Löpningens Dag 2023

Jag har nog aldrig velat så långt och nära inpå ett lopp som i dag. (Anders har sympatiskt nog velat lika mycket. haha!) Hela veckan har jag velat. När jag vaknade i morse velade jag. När vi åkte dit velade jag och när vi var där velade jag nog allra mest för även om jag fattat att det skulle vara kuperat och utmanande med gegga så hade jag inte räknat med att det skulle vara is. Du vet blankis. Så där glashal så när det går uppför/nerför måste man hålla sig i något för att inte kana iväg. Wintercross run går på Swampabanan som är en känd motocross bana där det går både SM och VM. Dvs det är ingen enkel bana ens om man har hjul att ta sig fram med!

Gyttja kan jag hantera hyfsat. Det är halt men gör åtminstone inte ont när man vurpar. Branta backar är inte några problem men is är en mardröm. Jag var sekunder från att inte ens starta för jag var helt ärligt rädd. I min skalle blir det ju liksom inte bara en liten vurpa. Nej den skenar iväg och jag bryter både rygg, armar och spräcker skallen så det blir tut-tut bilen till närmsta IVA och sen ligger jag där och kan aldrig mer ens stå. Sånt händer faktiskt! Så ja du fattar va? Det var mycket krafter som gick åt bara att ta ett beslut. Tur att jag inte visste där och då exakt hur branta backarna var… För jo, jag startade. Två gånger t o m! Först ett varv (4km) och sen två till. Enda målet var att åtminstone klara ett varv med alla ben i behåll.


De proffsiga hade såklart dubbar men mina fötter börja gråta bara av tanken på något sånt. (Vilket är bra på så vis att jag aldrig ens behöver fundera på om jag ska/inte ska det.) Det var en extremt lugn start. Det var inte bara jag som fick hålla mig i staketet för att komma uppför den första ishala backen vilket genast gjorde att det kändes lite bättre. Jag må ha varit en av de äldsta där men jag ville ju inte vara en av de mesigaste. Haha. Efter andra backen började berg- och dalbanan. Upp-ner-upp-ner-upp-ner, kurvor hit och dit och jag hade ingen aning om var jag var till slut. Mitt enda fokus var att inte trilla. Efter drygt 3 km (tror jag) och en riktigt brant lerbacke uppför kom en ännu brantare och lerigare nerför och det var då min svindel satte in. Helst hade jag velat skippa den helt, eller åtminstone åka på rumpan ner, men på något vis tog jag mod till mig och hakade på de andra. Och klarade det! Väl i mål var jag inte ens trött. Backar alltså! Älskar dem!

Det var en hel timme mellan starterna så det fanns gott om tid att ladda om. På gott och ont. Man hinner ju bli seg också så jag joggade runt för att hålla värmen och energin vid liv. Anders kom i mål lite efter och var lika glad han! (Men han nöjde sig där.)

De andra två varven var ännu roligare! Dels hade en del is hunnit tina bort så det inte var riktigt lika halt och dels blev jag lite modigare. Faktum är att de varven gick snabbare än mitt första trots att de var två och trots att jag borde varit tröttare. Men vet du, jag blev aldrig trött. Jag pinnade på så mycket jag bara kunde i backarna när det var “säkert” och kröp på alla fyra när det krävdes för att inte åka baklänges. Sista varvet sprang jag om en efter en och hade jag bara kunnat springa som jag velat hela loopen hade det garanterat gått ännu fortare för jag kände mig urstark!
Jag var skitnöjd i mål! När man gjorde båda vann man “Dödsskallen”. Det blir något att berätta på hemmet när den tiden kommer.  Hamnade någonstans i mitten på båda loppen men först bland oss mer mogna damer. (Dvs 50+) Börjar nästan fundera på om detta kanske är min nya grej! Minus halkan vill säga. Att jag klarade backarna så bra tackar jag styrketräningen för. Åhus är ju liksom inte jordens mest kuperade… haha!

Det här vill jag göra om! Wintercoss Run är verkligen ett riktigt terränglopp och får lätt 5 av 5 stjärnor. Trivsamt, roligt, festligt och extremt välarrangerat! Ett extra plus för solen!

 

Nu var det så himla bra att jag dessutom hade vunnit en “After Run” på Trydes som ligger några stenkast från banan. Ännu en pärla som är ett måste att besöka om man är i trakterna. Jättemysigt och supertrevligt. Maten var outstandning (vego!) och dessutom bjöds det på vackra hemgjorda semlor!

När man sprungit lopp får man ha sin(a) medalj(er) runt halsen. Det är sen gammalt. 🙂

Sen blev det som det så ofta blir. Badviruset grep tag i mig. Vi var först inom Simrishamn men där var vågorna så höga att jag inte vågade. (Hade väl förbrukat allt mitt mod…) Men i Kivik, där blev längtan stillad!

För mig har detta varit ett perfekt sätt att fira inte bara Löpningens dag utan även livet och att vi bor i Skåne!

Hur har du firat?

Kram från Ingmarie

Skåne Frozen Trail

Helt klart behöver de byta namn på  Skåne Frozen Trail-loppet till Skåne sluschy mud trail eller liknande för detta var bland det geggigaste och blötaste jag kutat. Kallt – ja, men inte fruset.

31 km med lera, gegga, rötter, is-snö och is-regn som stuckit som knivar i ögonen, isvattenbad (inte pölar alltså utan mindre sjöar!), hård vind och ännu mer lera-rötter-gegga-is-snö-reg-vind. Vad jag kan minnas har jag aldrig haft så mycket kläder på mig på ett lopp, eller ens någonsin när jag sprungit, men det behövdes. Jag höll mig faktiskt ganska lagom varm på kroppen. Värre med fötter och händer trots att jag hade handvärmare i vantarna.

Banan går i en cirkel och det är mestadels Skåneleden. Den var jättebra markerad och trots det galna vädret var det superfint! Mycket backar (600 hm), mossbeklädda stenar, höga vackra träd, spång, raviner, kringelikrok-trails, grindar, trappor, grusvägar, trails som var alldeles röda av barr, söta gårdar, vilda djur och tama hundar. Ska verkligen bli kul att springa där till sommaren!

Efter ca 17-18 km var den enda vätske-kontrollen där det serverades mackor, dricka, choklad, chips, bananer och kanske något mer jag missade. Blev inte många foto för jag var rädd fingrarna skulle frysa till is om jag tog av mig vantarna.

Som så ofta får man följe med några, tappar den, kommer i fatt, tappar, kommer i fatt men mest sprang jag själv. Hade verkligen velat ha Annas sällskap men hon blev krasslig och fick ställa in. Det är sånt jag brukar tänka på när det blir lite tjurigt med kalla fötter och händer. Att hur det än är så är det ett privilegium att få och kunna kuta lopp. Det fanns garanterat tusentals som hade velat byta med mig i dag. Även när jag slirade runt som mest. Märkligt nog trillade jag inte en enda gång men det var nära minst 837 gånger! Precis innan mål skulle man dessutom klättra över ett staket! Men det gick bra och jag kom i mål på ungefär den tiden jag trodde och först av damer över 50 år.

Jag är glad jag gjorde det men det vet i tusan om jag vill göra om det. I pm:et hade det stått att det skulle finnas varm dusch och mat efter men det stämde inte alls. Iskallt vatten var inget jag längtade efter att göra mig ren i och de få vego-pizzor de verkade ha beställt kom aldrig så länge vi var kvar. Det finns ju liksom en gräns för hur länge man kan vänta. Särskilt när man inte fått duscha…
Inte heller fick man någon finisher-gåva trots att det stod men jag lyckades få en liten fin skyffel eftersom jag frågade då jag såg alla andra hade fått. De var tydligen bara för de som anmält sig jättetidigt.

Så nej, de får inget högt betyg av mig. För 420 kr förväntar jag mig att det som står i inbjudan gäller. Eller har jag bara ovanligt höga krav?

Tack och lov hade Anders följt med som chaffis. (Han roade sig dock med annat medan jag plaskade omkring.) Skönt att slippa köra hem ensam i busvädret!

Nu har jag både duschat och fått mat i magen så ordningen är återställd. Tror inte heller jag behöver ta några extra rundor för att få tillräckligt med steg i dag.

Kram från Ingmarie

Åhus trailrun, upptäckter och advent

När jag låg  (blodtom) på sjukan för några månader sedan kunde jag egentligen inte ens drömma om att det skulle gå men jag klarade det med råge!
17 km på Åhus trailrun.. 🥳🥳🥳

Anders valde 6 km och klarade det med bravur! Men han fick frysa mer eftersom han var tvungen att vänta på mig… :-O

Det här var ett av de roligaste, finaste, tuffaste, kallaste och mest välorganiserade lopp jag sprungit!
(Och jag har ju sprungit en del.🤪)
Över 300 höjdmeter ( Skåne är INTE platt om någon nu tror det), djup sand, varierande trails, mossa, havsvatten och ännu mer sand.
🥳🥳🥳

Jag frös duktigt mycket före loppet. Var inte ens badsugen! Hade nog inte vågat ändå med tanke på hur vågorna och vinden var…


Dessutom träffade jag Pernilla som jag inte sett på minst fyra  år. Ändå kändes det som i går.🤩❣️

Du vet väl förresten att när man kutat lopp får man äta både oduschad och med medaljen runt halsen. 🤪 Det är redan andra gången vi är på detta pizza-haket, de har nämligen supergoda falafel-tallrikar, så då kanske vi kan kalla oss för stammisar där nu?

Jag börjar för övrigt tro att jag hamnat i varje löpares drömland. Hittills är det bättre än jag ens kunnat fantisera om! I dag upptäckte jag t ex att Skåneleden går nästan runt husknuten och att den avknoppar sig till en massa andra lika fina stigar. Jag har verkligen mycket att upptäcka här! 🥳

Havet här har jag badat i innan men då var det stekhett. I dag var det inte riktigt så… Isande vindar, lätt regn, någon ynka plusgrad i luften och mörkt men som sagt var, när jag drabbas av badviruset stoppar inget mig!

Vi har även varit på Åhus julmarknad. Helt otroligt mycket folk! Varenda bybo plus gäster måste ha varit där. Superfint, mysigt och oväntat stort. Faktiskt en av de största jag varit på!

Kram från Ingmarie

Bokat utmaningar

Jag vet inte om det är det faktum att jag/vi tagit det stora steget att flytta och börja nytt jobb som gjort att jag plötsligt blivit extra modig. Nu har jag, trots att jag sagt att det inte längre funkar  med att planera lopp och trots att det är långt fram i tiden, så har jag anmält mig till inte bara till ett utan två lopp!😱

Det första är i december mitt i flyttkaoset men jag tänkte som så att träna ska jag ju oavsett och 17 km blir nog ett lagom halv-långpass då.😄

Det andra är inte förrän i april nästa år. 😱 Det är dessutom 60+ kilometer vilket kommer bli det längsta jag tagit mig fram till fots någonsin. Alla vet ju också hur vädret kan vara i april så det kan verkligen bli dubbelt utmanande. 🥶

Men utmaningar är skoj! Det gör att vi utvecklas, eller hur? Ibland går det som man tänkt sig och ibland inte hur väl man än förbereder sig och kämpar, men det är väl så livet är och ska vara och är?

Jag sprang till Sofo och testade ett nytt pass i dag.

HIIT Run & Box. Alltså så sjukt skoj! En garanterad svettfest! Passade mig perfekt eftersom jag gillar både löpning och boxning!

För att bli ytterligare lite trött,  i musklerna vill säga för träning gör mig mest bara piggare, så blev det ett styrkepass tema ”press” med coach Catherine. Vi kan väl säga som så här, Kajsa är sjukt stark på bänkpress men jag not so much…😱

Och så här blev min avslutning på denna dagen. Svårslaget!

Kram från Ingmarie

Spontanat igen

Spontana är mitt nya favvo-verb. Då gör man ju i princip bara grejer man känner för! Spontant! Som att anmäla sig till ett lopp kvällen före det är som jag gjorde i går. Det blir inte alltid så bra uppladdning men det blir garanterat roligt, lustfyllt och bra träning oavsett. Dvs så som jag gillar att göra och ha det just nu.

Jag har kutat Lunchloppet en gång innan för längesedan men då var det på Djurgården. I dag var det i Tanto på Södermalm.

Upplägget är enkelt. Man betalar 100 kr, får nummerlapp, kutar loppet, lämnar tillbaka nummerlappen. Typ så. Inga utdragna tal varken före eller efter, ingen medalj, inga priser och ingen statistik men roligt, lättsamt, kamratligt, billigt, enkelt, avskalat, bra träning som sagt var och alltid i fina miljöer. Tycker det är en jättekul och bra grej!
Vi var inte så många i dag men vi som var med sprang vårt bästa för dagen. Banan är i platt men en solig dag som denna är den absolut proppfull av strosande människor, barnvagnar, cyklister, andra löpare, kaffedrickare, kompisgäng, ungar som ska spela boll, hundar som drar iväg i koppel och to.m fåglar. Det var väl mest rena turen att jag inte sprang på/över någon eller något…Haha!

Värmde upp som vanligt ca 4 km inkl stegringslopp innan vi drog i väg. Tyckte jag hittade ett ganska bra tempo men när det var lite över en kilometer kvar var jag ganska trött och sista lilla kullen till målet var jag rejält mör. Men på ett bra sätt för hur det än är så vill jag ju inte komma i mål och känna det som jag joggat runt.

Lite bättre tid hade jag hoppats på men jag är ändå nöjd och jag var garanterat den enda som inte klagade på värmen.

Hade siktat in mig på ett pass på Tantos fina utegym efteråt men det var absolut knökat med folk (även där) så jag bestämde mig för att springa hela vägen hem (7km) i stället. Väl hemma vände jag nästan bara innan jag cyklade ner till sjön för ett varv i sjön. Återhämtningen är det som sagt var inget fel på och den blir extra stark för en solcellsdriven person som mig sol-dagar som dessa!

Dagen avslutade jag tillsammans med mina fina vänner Desirée och Petra. Är så tacksam över att jag har dem i mitt liv. Vi ses inte så ofta men tjattar i princip dagligen om allt mellan himmel och jord. Underbart!


Maten på Mahalo är förresten grymt god. Och riklig! Sånt gillar jag. Vego såklart!

Kram från Ingmarie

Norrtälje Stadslopp

För åtta dagar sen sprang jag 47 km på Backyard Ultra-loppet i Haverdal efter en spontananmälan en dryg vecka före. För tre dagar sedan spontananmälde jag mig till dagens Norrtälje Stadslopp. Det är ju så jag gör nu för tiden. “Spontanar” Haha! Det blir kanske inte så bra resultat men jag har insett att om jag börjar planera för mycket så kommer den gamla tävlingsdjävulen i mig och jag stänger av från huvudet och neråt och slutar lyssna på kroppen. Sånt slutar aldrig bra! Dessutom blir jag alldeles för mentalt fixerad och just nu är det inget jag vill ha eller vara.

Hur som helst. Norrtälje Stadslopp är 5 km och det var ett riktigt vasst startfält. Ca 100 löpare ställde upp med start och mål på deras fina Ip.

Det började ganska lätt med svagt nerför innan det var mest platt. Jag visste det skulle bli uppför den sista kilometern men jag hade inte räknat med att det var brant. Kanske kan jag skylla på att det där långpasset satt i för mina ben tvärdog! Jag hade ca 18 minuter till 4 km. I mål 23.45. Ja du fattar… Men jag vann i alla fall min AG och jag tror jag blev 12a totalt.

Men kul var det och allra roligast var att träffa alla (löpar)kompisar igen. Här är några av snabbisarna. Och jag…

Men hur döda benen än var så återhämtade de sig snabbt. Körde ett bra pass på gymet efteråt. Maxade verkligen för jag hade ju betalat och då vill man ju ha ut det mesta möjliga, eller hur? (Ja det är okej att kalla mig snål.. Hehe)

När jag nu ändå var i stan passade jag på att även åka till fina Gillfjärden. Turligt nog hade jag ju våtdräkten med…

Personligen tycker jag det var ett väldigt fint och bra sätt att fira Nationaldagen på. Hur har du firat?

Kram från Ingmarie

Frank Dog Backyard

De flesta som håller på med löpning vet nog vad och hur ett Backyard ultra är och går till men om inte så går det ut på att man varje hel timme startar en 6,706 km slinga och den som slutar springa sist har vunnit.

Frank dog Backyard  i mysiga Haverdal utanför Halmstad var exakt så men med några skillnader. Man kunde välja starttid vilket man aldrig gör annars utan då startar alla samtidigt. Dessutom var det en sluttid. (Kl 21 lördag) Därför räknas det inte som ett “riktigt” backyard. Men principen är den samma. En del startade kl 21 på fredagskvällen, en del kl 7 i morse och en del kl 11. Jag hade velat starta kl 7 för då fick man springa till kl 21. Inte för jag hade tänkt det men de som startade kl 11 fick bara springa 4 varv. Nu är jag ju som jag är och lyckades ändra på den regeln. Återkommer till det.

Jag och Maria var ute i perfekt tid och hann både installera oss och gå på toa innan första varvet startade.

Banan var 40% asfalt, 40 % grus, 10% trail och  riktigt både rolig och fin! Vi sprang genom Haverdal, på söta stigar i trollskogen (det finns verkligen massor av troll där) förbi fårhagar, genom tre grindar, över stenbumlingar, upp och ner för backar, utmed hamnen, förbi rapsfält och på stranden.

Stranden var en seg historia för det blåste motvind från hell och sanden var både knölig och sugande men det var bara att gnata på och skratta åt det för det var ju faktiskt likt för alla.

Redan efter två varv kände jag att jag inte skulle vara nöjd med “bara” fyra varv så jag frågade helt enkelt om jag fick fortsätta och för en liten extra slant, loppet var sjukt billigt med tanke på all mat vi blev serverade, så fick jag det! Därmed ändrade jag en regel och jag tror och hoppas att den blir permanent till nästa år. Fråga är bra!

Efter två varv bytte jag också skor och till kort kjol. Min “svaghet” är ju just mina fötter så jag bytte helt enkelt för jag hoppades det skulle hjälpa dem. Med facit i hand så tror jag det var klokt.

Efter fyra varv bytte jag skor igen. Och tröja. Rena partyt!

Maria var nöjd efter sina fyra varv men snäll som hon är så stannade hon och väntade på mig. Fast hon satt i ärlighetens namn inte still utan passade på att ta några orienteringskontroller på Naturpasset.

Jag var blåbäret av de som var kvar sen. Varv fem var vi fyra stycken. Sen tre och efter mitt 7e när jag var nöjd så slutade även superhjälten som hållit på sen kl 21 i går. Själv kan jag inte ens tänka tanken på att springa så många varv och absolut inte utan att sova!

Ca 47 km i en extremt jämn fart. Några varv låg på 41 minuter, ett på 39 (sista) och de andra på 40. Någon borde anställa mig som pacer!

Sträckan är förstås ingenting för de riktiga ultra-rävarna men med tanke på att jag sprungit max 20-25 km som längst sen september förra året är jag jättenöjd.

Det här var ett jättemysigt och roligt arrangemang och en ny upplevelse för mig. Att stanna och vänta/vila så länge är verkligen speciellt och nästan lite “svårt”. Jag vet inte om det är bättre att springa ännu långsammare (vet inte ens om jag kan det) för att liksom inte hinna stelna till i vilan eller om det var bra att ha tid för att verkligen hinna äta och dricka… (?)
Maten var förresten en historia i sig. Massor av gott att välja på så det gällde att ha lite karaktär och inte gå all in på allt. Springa proppmätt är nämligen en grej jag vet att jag inte mår bra av. Allt var vego så alla kunde äta av allt. Stort plus!

Det här vill jag gärna springa igen just för att det var så trevligt, roligt, mysigt och vackert. Funktionärerna borde få en fet guldmedalj för suverän service och pepp! Outstanding!

På hemvägen åkte jag och Maria till havet så jag fick bada för som jag längtat!

Hela kvällen har vi sen suttit och snackat om allt från vinterväder och hög puls till svarta ögon och semester. En magisk dag som jag kommer bära med mig i hjärtat och minnet resten av livet.

Kram från Ingmarie

SUM 2021

Hittills i år har alla de lopp jag kutat varit roliga och känts bra men som med det mesta så varar inte ens det för evigt. Dagens, och årets, SUM 50 km var en hiskeligt tung och tuff historia. Jag minns faktiskt inte när jag tog mig fram så här långsamt sist! Om man kan göra PB i störst tidsskillnad mellan två lopp så gjorde jag det i dag. (Alltid något…)

Banan är tuff med mycket svår teknisk trail, lera och gegga, slir, klättring, snåriga kalhygge och backar men det är också långa partier med grusvägar, en del asfalt och snubbelfria stigar. Första energistationen kommer efter ca 18,5 km men sen kommer de tätt. Totalt 5 st välfyllda med bullar, choklad, chips, dricka, bananer och saltgurka. På den näst sista kan man t o m få sin cola spetsad!

 

Det var inget fel på min energi men mina fötter gjorde fruktansvärt ont precis hela tiden och det blev ju inte direkt bättre av all sten och alla rötter de tvingades springa på. (Du som sett hur de ser ut förstår varför..) Det fanns absolut noll power i benen och det var liksom bara allmänt trögt. Det hjälpte inte att vädret var perfekt och banan vacker men det underlättade helt klart. Det här loppet var utan tvekan ett av mina jobbigaste någonsin och det handlade enbart om pannben, vilja och till viss del erfarenhet. Det var ju inte första gången jag upplevde den här känslan menar jag och även om det var slitsamt så var det inget jag skulle dö av. Inte heller var det några röda smärt-lampor som blinkade så att bryta fanns inte på världskartan. Vilket jag är en smula stolt över att jag inte gjorde faktiskt. Jag kom i mål, fick medalj och  t-shirt och jag kom inte ens sist! Haha!

Belöningen, förutom dusch och fika, var ett dopp i fina Rudan.

Bästa Kajsa var snäll och väntade in mig (hon är en odödlig traildrottning som alltid presterar när det gäller) så jag fick verkligen bästa sällskapet hem. Väl hemma hade världens bästa sambo fixat med mat. Så lyxigt! Och ja, man får ha medaljen på sig när man äter efter att ha sprungit långt.

Tror förresten inte jag behöver gå något extra varv runt huset för att få ihop stegen i dag…

Kram från Ingmarie

Black River Run 2021

För två år sedan sprang jag Black River Run 20 miles och precis som då var dagens lopp en spontan-anmälan men av helt andra anledningar. Den gången var det för att min partner blev akut sjuk och vår planerade swimrun-tävling i Finland helt enkelt inte blev av. Då blev loppet ett bra substitut. Denna gången var det för att jag ville springa långlopp utan att det skulle krävas krånglig resa och dyra övernattningar. Men som jag skrev förra lördagen så har jag svårt för att planera allt för mycket utan tar det lite som det kommer utifrån vad jag har lust med.

Därför blev det en andra helg i Västerås. Loppet har tre klasser. 20 + 50 + 100 miles. Varje varv är 10 miles. Dvs drygt 16,2 km. Jag vet att jag efter förra gången tänkte att om jag skulle vara med en gång till så skulle det bli 50 miles men sen kom jag på att det där att springa bland rötter, stenar och bröte med pannlampa inte är min grej. Tycker ju det är tillräckligt svårt och jobbigt i dagsljus!

Banans första 4-5 km är i princip bara bröt med stenar, gegga och rötter. De sista tre går på ett kuperat motionsspår men däremellan är det fina stigar, asfaltsrakor, grusvägar och lite småbackar. Grymt fint!
Tvärtemot förra gången så sprang jag inte fel en enda gång. Men jag behövde kissa tre (!!!) gånger och vid målgång. Å andra sidan svettades jag minimalt…

Första varvet kändes löjligt lätt. När jag började på andra varvet och terrängen var som värst fick jag en liten svacka men den försvann snabbt. Jag hade bra med energi och varven gick nästa i identisk fart. Sprang förbi fler än som sprang förbi mig så det var kul. Kom 4a bland damerna (Och helt klart etta bland veteranerna) och satte ett PB med nästan exakt 9 minuter. Såklart jag är nöjd! Joggade t o m ner en stund.

 

Man känner lite att vi blåbär i 20 miles-klassen inte har lika hög status som de andra “riktiga” långskubbarna vilket är lite trist. Servicen utmed banan är densamma men vid målgång serveras bara lite chips, kakor, smörgås-bitar, choklad, vatten och cola. Lite klent kan jag tycka. Och snålt. Men man får en fin T-shirt (och medalj), varm dusch och bastu efteråt och mycket pepp utmed banan så jag kommer högst troligt springa här igen om lusten finns nästa år.

 

Kram från Ingmarie

Ängsö trail

Som jag skrev i går så spontananmälde jag mig i onsdags till ett lopp som gick i dag. Det är ju så jag oftast gör nu för tiden.

Spontangör.

Att planera och fokusera i månader och veckor i förväg funkar inte längre så bra för mig. Tävlingshjärnan går i gång och jag stänger liksom av från halsen och nedåt och kör på no matter what kroppen säger när jag har ett specifikt datum framför mig. Det var väldigt bra förr när jag satsade och levde på min idrott men inte fullt lika bra nu när jag är äldre och absolut inte behöver “tävla” för att kunna betala mina räkningar.

Hur som helst. Ängsö trail (det ligger utanför Västerås) har flera olika sträckor att välja på. 6, 12, 23 och 45 + en “barnsprint”. Jag valde 23 och köpte startplatsen av en som inte kunde vara med. Jättebra grej tycker jag!

Helt ärligt hade jag ingen som helst aning om vad det var för slags lopp men jag visste att Ängsö skulle vara väldigt vackert. Och det var det! Men jag hade aldrig kunnat ana att det skulle vara tuff trail. Inte ens när jag fick berättat det för mig i bussen ut till starten fattade jag väl riktigt. Det är ju ofta så. Att man inte begriper fullt ut innan man själv har upplevt det.

Start och mål var vid Ängsö slott och startskottet var en rejäl gevärs-salut av “Karolinerna”. (Jag höll för öronen. haha!)

Jag kände mig verkligen som den udda fågeln bland alla trailnördar med sina dubbskor, coola brillor och smarta ryggor. Men någon ska ju vara det…

Första biten var plättlätt. Asfalt och fin stig. Jag fick direkt en bra känsla i kroppen och hittade en perfekt fart. Sen började det. 
Det var rötter, rötter, rötter och ännu mer rötter. Och stenar, stenar och ännu mer stenar. Jag tappade till slut räkningen på hur många vurpor jag såg. Ofattbart att jag inte var en av dem men så var jag ju också snigel-långsam på de där partierna. Tack och lov var ju inte 100% av banan så där gräslig. Vi sprang även på nedtrampat gräs över ängar och halkfria klippor.

Efter drygt halva sprang man förbi kyrkan vid målområdet

Långa bitar var mjuk skön stig med bara några små fjuttrötter. Vi klättrade över jag minns inte hur många nedfällda träd och stegar. Spången var tack och lov torra och det var ytterst lite gegg över huvudtaget. Flera gånger sprang vi jämte vattnet och jag tänkte mer än fem gånger att det hade varit magiskt fint att köra swimrun där!

Vid andra och sista energi-depån kom jag plötsligt i kapp en hel bunt av löpare som hade farit förbi mig på de där allra värsta partierna och det var nog där mina horn åkte ut. Jag var ju inte trött utan det som bromsat mig var just de där brötet. Framför mig var en brant backe som följdes av en fin gräsväg. Jag körde på det jag kunde för jag ville få en lucka. Hade ju ingen aning om vad som väntade! Efter någon kilometer blev det stökigt igen. Klättring upp och ner blandat med feta och smala rötter huller om buller. Inget att göra mer än att försöka ta sig framåt utan att trilla. Sen kom en grusväg och jag såg två kvinnor långt där framme. Växlade upp och kom förbi lagom till nästa bröt-stig. Men de var trötta och backarna gjorde att de aldrig kom i fatt. Sprang förbi ännu fler och plötsligt såg jag slottet!

Det var totalt sett inga snabba kilometrar. Om jag ids ska jag kolla skillnaden mellan dem. Undra förresten om det är min klocka eller sträckan som missat de där sista 250 metrarna…?

Flera gånger tänkte jag att “aldrig mer det här bröt-loppet” men eftersom jag  har så himla kort minne har jag redan glömt det. Loppet var verkligen jättefint och välarrangerat så det skulle inte förvåna mig ett skvatt om jag står på samma startlinje nästa år.

Min tid gav mig en första plats bland damer i min ålder och en 24e plats over all om någon undrar.
Mest glad och tacksam är jag ändå över att jag inte trillade och att jag kunde få vara med!

Kram från Ingmarie