I väntan på värmen

Det spelar ju ingen roll vilket väder jag helst vill ha och önskar mig, det blir vinter, kallt och mörkt oavsett. Så jag får gilla läget och göra det bästa möjliga av det hela tills jag kan dra till andra breddgrader om en si så där sex veckor. Känns förstås ruskigt långt bort men vis av erfarenhet (jodå!) så vet jag att tiden går fort. Även när man längtar!

Minusgraderna har gjort att det blivit lite småhalt i skogen men inte värre än att det går att kuta. Körde t.o.m intervaller utan problem. Sedvanlig uppvärming ca 20 min. +  3 x 10 min, tröskel + 12 x 30-30 så fort benen förmådde., utegym och nedjogg. Så härligt att kunna vara ute i flera timmar precis den (korta) tiden solen visade sig. Lyxigt!  Och man håller ju faktiskt värmen hyfast bara man håller i gång. Det blev dock ingen lång stretch-stund ute efteråt. Frusen svett är ingen hit.

Jag hann även ner till sjön, och tillbaka hem, innan det mörknade strax efter klockan 15. Tyvärr går nämligen inte elljusspåret ända ner till sjön så det gäller liksom att pricka hyfsat rätt om man vill simma i ljus.  Eller så får jag väl helt enkelt ta med en pannlampa… Å andra sidan hade jag inte velat missa detta för ännu en gång bjöd naturen på magi! Så makalöst vackert!

Änderna höll mig sällskap men de höll sig av någon anledning utanför kameralinsen. De kanske har kommit på att de är med på bild och är egentligen för blyga för sådan offentlighet. Vem vet, vem vet?

-3 grader i luften och strax under +3 i vattnet. Själva simmet är egentligen ingenting, särskilt inte nu när jag “fuskar” med både neoprensockar och vantar, utan det är stunden efteråt innan jag fått av mig det våta och på med det varma, torra som är det svåra.

Men precis som förberedelserna så är detta en del av hela “ritualen” och jag vill inte vara utan någon av dem Mitt kryddiga te efteråt är det godaste teet jag vet och det gör underverk för en frusen kropp. Dock inte fingrar och tår. Och det må göra ont när knoppar brister men det gör det banne mig också när tår och fingra tinar!

Om du undrar över “hålet” på jackan så var det klant-Nilsson som lyckades stå för nära en sån där “grill-eld” vid Hellas för någon vecka sedan. Tyckte det var ett smart sätt att fortsätta tina när teet var slut och jag hade hela vägen hem att cykla innan jag kom inomhus. Men det var alltså mest bara korkat. Egentligen spelar det ingen roll så länge det inte regnar men retsamt är det. Ska prova lämna in den till skräddaren här i byn. Annars får jag hoppas det inte regnar mer i vinter. Eller att tomten kommer med en ny.

 Kram från Ingmarie

Soldag med extra allt

Ibland har jag minsann dubbeltur! På samma dag dessutom.

1. Jobba skift och därmed kunna ha ledig dag mitt i veckan vilket betyder mycket plats ute.

2. Lyckas pricka den där lediga dagen precis samtidigt som den sällsynta solen visar sig! Och det är vindstilla!!

Jomensåattvetdu!

Det blev lite samma som förra onsdagen. Varför liksom ändra när man inte behöver? En liten skillnad var dock intervall-varianten. 4 x (5+3+1) min. Vila 1 min. Kul, jobbigt, svettigt och så vackert överallt!

Plus de där utfallsstegen i backe, burpees, spänst(nåja)hopp och utegym. Kände mig faktiskt riktigt nöjd efter det där!

Men nu är jag ju som jag är och eftersom tiden fanns före mitt yin yoga-pass i stan så behövde jag varken fundera eller möblera om i dagsprogrammet utan bara packa kassen, cykla ner till sjön och starta en av mina absoluta favorit-procedurer.

För det är en liten procedur. Men först njuter jag av att bara vara där, över det jag har framför mig och över utsikten. Särskilt i dag när det är så här ofattbart vackert! Som att befinna sig mitt i en sagobok.

Först dricker jag några klunkar te. Sen tar jag av mig kläderna och hänger dem i en exakt ordning så jag enkelt och snabbt kan få på dem. Eller förresten, enkelt och snabbt är det aldrig,  men du fattar nog vad jag menar. Faktum är att just påklädandet är det tuffaste och svåraste av allt! På tät andra plats kommer cykelturen hem.

Nästa grej är att jag går ut i vattnet upp till knähöjd och står där tills termometern mätt färdigt. Det var ju nästan “varmt” i jämförelse mot för några dagar sedan men det är fortfarande Ice swim.

När det är gjort går jag tillbaka till land och lägger termometrarna där för jag tycker det är kul att jämföra med luften. Och du ser, det är minsann varmare i vattnet!


Varmt är väl kanske att ta i, det är som sagt var kallt, men faktum är att man vänjer sig. Och blir beroende. Jag “fuskade” dessutom med handskar i dag (“sockar” har jag haft i några veckor redan) och jösses vilken skillnad. Det är ju just händer och fötter som drabbas först och det som gör att jag tvingar mig upp innan jag egentligen vill. Särskilt när jag är ensam för funkar inte händerna så blir det liksom svårt både att torka sig och få på kläderna hur bra jag än planerat. Oftast är det förvisso någon mer människa där men jag är tveksam till om någon vill agera påkläderska…

Hur som helst så är det sen bara att gå i igen och börja simma. Efter några minuter kom tre av “mina” änder och höll mig sällskap. Jag tror på riktigt att de gillar att simma tillsammans med mig. (Film finns förresten på Insta om du vill se. Ingmarie_yoging )

När jag väl går upp igen är det raka spåret till handduken, av med halva baddräkten och sen på med tröja, tröja, dryrobe, av med hela baddräkten, på med brallor, strumpor, skor, vantar. Mössan rör jag inte. Tröjorna är “framknäppta” för att jag ska slippa trä något över huvudet.

Till sist avslutar jag ungefär som jag började. Dricker te och njuter av utsikten, bedriften, endorfin-kicken, lugnet och den unika känslan av total frihet. . Och jo, jag fryser. Så jag skakar. Men det går över. Känslan däremot, den sitter i länge, länge.

Kram från Ingmarie

 

 

 

(Vardags)överraskningar och mirakel

Höstvindarna och regnet levde loppan i 08a land hela natten och morgonen. Jag vet det med bestämdhet för jag sov urkasst.😱 Låg bl.a och funderade på var jag skulle kuta utan att behöva fajtas med allt för mycket regn och blåst samtidigt som jag inte skulle riskera få en gren i skallen. Inomhus hade såklart varit en variant men jag både vill och behöver frisk luft det lilla dagsljus jag kan få.

Särskilt nu.

Men ibland sker minsann små (vardags)mirakel! och överraskningar när man minst anar det När jag snörar på mig skorna hade det slutat regna och vinden hade mojnat. Det var t.o.m så att den där efterlängtade solen visade sig en lite kort stund.

När jag skulle hem från jobbet var det höstrusk igen, vilket väl inte var så överraskande, men miraklet var att jag fick sluta 20 minuter tidigare! Det har faktiskt aldrig hänt under mina år på SÖS. Kanske skulle jag ha köpt en lott trots allt…

Kram från Ingmarie

Självsnäll

En del av min livsfilosofi är att man ska vara självsnäll. Och ge sig själv små belöningar när man gjort något lite utöver det vanliga. Ibland kan såklart även  ”det vanliga” vara det som är som behöver belönas. T.ex när man fixat matlådor som man brukar fastän det känns extremt tråkigt. Då tänker jag: “Bra där Ingmarie! Nu vet du vad du stoppar i kroppen och de pengarna du sparar genom detta kommer du ha roligare för i januari.”

Nu kanske alla inte tycker intervallträning är att vara självsnäll men det tycker faktiskt jag. Hur man gör dem är skit samma men kroppen behöver utmanas och pressas lite extra åtminstone ett par gånger/vecka. Att få andnöd, hög puls, svettas och uppleva mjölksyra är ju faktiskt inte farligt. Tvärtom! Det är superviktigt för att varenda cell ska hålla sig levande och glad Jag körde 3 x 10 min i tröskelfart i dag. (Samt uppvärming och nedjogg förstås.)

Plus några hundra utfallssteg ( jo några hundra) och lite hoppövningar uppför denna backen. Tanken med det är att försöka hålla kvar lite av ungdomens spänst och styrka i benen. Försöka duger i alla fall…🤪

Belöningen var den enklaste tänkbara. Och en av mina absolut bästa. Sprada! 🥰

Bara jag och änderna. Så fridfullt men samtidigt så levande att det omöjligtvis går att förklara.

Visst kan jag bäva lite för det innan, det är trots allt ganska kallt både i vattnet och på land nu, men det tar max 1,5 sekund innan jag påminns av varför jag vill i. Det är den där helt unika känslan av frihet, hormonrus och både livskraft och livslust! Ett uppåt-tjack utan minsta lilla biverkan. (Men man blir beroende…😁)

Som du kanske vet är jag ju löjligt förtjust i att ha ett helt gym att leka i. Det är liksom en belöning i belöningen. Att “besegra” den där kälken på gymet är dessutom en slags belöning i sig för jäklar vad den kan suga! Varje gång jag klarat hela varvet fram och tillbaka känner jag mig så ruskigt nöjd att hade jag haft fjädrar skulle jag  spänt ut dem och stajlat runt. 🥳 Den som inte blir svett och trött av den har utan tvekan för lite vikter på. Eller fuskar medvetet. Och det är inte särskilt snällt om du frågar mig. Det blir ju på något vis som att lura sig själv…🙄

En belöning till sig själv behöver inte vara märkligare än så här. En klapp på axeln, snälla tankar, näringsrik mat, en stund i tystnad, en powernap mitt på dagen, gott kaffe, tända ljus eller en stund i mitt målarrum är fullt tillräckligt för mig.

Ett ännu så länge ofärdigt projekt.

Hur gör du när du ska vara lite extra snäll mot dig själv? (För du är väl det?)

Kram från Ingmarie

Från det ena till det andra

I morse var jag på Halmstad-gymet och svettades. Egentligen hade jag tänkt låta benen vila men det sket sig om jag säger så. Jag har ju den där lilla egenheten att jag inte kan låta bli att inspireras på gym. På gott och ont antar jag. Men mest blev det en bunt bra core-övningar.

I kväll hade jag hokus pokus hamnat tillbaka i 08a land och vid “min” fina, fina Söderby-sjö. Just i kväll var den magiskt vacker!

Ändå var det bara jag och fåglarna som var i och simmade. Mycket märkligt faktiskt. 😳 På riktigt önskar jag att fler människor skulle våga testa. Vad är liksom det värsta som kan hända? Tänk om det faktiskt är så härligt som de redan “frälsta” påstår att det är.

Och jo, det är kallt. Typ åtta grader. Och ja, jag blir kall. Särskilt när jag varit i ett tag. Men det är en del av grejen och man både tinar och blir varm igen. 😀

Och fingrarna är fortfarande “färgglada” trots att jag varit inne i värmen en bra stund.

Men känslan, den där härliga, lyckliga, starka och endorfin-höga, den är kvar ännu längre!😍

Kram från Ingmarie

När man plötsligt får till det

Vissa saker tar tid att få till hur gärna man än vill. Men skam den som ger sig! Vill man så går och blir det även om vägen dit kan vara både lång och krokig. Jag har dessutom lyckats få till två såna där “knepigheter” i dag.

Min yngsta (och unga) lillebror Hannes började kuta för några år sedan och jag har hjälpt  honom lite på vägen med råd och pepp. Han springer riktigt snabbt och bra nu!  Men förutom att han varit med på något event jag haft med klubben så har vi på något märkligt sätt aldrig kutat tillsammans. Förrän i dag. Och då slog vi till rejält! 😄

Dels med en annorlunda turvariant från A till B och dels ett både tids-och distansrekord för Hannes. (Hoppas han inte svär åt mig i morgon…😱)

140 minuter med avslut ute vid Ön där mamma och Morgan-hunden väntade. ( Det är btw Hannes som  är Mogges ”riktiga” husse.)

Det bra med denna tur var inte enbart att jag tycker det är kul att springa med fint sällskap från A till B för att få lite nya vyer och liksom ha ett “spring-projekt”. På Ön finns ju även fina Torvsjön. Och, tja du fattar… Det fanns en viss baktanke med det hela…🤪

Hann sen precis lagom tillbaka till stan för att hinna med att duscha, cykla till tågstationen, köpa en kaffe, hoppa (nåja) på tåget söderut och sjunka ner i en fåtölj.

Målet var Helsingborg där allra bästa Anna mötte upp! Jag säger som henne.. Att jag inte vet när vi lärde känna varandra första gången men jag vet att det är tack vare bloggarna. Så himla bra grej! Annars hade jag missat allt det här!
En supersmarrig vego-lunch på Bruket, en lika god havre-cappuccino, en fin promenad, och framförallt många timmars (nörd)snack och plansmidande. Lika barn smida planer bäst eller hur det nu var. 😄🙄

Efter denna och de andra dagarna här känner jag mig hyfsat redo att ta mig an 08a land igen. Hemstaden är verkligen ett extremt bra laddnings-ställe!

Kram från Ingmarie

(En slags)Triss-vinst

Ha mini-trainingcamp på hemmaplan är bra fint det! Jag ju vet precis hur jag ska utnyttja alla guldklimpar till max plus att det (nästan) alltid finns det någon som vill haka på när jag vill ha sällskap. Vilket jag oftast vill!

Trots att jag haft massor av familjemys hos både mamma, Ulf och Mogge-hunden samt hemma hos lillebror Markus med familj har det blivit tre riktigt bra träningspass. Med bästa sällskapet alla kategorier.

Jag och Sara var typ först in när grindarna öppnade på Arenabadet i morse. Men tvåa i plurret. Någon snabb rackare hann före. En man. Måste varit för att han bara skulle ha ett par mini-badbrallor på sig. Och inte hade någon att snacka med. Sara är en hårt satsande skitbra triathlet med coach och spikade program. Jag bara hakade på. Som en liten parasit körde jag samma pass som henne. Och överlevde! Framförallt blev jag inspirerad på många sätt och vis, inte bara träningsmässigt, för Sara har alltid den effekten på mig.

Goggle-ögon får man oavsett hur bra man är. På så vis är även simlivet rättvist.

Lagom till frukosten smält undan var det dax att hämta upp bästa Karin för en löprunda. Samma Karin som jag haft förmånen att få kör en del swimrun-race med och som är en av de där som alltid kan prestera oavsett hur “dåligt/lite” de tränat. Så om det finns något som kan kallas naturbegåvning så har hon det. Dessutom är hon världens trevligaste och ödmjukaste.

Vi tog “Sperlingsholmsrundan”. Det är en av de där rundorna jag ogärna vill missa när jag är hemma. Jag är ganska säker på att Karin, som aldrig sprungit rundan innan,  inte kommer vänta på att kuta där igen tills jag kommer ner nästa gång. (Observera förresten hur synkade vi är!)

90 minuter njutarspring blev det. Men inte nog med det! Lite senare fick jag hennes sällskap i den andra av stadens bassänger. Ännu ett bra pass in på simkontot. Inte utan att jag känner mig överlycklig!

I morgon blir det något helt annat. Fast ändå inte. Bara hoppas att jag inte springer helt tok, missar ett tåg och/eller svälter ihjäl..

Kram från Ingmarie

På annat ställe

Det är lätt att ta mycket för givet i dagens super-hightec samhälle men när man tänker efter lite så är det ju galet häftigt hur vi kan förflytta oss nu för tiden. På ett litet tjillenix kan vi fara genom vårt land och därmed tillbringa förmiddagen på ett ställe och några timmar senare göra något helt annat på något annat ställe. Denna gången har jag gjort det tack vare tåget. Visst är det förresten ett resa på räls ett bra sätt att ta sig fram på? Jag älskar det! Så skönt att kunna läsa, fika, sova, gå på toa, käka och bara vara samtidigt som man färdas fram och kan njuta av utsikten.

I går morse var jag på 08a gymet och lekte runt. På kvällen var jag i en av Halmstads simhallar och lekte.

Jag var faktiskt i samma simhall även i dag. Men körde ett helt annat pass, hade annan bana och  annan badmössa. Ombyte förnöjer heter det ju. 😄

Men jag behöver egentligen inte så mycket ombyte för att vara förnöjd. Slingorna på Galgberget har jag kutat så många gånger att jag är tveksam till om det ens går att räkna så långt, ändå tröttnar jag aldrig. Det blev ett bra intervallpass på fem-kilometersspåret (hyfsat kuperat) + hopp&skutt i backe.

Sen var jag trött.

På tal om hightec så hade min “moderna” och “flådiga” klocka (läs en begagnad Suunto) laddat ur sig så jag tog min väldigt gamla Casio till hjälp.

Ingen Gps, puls, app-anslutning eller blittenblatten men jäklar så pålitlig och bra! Nytt är minsann inte alltid bäst.

I kväll käkade jag middag hos en kär (lek)kompis och mitt på dagen käkade jag hos mamma. Snacka om lyxigt och så mysigt! Som extra bonus denna fina dag blev långpromenaden i sagoskogen tillsammans med mamma och Morgan. Den killen vet hur livet ska levas på enklaste och bästa vis. Det räcker att ha pinnar! Ju större ju bättre.

Kram från Ingmarie

Tiden

Tiden den går verkligen. Nästan så den försvinner ibland. Nutid blir till dåtid. I dag blir till  i går blir till förra månaden blir till för flera år sedan. Och allt utan att vi egentligen reflekterar så mycket över det.

Men vissa dagar är och förblir fastetsade i hjärnans minne för all tid och evighet. De finns där och hur många år det än har gått så är det som att varje minut och sekund just den dagen nästan går att uppleva om och om igen. Visst är det märkligt?

Just denna dagen, den första oktober för 28 år sedan, upplevde jag den största chocken och sorgen hittills i mitt liv. Kanske även den största förändringen. Men jag minns den. I detalj. Det var den dagen min dåvarande pojkvän försvann i havets djup och hans allt för korta liv hastigt tog slut. Det var den dagen tre veckors ovisshet började. Tre veckor då jag slets mellan hopp och förtvivlan innan han till slut flöt upp på land. Då visste jag, allt hopp försvann för evigt och den verkliga sorgen slog till med all sin kraft.

Det är svårt, till och med omöjligt, att beskriva den smärta som sorg ger oavsett anledning. Den är obarmhärtig och hur mycket man än vill och försöker så finns det ingen lindring. Mer än just tiden. Sorg går aldrig riktigt över men tiden gör att den ändrar både intensitet och form.

För mig innebär denna dagen framför allt en påminnelse om livets enorma skörhet. Hur snabbt allt kan förändras och ta slut.

Kanske är det därför denna dagen på något  märkligt vis alltid känns lite extra viktig och är en av anledningarna till att det jag väljer att göra känts extra roligt, betydelsefullt och viktigt? För hur det än är så ser jag livet som en ovärderlig gåva där varje andetag och varje hjärtslag bidrar till att jag får vara med här på jorden en dag till. Det är banne mig ofattbart när man tänker efter lite.

Och det där gör också att jag verkligen kunde och ville känna att jag lever i dag. Så där på riktigt och så som jag vill.
De var inte många, det var inte superhårt och det var garanterat varken tjusigt eller snabbt men äntligen kunde jag köra ett ”organiserat” intervallpass igen. Så det här gott folk, det är ett ansikte på en väldigt glad och tacksam person! Ett ansikte på en kropp som kutat, gymat och yogat ute. Som andats frisk höstluft, svettats, känt både solstrålar och vinden  i ansiktet, som fått bli så där härligt trött och som levt till fullo både på in- och utsidan även resten av dagen! 😍🙏🏻💪🏻🏃🏻‍♀️

 

Kram från Ingmarie

Typiskt jättebra måndag

Jag älskar verkligen  mina (till 90%) lediga måndagar. Särskilt när de är som i dag. 😍

I 08a land har det varit i princip helt vindstilla hela dagen och jag märker direkt hur mycket bättre jag mår. Det kan låta och verka löjligt men det är någonting i blåsten som rör till det i mig. På ett negativt sätt. Det kanske är för att jag redan är så rörig så den kanske gör att jag blir över-rörig. 🤪 Vem vet liksom?

”Min” skog  är som en sagobok nu.

Och Söderbysjön! O lalalaaaa! 

Så hur skulle jag kunna motstå?

Den “riktiga” simningen “fuskade” jag dock med inomhus. Coach Ulf hade snickrat ihop ett bra och utmanande pass som jag gnetade av. Fick dock skippa fenorna för när det var dax för dem hade det hunnit bli knökfullt i bassängen och jag ville fortsätta behålla gruppsämjan.. Man får nämligen inte vara oflexibel när man simmar under rusningstid på E-badet om man inte vill få ovänner för livet. Ja annars också förresten. Gruppdynamik och gruppsämja är viktiga grejer och samsas på simbana är nog det mest perfekta stället för att lära sig sånt på. 😄

Men jag undrar ändå om det allra bästa i dag ändå inte var besöket hos Guru-Danne. Den mannen alltså. Jag vet på riktigt ingen som är så kunnig, sympatisk, professionell, inkännande och galet inspirerande på en och samma gång som han är. Det är omöjligt att sammanfatta allt han hjälpt mig med genom åren men en sak är säker, det är väldigt mycket och jag är honom evigt tacksam. ❤️🙏🏻

Samma i dag. Pusselbit efter pusselbit föll på plats och jäklar vad det kommer att bli bra! 💪🏻 Det som står på tavlan är det nog bara han och jag som förstår men det räcker ju.

Kram från Ingmarie