Moab dag 1

Första löpturen och första simpasset har gjorts på detta ställe som är precis så som jag trodde men ändå inte.
Jag hade bl.a trott att det fanns mer trails i närheten av själva byn men precis som i t ex Sedona så behöver man oftast köra en (bra) bit för att komma till dem.
Jag trodde inte heller att själva Moab skulle vara så vansinnigt gulligt! Vi var inne en sväng på Turistinfon och det var utan tvekan en av de bästa vi någonsin besökt. Hon som svarade på alla våra frågor var både trevlig och superkunnig. Äntligen någon som inte tittade på mig som om jag vore ett UFO när jag frågade om löpstigar och badplatser. haha

Det finns verkligen oändligt mycket att välja mellan och det finns inte en chans i världen att hinna med allt även om vi hade haft ett år på oss.
Till slut valde vi att börja med Pritchett Canyon Trail. Vi kan väl säga som så här att det gick inte snabbt. Det var djup sand och miljarder stenar blandat med platta stenklippor och perfekt packad sand. upp och ner och hit och dit. Bergen, solen, tystnaden, växterna, fåglarna och färgerna övervägde dock allt. Det var precis så vackert som jag inbillat mig.

När det blev en slags Dead End med ännu mer sten vände jag och när jag var tillbaka till Anders och bilen så stod han och pratade med några MTB:are. De tipsade om några trails bara en kort bit upp på grusvägen så jag fortsatte medan Anders tog bilen till nästa parkering.

Där fanns ett nytt trailsystem och jag häll banne mig på att dö lyckodöden igen för det där var min typ av trails!

Numera, efter att ha pratat med en riktig trail-runner, vet jag att de flesta trailsen här tydligen är ganska utmanande och jag vet också att “trail” inte automatiskt betyder löp- eller MTB trails utan det kan lika väl vara för 4-hjulsdrivna monster och motorcyklar.
Hur man kan vilja köra runt med något sånt är dock en gåta för mig men det är sjukt poppis här.

Klockan hann bli långt efter lunch innan vi var tillbaka “hemma” igen. Extremt skitiga för det dammar rejält här. Men jag älskar det!

Hotell-poolen är också invigd. Den är väldigt kort så det blev en himla massa längder för att få ihop några hundra meter. Blev nästan snurrig i skallen.

Nu ska vi “bara” välja hur morgondagen ska bli. Snacka om lyxproblem.

Kram från Ingmarie

 

Roadtrip dag 2

Vi lämnade Chinle så fort vi kunde för dels väntade en lång dag och dels var rummet vi bodde i bland det kallaste vi sovit i. Värmefläkten funkade förvisso fint men  så fort den tyckte det var varmt nog stängdes den av för att sen sättas på igen när temperaturen sjunkit. Till saken hör att det inte var den tystaste modellen utan varje gång den sattes på lät det som en mindre traktor utan ljuddämpare.
Vi stängde därför av den för att kunna sova och alltså blev rummet isande kallt.
Med tanke på hur de andra små husen såg ut så tror vi att de hade gett oss det sämsta och äldsta av dem alla.  Gissa om de får bra eller dåliga recensioner?

Vi tog vägen mot och genom Kayenta.  Landskapet är otroligt varierande och  vackert men det som är tråkigt är att se vilken misär Indianerna (fortfarande) lever i och hur vansinnigt mycket skräp det är överallt. Och bildäck! Vi funderar fortfarande på hur det kan vara så många och varför man använder dem till allt från att hänga på grindar och lägga på hustak till att inhägna en tomt eller bara stapla dem på hög.

Strax efter Kayenta kommer man in i Utah och till  Monument Valley. Det är tydligen ett av de mest fotograferade ställena i världen och vi förstår varför. Landskapet är bedövande vackert och de majestätiska stenformationerna är snudd på osannolika. Området är enormt stort och man kan köra en 17-mile loop (ca 30 km) på rough roads men vi hade redan innan bestämt att det räckte mer än väl att se allt på lite avstånd. Vi hade även en plan på en annan 17-mile loop.

En annan grej detta stället är känt för är att det är där Forrest Gump sprang. Om du inte har sett den filmen så är det hög tid!
Naturligtvis gjorde jag det också.

Min “riktiga” springtur blev dock långt senare och på ett helt annat ställe där det inte ens fanns en tanke på asfalt. Men först åkte vi igenom urgulliga Mexican Hat som fått sitt namn av denna coola formation.

Precis utanför Mexican Hat ligger Goosenecks State Park.. Det är en pytteliten park men så väl värt ett besök. På kanten av en djup canyon kan man se hur San Juan river snirklar sig fram långt där nere. Galet häftigt!

Ytterligare en bit därifrån ligger Valley of the Gods. Detta området är stort och vi började med att åka hela vägen upp mot toppen av berget som kantar dalen för att kunna se allt. Det var brant som attan på en serpentin-grusväg som emellanåt kändes som den var på väg ut över kanten. Men utsikten alltså.
Olallaaa!
När vi vände bestämde jag att nu ville jag inte vänta mer på att kuta så jag började med en nedförsbacke som heter duga! Jag var nästan snabbare än Anders ner. Nästan.

Sen fortsatte jag in i själva Valley of the Gods så nu kan jag säga att jag kutat i både den och i Garden of the Gods.
Det var denna 17-mile loop vi hade siktat in oss på och även om vägen emellanåt var minst sagt rough och bilen var så skitig efteråt att man knappt såg att den var vit så ångrar vi inte en sekund att vi tog den. Jag sprang alltså inte hela loopen. Någon måtta får det ju vara för stackars Anders att behöva vänta på mig…

Detta är ett av de häftigaste ställen vi varit på och inga foto i världen kan återskapa dess storhet. Flera av formationerna har namn. Det ena gulligare än det andra eller vad sägs om Lady in the bathtub, Rooster butte och Setting hen butte.

Det är verkligen inte kallt utan ibland är A lite väl ljusskygg…

Sista biten bjöd på ännu mer hisnande vyer och vi kan konstatera att vi sett och upplevt prärier, berg, skogar, vatten, klippor, rancher, nylagda vägar och urgamla vägar, fallfärdiga ruckel och gigantiska hus, hästar, kor, får, hundar, rovfåglar och mängder av backar, raksträckor och kringelikrokar.
Inte konstigt vi känner oss lite yra i bollen. haha!

Tio timmar efter att vi startade vår tur är vi nu äntligen framme i Moab.. Hit har jag velat i över 10 år så gissa om jag längtar efter att få upptäcka allt som här finns!

Kram från Ingmarie

 

 

 

När verkligheten överträffar sig själv

Har du någonsin varit med om en upplevelse som är så stor att du känner att det nästan inte kan bli mer vackert eller hisnande?

Jag har fått göra det magiska flera gånger och fastän jag varje gång verkligen trott att just  “det här” måste vara det häftigaste ever så har det hänt om och om igen.
Senast i dag.
Livet alltså. Så himla häftigt det är!

Vi kom iväg i hyfsad tid från Albuquerque efter att jag hade kört ett yoga- och vattenlöpningspass.
De första ca 20 milen till Gallup har vi kört innan men det var tydligen så längesedan att vi glömt hur cool vägen trots allt är. Den kan tyckas platt och kal men de röda bergen, de oändligt långa tågen, de enorma lastbilarna och husbilarna, husen ute i ingenstans och skolbussarna som släpper av ungarna på en väg där man får köra i hundra knyck (!) gör att det aldrig blir tråkigt.

Vi åt medhavd mat från Wholefoods på ett av alla roadstops. Det finns mat att köpa där men om jag är snäll så kan jag väl säga att det inte riktigt är vad jag vill stoppa i munnen… Inte Anders heller.

Däremot köpte jag kaffe och som allt i detta landet är det stort även när det är small.

När man nästan precis passerat gränsen till Arizona så kommer man till Windowrock där det välkända monumentet Tribal Park & Veterans Memorial finns.
This small park established sometime around 1936, features the graceful red sandstone arch for which the capital is named Tségháhoodzání (Window Rock). 

In 1936, the Navajo Nation headquarters and other government offices were built in close proximity to this arch, due to its history and cultural significance, paricularly with the Waterway Ceremony. In Navajo culture and history, there was once a water pond right below the arch opening on the ground, a Navajo medicine man would collect this water to use in the Waterway Ceremony. This location was one of four sacred water ponds. Although today, you likely won’t witness a ceremonial water collection while visiting. But nonetheless, the area should be respected and there is no climbing allowed onto the Window Rock arch or its surrounding sandstone formations.

A Veteran’s Memorial was established in 1995, this is also at the base of Window Rock to honor the many Navajos who served in the U.S. military. Many Navajo soldiers are recognized in the annals of history for their role as Code Talkers, whereby they used the native Diné language to create a code that was never broken by the enemy. Historians credit the Navajo Code Talkers for helping to win World War II.

Är du i närheten så åk dit!

90 minuter senare var vi vid dagens slutstation Chinle..  Trodde och tänkte vi i alla fall. Vi skulle åka in en liten bit i Canyon de Chelly eftersom vi fått det rekommenderat. Inte hade vi fattat att detta var bland det mäktigaste, coolaste och vackraste vi någonsin sett. Inga bilder i världen kan beskriva dessa hisnande vyer, färger och utsikter! Som Grand Canyon och Körsbärsdalen i en unik kombination men också ändå helt olika.  Långt ner i  dalarna rann floden kantat av träden, hästar och kor betade och det var så stilla att jag ibland trodde allt bara var ett foto och en illusion. Jag fick en så stor lyckokänsla att tårarna rann.
Jösses alltså.

 

Vi avslutade denna magiska 3-timmars tur med att äta vår kvällsmat med denna vyn.

Min hjärna och mitt hjärta är överfulla av lycka och tacksamhet. I natt sover vi i Arizona. I morgon blir det en annan stat och en plats jag velat till i minst 10 år.

Kram från Ingmarie

Ibland blir det annorlunda

Jag hade tänkt göra mitt sista långpass innan Cedro i dag och tidsmässigt blev det bra men det blev inte riktigt så många kilometer som jag hade velat.
Trailsen bort till Sandia peak Tramway är några av mina “vanliga” och även om de ibland är lite mekkiga att ta sig fram på så är 95% springbart.

Vid Tramen väntade Anders och tanken var att jag skulle förlänga med Tramway trail (8km ToR) och Anders skulle haka på en bit. Jag visste den skulle vara kuperad men inte hur underlaget skulle vara.
Början var brant uppför men sen blev det ganska ok och jag sprang på. Eller jag tog mig framåt i alla fall. Det var en hel del stenar att parera och mycket rullgrus vilket är livsfarligt (för mig) när det går nedför.  Värre än bananskal!

Inzoomad Anders

Efter ett par kilometer blev det mer och mer gång och till slut kände jag att det var ganska både “värdelöst” och risky. Stuka/bryta någon kroppsdel är inget som någonsin står på min önskelista och absolut inte här och nu!

Så jag vände. Tog mig tillbaka till starten och upp igen för att möta Anders. Fråga mig inte om minen för jag vet inte vad den betyder. Haha

För att få åtminstone några kilometer till sprang jag även ner till stora vägen där Anders plockade upp mig och hamnade därför även på ett bilkamerafoto.

Det blev några timmar och lika många höjdmeter som loppet trots att det var kortare så det var bra!

Bra var också kiropraktorbesöket och Athletic yoga passet.

Ölen vi köpte i lördags var förresten också bra och ruskigt god.

I morgon är det take off norrut. Hoppas du hänger med!

Kram från Ingmarie

Planering pågår

Google-maps i all ära men visst är det något särskilt med “riktiga” kartor ändå?

Vi planerar för fullt för äventyret som ska börja på tisdag. Ett äventyr som jag velat göra i många, många år så gissa om jag längtar?

Dagen har annars varit ganska chill. Anders gick en runda i bergen och jag sprang.

Man skulle kunna tro att vi aldrig gör något samtidigt eller tillsammans för medan Anders gymade lite senare så simmade jag.

Vi gör såklart en väldig massa saker tillsammans men också egna grejer helt enkelt för vi har en del olika intressen, olika behov, olika fysik och behov av egentid. Funkar för oss!

Kram från Ingmarie

Chocholate & Coffee

Just nu sitter vi i soffan med benen i högläge, några bagels med ett berg av groddar, hummus och annat gott. Man skulle verkligen kunna tro att vi inte fått mat på hela dagen men så är det i-n-t-e. Det är egentligen tvärtom.

Vi har dels frossat i oss, efter en gigantisk frukost, varsin jättelunch på Wholefoods. Dyrt som skam men jösses så värt det!

Sen har vi varit på årets Southwest Chocolate & Coffee fest på Expo New Mexico. Själva festivalen är gigantisk med 200 utställare både ute och inne, olika scener med demos och tävlingar plus oräkneliga smakprover. Själva Expo NM är x antal gånger större med allt från Horse-racing till Fleamarkets och där är alltid en massa olika aktiviteter. Jag har varit där flera gånger och aldrig blivit besviken även om det (också) är snordyrt. Bara parkera bilen kostar $10 och inträdet $15/skalle. Sen vill man ju antagligen köpa något också. I princip är jag emot inträde till ställe där det handlar om att man ska köpa. Väldigt osmart faktiskt för om det hade varit gratis hade jag garanterat köpt mer. Jag hade dock ett “gratis” inträde efter det där jobbiga loppet.

Vi åt och drack så mycket att jag trodde magen skulle spricka. Kaffe, rostade nötter av olika slag, ännu mer kaffe, Cbd-olja, choklad, choklad, choklad, lite mer kaffe och cookies.
Det finns verkligen sjukt mycket kaffe- och chokladsorter! Där fanns även massor av olika NM- delikatesser, te, hudvårdsprodukter, vin, öl, krimskrams, muggar och köksprodukter.
Galet skoj men efter ett par timmar var vi heeeelt slut och väldigt nöjda både med besöket och våra inköp.

Det är inte mjölkchoklad utan ÖL! Plus Chokladmandel, några organic soaps och mjölkchoklad.

Nu antar jag att du inte tror att vi bara ätit och druckit oss igenom denna dagen.
Det stämmer inte heller.
Vi har faktiskt tränat också.

Började med löpning nere vid floden. Intervaller för mig och ett första distanspass denna gången för Anders.
Det har blåst friskt här i dag och i motvinden dog jag nästan. I medvinden kände jag mig som Bolt. haha

3 x 10 min med 2 min vila + hopp&skutt.

På tal om hopp. Det gick si så där med att synka våra hopp.

Jag har dessutom kört ett pass på gymet (mest ben) och vattenlöpt.

Nu blir det inte mycket mer aktiviteter i dag för någon av oss. Ska ladda för morgondagen.

Kram från Ingmarie

Startar upp Anders

Tiguan-bilen var hur bra som helst men vi har bytt upp oss ännu ett snäpp.
Gratis!
Hur?
Tja är man trevlig så är man. haha

Fast inte bara. Vi kom på, i dag, att det inte fanns varken varningstriangel eller bagage-insynskydd så jag ringde till uthyraren.
Nemas problemas. Vi kunde åka till flygplatsen direkt och byta bil. Wow liksom!
Det var i och för sig ett “problem” för det var i rusningstrafik och eftersom Albuquerque är en miljonstad så hjälper det inte med fem + filer för att det ska rulla på.
Vi kom i alla fall dit och det gick förvånansvärt smidigt för att vara USA så nu har vi en grym BMW i stället. Kanske skitlöjligt men det känns kul för vi har aldrig varken haft eller kört en sån och det är ett himla drag i den.
Varningstriangel är har vi lärt oss nu inget man måste ha i bilen. En del vet inte ens vad det är…

Vi har byggt ett litet mini-skrivbord med stolar också. Inte till oss dock om nu någon trodde det. 100 000 bitar och sämre beskrivning än IKEA men vi lyckades!

Jag har även tränat på gymet inkl lite extra yoga och vattenlöpt. Bra alltihopa!

Anders har traskat i bergen och upplevt höghöjdsflåset än en gång.

Och just det. Vi har slappat i solstolarna också. Kan ju inte köra helt slut på Anders redan första dagen här. Vi har massor av skoj framför oss!

Kram från Ingmarie

He´s here!

I dag kom han hit! Efter lika lång resa som jag hade. Förutom det vanliga kaoset i Chicago så hade allt flutit på bra. Nu är  hann “bara” jetlagad. Jag lämnade tillbaka min lilla “billiga” bil och har bytt upp mig/oss och det roliga är att det blev samma typ som vi har hemma men med lite extra lull-lulll. Den stod dessutom på samma parkeringsnummer som vi numera har hemma.
Hur stor sannolikhet är det liksom?

Anders hade lite väl mycket kläder på sig. haha

Vi har mest chillat men eftersom jag vill Anders ska hålla sig vaken så drog jag med honom till gymet. Han styrketränade medan jag simmade. Fanns liksom inte en chans att jag ville vara inne i det här vädret!

Har hunnit med en springtur också. Fanns absolut ingenting att klaga på där!

Här är förresten huset jag/vi bor i sett från bergen. Jag älskar det och är så himla tacksam att jag får vara här.

Kram från Ingmarie

Hoppla!

Hittills har mina “långpass” varit runt 2 timmar och jag har varit ganska mör efteråt. Även när jag tagit det lugnt dagen innan. Backarna och höghöjden har helt enkelt tagit en hel del energi.

Just därför hade jag inga höga förväntningar i dag, gårdagen var ju trots allt ganska tuff, och hade inte tänkt kuta mer än 90-120 min och då väldigt lugnt. Solen sken och första kilometern var som att springa i djup lera med blyskor.
Men jag stretade på och i första nedförsbacken kändes det plötsligt ovanligt lätt och sen bara fortsatte det!
Backarna var förstås jobbiga men den enda gången jag gick var när det var omöjligt att springa pga stenar/rullgrus eller när jag passade på att dricka och ta en tugga från en bar jag hade med mig. Jag pausade dock inte klockan för jag ville se hur lång tid det verkligen tar. 22 grader i skuggan och inte ett moln på himlen. Maximal lycka för mig!

Efter 2 timmar bestämde jag mig för att sikta på 2,5. Fick förlänga och förlänga (kändes det som) men jag prickade det perfekt! Så himla glad att det kändes så bra!

På köpet fick jag 500 höjdmeter men jag fattar inte riktigt hur Garmin funkar för visst borde jag ha lika mycket ner som upp när jag börjar och slutar på samma ställe?

Känns bra att ha klarat detta inför Cedro loppet!

Bassängen var poppis i dag men jag fick ändå till ett bra pass i egen bana.

I morgon ska det både bli extra varmt och extra roligt!

Kram från Ingmarie

Vadvardetjagsa

Jag börjar bli mer och mer skeptisk till det där med att lyssna på kroppen. Däremot tror jag man ska vara väldigt lyhörd för vad magkänslan säger.
När jag värmde upp inför intervallerna i förmiddags kändes kroppen liksom “märklig”. Var nästan lite yrslig. Jag mådde inte dåligt men det var liksom trögt och “skumt”.  Ingen aning om varför men det kunde ju åtminstone inte bero på att jag blev överhettad i går och led av vätskebrist. Haha!

Jag kände ändå att jag ville prova så jag började. Första 2-minutaren kändes jättelätt. Andra, tredje, sjätte också. Jag kollade på klockan för jag tänkte att det är nog bara för att jag maskar men icke. Det gick “fort” även om jag vet att man inte helt kan lita på klockan i realtid. Jag ville inte tro på det förrän jag verkligen såg det på appen.
Jag fortsatte och de tänkta 12 blev 14 x 2 min. och jag hade ganska enkelt klarat minst 4 till men något i mig (magkänslan?) sa att det var bäst att stoppa där så jag nöjde mig med nedjogg och hopp&skutt-övningar. Ibland är jag klok som en bok.

När jag kollade appen lite senare så såg jag att jag faktiskt hade sprungit fortare än innan fastän det kändes så lätt!
Solen alltså, den är min energiboostare! Växternas också för nu börjar det bli riktigt grönt! Jag sa (skrev) ju att det där blajvädret i går inte skulle bli långvarigt. 20 grader i skuggan är triljoners miljarder gånger bättre än + 2, hagel och snöblandat jox.

T o m yogaintervallerna kändes ovanligt lätta men jag tror det flitiga användadet av detta gummibandet kommer göra sig påmint i morgon.

Bergen bjöd sen på denna vy i kväll. Trots att jag sett det oräkneliga gånger så har jag inte tröttnat och jag kommer högst troligt aldrig att göra det heller.

Kram från Ingmarie