BOSQUE BURQUE RUN-race

Det var kanske inte helt smart att signa upp för ett race knappt 10 dagar efter jag kommit hit med tanke på höghöjden men samtidigt så tänkte jag att det är en bra början, bra träning och förhoppningsvis även roligt.

Jag vet verkligen inte varför men jag hade mardrömmar innan! Drömde att jag missade starten, inte hade någon nummerlapp, att bilen strejkade på vägen dit och att magen skulle balla ur.

Inget av det där hände. Tack och lov!
Bilen rullade dit fint, jag var i god tid och hade både nummerlapp och skor med mig. Roligt hade jag också!  (Och magern höll sig lugn.)

Det fanns både 10 och 5 km att välja mellan  och jag valde det senare. Man kan bli rackarns trött av ett 5-km lopp oavsett på vilka höjdmeter det sker men på höghöjd blir man det garanterat om man tar i lite. Åtminstone har det stämt till 100% för mig.

Som så ofta på dessa lopp är det en fascinerande blandning av elitlöpare, mittemellanlöpare och intesåbråttom-löpare.
Vädret kunde inte ha varit bättre, 20 grader och strålande sol, och starten var bara lite försenad. (Vi var tvungna att vänta in att alla 10 km löpare skulle ha ta sig förbi och den där sista gruppen hade som sagt var inte så bråttom…)

Jag tog det lugnt i början tyckte jag men ändå gick den första milen mycket fortare än jag tänkt. Vid 1,5 mile kom vi till Rio Grande och asfalten byttes mot stundvis mycket djup sand eller ännu djupare sand. Där någonstans dog mina ben och lungorna höll på explodera. Den sista milen kändes det som jag knappt hade styrfart men på något vis kom jag i mål.

Jag kom t o m först i min AG ! Och 10a totalt. Det trodde jag faktiskt inte så jag är jättetacksam! Jag gillar verkligen det med USA att här är Masters högt värderade!

När mjölksyran väl försvunnit och lungorna slutat pipa så kände jag mig riktigt pigg så det blev lite styrka på Riverpoint-gymet också innan jag inhandlade en stor lunch-portion på Wholefoods  (f.ö en av mina absoluta favvo-mataffärer alla kategorier!) som jag mumsade i mig i solen.

Körde även lite poolrun innan den andra belöningen. Jag älskar denna jaccuzin! Ibland är man helt solo, ibland sitter man tyst med andra och ibland börjar man prata med någon om allt möjligt. Att amerikanare skulle vara ytliga är inget jag kan hålla med om. Tvärtom!

Kram från Ingmarie

Cibola

Jag ljuger verkligen inte när jag säger att det finns triljoner trails att upptäcka här i närheten. Hela Cibola National Forest är som ett stort gottebord för alla som gillar att vara ute i naturen och det finns verkligen något för alla.

Platt, kort. långt, enkelt, svårt, kuperat eller mittemellan. Det är bara att välja!

Min runda var nog någon slags mittemellan. Eftersom jag började och slutade på samma ställe så fattar jag att det var lika mycket upp som ner men +400 höjdmeter (enl Garmin) på 1800-1900 m ö h känns i både ben och hjärta.

Med min fart här just nu kommer jag inte jättelångt men allt är som bekant relativt. När jag tjitt-tjattade lite med en MTBare för att fråga vart en stig ledde och även fick berätta vart jag börjat blev han väldans impad. Han sa det kanske för att vara snäll men jag är så löjlig att jag blev lite stolt. Haha!

Det blev i alla fall en väldigt fin runda med makalös utsikt!

Det var onekligen himla skönt att bassängen var platt. Har jag förresten sagt att jag älskar denna simbassängen?

Efter att ha hängt med min kompis Susan och tjitt-tjattat ännu mer hade det hunnit bli mörkt och fullmånen bjöd verkligen på storslagenhet!

Mot Sandia-berget

 

Mot staden

Kram från Ingmarie

 

Coyote-möte, reunion och skapande

Det är inte ofta det händer att man får se en Coyote så när det gör det känns det extra häftigt och exklusivt! De är inte ovanliga men de är ganska skygga och smälter väl in i naturen så de är inte alltid helt enkla att se. De är inte farliga men man ska ha stor respekt för dessa vilda djur och absolut inte gå nära dem. Åtminstone här i Albuquerque vill man bevara dem och låter dem vara så länge de inte är någon fara för människor.
Jag tycker de är jättefina!

Löpturen var också jättefin och man kan väl säga som så här; det är väldigt mycket enklare att springa nerför än uppför! Ja det är det väl i och för sig alltid men här på höghöjd märks det extra tydligt. Det kan skilja upp mot 2 min/km upp mot ner!  Varje pass på stigarna vid berget ger många höjdmeter så det vore ju märkligt om jag inte skulle bli starkare!

Lätt att se var det är upp resp. nerför. Haha!

Som du kanske vet sen innan är jag en Bagel-fantast av största mått men det lustiga är att det är bara när jag är i detta landet. I Sverige vill jag inte ha dem. Förklara det om du kan! Bland de bästa  hittar man på Einsteins Bagels och där kan man även hitta ruskigt gott kaffe. USA är väl annars känt för ganska blaskigt sådant men det finns tack och lov en hel del undantag!

Köpte ett helt dussin olika varianter men alla var faktiskt inte till mig.

Kanske var det det där som gjorde att simningen gick så bra (i dag också) men mest tror jag det var solen och mitt fina sällskap av Erin. Underbart att få träffas igen! Vi höll på att inte komma upp från The Hot tub efteråt för vi hade så mycket att prata om.

Det är lätt att skapa både inspiration och motivation här. Jag är ju av den åsikten att det är inget som kommer av sig själv utan måste just skapas och hur det görs får man komma på själv. För mig funkar det oftast att bara börja oavsett vad det gäller. Även målandet. Jag hade med mig en hel del målargrejer men har även inhandlat lite nytt. (Kommer garanterat att behöva en större väska hem…Tur jag får ha med mig två!)

Vi får se vad/om det blir något av det jag startade i dag men oavsett så älskar jag dessa stunder då jag får skapa och göra precis som jag vill utan krav på att det ska “bli” något.

Kram från Ingmarie

Framme!

Som sagt var. Åka business-klass är ju inte ens en sport! Man behöver varken stå i kö, trängas eller “knycklas ihop”.
Allt är precis tvärtom! Dessutom blir man bjuden på bubbel, 3-rätters och 2-rätters, obegränsat med snacks,  kakor, lyx-choklad och all sorts dricka både med och utan promille.

Denna knappen gillade jag!

 

Lyxigt och skönt att kunna sträcka ut sig till 100%!

Tro nu inte att jag/vi har guldbyxor och alltid åker i finklassen. Detta är bonusbiljetter och jag tackar så mycket för det! Resan är (extra) lång så just den 9-timmars resan kändes väldigt bra att slippa “lida” på. (Jodå, jag vet att detta är ett stort privilegium och en ynnest men jag tror du fattar vad jag menar.)

Chicago var som vanligt.
Rörigt och med mycket väntan på shuttle-bussen till hotellet. 40 minuter för att vara mer exakt! Turligt nog var där en trevlig flyg-kapten som jag kunde babbla med under tiden.
Hotellet var ok men märkligt nog sov jag kasst. Jag brukar nämligen sova som om jag vore medvetslös första natten när jag kommer hit och sen ha jetlag-problem några dagar. (På andra hållet kan det ta veckor innan jag känner mig normal!) Hoppas detta betyder att jag kommer sova extra bra i natt!

Hotellfrukosten var i mångt och mycket som den brukar här. Färgglada flingor, x antal olika sylter, vitt degigt bröd, omelett och flottiga korvar men de hade även gröt! Jag svimmade nästan! Dock ingen växtmjölk så det blev lite torrt.. haha

Kom till flygplatsen i god tid och som alltid är det en smula stressande innan man är innanför spärrarna. Nu för tiden ska man ju även göra det  mesta själv och jag tror banne mig aldrig att det blir rätt direkt! Stackarn som var bakom mig kom för sent för att checka in sina väskor. Undra just hur det gick…
Att få se denna skylten gjorde mig i alla fall lycklig ända in i minsta lilla cell.

Och nu är jag här! Det var och är som att komma hem. Jag behövde inte ens Gps:en från flygplatsen och hit trots att det är 5 år sedan sist jag bodde här hos mina fina och gästvänliga vänner.

Denna (köks)utsikt kommer jag troligtvis aldrig att tröttna på. Hur skulle jag kunna det liksom?

Egentligen hade jag inte tänkt att träna alls i dag (!) men det sket sig om jag säger så… Kom väl in i en andra andning.

Varje gång jag varit här så har jag valt S&W trots att det är dyrt men det är också grymt bra och det finns 5 stycken här att välja mellan. Del Norte är det jag varit mest på och kanske är jag den som kört flest vattenlöpnings-timmar av alla här?

Nu ska jag snart sova och det vore väl sjuttsingen om jag inte gör det bra i den här?

Kram från Ingmarie

Mot nya äventyr

Kanske du gissade hur min sista dag i Åhus skulle tillbringas, kanske inte, men bra blev det i alla fall och det är jag väldigt glad för!

Det blev intervaller som jag körde på elljusspåret. Dels för att jag gillar det men dels också för att skjutfältet är stängt och för att de fina skogsvägarna är förstörda av de där skogsmaskinerna. Kroppen var helt med på noterna och det gick t o m snabbare än förra gången jag körde de där 3 x 5-3-1 minuterna.

Gött!

Nästa intervallpass lär inte bli så lätt för den kommer (förhoppningsvis) ske på höghöjd och det är aldrig enkelt hur bra form jag än har varit i.

Jag hade även gott om tid för ett sista bad från bryggan. Det här är något jag kommer sakna oerhört mycket men i Helsingborg finns det ännu mer möjligheter så det kommer bli riktigt bra nästa vinter!

I ““The Land Of Enchantment”  dit jag nu är på väg är det dåligt med kallbad men det finns. Det intressanta är att varje gång jag är där så minskar suget och jag tror det är så enkelt att det är för att solen är där!

Första stoppet är Köpenhamn och tror det eller ej men det flöt på riktigt bra hit med Skånetrafiken!

Jag vet verkligen inte riktigt hur det här känns för det är en enorm blandning av förväntan, nyfikenhet, saknad, sorg, glädje och obeskrivbar tacksamhet. Men alltså jag längtar nästan ihjäl mig till torsdag när jag är framme (låååång resa) på “min plats” dit jag längtar varje dag men även tills vi fått ordning på det nya boendet i Helsingborg. Sen ska jag visst välja jobb också…
Anders får sköta det praktiska med flytten (vi har flyttgubbar som gör allt jobbet men någon måste ju styra dem…) och jag får släppa kontrollbehovet. Nyttigt för oss båda! I april kommer han över och det är ännu en grej jag längtar efter.

Tack Åhus för denna tiden! Det har varit en väldigt fin tid men nu börjar en massa nya kapitel i våra liv.

Kram från Ingmarie

Sista veckan

Om en vecka lämnar jag Åhus. Om det blir för alltid får framtiden utvisa men jag vet i alla fall att det blir på obestämd tid.

Flyttlasset går förvisso inte förrän i mars men jag ska till andra sidan Atlanten och är inte ens här då. Det blir en utmaning för både mig och Anders för jag måste släppa kontrollen och Anders måste vara den som styr flyttgubbarna. Men det går säkert bra och jag försöker intala mig att det är nyttigt för oss båda…

Är grejerna bara på plats och besiktningen av vår nuvarande lya avklarad så är det lugnt. Flyttlådorna lär inte försvinna så de kan packas upp i lugn och ro när jag väl är hemma igen. Anders ska nämligen också komma till det stora landet så ingen kommer göra jobbet för mig/oss och det är bara bra för hur najs det än skulle vara att allt var klart så vill jag inte att det första jag behöver göra är att leta efter var det jag behöver finns och/eller möblera om.

Så nu börjar min sista vecka här. Det är med blandade känslor. Å ena sidan finns det ju väldigt mycket fint och bra i Åhus men å andra sidan finns det på det nya stället också plus att allt jag gillar kommer att vara närmare. Det är (nästan) alltid jobbigt att bryta upp, särskilt om man ändå på något vis trivs, men att inte göra det när hjärtat och magkänslan säger annat vore otroligt dumt och taskigt mot mig/oss själva.

Om SMHI inte har helt fel så är det dock inte sista gången det ser ut så här utanför.

Jag får ju lov att säga att jag tycker det var extremt onödigt! Särskilt när det sen började regna också. Mina tänkta korta intervaller fick bytas mot någon slags slir-backintervaller. 20 stycken för att vara mer exakt. På köpet fick jag en extra lång uppvärming för jag hade en förhoppning om att min vanliga “säkra” runda skulle funka men den var oplogad så det sket sig om jag säger så…

På tal om uppvärmningen så såg jag då att de inte “bara” huggit ner en massa träd utan även förstört de fina skogsvägarna med vassa stenar och fula hjulspår. Så tråkigt men det gör också beslutet att flytta ännu starkare.

Springa i slir sliter, i alla fall på mig, men ändå kände jag mig riktigt stark på gymet! kanske tack vare den lilla siestan jag fick till. Det där är fina grejer alltså! Som alltid blev det även lite extra rörlighet i form av olika (yoga)övningar.

Med tanke på hur det regnat/snöat i dag så hade man ju kunnat tro att jag fått nog av vatten men att bada är en helt annan grej. På något mirakulöst sätt blev det nästan uppehåll när jag kom till bryggan och det var inte heller någon vind! Dessutom var det dimma som jag ä-l-s-k-a-r.

Inget av det i dag har varit för sista gången men i morgon händer det på jobbet och det känns allt lite vemodigt. Återkommer om hur det.

Kram från Ingmarie

Löpningens dag 2024

Jag vet inte riktigt varken var eller hur jag ska börja att försöka berätta om denna dagen. Det har blivit en sån där dag som skapat ett underbart minne för liver.

Det är nog egentligen inte lönt att ens försöka förklara exakt hur det varit för det är svårt och snudd på omöjligt att beskriva all den energi, glädje, kämparanda och kamratskap som den skapat och gett.

Jag och PT- Linda träffades lite innan för att förbereda och fixa det sista.11.30 gav sig hela gänget ut för del ett. Lätt jogg till Stationsparken där det blev teknikträning, drills och lite lätta intervaller innan vi sprang tillbaka igen. T o m solen sken!

Nästa del var Indoor Running och vartenda löpband var upptaget och vi snackar energi så taket nästan lyfte. Jag tror minsann det glödde lite i några av banden. Det kan kanske verka “tråkigt” att kuta på hamsterbanden men jag lovar att det är det inte. Det är 30 minuter party!

På andra sidan av tavlan är “presenten”!

Till sist blev det ett styrkepass som PT-Linda fixat. Jag tror och hoppas alla kommer minnas oss i minst en vecka pga ömma muskler. Hehe.

 

Vår snälla platschef hade fixat med förfriskningar som vi bjöd på i pauserna och att det var uppskattat vet vi för det fanns inte en smula kvar när vi var klara.
Jag är så sjukt impad av alla som var med för vilket gäng alltså!
Tack tack tack alla!

På vägen hem passade jag på att stanna vid Sjöaltesjön för att verkligen fira denna dag. Om jag inte helt missminner mig så var det mer sommar och varmt förra gången jag var i den. I dag var det blåsigt, kallt och alldeles, alldeles ljuvligt.

Jag tror jag kommer sova extra gott i natt.

Har du firat Löpningens Dag?

Kram från Ingmarie

Fredags-fysmys på riktigt

Så här gör man det;

* Åtta varv à 700 meter trappintervaller på Galgberget. I regn. Ett garanterat rejält bendödar-pass😅

* Fika med finaste kusinerna på ett nyupptäckt ställe några kilometer utanför Halmstad. Missa inte xxx när du är här. Makalöst mysigt, gott och trevligt!

* Crosstraining på favvogymet. Lika galet skoj, svettigt, utmanande och crazy som alltid. 🥳🤩🎉

* Familjemys med massor av mat så magen blev proppfull och skrattmusklerna trötta.

Kram från Ingmarie

Är det åldern????

Ja inte vet jag vad som hände men plötsligt har benen blivit lite raska igen. Det var längesedan intervallerna gick så här “fort” (ja allt är ju såklart relativt) som i dag och ffa att de kändes så bra! Det liksom spritte i de och trots att de blev tröttare och tröttare, intervaller har ju den effekten, så fanns det tryck kvar.

3 x 5+3+1 min. med 1 minuts vila rakt igenom. Plus upp och nedjogg som vanligt förstås.

Men inte bara det! På gymet förvandlades jag till en människofärgad Hulken och lassade på och lassade på och lassade på. Jag hoppade, drog, lyfte och puttade så svetten rann och det var som om jag inte kunde bli trött. Det kommer säkert att straffa sig i morgon men det är då det. Att vara odödlig en hel dag är värd att vara halvdöd nästa dag för. Eller kanske flera dagar…

Sånt här ska såklart firas. Förutom med god mat så på mitt favvo-firarställe så som jag gillar att fira du vet…

Är det bara hälften så här bra som i dag att vara 58 så kommer det bli ett toppenår!

Kram från Ingmarie

Grattis till mig!

58 år!

Det känns som jag skrev lite om i går väldigt märkligt. Härligt men också lite läskigt. När man är 58 ska man väl liksom veta vad man vill med sitt liv, slagit lite rot och  ha lugnat ner sig en smula? Eller så är det tvärtom. Det är nu man verkligen kan balla ur, göra knasiga grejer och leva loppan för vem bryr sig egentligen?
Det jag lärt mig är att människor verkar tro att alla är intresserade av vad man själv gör men jag tror det är mest önsketänkande.
De flesta har fullt upp med sig själva och de som är närmast i ens liv och struntar fullständigt i vad andra gör. Eller vad tror du?

Min födelsedag har varit väldigt fin och (nästan) precis som jag ville ha den. Jag skriver nästan för helst hade jag velat ha sol och vindstilla men det har mest regnat och nu blåser det friskt. Igen. Visst har denna vintern hittills varit väldigt vild?

Det var åtminstone uppehåll i förmiddags så jag fick både springa och bada regnfritt. Stor kontrast mot i går både på land och i havet men lik väl otroligt härligt! Så länge det är is- och snöfritt står jag ut med det mesta vädermässigt.

Fredag betyder simtid med klubben och nu när jag äntligen kunde så passade jag såklart på!

Det har inte blivit en enda aktivitet med 58 i den men jag satsar på att klara av det när jag (förhoppningsvis) blir 60. Inbillar mig att det är enklare.

Framförallt satsar jag på att göra mitt 58e år riktigt roligt, utmanande, lärorikt, svettigt och spännande men också lugnt, vardagligt och öote lagom tråkigt. För det är så livet är och det är väl så det ska vara. Utan tråkigt kan man inte ha roligt, utan vardag kan man ine ha fest och utan lugn kan man inte ha fart.

Gillar du att fylla år?

Kram från Ingmarie