Tävling

Bockstens trail med efterfest

Aldrig hade jag kunnat ana vilken heldag det skulle bli när klockan ringde kl 07 och det var kanske tur för då hade jag kanske blivit trött redan innan.

Vi hämtade upp Maria för att åka till Åkulla och Bocksten trailrun. Maria skulle springa 12 km, Anders 5 och jag 22. Det märkliga var att Maria startade först, en kvart senare Anders och ytterligare en kvart senare jag. Jag kan inte riktigt få ihop varför de valde den ordningen. Själv hade jag ju valt de längre sträckorna först. 44 km startade kl 08 så där var det “rätt” tänkt.
Förutom lite kaotisk parkering så flöt det i alla fall på bra och jag kunde heja på båda när de sprang iväg.

Hela loppet var i princip fullt och i min klass tror jag taket var nått med 350 deltagare. Totalt var det ca 1000 deltagare och det är verkligen bra för ett traillopp ute på vischan.

Så här beskrivs 22 km banan;

Rundan följer delvis 12 km banan men gör en fantastiskt vacker 9 km extra loop längs ytterligare tre vackra sjöar och magisk natur. Ca. 500 hm slingrande tekniska stigar, offtrail, skogsbilvägar och grusväg väntar er som tar er an denna utmanande bana! 

Jag kan garantera att det stämde med råge. Uppförsbackarna tog aldrig slut, t o m upp till målet var det en, och nedförsbackarna var oftast väldigt branta och/eller innehöll rötter, stenar och slirig gegga. Vi tog oss genom träsk och djupa bäckar, över och under elstängsel, klättrade över hala stenar och snubblade på grästuvor. Hade det inte varit för att banan var extremt välmarkerad så hade jag inte ens sett vissa av “stigarna”. (Läs Obanat med stort O.)

 

Men den här banan alltså. Den är så vacker att det nästan gör ont och att det var perfekt väder och trevliga människor att snacka med emellanåt gjorde ju inte det hela direkt sämre.

Jag tog det lugnt, hann ju t o m att ta en del bilder, för mina enda mål var att hålla mig på benen och att komma i mål vilket jag gjorde. En bra bit efter ungdomarna på toppen men däremot i toppen (faktiskt 1a)  bland damer i min ålder så jag är jättenöjd. Skorna är nog inte riktigt lika nöjda och kommer aldrig mer bli sig lika trots vattenslangen..

Alkoholfri såklart

Alla nöjda och glada och jag är tacksam över att de ville vänta på mig

Vi hittade en ljuvlig sjö att svalka oss i bara en kort bit från tävlingsområdet. Så himla underbart!

Via ett galleri jag ska ställa ut på så småningom och en dusch i Halmstad-lyan hamnade vi på mysiga Rotundan tillsammans med mamma och Ulf. Smörrebröden där är jättegoda!

Men dagen var inte slut där. När vi kommit hem och packat upp fixade vi lite picknick-mat och cyklade ner till stan för att kolla in HX-festivalen med allt från danskurser, tivoli och oräkneliga olika sorters mat till marknad, styrkeutmaningar och artister och allt var gratis (!) att uppleva. Helt otroligt mycket folk men det var lugnt och städat utan några incidenter. Jag älskade det! Helsingborg levererar om och om igen!

Bäst var ändå dessa. Galet bra!

Det blev verkligen en magisk kväll på en magisk plats och ett perfekt avslut på en magisk dag.

Kram från Ingmarie

 

Sista dagen

Tre månader har jag varit här och de har gått rasande fort. Som alltid får jag väl tillägga. Under alla 20 + gånger jag varit här har jag längtat hem en enda gång.
Inte en enda!
Det säger väl typ allt.
Faktum är att jag aldrig längtat hem varken från Usa eller Australien. Jag känner mig hemma där oavsett var  jag är (undantag Kansas) och jag är på något vis mer till freds inuti.

Jag vet att jag kommer hit igen, dock inte riktigt när, men det känns ändå både sorgligt och konstigt. Tycker jag precis kom hit. Haha!
Hemma väntar en helt ny lägenhet i en ny stad med oräkneliga ouppackade flyttlådor, nytt jobb och nya områden att upptäcka. Jag är så himla glad och tacksam att jag har det att se fram emot förutom att träffa Anders, familjen och vänner såklart!
Självklart är jag obeskrivbart tacksam över dessa månader här. De har berikat mitt liv ytterligare på så många olika sätt och vis.

Denna sista hela dag här bjöd på alla slags väder. T o m några droppar regn när jag skulle simma!

Men vattnet var ljuvligt och jag hade finsällskap av Berta i jaccuzzin och vi satt så länge i den att jag snudd på längtade efter isbad.

 

Löpturen var en blåsig historia men i medvinden och solen blev det både svettigt och snabbt. Åtminstone nedför för i ärlighetens namn var benen ganska sega sen i går.

Gjorde även ett sista pass på gymet som ett försök att rasta av mig innan 24 + timmars resan hem i morgon. Inte för att jag egentligen tror det kommer hjälpa… En liten löptur hinner jag i morgon bitti och man kan ju också tänka att väsk-kånkandet är en slags träning.

Avslutningsvis blir det några bilder från mitt Cedro Peak trail run-äventyr som var en både magiskt vacker och en rejäl utmaning samt från Cinco de Mayo-loppet som jag lyckades vinna!

Nu hoppas jag på en ofattbart smidig hemresa!

 Kram från Ingmarie

Cinco de Mayo Run

Jag gjorde en sån där spontanare i går och anmälde mig till ett lopp i dag. Det var innan jag visste det skulle bli en sen och vinsörplande kväll i går. 😅 ( I ärlighetens namn var det inte särskilt mycket sörplande.)

Cinco de Mayo run går vid National Hispanic cultural center i Downtown och man kan välja mellan 5 och 10 km. Jag var lite sugen på 10 men ibland är jag lite förståndig och valde 5 med tanke på förra helgens lopp.

Gick upp kl 6, yogade, åt frukost, körde iväg och var framme i god tid för att både hinna värma upp och fundera på klädval 208 gånger. Så där tidigt är det nämligen fortfarande kallt i skuggan men i solen blir det genast varmt. Det blev hyfsat lagom till slut men jag kände mig inte riktigt på hugget. Var liksom lite loj i skallen även om benen kändes helt ok och skogen jag värmde upp i var hur vacker som helst.

Planen var att ta det extremt lugnt i början för att inte göra samma misstag som på de andra 5-km loppen jag kutat här. De första kilometrarna känns nämligen oftast lätta men har man gått ut det minsta lilla för hårt kommer höghöjden straffa en med en orubblig betongvägg och både ben och lungor tvärdör. Dvs så som jag lyckats göra…

Jag höll planen och det kändes som jag joggade och ”alla” sprang förbi. Så var det såklart inte. Efter första kilometern hade jag sprungit förbi en hel bunt tjejer. Efter 2 ännu fler och vid 3 hade jag bara en framför mig! Men hon var långt bort.

Samtidigt märkte jag att jag kom närmare och närmare. När det var drygt 800 m kvar var jag ikapp och då såg jag att killen hon sprang tillsammans med liksom föste/puttade henne framåt. 😜

Det gjorde mig irriterad, och faktiskt lite arg för sånt tycker jag är fusk,  så där och då bestämde jag mig för att satsa allt jag hade in i mål.

Det höll!

Jag vann!

Inte bara min åldersklass utan över alla tjejer/damer!

Jag är fortfarande lite chockad.

Fuskaren var skitsur och jag kunde inte låta bli att säga att det måste vara jätteskönt att ha en ”pusher”. 🤪 Hennes svar var att det var hennes coach som hjälpte henne. Jösses liksom…

Förutom äran och medaljer vann jag bl.a ett presentkort på $100 så gissa om jag är nöjd!?

Drog sen direkt till gymet gör lite styrka, extra yoga och simning. Ett underbart sätt att fira på om du frågar mig.

Liksom mat förstås!

Blev hembjuden till min vän Berta och fyrbenat Coco på en makalöst god middag.👌😍

Kram från Ingmarie

 

 

Cedro Peak trail Run 2024

Enligt väderprognosen skulle det bli upp mot 25 grader och strålande sol denna dag, dvs ett perfekt Ingmarie-väder för ett rejält långpass eller egentligen vad som helst utomhus, och det stämde men det gällde inte Cedro trots att det ligger så nära Albuquerque.
Vi kan väl säga som så här; jag var inte förberedd och väderprognosen var tokfel.

Men låt mig ta det från början.
Klockan 5 ringde klockan. På tok för tidigt för mig, och Anders, och särskilt efter en dålig natts sömn. Men det var som det var och vi kom i väg i bra tid. Ju närmare vi kom Cedro ju kallare blev det och till slut visade termometern på två (!!!) plusgrader.
TVÅ!

Vi var inte ensamma om att sitta kvar i bilen in i det sista, fördel med längre lopp för då vill man ändå inte värma upp med någon längre löpning, och jag tog på mig varenda tröja jag hade med mig (3 st) plus jacka och Anders mössa + buff.

Det blåste dessutom kalla vindar men det var åtminstone uppehåll…

Klockan 8 gick starten för oss som skulle springa Cedro Peak trail run 26 km. (50-km hade startat redan kl 7.)

 

Trots kylan såg jag fram emot loppet för jag hade bara hört positivt om det och att det skulle vara väldigt fint. Jag kan bara säga att det stämmer till 100%!
Förhoppningsvis kommer jag kunna visa lite bilder från loppet så fort de kommit  Superfina, slingrande trails i skogen, extremt välmarkerad bana, tre bra energi-depåer, en hel del tekniska bitar men inte alls så mycket som jag läst om/blivit varnad för och m-y-c-k-e-t backar. Allt över 2100 m ö h och det gjorde väl inte direkt uppförsluten lättare..

Inte en enda gång var jag uttråkad och inte en enda gång funderade jag på om jag skulle orka trots att luftrören ibland pep så jag tror det skrämde bort alla ev björnar.
Jag hade några olika mål och det första var att ta mig runt. Detta är ett tufft lopp så det var ingen självklarhet.
Det andra var att klara det under 4 timmar och det tredje verkliga målet var att klara det under 3.30.
Jag kom i mål på 3.08 så gissa om jag är jättenöjd! Långt efter proffsen i täten men heller absolut inte sist. 5a totalt av alla mellan 50-59 år (jag var äldst av alla i den gruppen) och 26a totalt. Jag är jättenöjd!

Jag hade sagt till Anders att han inte behövde komma förrän efter 3,5 timme så för en gång skull fick jag vänta på honom. Det händer inte överdrivet ofta om jag säger så… Han borde faktiskt få någon slags tålamodspris.
Tack och lov hade det blivit lite varmare och jag var inte särskilt svettig så jag hann aldrig bli nedkyld. Dessutom fanns det gott om mat att smaska i sig om man ville/orkade.

Jag är verkligen jätteglad över den här lilla medaljen och tröjan. Fick jobba hårt för dem och det var garanterat inte särskilt vackert i den sista uppförsbacken men jag gjorde det!

Det här loppet är utan tvekan ett av de finaste och bästa jag kutat och jag hoppas verkligen jag får möjlighet att göra om det.

Värmen fanns några hundra meter ner och det fanns inte en chans att frysa. Den och lite vattenlöpning blev min första “nedjogg” och återhämtning.

Den andra blev på Thai Vegan. Wow alltså! Hur mycket som helst att välja mellan, jättemysig miljö och maten var outstanding. Dessutom var det helt ok priser.

Den tredje var den här. Ett av fynden på Chocolate & Coffee-festen. Lika god som den andra!

F.ö är kommer jag inte ta några extra steg eller trappor just i dag.

Kram från Ingmarie

Chocolate and Coffee Run

Ibland blir det ungefär som man tror eller t o m värre.

Jag har kutat ett 5-kilometers lopp som heter Chocolate & Coffee run i dag och jag anmälde mig för några veckor sedan just för namnets skull för vem vill inte springa ett lopp som bjuder på det efteråt? Plus inträde och rabatter till The Southwest Chocolate & Coffee fest om några veckor. Jag har varit på den innan och den är riktigt bra även om jag i princip är mot inträde för att man ska handla…

Hur som helst.

Jag hade laddat “som vanligt” med Athletic yoga och poolrun i går. Två bra pass där det första var svettigt och utmanande medan det andra var mest superchill.

Jag fixade även en del projekt här hemma, pluggade och passade på att kolla in ABQ Collective när jag hämtade nummerlappen. Jättemysigt ställe med allt från barberare och coffee-shop till Open Mic, bokhandel och “secrets doors”. Och kolla in den coola väggen!

Redan i går så kände jag dock att jag inte var så sugen på lopp  och det blev väl inte direkt bättre av att jag sov lite kasst men jag tänkte att det är ju “bara” 5 km. Ibland känns det ju så och jag anade det för jag har tränat på både mycket och bra hela veckan men jag mådde inte dåligt så jag valde att se det som bra träning oavsett.

Vi kan väl säga som så här. Jag blev så trött att jag trodde jag skulle trilla ihop på mållinjen…

Det var motvind i början, sidovind på mitten, sen kom det regn från andra sidan, det var mycket betong (=bendödarunderlag) och när det väl svängde mot målet igen och det var lite medvind och jag trodde det var högst 100 meter kvar så visar det sig att man skulle springa ett varv på löparbanan också.

Jag t-v-ä-r-d-o-g.

Jag kom 12a totalt, 2a i min AG och tiden var över 30 sekunder bättre än förra 5 km loppet så helt kasst var det inte. Det var känslan som var tuff. Fick liksom inte tillräckligt med syre och då blir det en smula jobbigare än annars. men jag tog mig runt och faktum är att det var en bedrift bara det just i dag.

Något jag dock är bra på är att återhämta mig så efter lite nedjogg högg jag in på godsakerna och all trötthet var som bortblåst.

Jag var t o m en sväng på Midtown-gymet för lite styrka innan jag träffade min vän Erin för lunch på Annapurna.

Supergod mat och som alltid hade vi obeskrivbart mycket att prata om.

Helt klart var krafterna inte slut för sen blev det både poolrun och jaccuzzi innan jag for till Wholefoods för att handla, åka hem och sen umgås med ett härligt gäng hela kvällen.

Kroppen och knoppen är verkligen intressanta för man vet minsann inte riktigt hur de funkar eller ens när och om. Haha!

Just nu känner jag mig i alla fall nöjd och ffa väldigt tacksam. Jag är en mycket, mycket lyckligt lottad människa.

Kram från Ingmarie

Shamrock Shuffle

I dag är det St Patricks day och fastän det är en irländsk tradition så firar man dagen även här med en massa olika slags aktiviteter, parader, shamrock-kostymer och jippon. The Shamrock, treklövern, är en symbol för vårens återkomst och i det forna Irland var det även en symbol för deras stolthet över sitt arv, sin kultur och ogillandet av att engelsmännen försökte ta över deras land på 1600-talet.
Irländarna som flyttade hit tog med sig traditionen och som med så mycket annat har amerikanarna gjort det till en festlighet med allt vad det innebär. Den största paraden är på Manhattan men det finns nog inte en enda liten håla som inte firar på något vis.
Jag tycker sånt är skoj fastän jag såklart fattar att det även blivit en kommersiell grej precis som jul,  mors/fars dag, hallowen osv osv.Man får se till att inte dras med i köphysterin bara utan fira för firandets skull tänker jag

Hur som helst, jag spontananmälde mig till ett Shamrock lopp i går trots att jag visste vilka jobbiga backar det skulle innebära. Senast jag sprang det var för 5 år sedan så jag borde väl ha glömt men vissa grejer biter sig tydligen fast lite mer än andra. Haha!

Starten var redan kl 9 och på andra sidan stan så det var tidig uppgång. Hade jag inte varit anmäld vet i sjuttsingen om jag ens hade kommit upp!

RunFit är en av de största arrangörerna av lopp här och som alltid är det ordning och reda. De är proffs!
Det fanns 4 miles (ca 6,5 km) , 10 km och 10 miles (16 km)  att välja på. Jag valde den första.

Målet var att ha en bra känsla och inte tokdö mitt i eller på slutet och jag tycker jag lyckades riktigt bra.  Visst blev jag ruskigt trött i uppförsbackarna, särskilt den sista som är 1 km in i mål, men jag höll liksom ihop! Morgonen var sval men jag frös inte när loppet väl var i gång. Tvärtom!

Etta i min age-group och 7a totalt. Några minuter sämre än för 5 år sedan men det är ok! Jag kanske är jättetöntig men jag tycker faktiskt det är jätteskoj att vinna min AG och få medalj! faktum är att jag tror det skulle locka många fler (ffa äldre) att våga springa i ex Sverige om man hade det oftare.

Hängde med lite kompisar efteråt, åt lunch, körde poolrun och chillade i jaccuzzin innan jag for hem för att plugga, måla och jobba lite. Man hinner mycket på en dag när man går upp i snorottan men jag vet också en som kommer somna ovanligt tidigt så summan av kardemumman blir antagligen ändå densamma.

Kram från Ingmarie

 

BOSQUE BURQUE RUN-race

Det var kanske inte helt smart att signa upp för ett race knappt 10 dagar efter jag kommit hit med tanke på höghöjden men samtidigt så tänkte jag att det är en bra början, bra träning och förhoppningsvis även roligt.

Jag vet verkligen inte varför men jag hade mardrömmar innan! Drömde att jag missade starten, inte hade någon nummerlapp, att bilen strejkade på vägen dit och att magen skulle balla ur.

Inget av det där hände. Tack och lov!
Bilen rullade dit fint, jag var i god tid och hade både nummerlapp och skor med mig. Roligt hade jag också!  (Och magern höll sig lugn.)

Det fanns både 10 och 5 km att välja mellan  och jag valde det senare. Man kan bli rackarns trött av ett 5-km lopp oavsett på vilka höjdmeter det sker men på höghöjd blir man det garanterat om man tar i lite. Åtminstone har det stämt till 100% för mig.

Som så ofta på dessa lopp är det en fascinerande blandning av elitlöpare, mittemellanlöpare och intesåbråttom-löpare.
Vädret kunde inte ha varit bättre, 20 grader och strålande sol, och starten var bara lite försenad. (Vi var tvungna att vänta in att alla 10 km löpare skulle ha ta sig förbi och den där sista gruppen hade som sagt var inte så bråttom…)

Jag tog det lugnt i början tyckte jag men ändå gick den första milen mycket fortare än jag tänkt. Vid 1,5 mile kom vi till Rio Grande och asfalten byttes mot stundvis mycket djup sand eller ännu djupare sand. Där någonstans dog mina ben och lungorna höll på explodera. Den sista milen kändes det som jag knappt hade styrfart men på något vis kom jag i mål.

Jag kom t o m först i min AG ! Och 10a totalt. Det trodde jag faktiskt inte så jag är jättetacksam! Jag gillar verkligen det med USA att här är Masters högt värderade!

När mjölksyran väl försvunnit och lungorna slutat pipa så kände jag mig riktigt pigg så det blev lite styrka på Riverpoint-gymet också innan jag inhandlade en stor lunch-portion på Wholefoods  (f.ö en av mina absoluta favvo-mataffärer alla kategorier!) som jag mumsade i mig i solen.

Körde även lite poolrun innan den andra belöningen. Jag älskar denna jaccuzin! Ibland är man helt solo, ibland sitter man tyst med andra och ibland börjar man prata med någon om allt möjligt. Att amerikanare skulle vara ytliga är inget jag kan hålla med om. Tvärtom!

Kram från Ingmarie

Låtsaslopp

I november förra året avslutade Emilia Brangefält sitt liv. Hon blev bara 21 år gammal. För att hedra henne och uppmärksamma psykisk ohälsa har Idre Fjällmarathon i dag haft ett virtuellt lopp i samarbete med Suicide Zero. Man lägger valfri summa som anmälningsavgift och springer valfri sträcka i valfri fart.

Självklart ville jag vara med på det. Det är oerhört viktigt att detta uppmärksammas och tas på allvar.

Varje år tar nära 1 500 personer i Sverige sina liv, och cirka 10 gånger så många personer gör självmordsförsök. De som tar sina liv lämnar närstående i livslång sorg som i sin tur kan leda till depressioner, sjukskrivningar och förlorad livslust. Men självmord kan förebyggas. Suicide Zero arbetar hårt för att visa på hur. Det är ett långsiktigt arbete och varje gåva är betydelsefull. Eftersom det finns mycket tabu, okunskap, rädsla och stigma kring självmord och psykisk ohälsa arbetar vi för att öka kunskapen hos politiker, journalister och allmänheten. Det gör vi genom lobbying, debattartiklar i Sveriges största nyhetsmedier, utbildningar och föreläsningar för olika yrkesgrupper.

På mitt jobb ser vi tyvärr dessa försök alldeles för ofta. En del går att rädda men långt ifrån alla. Det handlar inte heller enbart om unga människor utan det är även äldre. Jag har själv haft långa perioder med svår depression men tack vare stöd, träning och terapi av olika slag vågar jag nu sen lång tid tillbaka tro att jag kommit över på “rätt sida” det svarta hålet för alltid.

Men man vet aldrig. Livet har också lärt mig att man aldrig ska säga aldrig. Vi förändras och jag vet inte vad som kommer att hända i framtiden. Att hamna i en situation där livet känns totalt meningslöst kan drabba vem som helst. På så vis är det “rättvist” men också något ingen ska behöva göra. Det finns hjälp att få. Vet du t ex att man t o m kan ringa 112 för att få prata med någon om det är akut kris? Det kan vara bra att veta…

Jag hade ingen plan alls varken på runda eller längd. Farten blir som den blir i – 12 grader med ömsom djupsnö, barmark, upptrampade knöliga spår och ännu knöligare traktorspår. och sol! Som du vet är jag ingen vinter-människa men när det är så här då älskar jag vintern. (Minus det knöliga…)

Lite över en timme blev det innan jag behövde hem för att hinna till jobbet.

 

Helt ärligt så trodde jag aldrig det skulle se ut så här på vår lilla uppfart när vi flyttade hit. Man ska som sagt var aldrig säga aldrig…

Kram från Ingmarie

 

Åhus Trailrun 2023

En av årets höjdpunkter hamnade på en av årets vädermässigt galnaste dagar. Hade det varit i går är risken väldigt stor att Ok Pan  hade tvingats ställa in årets Åhus trailrun men med lite tur och extremt mycket skicklighet så lyckades de t o m överträffa förra årets arrangemang.

För att inte frysa och bli allt förblöt var det bara att klä på sig lager på lager på lager på..Jja du fattar. Att man såg ut som en töntig Michelin-gubbe sket jag i

I år hade parkeringen flyttats och även om det var lika långt att gå till starten så var det mycket bättre för nu slapp man gå bland bilar. Ett annat plus var att nummerlappsutdelningen var flyttad till utanför bodarna så det blev vindskyddat där. Stora bra tält att byta om i som förra året och jag hann snacka lite med mina goa kollegor som också skulle kuta. (En saknas dock på bilden för han satt i bilen och värmde sig. haha)

Jag kände mig jättepigg innan och hade en massa spring i benen. Var helt inställd på att försöka slå förra årets tid. Borde ha lärt mig vid det här laget att det inte alltid är ett bra tecken. Tvärtom….

Starten var lugn och fin men jag satte fart så gott det gick. Första två kilometrarna kändes bra men sen fick jag jättesvårt med andningen! Benen var pigga men vad hjälpte det? Drog ner på farten och det blev lite bättre men det var så där jobbigt att jag började fundera på om jag kanske borde bryta. Sprang vidare och försökte hitta någon slags rytm vilket inte är det lättaste i backar, djup sand, smala stigar där man antingen ville kuta om eller hade någon flåsande bakom sig som ville förbi. Någonstans mitt i allt så bestämde jag att eftersom jag inte kände mig sjuk eller hade ont någonstans så skulle jag i mål. Det fick helt enkelt bli ett pannbenstränings-lopp där farten fick bli långsammare än tänkt. Snabb-Anna och Fredrik var också med och den sistnämda var både hejarklack och fotograf. Tack!!!!!!

Foto: Fredrik Nystedt

Foto: Fredrik Nystedt

Foto: Fredrik Nystedt

Foto: Fredrik Nystedt

Foto: Fredrik Nystedt

Foto: Fredrik Nystedt

Banan är verkligen sugande och även om de hade dragit om banan lite så vi slapp springa på stranden, det fanns helt enkelt ingen strand pga att havets vågor slog så högt upp, så är det många kilometer med djup tung sand och oräkneliga backar. Och nedfallna grenar. Det var dock förvånansvärt “oförstört ” i skogen. Värre utmed havet. Där var det mycket plockepinn!

70 sekunder långsammare än förra året på 17 km men med tanke på hur det kändes och vädret ska jag väl egentligen inte vara missnöjd men lite är jag det. Å andra sidan, nu har jag målet kvar till nästa år för jag ska tillbaka! Detta loppet är underbart även om man har en tung dag. Ett super-arrangemang helt enkelt! Anna sprang fort som attan och Anders valde 11 km och var också före mig i mål så de fick snällt vänta tills jag var klar. Fredrik fick ju vänta på oss alla så det är mest synd om honom. Eller han är den stora hjälten!

Jag tror dock de tyckte det var värt att vänta lite, så långt efter var jag inte, och belöningen var dusch och (hämt)mat som Fredrik också fixade.

En rolig, jobbig, blöt och bitvis kall dag att lägga i den där roliga evigaminnen-banken!

Kram från Ingmarie

Vånga Mountain xtreme

För en vecka sedan hade jag helt lagt ner hoppet om att springa Vånga xtreme-loppet. Dels för att jag har jättelåga järnnivåer ( samma som förra året vid denna tiden😳) och för att jag nattjobbat och oftast blir tokseg dagen efter.

Men ibland händer tydligen små mirakel i kroppen på väldigt snabbt!😀

Starka järntabletter, över 9 timmars sömn, sol och 25 grader var tydligen det enda som behövdes för att kroppen skulle bli glad igen. På rekordtid!🤩

Loppet har tre sträckor att välja mellan. 8, 16 eller 40 km. Jag valde lite lagom mittemellan.🤪

Varje varv är 300 höjdmeter ( dvs 600 på 16 km), har en miljon rötter och stenar och börjar med en skidbacke rakt upp.😬 Jag kände mig som en liten fjant bland alla (till synes) trail-proffs men det var bara att strunta i.

Foto: Anna Nystedt

På hemsidan står det; En upplevelse som lämnar ingen oberörd och som du kommer att minnas länge! 

Stämmer till 100%!

Utsikten från toppen är magnifik, stigarna så slingrande att jag blev yr i skallen, stenbrottet var vackrare än på bild och nedförsbackarna hjälpte inte (mig) ett skvatt för de var fulla av bröte.🤪

 

Simcoach Håkan hade verkligen en fin funktionärsplats! Tack för pepp och hejarop!

 

Foto: Fredrik Nystedt

Foto: Fredrik Nystedt

Banan är, enligt mig, väldigt teknisk och mitt första mål var att inte trilla. Det andra var att fullfölja. Jag klarade båda!🙏🏻🤩

Foto: Fredrik Nystedt

6a totalt och först av alla damer 50+. T o m 45+.😃  Fast den förstaplatsen beror nog främst på att det inte var så många i mogen ålder med. 😬Synd och märkligt!😳

Skitiga ben ingick men vad gjorde väl det?

Extra skoj att få träffa Anna och Fredrik! Anna susade runt ett varv hur lätt som helst trots att hon hade en ynka veckogammal mara i benen! Men hon är också ung .Dvs under 50! 😄

Jag är i alla fall jättenöjd och tacksam! Loppet är otroligt trevligt och välorganiserat vilket egentligen inte är så förvånande för det är Ok Pan som även arrangerar Åhus trailrun.. Ett av mina absoluta favvolopp!😍 Missa inte det! Absolut värt en omväg och det finns fina erbjudande om övernattning på hemsidan!🤩

På hemvägen stannade vi vid Klackabackens badplats för lite sim, bad och slappande. Jättehärligt!😍

Att kunna sitta ute och äta middag var också jättehärligt!🙏🏻

Tack alla som hejade och fixade detta fina lopp! Benen lör komma i håg det i flera dagar.😄

Kram från Ingmarie