Brotorp swimrun 2020

Egentligen kan jag ofta känna att jag har ”tävlat klart”. Jag har liksom inte samma ”längtan” för att rejsa  som jag haft förr. Kanske för att jag gjort det så vansinnigt många gånger? Jag kanske helt enkelt är “mätt”? Men det finns ändå några lopp jag ogärna missar och Brotorp swimrun är definitivt ett av dem.

Varför? Det är familjärt, mysigt, trevligt, vackert, lättsamt, supernära och en ”enkel” bana på så viss att den inte är teknisk. Däremot är det gott om backar. 🤪

 

Genomgång av banan. Eftersom det är en orienteringsklubb som ordnar så stämplar man vid varje ner- och uppgång ur vattnet. På så vis får man alla mellantider. Kul och bra!

För att undvika trängsel startade den långa 2-varvsbanan (= ca 24 km) en timme tidigare än den korta 1-varvs.

Ingen verkar ha simmat/kutat helt rätt för de flesta fick ca 23 km på sina klockor. 🙂

Träffade många välkända ansikten och jag fick verkligen tänka till så jag inte kramade någon. Det är skitsvårt när man blir så där glad som man kan bli när man träffar människor man gillar!

Första varvet var fruktansvärt! Jag hade andnöd precis hela tiden. Med facit i hand skulle jag inte haft swimrundräkten hur bra den än är, utan kört ”bart”. Jag har nämligen upptäckt att värme + våtdräkt ger den där andnöds-effekten på mig. Jag har ju inga som helst problem med värmen annars men våtdräkt gör på något vis att lungorna och andningsorganen inte kan funka. Det blir som ett (litet) sugrör i luftstrupen och är galet obehagligt ! Faktiskt så obehagligt att jag både funderade på att bryta och ställa in LED.. Då är det illa!  T o m riktigt illa!

Funderingarna förblev dock bara funderingar. Jag var ju inte trött, hade inte ont någonstans och när jag sänkte farten bara lite, lite så blev det bättre. Med andra ord ingen som helst ursäkt till att bryta.🤪

Detta var 4:e gången jag körde och trots ”slitet” blev det min näst bästa tid så jag ska verkligen inte vara missnöjd, men jag hade önskat att känslan varit bättre. Placeringen var dock säkert den sämsta ever för vi var fler än någonsin som körde. Fast det tycker jag bara är kul för det betyder att fler hajjat hur skoj detta är!

Coach Ulf, som påstår att han är dåligt tränad, vann överlägset på en vansinnigt bra tid! (Jag är säker på att han tjuvtränar. 😄😄😄) Min LED- teamy Josefin  hade en kalasdag och var supersnabb hon med! Är så glad att de där två finingarna har hittar varandra och att jag får vara deras vän. 🙏🏻

Vi var många från Team Snabbare och alla gjorde jättebra prestationer! Superskoj!

En del av gänget

Så himla härligt att kunna sitta kvar vid Brotorpsstugan och njuta av vädret, sällskapet och våfflorna! De ingår i startavgiften.😍 (300kr för icke medlemmar och 100 kr för medlemmar. Snacka om billigt!)

Man behövde inte ens duscha för allt torkade på nolltid. (Fast jag har duschat nu. haha)

Och kolla så coola swimrun-bh:ar vi har! Helt oplanerat! 😄 Det bra med den är fickan. Perfekt för ex. gels.

Som alltid superbra arrangerat av Skogsluffarna. De är proffs ut i fingerspetsarna och dessutom alltid obeskrivbart trevliga.

Nu ska det tränas vidare så Josefin slipper släpa på mig  hela vägen den 1/8. 😱

Kram från Ingmarie

 

Spontan-laddning

De flesta som håller på med löpning vet vad Backyard ultra är. Man springer en bana som är 6706 meter och där starten för varje varv sker varje hel timme. Klarar man inte varvet på en timme eller inte står på startlinjen i tid är man ute. Segraren är helt enkelt den som håller på längst.

Nu finns det även några swimrun-backyard och en ”råkade” jag anmäla mig till för bara några dagar sedan.😱

Last one standing (”LOS”)” går på Långholmen i morgon lördag där också  sprintloppet (ett varv) kommer gå av stapeln.Ett varv är 5 km fördelat på 4,5 km löpning och 500 m sim vilket kan verka som en baggis men dels ska man i och ur vattnet 5 ggr och dels är det en rejält kuperad bana om jag förstått det hela rätt.

Jag har absolut inga planer på att bli den som håller på längst. Tvärtom. För mig är detta ett ”enkelt” sätt att få till ett bra långpass med service och sällskap . 🥳 Jag kommer inte ens behöva ha vatten med mig. Allt finns! Hur bra och lyxigt är inte det? 😀🙏🏻

Min laddning inför detta är väl allt utom just en laddning. Bra träning hela veckan och PT-passet i går gav mig träningsvärk t o m i armvecken! Och kul var det som alltid!

Hur många timmar jag stått och gått på jobbet vågar jag inte ens fundera på. Jag vet bara att benen blir väldigt trötta av det. Så trötta att jag inte ens orkar stå sista biten på tuben.🤪

Utesimmet i dag var dock både kort och lugnt. Fick finsällskap av Per som provade sjösim för första, men inte sista, gången. Jättekul!

Nog räcker det för att vara pigg igen i morgon?😄

Root44 Parkrun och annat härligt

Det är kul att kuta Parkrun! Så himla enkelt liksom.  Man kommer bara dit, springer, får sin barcode scannad och efter några timmar kommer ett mail med det fullständiga resultatet inklusive age-graded score. I dag testade jag Root 44 Parkrun som går i/runt en vingård.  Den var en absolut kontrast till förra helgens. Det var 10 gånger så många deltagare, det var “flådigare” och en helt annan typ av bana även om det fanns en mördarbacke. Det är ofta med några riktigt bra atleter eftersom många ju även är här på trainingcamp och Parkrun är verkligen bra träning. Dessutom gratis!

 

Starten var crazy. Folk rusade som tokar, själva startfältet var säkert 40 meter brett, men kanske det bara var bra för då riskerade jag inte dra på och få mjölksyra.

Efter mindre än en kilometer hade jag fått en bra plats och kunde köra på i min fart. Den där mördarbacken var verkligen mördande (många som fick punka där!) men jag älskade den! Sen gick det ju nedför också såklart men jag har lite svårt för att ösa på när jag dels inte riktigt vet vad som väntar och dels att det var en smula ojämnt. Mestadels var det dock fin, hårt packad sand. Grymt bra!

Det är Anders som tagit alla bilderna ovan. Bästa supportern ever! men jag vill såklart helst han ska kuta själv.

Kom 1:a i min åldersklass, 4:a totalt av damerna och 61a totalt av alla nästan 1000 (!!!) startande. Nöjd som attan med det och vi firade med en stor supersmarrig grön drink från marknaden för även här finns en. Jättestor! De finns som sagt var typ överallt varje helg och jag älskar det! mycket bättre än alla stormarknader som så många andra länder envisas med.

Vi var på gymet också och märkligt nog var jag stark som en hel hästflock. Det tar sig! Sen vilade jag dock duktigt. Sånt är jag väldigt bra på. I synnerhet när det är i solen vid havet.

Kram från Ingmarie

 

Kayamandi Parkrun, marknad och (Strand)sand

När jag först läste om Kayamandi Parkrun verkade den gå på något tråkigt industriföretag men sen stod det att den skulle vara ”scenic” och ”This is one to be added to a parkrun tourist list” så var det ju liksom lite tvunget att testa den. 🤪 Att den bestod av 5 km konstanta backar stod det inget om. Inte heller att den första kilometern gick rakt upp typ Hammarbybacken, att den var precis vid en kåkstad eller att det var knöliga vägar. Men så var det. Plus att det var både barn och hundar med. Men vet du, det här var bland det roligaste och härligaste jag kutat! Så mycket glädje, spirit och kämparglöd! Barnen från kåkstaden kom springandes dit med några hundar, andra kom dit med bil eller gåendes från närområdet. Det var en salig blandning av precis allt och alla. 

Foto: Anders Gustafson

The locals var ju vana vid backarna och en del av kidsen sprang fort som fasen! Jag tog det lugnt i starten. Precis som jag brukar.

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Det var en fantastisk bana! Den var nästan som gjord för mig för jag älskar ju långa sega uppförsbackar, vyer och värme. Det gick ju faktiskt lika mycket nerför och jag gillar att rulla på! “Problemet” är när man kutat nerför länge, och sen ska upp igen, då dör liksom benen…

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Foto: Kayamandi Parkrun

 

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Jag hade sällskap av en ung kille länge men sista kilometern blev han för trött. Hjälpte inte hur jag än försökte peppa honom. Helt ärligt vet jag ju inte ens om han fått ordentligt med mat. En del sprang i flip flops alternativt väldigt slitna skor. De flesta verkade dock ha det ok (klädmässigt) men det smärtar att se hur en del får kämpa för sin överlevnad. Efteråt så frågade mitt sällskap om jag skulle komma även nästa vecka och när jag svarade att jag vet inte så sa han ”please do”. Mitt hjärta smälte (såklart) så kanske vi ändrar våra planer ( igen)…. jag är övertygad om att sådana här event gör stor skillnad för människor på många olika sätt och vis. Parkrun är ju dessutom alltid gratis!Det var en spridd skara löpare. En del sprang som sagt var ruskigt fort. Andra tog det betydligt lugnare. Ungefär som på alla lopp. Jag kom 2:a av damerna, 1: a i min åldersklass och ca 15:e totalt. Mycket nöjd med det!

 

Foto: Kayamandi Parkrun

Foto: Kayamandi Parkrun

Anders tog sen bilen medan jag kutade till ”Slowmarket” som ligger i princip precis jämte där vi bor. Massor av coola saker och vi köpte en del fina grejer med oss. Hummus, kombuscha och kakor. (Läs bakelser.🤪.)

Frukosten åt vi hemma innan jag drog till gymet. Galet inspirerande ställe! Här snackar vi träning och tränande på hög nivå! Även om jag var där och kanske drog ner det hela lite. 😱 Men körde på, det gjorde jag!

En nackdel med den här stan är trafiken. Den är sjuk! Köerna kan vara precis hur långa som helst och det tog oss en halvtimme bara att komma ut från stan när vi skulle till playan 2 mil bort. Vi valde att testa Strand (ja den heter så) vars playa är 5 km lång och ligger vid False Bay. Väldigt fint men också väldigt blåsigt. Hade sand ända in i öronen och under naglarna. 🤪

Men skönt var det och med tanke på temperaturen så var det kanske tur det fläktade lite. 😄

Kram från Ingmarie

Parkrun, marknad, gym och Robberg

Lika slö som gårdagen var, lika aktiv har denna dagen varit.

Upp klockan 06 och kl 8 var jag redo (nåja..) för Harkerville Parkrun. Jag har ju bara kutat några få Parkrun förut, i Australien, så det var kul att få göra det även här! Det är ju onekligen en himla smart och bra grej! Gratis, lättsamt, age-groups och ffa bra träning. Det går ju inte att komma ifrån att man faktiskt tar i lite mer när det är fler som springer.

Smart grej!

Banan var superfin! Breda grusvägar förutom en avstickare i skogen där det först gick brant utför,  med lite läskiga rötter retsamt placerade mitt på stigen, och sen lika brant uppför. Så brant att där fanns ett rep att dra sig upp med! 😱 Där tappade jag en del på min annars helt (för mig) ok fart. ( Ca 4.30-4.40/ km om någon nu råkar vara intresserad…) Kom 1:a  i min AG, 4a bland damerna och 18:e totalt. Helt ok med tanke på att benen var ganska sega. Men inget banrekord som i Bunbury. 😄

Anders agerade fotograf och hejarklack. Nog så viktigt!

På samma ställe är det även marknad varje lördag. Det är en grej jag verkligen gillar här! Spelar ingen roll hur liten en håla är. Minst en marknad med lokala produkter av olika slag finns alltid! Vi köpte en massa fina grejer! Bröd, kombuscha och bakelser. 🥳

Efter frukost och min dagliga målarstund drog jag till gymet. Gott om plats överallt!

Passade också på att handla, hem och sen fika. Det där surdegsbrödet var himmelskt gott!

Bara 7-8 kilometer bort ligger Roberg Nature Reserve. som också är ett National monument. Det var förresten dit jag sprang vår första dag här.

För ynka knappt 40kr får man uppleva en natur som fullkomligt tar andan ur en. Så vansinnigt vackert. ❤️

The Gap!

Fina “Pletten”.❤️

Det finns fina vandringsleder och vi gick en del av dem. Hade gärna velat gå runt hela men  vi tar det lilla lugna med Anders så det får bli en annan gång. Det räckte fint med allt detta!

Och kolla in honom! Bara två veckor efter en en allvarlig operation!! 💪🏻

Man hinner mycket när man går upp tidigt!😄 Nu ska vi käka och spela spel! 🥳

Kram från Ingmarie

 

 

 

Stockholm Winterswim Open

Livet alltså. Tänk vad det kan bjuda på äventyr, upplevelser och tvära vändningar. Aldrig att jag trodde jag skulle vara med på tre simrace under en och samma dag och absolut inte sprint och ännu mindre ute mitt i vintern.

Men så blev det. 2020 är året då jag ännu en gång klev utanför min comfortzone och gjorde det där jag aldrig skulle göra.

Jag tror jag såg annonsen om Stockholm Winterswim Open på Fejjan i höstas någon gång och det tog max fem minuter innan jag hade anmält mig till två klasser. 25 + 50 meter. Det fanns inga längre så det var liksom bara att ta det som erbjöds. För att göra en lång story väldigt, väldigt kort blev det sen även ett stafettlag med TOT Endurance. (F.ö dem jag emellanåt haft simprogram från och som jag ska anlita för ett bra swimrun-upplägg  om någon månad.)

Att jag ”övat” flitigt på att simma i kyla, och klarar det hyfsat bra, vet väl de flesta som följer mig på något vis vid det här laget. 🤪 Jag har ju dessutom blivit helt både förälskad och beroende av det! 🥶Men det är en sak att såsa runt i sin egen fart även om det är både iskallt och länge. Det är en helt annan att maxa direkt hur kort det än är! Något som skulle bli extra märkbart i dag…😱

Klockan 09.10 i morse mötte jag upp Ville på vår vanliga mötesplats för att cykla till Hellas. Även han skulle köra två solo-race men det var väl enda likheten mellan oss. Han är nämligen som en Formel 1 bil. Jag är ju liksom mer en traktor. 🙄Skyller också på att han är många år yngre och simmare sen ännu längre tillbaka.

Det var redan full rulle när vi kom till Hellas men allt flöt på grymt bra. Vi fick vårt startkit och anvisningar från de fantastiska funktionärerna om var vi skulle byta om, var samlingsplatsen och badtunnan fanns, bastutider (alla 185 deltagare kunde ju liksom inte vara inne samtidigt så man fick olika färgband för att veta när man fick vara där) och var man kunde fika. Sen var det bara att vara med på invigningen och börja ladda. Jag hade mitt schema klart och väskan hade packats med bl.a tre olika baddräkter och mössor. Det blir liksom lite roligare då! Och mindre kallt.😀

Vile och jag på plats. De andra två i laget mötte upp senare. De skulle “bara” köra stafetten men agerade som bästa hejarklacken innan! Inklusive Anders.

Lugnet före. Så vackert och fint ordnat att jag fick tårar i ögonen!

 

Finfin vy för publiken!

Jag skulle köra 25-meters racet redan strax efter kl. 10 och hann liksom inte ens bli nervös. Faktum är att jag mest längtade! Vi körde två till fyra pers i varje heat och varje person hade en egen funktionär som tog hand om kläderna och hade dem redo när man gick upp. Superlyxigt!

Ett av heaten

Säkerheten var såklart stor men jag tror ingenting allvarligt hände. Förutom att vi hade skitskoj! Alla jag såg var glada! 100%! Hur ofta ser man det på en tävling?

Efter första racet var jag bara tvungen testa badtunnan. Jag som är van vid att byta om utan någon som helst värme tyckte såklart det var jättehärligt. Och nästan lite fusk.😄

Ville körde 25 m bröst + 25 m frisim. Om jag vetat att man fick ha huvudet under vattnet hade jag kört frisim också. Hade missuppfattat eftersom man  inte fick det på bröstsimmet. Next year!

Det där att starta från noll och sen direkt maxa är inte min grej. Mjölksyran och maxpulsen kommer direkt! Det gick väl an på 25 meter men blev väldigt markant på 50-meters racet. Men jag lovar att jag var gladast av alla för jag tror banne mig jag skrattade och log hela tiden!

En dryg halvtimme senare var det så dax för stafetten. Veronica och jag hade samma mål. Vara glada och se snygga ut. Visst lyckades vi extremt bra?

Stafetten var minst lika skoj som solo-loppen. Vi körde på bra (jag var långsammast) och teamkänslan var absolut den bästa man kan tänka sig  Vilket gäng!

Tack Ville, Joachim och Veronica för att jag fick vara med i ert lag!

Och tack Hellas Winterswim för ett fantastiskt event!

Vi avrundade med gofika  och framtidsplaner i mysiga Storstugan innan vi skildes åt för i dag.

Med mig hem, förutom en upplevelse utöver det vanliga, hade jag bl.a detta.

Det är tur jag har många baddräkter för det blev att jag använde även en fjärde. Inomhus.

Då fick jag även möjlighet att inviga min nya fina mössa!

Så var denna dagen jag längtat efter att få uppleva över. Enda “felet” med den var att allt tog slut så fort! Det är inte utan att det känns både lite tomt och sorgligt. Hade det inte varit för att jag om bara ett par dygn har ett nytt spännande äventyr som väntar hade jag nog t.o.m känt mig lite deppig. Å andra sidan vet jag att ett år går väldigt fort, särskilt när man har roligt, så snart är det dax igen! Då ska jag vara med i alla grenarna!

Kram från Ingmarie

Från det ena till det andra och samma men ändå helt olika

I morse när jag traskade till gymet möttes jag av detta.


Även om vi numera vet att färgerna beror på smutsiga partiklar så är det onekligen otroligt vackert tycker jag!

Ganska många timmar senare var jag tillbaka i 08a land men fastän det är samma himmel så var den inte lika bedårande när jag traskade till GIH-badet för en stunds vattenlöpning.

Faktum är att jag tycker det var snorkallt trots plusgraderna så det är inte utan att jag blivit en smula (läs JÄTTE) orolig inför morgondagen. 😱🥶 Jag kanske har klenat till mig efter mina dagar i söder..?🤪

Kram från Ingmarie

 

Stockholm Rogaining sex timmars 2019

Det där att vara lättövertalad (alternativt lättlurad) är antagligen både bra och dåligt.  Med facit i hand vet jag att bli övertalad till att köra sex timmar poängorientering på  Stockholm Rogaining är ett äventyr utöver det vanliga och något jag kommer minnas resten av mitt liv.

Frågorna och funderingarna var oräkneliga innan. Hur fort skulle mina lagkamrater Jan-Erik och Lars kuta? Vem var förresten Lars? Hur svår terräng kunde jag förvänta mig? Hur skulle jag packa ryggan och hur ofta pillar man i sig gel och vätska när man håller på så där länge? Och hur skulle det bli när det blev kolsvart och pannlampan blir det enda ljuset? Skulle jag hålla mig på benen och framförallt, skulle jag orka? Sex timmar på benen är lång tid.

I god tid cyklade jag bort till mötesplatsen där Jan-Erik hämtade upp mig så vi kunde fara till Sollentuna på andra sidan stan. Det började lite oroväckande redan där för vi irrade runt bra länge innan vi ens hittade ingången till Rudbecksgymnasiet där samlingstället var. Väl där var det dock inget att ta fel på. Stället var fullkomligt översvämmat av folk som skulle vara med. Antingen kutandes sex timmar eller på hoj i fyra timmar. Oavsett så är det flest poäng som vinner. Och snabbast tid om poängen är densamma.

Det fanns en massa välkända ansikten och Lars visade sig vara en väldigt trevlig prick. Såklart. Förstår inte hur jag ens kunde ha funderat på om han skulle vara det. I princip alla löpare är väl trevliga?

Exakt klockan 11, d.v.s en timme före start, fick vi kolla på kartorna och börja planera.

Vi tyckte vi hade en ganska bra plan till slut. Och det hade vi men det skulle visa sig att den var en aning för mycket optimistisk. (Läs väldigt mycket för mycket.)

Strax innan 12 var vi i alla fall ute och så redo vi kunde bli.

Vi tog det megalugnt och hittade första kontrollen som låg närmast direkt. Sprang vidare och prickade även tvåan och trean. Och fyran, femman, sexan och hur många det nu blev till slut. Vi hittade faktiskt alla utom en på slutet som vi skippade av tidsbrist men jag återkommer till det.

Vid kontrollen längst bort, och med mest poäng, virrade vi runt för att leta efter Jan-Eriks kompass som han tappat vid en vurpa. Trodde han. Det visade det sig att den låg i en ficka. Där kom första gapflabbet. Det skulle bli många, många fler!

Som när vi pausade för att sätta på pannlamporna.

Då började Lars plocka upp en liter yoghurt, en liter juice och diverse godsaker. Inte undra på att hans rygga var tung! Så himla charmigt!

Eller då jag fick stora abstinensdarren när vi kutade förbi den ena sjön efter den andra utan att jag hoppade i.

När det blir mörkt i skogen blir det väldigt mörkt. Och när en pannlampa  strejkar (min) blir det ännu mörkare. Och när en hamstring lägger av (Jan-Eriks) så är det svårt att kuta på. Det var därför vi skippade att leta efter en av kontrollerna där på slutet. Man förlorade nämligen 20 poäng för varje minut man överskrider maxtiden. Onödigt surt liksom. Vår plan var från början att även hinna med en del kontroller på den andra kartan men det var bara att glömma. Märkligt att trots att man har sex timmar på sig så kan det bli riktigt stressigt på slutet! Vi hann dock med två kontroller till innan vi kom i mål med sju minuter till godo!

Resultatet visade att vi minsann kom fyra i veteran-mix klassen och de före hade vi inte kunnat rå på även om vi haft fungerande pannlampa och lår.

Efter dusch satt maten som en smäck. Det hade den garanterat även utan dusch för jag hade hunnit bli riktigt hungrig på slutet. Gel är ju inte så jättemättande precis. Vegomat rakt igenom så det blev flera extra plus för detta skojiga evenemang!

Jag är jättenöjd, tacksam och glad över denna fina dag med härligt sällskap ute i det fria! Inget ont, ingen energisvacka, ingen vurpa och inga vilsespring. Dessutom ett nytt personligt rekord för mig i tid jag hållit på i ett sträck. (Och ja, det var enormt mycket både roligare och enklare än att gå/stå på jobbet samma tid. )

Tusen tack Jan-Erik och Lars för i dag! Jag blir väldigt gärna övertalad till fler sådana här äventyr!

Kram från Ingmarie

 

Laddar!

Jag läser om människor som “råkat trycka på anmälningsknappen” och tänker att svårt kan det väl ändå inte vara att låta bli?
Sen gör jag (nästan) precis samma sak själv. Inte trycker på anmälningsknappen (då hade jag nog hunnit sansa mig för det innebär ju oftast att man även måste fylla i en massa detaljer innan) utan bara de två bokstäverna J + A utan att riktigt tänka efter exakt vad det är jag säger ja till.

Så istället för att köra den ursprungliga “förstahelledigahelgenpåfemveckor-planen” ska jag i morgon vara med på Stockholm Rogaining. En sex timmars (!!!) poängorientering tillsammans med två gentlemän. Man kör i lag (vi är med i 50+ klassen) och ska samla så många poäng som möjligt under sex timmar. De kontroller som är längst bort/ sitter knepigast ger (förstås) flest poäng.

Det är några grejer med det här som gör det hela en smula extra spännande.

1: Jag har aldrig, aldrig, aldrig kutat i sex timmar totalt förut. Hur ont får man i benen? Hur trött blir man? Hur ofta bör jag pilla i mig energi? Men jag försöker tänka att det kan inte vara mycket värre än att stå/gå på hårda betonggolv, utan energi, under samma antal timmar så som jag ofta gör på jobbet…

2: Jag är hyfsat ok på att tyda karta men snudd på urkass på det här med kompass. För att inte tala om hur det blir när det blir mörkt och jag kommer ha fullt upp med att hålla ordning på pannlampan, var jag sätter fötterna och att inte tappa bort mina kamrater.

3: Laddningen har väl kanske inte varit den mest optimala. Onsdagen var ju inte precis så lugn. I går joggade jag förvisso bara en kort sväng men jobbet bjöd på både stegrekord och övertidsjobb. I dag har jag i alla fall ägnat mig åt stillasittande (men spännande) projektarbete sittandes vid datorn och enda egentliga rörelseaktiviteten har varit vattenlöpning och sim. Med andra ord så har benen fått vila! Bara hoppas det räcker…

Packningen ser också lite annorlunda ut mot mina vanliga.

Hur det än blir, och hur det än går, så kommer jag i alla fall garanterat att vara en erfarenhet rikare i morgon kväll!

Kram från Ingmarie

 

Black River Run 2019

Naturligtvis hade jag allra, allra helst velat swimrunna  i Finland tillsammans med Ulrika men nu blev det som det blev och för mig blev det väldigt bra ändå. Värre för stackars Ulrika som inte fått göra något skoj över huvudtaget.😢 Men en förkylning går över och vi tar nya tag!

Jag somnade före 22 i går och sov non-stop tills klockan ringde strax efter 06. Så skönt! Och välbehövligt. Eftersom frukosten inte öppnade förrän kl 8 hade den extremt service-minded tjejen i repan på hotellet fixat en frukostbag till mig så efter morgonyogan och meditationsstunden gick jag loss på innehållet. Mumsigt värre!

Så himla gulligt! Inte konstigt att jag kände mig lite extra glad! 😍

Inte nog med detta. Hon fixade så jag fick ha rummet extra länge vilket gjorde att jag bara behövde ta med mig en liten bag med ombyte till loppet.. Jättelyxigt! Den tjejen hade verkligen hamnat på rätt plats!

Bussen, inklusive en kort promenad,  till starten tog bara 15-20 min. Jag fick trevligt sällskap av en Australiensk stockholmare som skulle springa 50 miles. Jag insåg ganska snart vilket blåbär jag är i dessa ultrasammanhang. 20 miles är typ ingenting för dessa tuffingar som körde (och kör för en del håller i skrivande stund fortfarande på ) 50 eller 100 miles. Tre varv hade jag gärna kört men 5 eller 10 finns liksom inte ens i min fantasi. Men jag vet också att man aldrig ska säga aldrig… Kanske det en dag blir att även jag har en sån där låda vid varvningen..

Före start var det obligatorisk genomgång av regler och banan.

Varje varv var 10 miles, dvs drygt 16 kilometer,  och det enda jag egentligen kom ihåg av den där genomgången var att det var en del teknisk trail framförallt i början på varvet, att det fanns tre vätskekontroller inkl. den vid varvningen, vi skulle förbi ett koloniområde, att det var en stor väg som skulle korsas och något om en backe på slutet. Att jag skulle kuta två varv hade jag faktiskt koll på.

Kanske kan tyckas som jag kom i håg mycket men det visade sig inte vara tillräckligt för mig ändå.

Starten var på ett brett och fint elljusspår. Jag hade redan innan bestämt mig för att ta det lugnt och bara se detta som ett väldigt bra långpass. Faktum är att jag ju inte kutat så här sammanhållande långt sen Dackefejden. Eller i alla fall sen så långt tillbaka att jag glömt när det var. Hålla på länge kan jag men det är ju liksom helt annorlunda när jag får “fuskvila” med simning då och då. Efter bara någon kilometer bar det in i skogen över rötter och stenar. När vi väl var ute på fast mark igen kände jag sån lättnad, och njöt så mycket av att få springa på grusstigen, att jag helt glömde bort att titta ordentligt efter snitslar. Så där kom första felspringnigen. Några schyssta killar visslade dock tillbaka mig så det blev ingen jätteomväg. In i skogen igen. Lera, spång, rötter och sten. Hade fullt sjå med att hålla mig upprätt men jag lyckades! På båda varven till och med! Sen blev det härliga grusvägar igen fram till första vätskekontrollen, över den där stora vägen innan (visade det sig) banans bästa del. Hårt packad stig, medvind, sol och platt. Där fick t.o.m mina ben bra fart!

Vid slutet kom en liten backe och vid det omnämnda koloniområdet kom dagens andra felspring. Istället för att ta höger ner på en nästan (nåja) osynlig stig fortsatte jag rakt fram men sen såg jag några längre fram kuta på andra sidan staketet. Bara att vända, göra om och göra rätt. Efter ytterligare några kilometer blev det några partier med asfalt, grusvägar och sista vätskestationen innan den sista biten till varvning. Där kom den där “riktiga” backen. Som jag lyckades springa förbi och fick springa tillbaka till (tredje felspringningen) och som visade sig vara både brant, innehålla trappor och aldrig riktigt ta slut för det kom nya hela tiden! Nedförsbackarna efter varje uppför kändes märkligt nog betydligt kortare. 🙄 Sista 100 m bestod av gyttja sen började allt om igen.

Jag är jättenöjd över min 5:e plats! Inklusive fyra felspringningar på första varvet (jag lyckades även ta fel och missa vätskestationen vid varvningen), två kisspauser, avtag av tröja och skifta nummerlappen från tröjan till kjolen. Det var nämligen ett riktigt Ingmarie-väder! ☀️😍 Blev alldeles för varmt med långärmad tröja. Benen höll ihop helt ok och enda gången jag egentligen tryckte på var på den där ljuvliga sträckan och sista kilometrarna till mål.

Jag hängde kvar en bra stund efteråt och njöt av solen, drack mängder av vatten och blåbärssoppa, mumsade i mig lite godsaker och hejade på de ”riktiga” hjältarna. Några av de riktigt vassa varvade mig fastän det startat 30 min. senare. Lite knäckande… Men min tröja kommer jag bära med stolthet även om jag är ett blåbär!

Tog åter bussen in till stan, duschade på hotellet och traskade sen till tåget. Unnade mig en riktigt god vego-bowl och vilken härlig känsla att kunna avnjuta den ute i solen! Har jag sagt att jag gillar den? Solen alltså? Och värme. Annars vet du nu. 🤩

Tja, sen var det bara hemfärden kvar. Och upp-packning. Smidigt som attan att ta sig hem och i skrivande stund sitter jag nöjd och belåten i favvo-fåtöljen i mitt målar-rum. Nya äventyrs-planer är redan på gång.

Black River Run är ett jättefint lopp och jag har mest bara positiva grejer att säga.

  • Fin bana
  • Välorganiserat
  • Trevligt och bra stämning
  • Bra med energi vid varvningen
  • Bra med omklädning
  • Massage efter för den som ville
  • Hade önskat någon mer vätskestation utmed banan med tanke på vädret som blev i dag.
  • Lite fler funktionärer vid första varvet (alt fler snitslar/pilar) för virrpannor som mig. Och jag var inte ensam om att ta fel väg(ar)..
  • Maten efteråt var en besvikelse. Jag betalade 700 kr i efteranmälningsavgift (500 kr annars) men det fanns inte ens en vegokorv för oss som inte vill äta döda djur. Dock serverades det vego senare i kväll men då är det ju så dags… Kasst!
  • Om man är ute efter ett digert prisbord så är inte detta rätt lopp

Jag kan absolut tänka mig att kuta igen men då får det nog allt bli fem varv. Så jag får riktig (vego)mat och kan vara en av de där med låda. 😄

Kram från Ingmarie