kolla! Flera grader varmare! 41.9 vs 46.9 F betyder i praktiken 5.5 vs 8.3 C. Stor skillnad!

Kanske var det därför jag klarade vara i typ 500% längre tid denna gången och verkligen simma. Bara bröstsim. Med mössa. För det är kallt. Men det är ju också det som är själva grejen. När väl den första chocken lagt sig, det tar max 30 sekunder, så hände liksom något häftigt i kroppen. Jag kan inte riktigt förklara vad men det är som ett slags rus och det är inte enbart endorfiner även om de såklart spelar en stor roll.

 

 

Jag höll på tills jag började skaka. Någonstans där bör man avbryta enligt proffsen på det här. Åtminstone när man är en grönis som mig. För nej, det här är inte som att sprada eller swimrunna även om båda sker i vatten.

Lorraine var i mer än dubbelt så länge som mig. Jädra vilken tuffing hon är! Hon skakade inte ens när hon kom upp!

Jag däremot darrade som en hel asplövs-skog trots alla lager kläder men vet du, jag gillade det på något märkligt vis! Jag har nog, som Lorraine sa, “got the bug.”

Det är inte “lätt”, och det kräver såklart en del energi, men det enda jag behövde koncentrera mig på efteråt var att bli varm, njuta av solen, äta donuts och dricka kaffe!

Jag kan hålla med om att det kan verka lite knasigt att åka bil i två timmar för att simma 10 minuter och frysa i 3 timmar men jag lovar, det är värt det! Dessutom fick jag ju hänga med härliga Lorraine! Visst är mössorna fina? Jag älskar min!!!

Och den där tuppluren i solstolen efter lunchen lite senare var så ljuvlig att jag lätt skulle kunna göra om alltihop igen redan i morgon men då är tanken att jag ska svettas istället.🤪Hur får du veta då om det blir som planerat.

Precis som förra gången blev det även sim i solskens-poolen. Har liksom svårt att låta bli…

Kram från Ingmarie

Glad(ast)

Jag må ha missat en pallplats och ovetandes ha spenderat en halv förmögenhet på ett bajjamaja-besök på det där loppet förra helgen. men jag var i alla fall garanterat både färggladast och upplevelse-gladast!

Jag är ju som bekant över lag extremt lättroad. God sömn, god mat, kaffe, vänner, kreativa aktiviteter och träning sen är mitt liv liksom komplett.

Särskilt när det är så här! Jag älskar blå himmel och sol! Älskar, älskar, älskar!

Vad gör dig glad och nöjd?

Kram från Ingmarie

Olustigt som blev lustigt

När jag vaknade i morse hade jag någon slags märklig olustkänsla i mig. Jag tror det var för att jag drömt så konstigt. Fråga mig inte om vad för det lilla jag kommer ihåg är helt obegripbart och obeskrivbart. Det var inga mardrömmar utan mer just olustiga och konstiga drömmar. Så där så man vill somna om, drömma om något skoj och sen vakna med en glad-känsla.

Men dels kunde jag inte somna om och dels hade jag liksom inte tid. Det är skönt och viktigt att sova men jag vill ju inte ödsla för mycket tid på det.🤪

Så jag masade mig upp. Gjorde det jag brukar göra och sakta släppte den där känslan. När jag stack iväg på uppvärmnings-joggen kändes det helt ok och när intervallerna var igång mådde jag som en (Running-)Queen!

För att inte tala om när de där 6 x (3-2-1) minuters-intervallerna var klara! Då var varendaste liten cell i min kropp gladare än glada. Och jo, trötta också såklart.

Och ännu tröttare och gladare var hela jag efter ett 40 min hårt, kul och bra gym-pass. 💪🏻

Även simningen gick bra! Teknik + distans i solskens-poolen. Begriper inte hur det funnits en tid när jag inte gillade det här. 😳

Det är härligt att vara och känna sig glad och stark! Motsatsen behöver såklart även finnas annars blir ju det härliga aldrig härligt. Oavsett vad jag gör eller hur jag mår behöver jag tystnad och stillhet. En liten stund varje dag räcker. I dag hittade jag ännu ett perfekt ställe för det. Albuquerque Open Space Visitor Center. Det ligger på västra sida floden och förutom att gå/springa på alla trails som finns kan man vandra omkring i de fina små trädgårdarna, lära sig om stadens historia inne i själva centret, se coola konstverk, få hjälp av de trevliga och kunniga volontärerna, beskåda utsikten och djurlivet.

Framförallt kan man bara vara där. Kravlöst och stilla. Återhämtning de luxe!

Kram från Ingmarie

En påminnelse

De flesta vill inte varken tänka eller prata om döden men jag tillhör inte dem. För mig är döden en del av livet och vi kommer alla drabbas av dess närvaro förr eller senare. Att låtsas som att den inte finns tror jag inte gör den mindre hemsk, skrämmande eller sorglig. Tvärtom faktiskt. Jag tror det är viktigt att då och tänka på både sin egen och andras dödlighet. Har man pratat med sina nära om döden blir det förhoppningsvis lite mindre jobbigt. Att t.ex behöva ta olika beslut mitt i en sorg är oftast snudd på omöjligt.

Några kilometer upp mot berget, vid sidan om en stig, finns en sten som kanske ser liten ut och som om den legat där i evigheter. Men sanningen är att den bara legat där i drygt fem år och var så tung att det krävdes 5-6 man för att få dit den.

Stenen är där till minne av Pat och Connor. Mina vänner som så hastigt dog sommaren 2012. Far och son. Make och bror. Två liv som tog slut alldeles för tidigt och helt utan förvarning. Döden har ju den “förmågan”. Att dyka upp precis när, var och hur som helst. För mig är det viktigt att komma ihåg det. Att bli påmind om livets sårbarhet, att vi aldrig kan ta en livsdag för givet och hur viktigt det är att leva det liv man själv vill. Inte det som (man tror) förväntas av en.

Platsen är otroligt vacker och rofylld. Precis när jag kom dit föll några regndroppar och en stor rovfågel svävade ovanför mig. Det var helt stilla och ganska snart kom det solstrimmor genom molntäcket. Det kändes väldigt fint att vara där en liten stund. För att minnas och påminnas.

Löpturen till och från stenen var ljuvlig. Ljummen luft och precis som i går så luktade det så gott från naturen att jag nära på andades ihjäl mig.

Jag är lycklig här. Och såklart obeskrivbart tacksam att jag kan och får vara här.

Och jag är väldans glad över att ha så här många simbanor att välja mellan. Fick ju nästan beslutsångest!🤪

Kram från Ingmarie

Dagen efter-chill

Jag må vara galen och knäpp i någras (mångas?) ögon men jag är inte (helt) korkad.🤪 Kroppen och kroppen känns jättebra i dag men jag vet att den är sliten. Det här är ett klassiskt “dagenefter-tillstånd” och det är förrädiskt som fasen. I ärlighetens namn maxade jag ju inte direkt i går men jag maskade inte direkt heller. Och även om backarna och sanden sög så sliter det mindre på mig än om jag hade hamrat samma sträcka på platt asfalt. Jag fick inte ens en enda liten blåsa trots att mina skor innehöll en halv sandlåda när jag väl var klar. Det är märkligt!

Så även om energin är på topp har jag sansat mig. Har bl a hängt på Indian Pueblo cultural center. Jag missade tyvärr dans-uppträdandet men bara att vara där, läsa om deras kultur och kolla alla fina grejer räcker långt! Kommer man hit är detta ett måste-besök!

Personligen tycker jag det är bäst att kuta lite dagen efter ett lopp och sen hellre löpvila dag 2 eller 3. På mig verkar nämligen den ev stelheten vara värst efter 48 timmar så då är det skönt att inte behöva tvinga igång benen till någon “stötig” aktivitet.🤪 Så dagens lilla tur blev på platten nere vid floden. Vem som helst blir väl springsugen av detta?

Det går inte att varken sprada, bada eller simma i Rio Grande (too risky) men det är perfekt att yoga och meditera vid dess kant.

Simmade gjorde jag ändå. I sol-bassängen. Armarna behövde ju inte vila.

Kram från Ingmarie