Inställt

Det blir inget swimrun-race till helgen för nu är även Utö inställt.

Som jag fattat det är orsaken problem med att få tillstånd. De trodde det var ok men det var det tydligen inte. För mycket folk på samma plats helt enkelt.
Tråkigt förstås men det är inte mycket mer att göra än att gilla läget. Swimrunna kan jag/vi ju göra ändå.😀

Men nog är det bra märkligt att folk kan få trängas på Gekås, på restauranger, på tuben, på bussen och  i köpcentra men inte spridas ut på flera kilometers omkrets ute? De som vill sporta ute är dessutom ganska garanterat friska människor med ytterst få riskfaktorer.

Men kanske jag bara missat någon viktig info om logiken i det hela….?

Kram från Ingmarie

 

Allt man vill och önskar funkar inte

Jag har turen att få köra ett swimrun-lopp till detta knasiga år så om 2 veckor ska jag och Veronica ta oss till Utö och köra “sprinten”. Jag har kört den två gånger innan och den är verkligen fin! Dessutom älskar jag Utö. De gångerna har den dock gått i maj men pga av det där viruset så har allt blivit flyttat. Om det är bra eller dåligt lär visa sig. Vattnet borde åtminstone vara lite varmare…

Vi körde ingen swimrun-träning i dag, båda hade kutat på var sitt håll innan, men vi övade lite med lina. Veronica är en super-kvinna som är bra på precis allt, och såklart supersnabb, så vem som ska dra är liksom inte ens något att fundera på. För mig blir det bara att hänga på så gott jag kan oavsett om vi är på vattnet eller på land. Men eftersom vi har linan kan hon aldrig försvinna från mig!

Egentligen pratade och skrattade vi mer än simmade men sånt behövs ju också, eller hur?

Vattnet var svalt men helt ok.

I dag har vi även haft besök av vår fyrbenta vän igen. Nero är en sköning på alla sätt och vis och denna gången gick det betydligt bättre. Ett ben och sin egen bädd sen var han liksom installerad. I alla fall en stund.

En av de bästa grejerna med att ha vovve är ändå att det blir 100 gånger roligare att vara ute och gå i skogen.

Tyvärr verkar han inte trivas riktigt hos oss ändå. Han är ledsen och orolig så det känns både oschysst och ohållbart att ha honom här. Jättetråkigt förstås.

Kram från Ingmarie

LED 2020

När klockan ringde 05.45 i lördags morse kändes det snudd på overkligt att det äntligen var dax för oss att köra LED. Det här var ju något jag och Josefin pratat om och tränat inför i månader. Jag har sett fram emot det, fasat för det, ångrat mig och längtat i en salig blandning. Men mest längtat. På slutet t o m enormt mycket!  Du som gjort något liknande vet ju också att när man börjar planera något långt i förväg så känns det också just långt bort. Sen plötsligt är dagen där! Förra gången jag försökte mig på den långa banan, för två år sedan,  tvingades vi bryta på Hasselö pga att min co-partner Elisabeth blev sjösjuk så jag ville verkligen, verkligen, verkligen komma ända i mål denna gången.

Frukosten serverades i ett hus bredvid där vi bodde och var fullt av andra (troligtvis) lika förväntansfulla swimrunners. LEDLoftahammar endurance day– har flera olika lopp. VASS 5,9 km ( 5 km löp + 900m sim ) ULTIMO 25,5 km (19 + 6,5 km),  Hasselö challenge som är ca 30 km (26+4 km) och själva LED som från början skulle vara totalt 55 km (45+10 km) men som pga bl a fågelliv och ett bröllop fick kortas ner till ”bara” 45 km (37+8km).

För den som är intresserad finns en banbeskrivning här.

Foto: LED

Vädret kunde inte varit bättre om man frågar oss fryslortar. 25 grader och sol. Vattnet var runt 17-18 grader vilket är perfekt. Med ett undantag. 3 km av simningarna gick i ett stråk där de västliga vindarna gjort att vattnet rörts om och termometern visade ynka 11,5 grad. Det är kallt att simma i och det gav oss huvudbry. Inte ens jag klarar liksom av att springa i våtdräkt + underställ/långa ärmar/pannband i 25 grader utan att få värmeslag. Men simma så pass långt utan lite mer skydd skulle bli för kallt.

Vi löste det som så att Josefin stoppade med sina löstagbara ärmar bak i sin väst och jag ett tjockt neopren-pannband i bh:n. Håller jag huvudet varmt klarar jag ganska mycket. (Därför jag har mössa när jag is-simmar.) Jättesmart tyckte vi men med facit i hand borde vi nog gjort lite annorlunda…

Pga det där viruset var långa banan uppdelad i tre startgrupper. Ulf och Micke som är ruskigt snabba startade i den första.

Vi i den tredje.

Jag tycker alltid det är mest ”oroligt” innan man kommit i gång och vet hur kroppen är. Å andra sidan skulle vi ju hålla på väldigt många timmar så jag visste såklart att det skulle variera oavsett men det är roligare om det känns bra i början. Och det gjorde det! Första löpet är hela 8 km så det var gott om tid att bli uppvärmd. (Läs genomsvett!) Första biten är gudomligt fina grusvägar förbi ängar, röda hus och havsvikar innan man viker av in i skogen på smalare och smalare stigar som till slut förvandlas till obanat. Dessutom går det rakt upp och man får verkligen klättra för att ta sig framåt. Väl uppe är utsikten hisnande vacker. Så där så man tappar andan av lycka! Vi tog oss ofta tid att njuta av just hur vacker banan är. Utan tvekan är den en av mina topp-tre favoriter! Sen skulle man ju ner också. Väldigt ofta kasandes på rumpan. 🤪
Lite här och var fanns roliga skyltar typ denna uppsatta.

Första simningen var ca 500 m och vattnet var i princip helt stilla. Underbart! Redan där hade vi passerat två energistationer och om det är något vi visste vi skulle behöva vara extra noga med var att få i oss energi. Förutom några egna gel åt jag en hel årsförbrukning av Snickers. Minst! Tur det var lördag!😄

Före och efter varje sim stod det hur lång nästa sträcka var och det är guld värt! För det första är det typ omöjligt, åtminstone för mig, att hålla reda på alla 52 (eller om det var 48?) olika sträckor  och även om jag hade skrivit upp det på paddlarna så hade jag varit helt förvirrad redan efter 8 sim.🤓

Dock hade jag några hållpunkter för att veta på ett ungefär var vi var. Dels var det 9 energistationer, på Hasselö väntade nästan 9 km löpning på springvänliga grusvägar och när vi kutat klart där var det ”bara” 5 km löp och 4 km sim kvar. Det var också där den besvärligaste terrängen skulle börja enligt de erfarna och det var också där det kalla vattnet fanns.

Jag upplevde vägen dit mest som en enda lång fest. Med massor av lördagsgodis. Det tog cirka 6 timmar men kändes som typ 2. Max! Vi sprang, simmade, klättrade, hasade upp och ner för branta stup så dammet yrde och upp och ner på snorhala klippor. Vi blev påhejade som om vi vore vinnare av en fantastisk publik, gav hjälp till våra medtävlare och fick hjälp (det är så man gör i swimrun) och vi var ibland helt ensamma utan att se en enda levande varelse. Vi sprang över ängar, utmed vattnet, genom små söta byar som verkade som tagna ur Astrid Lindgrens böcker, över och under stockar, genom snår och på kantiga klippor.  Upp och ner i vattnet så många gånger att ingen av oss kunde hålla reda på hur många gånger. Ibland var det helt stilla, ibland rejält guppigt. Vi pratade, skrattade och var helt tysta. Och åt Snickers.😅 Funktionärerna får 10 av 10 möjliga poäng rakt igenom. Vilken service! Liksom både banan och banmarkeringarna. Vi lyckades förvisso springa fel några gånger men det var helt pga att vi var ouppmärksamma eller för att markeringen åkt ner i backen.

Hasselö kom och jag tror vi var de enda som inte varken cabbade ner ( dvs drog av överdelen på våtdräkten) och behöll badmössan på. Jo det var varmt och jo vi svettades men det var ändå helt ok. Det kalla väntade så jag tyckte liksom det var bra att värma upp mig så mycket som möjligt. En svettig dräkt är inte enkel att flytta på så det var minst sagt besvärligt att få fram de där extra ärmarna till Josefin. I stället för att bara “sticka in min arm och dra fram dem” så fick hon cabba av och det tog sin lilla tid. Mitt pannband var enklare men eftersom jag satte det utanpå badmössan åkte det av redan vid andra simmet i det där väldigt kalla vattnet. För kallt var det! Jag svor! Så kallt var det. Inbillade mig att det kanske hjälpte om jag gjorde det. Vilket det inte gjorde. Såklart…

Efter inte allt för länge hackade jag tänder även under simningen. Min vänstra axel hade också börjat protestera liksom Josefins ena fot. Simningen blev svårare och svårare så Josefin fick dra mig på i princip alla simmen som var kvar och jag ska erkänna att det kändes lite tungt där. Det hjälpte ju inte heller direkt att jag frös och skakade så mycket att jag nästan krampade. Jag såg hur Josefin bet ihop och haltade fram och för några sekunder kom tvivlet. Skulle vi tvingas bryta? Jag kunde ju inte hjälpa henne genom att dra henne på löpningen och bära henne genom snåren var ett nästan lika dåligt alternativ. Men vi gnetade på. Tänkte framåt och t o m skrattade åt eländet.

Vi bara skulle i mål!

När den lilla ön med bara 100 m löp kom visste vi att målet var nära. Bara två sim med någon kilometers löp mellan. Den sista energistationen var på Tättö innan sista simmet in till mål. Det kaffet de serverade i pappmuggarna där var utan tvekan det godaste jag någonsin druckit! Jag svepte två utan att blinka och jag tror värmen av dem gjorde att vi båda fick nya krafter. Sista simmet var 1100 meter och min axel gjorde ont så in i bängen. (Jag hade försökt simma med en arm men det gick si så där.) Josefin var stark och vattnet kändes som att gå ner i ett badkar! Från 12-13 grader till 18 är megastor skillnad.

Då visste jag vi skulle klara det och alltså den känslan att kravla upp på land och in i mål efter 9 timmar är oslagbar!

Jag frös fortfarande så tänderna skallrade och fick en filt på mig. Väldigt snabbt kom flakmoppen och hämtade upp oss så vi fick åka till omklädningsrummet och den duschen alltså! Olallaaaa! Samma flakmoppe körde oss tillbaka till målområdet där vi i bästa Corona-style fick (vego)burgare och dricka. Inga mer Snickers!😆

Jag är oerhört glad och tacksam över att ha fått uppleva detta tillsammans med just Josefin. Hon är lugn, cool, stark, tuff, glad och ödmjuk i en perfekt kombo!😍 Och såklart jag är lika glad och tacksam för att kroppen hängde med och att huvudet inte en enda gång gjorde det jobbigt för mig. Visst var det tufft och visst blev jag trött men mest upplevde jag bara en enorm glädje över att kunna och få vara med på detta äventyr. Vårt mål var att klara cut-offerna, ta oss i mål och uppleva ett äventyr vilket vi gjorde med råge. Vi kom inte ens sist! Om jag fattat det rätt kom vi faktiskt 5:a! Ulf och Micke hade betydligt tuffare motstånd men kom 7:a! Grymma grabbar!

Tack än en gång Josefin för att du ville göra detta med just mig! Tack Ulf för coachning, pepp och stöd! Tack LED och Mattias Evald för ett fantastiskt arrangemang! Tack Anders för att du alltid, alltid stöttar mig och inte en endaste gång gnäller över alla timmar jag ägnar åt träning eller över doften från våtdräkt och blöta skor. Tack kroppen för du ännu en gång ställde upp för mig och tack livet för att jag får vara med här.🥰

Kram från Ingmarie

I mål!

Vi klarade det! 

Eftersom de kortat av banan var det “bara” ca 37 km löpning och 8 km simmen jag lovar, det räckte bra det med.

Och vi har haft en helt magisk dag på alla sätt och vis!

Vi har svettats, frusit så tänderna skallrat, krälat på såphala klippor, klättrat upp-ner-över och under alla möjliga naturhinder inklusive taggtråd. Vi har ätit en hel årsranson av Snickers, skratta och gråtit lite för en har en ond fot och en har en ledsen axel. Vem som har ont var återkommer jag till i en mer utförlig race-rapport men först ska jag göra persedel-vård, försöka sova plus ha ett hemma-vernissage.

Kram från Ingmarie

Dan före dan

Det var längesedan jag kände en sån här skräckblandad förtjusning som jag gör inför morgondagen. Det ska bli skitskoj men samtidigt är jag jätteorolig. Hade jag kört solo hade det varit annorlunda, då är ju liksom allt upp till mig själv, men som par har man både en slags ansvar plus att man ju inte vill vara den som pajar allt. Nu är Josefin en klippa och guldklimp på alla sätt och vis men jag vill verkligen inte vara den som kroknar och gör att vi inte kommer i mål.

Hur det än blir så kommer det bli starka kontraster. Terrängen är allt från fina platta grusvägar till snåriga buskage och hala klippor. Vattnet kommer vara allt från tuffa vågor till platt yta. Och temperaturen! DEN kommer vara en utmaning! I alla fall under simningen.😱 Landtemperaturen kommer vara i Ingmarie-style så jag hoppas den hinner tina upp oss innan vi ska i igen.🤪

Resan ner hit till Loftahammar gick finfint. Med bra sällskap glömmer man t o m träsmaken! Ulfs co-partner Micke åkte i annan bil så det var gott om plats.

Vi gjorde några småstopp utmed vägen och vackrast var utan tvekan denna. Det var nästan så vi inte kunde hålla oss från att hoppa i.

Mössa, väst och goodiebag är uthämtat. Alla prylar är framlagda. Gelén räknade. Magen är mätt och jag hoppas få en god natts sömn innan klockan ringer 05.45. Enda jag inte lyckats med är att memorera alla 52 löp- och simsträckor.

Jag är Zingo och Josefin Sparven.🤪



Må vindarna vara med oss, energin räcka och kropparna hålla ihop i morgon🙏🏻

Kram från Ingmarie 

 

 

Nu blir det inte mycket mer (långt)

Jag tror inte jag kan vara mer förberedd än vad jag är just nu inför LED.. Inte så som livet och kroppen varit hittills i alla fall.

Hade jag haft några veckor till hade det såklart varit ännu bättre. Å andra sidan tror jag att man nästan alltid tänker så innan man ska göra något ”utöver det vanliga”. Att man skulle haft lite mer tid för att ha kunnat göra lite mer av allt. Åtminstone är det så för mig. Med 1,5 vecka kvar vet jag dock av erfarenhet att det sämsta jag kan göra just nu är att försöka göra mer. Efter i dag är det tvärtom göra mindre som gäller. Vilket kan vara nog så svårt…

Om det jag gjort är tillräckligt för att jag ska ta mig ända i mål tillsammans med Josefin återstår att se. Just nu känns det helt obegripligt hur man ö h t kan swimrunna så långt (45 + 10 km) och hålla igång så länge. Kommer bli mer än dubbelt så länge som i dag. Utan paus. Jösses liksom.

Jag började med tre timmar solo-swimrun här hemmavid. Kändes helt ok och jag hade ganska lätt kunnat fortsätta ett bra tag till! 🥳💪🏻

I kväll körde jag med Wolff wear som kör swimruntrning i Brunnsviken varje onsdag. Rekommenderas! Superbra arrangerat, jättekul och alltid många som är med. Det tar förvisso typ 18 evigheter att ta sig kommunalt dit och hem för mig men det var det värt! Ytterligare 75 minuter bra träning som delvis leddes av bästa Inger.

Man kan t o m låna dräkt! Jag passade på att testa en Mako. Riktigt najs fastän den var lite för stor.

Dessutom hade jag sällskap av min superwoman-kompis Veronica så nu är jag verkligen fulltankad med energi!

Och så här vackert var det när vi var klara. Man blir ju tårögd av lycka!

T o m Kärrtorps t-banestation var vacker!

Nu återstår att se hur jag ska lyckas chilla “lagom mycket”…

Kram från Ingmarie 

 

 

Bling bling på posten

Dagens långpass gjorde att jag klarat av ännu en Virtual Challenge.

Den första var ju den när jag simmat över Engelska kanalen (virtuellt alltså) och i dag kom den medaljen med poste! Jättefin! Och jättestor! Vilken kul grej alltså! Nu måste jag bestämt anmäla mig till en till!

Långpasset gick förresten över förväntan. Antagligen för jag under 2 av de där 3.20 timmarna hade sällskap av Josefin och Ulf.

Några få långa pass till sen är jag så redo jag kan för LED. Jag både längtar och fasar. Förhoppningsvis finns både orken och styrkan där nu men allt kan hända på ett så galet långt lopp. (45 km löpning + 10 km sim. ) Särskilt om det blir kallt…

Jag gillar förvisso ice- och coldswim men på sommaren vill jag det ska vara varmt! När jag hade kommit över till andra sidan Källtorpssjön under kvällens simpass kände jag att det inte var läge att köra något längre pass. Jag frös helt enkelt. Men det kan bero på att jag körde utan våtdräkt… Och 30 min är i alla fall bättre än noll tänker jag.

Kram från Ingmarie

Brotorp swimrun 2020

Egentligen kan jag ofta känna att jag har ”tävlat klart”. Jag har liksom inte samma ”längtan” för att rejsa  som jag haft förr. Kanske för att jag gjort det så vansinnigt många gånger? Jag kanske helt enkelt är “mätt”? Men det finns ändå några lopp jag ogärna missar och Brotorp swimrun är definitivt ett av dem.

Varför? Det är familjärt, mysigt, trevligt, vackert, lättsamt, supernära och en ”enkel” bana på så viss att den inte är teknisk. Däremot är det gott om backar. 🤪

 

Genomgång av banan. Eftersom det är en orienteringsklubb som ordnar så stämplar man vid varje ner- och uppgång ur vattnet. På så vis får man alla mellantider. Kul och bra!

För att undvika trängsel startade den långa 2-varvsbanan (= ca 24 km) en timme tidigare än den korta 1-varvs.

Ingen verkar ha simmat/kutat helt rätt för de flesta fick ca 23 km på sina klockor. 🙂

Träffade många välkända ansikten och jag fick verkligen tänka till så jag inte kramade någon. Det är skitsvårt när man blir så där glad som man kan bli när man träffar människor man gillar!

Första varvet var fruktansvärt! Jag hade andnöd precis hela tiden. Med facit i hand skulle jag inte haft swimrundräkten hur bra den än är, utan kört ”bart”. Jag har nämligen upptäckt att värme + våtdräkt ger den där andnöds-effekten på mig. Jag har ju inga som helst problem med värmen annars men våtdräkt gör på något vis att lungorna och andningsorganen inte kan funka. Det blir som ett (litet) sugrör i luftstrupen och är galet obehagligt ! Faktiskt så obehagligt att jag både funderade på att bryta och ställa in LED.. Då är det illa!  T o m riktigt illa!

Funderingarna förblev dock bara funderingar. Jag var ju inte trött, hade inte ont någonstans och när jag sänkte farten bara lite, lite så blev det bättre. Med andra ord ingen som helst ursäkt till att bryta.🤪

Detta var 4:e gången jag körde och trots ”slitet” blev det min näst bästa tid så jag ska verkligen inte vara missnöjd, men jag hade önskat att känslan varit bättre. Placeringen var dock säkert den sämsta ever för vi var fler än någonsin som körde. Fast det tycker jag bara är kul för det betyder att fler hajjat hur skoj detta är!

Coach Ulf, som påstår att han är dåligt tränad, vann överlägset på en vansinnigt bra tid! (Jag är säker på att han tjuvtränar. 😄😄😄) Min LED- teamy Josefin  hade en kalasdag och var supersnabb hon med! Är så glad att de där två finingarna har hittar varandra och att jag får vara deras vän. 🙏🏻

Vi var många från Team Snabbare och alla gjorde jättebra prestationer! Superskoj!

En del av gänget

Så himla härligt att kunna sitta kvar vid Brotorpsstugan och njuta av vädret, sällskapet och våfflorna! De ingår i startavgiften.😍 (300kr för icke medlemmar och 100 kr för medlemmar. Snacka om billigt!)

Man behövde inte ens duscha för allt torkade på nolltid. (Fast jag har duschat nu. haha)

Och kolla så coola swimrun-bh:ar vi har! Helt oplanerat! 😄 Det bra med den är fickan. Perfekt för ex. gels.

Som alltid superbra arrangerat av Skogsluffarna. De är proffs ut i fingerspetsarna och dessutom alltid obeskrivbart trevliga.

Nu ska det tränas vidare så Josefin slipper släpa på mig  hela vägen den 1/8. 😱

Kram från Ingmarie

 

Spontan-laddning

De flesta som håller på med löpning vet vad Backyard ultra är. Man springer en bana som är 6706 meter och där starten för varje varv sker varje hel timme. Klarar man inte varvet på en timme eller inte står på startlinjen i tid är man ute. Segraren är helt enkelt den som håller på längst.

Nu finns det även några swimrun-backyard och en ”råkade” jag anmäla mig till för bara några dagar sedan.😱

Last one standing (”LOS”)” går på Långholmen i morgon lördag där också  sprintloppet (ett varv) kommer gå av stapeln.Ett varv är 5 km fördelat på 4,5 km löpning och 500 m sim vilket kan verka som en baggis men dels ska man i och ur vattnet 5 ggr och dels är det en rejält kuperad bana om jag förstått det hela rätt.

Jag har absolut inga planer på att bli den som håller på längst. Tvärtom. För mig är detta ett ”enkelt” sätt att få till ett bra långpass med service och sällskap . 🥳 Jag kommer inte ens behöva ha vatten med mig. Allt finns! Hur bra och lyxigt är inte det? 😀🙏🏻

Min laddning inför detta är väl allt utom just en laddning. Bra träning hela veckan och PT-passet i går gav mig träningsvärk t o m i armvecken! Och kul var det som alltid!

Hur många timmar jag stått och gått på jobbet vågar jag inte ens fundera på. Jag vet bara att benen blir väldigt trötta av det. Så trötta att jag inte ens orkar stå sista biten på tuben.🤪

Utesimmet i dag var dock både kort och lugnt. Fick finsällskap av Per som provade sjösim för första, men inte sista, gången. Jättekul!

Nog räcker det för att vara pigg igen i morgon?😄

Root44 Parkrun och annat härligt

Det är kul att kuta Parkrun! Så himla enkelt liksom.  Man kommer bara dit, springer, får sin barcode scannad och efter några timmar kommer ett mail med det fullständiga resultatet inklusive age-graded score. I dag testade jag Root 44 Parkrun som går i/runt en vingård.  Den var en absolut kontrast till förra helgens. Det var 10 gånger så många deltagare, det var “flådigare” och en helt annan typ av bana även om det fanns en mördarbacke. Det är ofta med några riktigt bra atleter eftersom många ju även är här på trainingcamp och Parkrun är verkligen bra träning. Dessutom gratis!

 

Starten var crazy. Folk rusade som tokar, själva startfältet var säkert 40 meter brett, men kanske det bara var bra för då riskerade jag inte dra på och få mjölksyra.

Efter mindre än en kilometer hade jag fått en bra plats och kunde köra på i min fart. Den där mördarbacken var verkligen mördande (många som fick punka där!) men jag älskade den! Sen gick det ju nedför också såklart men jag har lite svårt för att ösa på när jag dels inte riktigt vet vad som väntar och dels att det var en smula ojämnt. Mestadels var det dock fin, hårt packad sand. Grymt bra!

Det är Anders som tagit alla bilderna ovan. Bästa supportern ever! men jag vill såklart helst han ska kuta själv.

Kom 1:a i min åldersklass, 4:a totalt av damerna och 61a totalt av alla nästan 1000 (!!!) startande. Nöjd som attan med det och vi firade med en stor supersmarrig grön drink från marknaden för även här finns en. Jättestor! De finns som sagt var typ överallt varje helg och jag älskar det! mycket bättre än alla stormarknader som så många andra länder envisas med.

Vi var på gymet också och märkligt nog var jag stark som en hel hästflock. Det tar sig! Sen vilade jag dock duktigt. Sånt är jag väldigt bra på. I synnerhet när det är i solen vid havet.

Kram från Ingmarie