Spontanat igen

Spontana är mitt nya favvo-verb. Då gör man ju i princip bara grejer man känner för! Spontant! Som att anmäla sig till ett lopp kvällen före det är som jag gjorde i går. Det blir inte alltid så bra uppladdning men det blir garanterat roligt, lustfyllt och bra träning oavsett. Dvs så som jag gillar att göra och ha det just nu.

Jag har kutat Lunchloppet en gång innan för längesedan men då var det på Djurgården. I dag var det i Tanto på Södermalm.

Upplägget är enkelt. Man betalar 100 kr, får nummerlapp, kutar loppet, lämnar tillbaka nummerlappen. Typ så. Inga utdragna tal varken före eller efter, ingen medalj, inga priser och ingen statistik men roligt, lättsamt, kamratligt, billigt, enkelt, avskalat, bra träning som sagt var och alltid i fina miljöer. Tycker det är en jättekul och bra grej!
Vi var inte så många i dag men vi som var med sprang vårt bästa för dagen. Banan är i platt men en solig dag som denna är den absolut proppfull av strosande människor, barnvagnar, cyklister, andra löpare, kaffedrickare, kompisgäng, ungar som ska spela boll, hundar som drar iväg i koppel och to.m fåglar. Det var väl mest rena turen att jag inte sprang på/över någon eller något…Haha!

Värmde upp som vanligt ca 4 km inkl stegringslopp innan vi drog i väg. Tyckte jag hittade ett ganska bra tempo men när det var lite över en kilometer kvar var jag ganska trött och sista lilla kullen till målet var jag rejält mör. Men på ett bra sätt för hur det än är så vill jag ju inte komma i mål och känna det som jag joggat runt.

Lite bättre tid hade jag hoppats på men jag är ändå nöjd och jag var garanterat den enda som inte klagade på värmen.

Hade siktat in mig på ett pass på Tantos fina utegym efteråt men det var absolut knökat med folk (även där) så jag bestämde mig för att springa hela vägen hem (7km) i stället. Väl hemma vände jag nästan bara innan jag cyklade ner till sjön för ett varv i sjön. Återhämtningen är det som sagt var inget fel på och den blir extra stark för en solcellsdriven person som mig sol-dagar som dessa!

Dagen avslutade jag tillsammans med mina fina vänner Desirée och Petra. Är så tacksam över att jag har dem i mitt liv. Vi ses inte så ofta men tjattar i princip dagligen om allt mellan himmel och jord. Underbart!


Maten på Mahalo är förresten grymt god. Och riklig! Sånt gillar jag. Vego såklart!

Kram från Ingmarie

Norrtälje Stadslopp

För åtta dagar sen sprang jag 47 km på Backyard Ultra-loppet i Haverdal efter en spontananmälan en dryg vecka före. För tre dagar sedan spontananmälde jag mig till dagens Norrtälje Stadslopp. Det är ju så jag gör nu för tiden. “Spontanar” Haha! Det blir kanske inte så bra resultat men jag har insett att om jag börjar planera för mycket så kommer den gamla tävlingsdjävulen i mig och jag stänger av från huvudet och neråt och slutar lyssna på kroppen. Sånt slutar aldrig bra! Dessutom blir jag alldeles för mentalt fixerad och just nu är det inget jag vill ha eller vara.

Hur som helst. Norrtälje Stadslopp är 5 km och det var ett riktigt vasst startfält. Ca 100 löpare ställde upp med start och mål på deras fina Ip.

Det började ganska lätt med svagt nerför innan det var mest platt. Jag visste det skulle bli uppför den sista kilometern men jag hade inte räknat med att det var brant. Kanske kan jag skylla på att det där långpasset satt i för mina ben tvärdog! Jag hade ca 18 minuter till 4 km. I mål 23.45. Ja du fattar… Men jag vann i alla fall min AG och jag tror jag blev 12a totalt.

Men kul var det och allra roligast var att träffa alla (löpar)kompisar igen. Här är några av snabbisarna. Och jag…

Men hur döda benen än var så återhämtade de sig snabbt. Körde ett bra pass på gymet efteråt. Maxade verkligen för jag hade ju betalat och då vill man ju ha ut det mesta möjliga, eller hur? (Ja det är okej att kalla mig snål.. Hehe)

När jag nu ändå var i stan passade jag på att även åka till fina Gillfjärden. Turligt nog hade jag ju våtdräkten med…

Personligen tycker jag det var ett väldigt fint och bra sätt att fira Nationaldagen på. Hur har du firat?

Kram från Ingmarie

Frank Dog Backyard

De flesta som håller på med löpning vet nog vad och hur ett Backyard ultra är och går till men om inte så går det ut på att man varje hel timme startar en 6,706 km slinga och den som slutar springa sist har vunnit.

Frank dog Backyard  i mysiga Haverdal utanför Halmstad var exakt så men med några skillnader. Man kunde välja starttid vilket man aldrig gör annars utan då startar alla samtidigt. Dessutom var det en sluttid. (Kl 21 lördag) Därför räknas det inte som ett “riktigt” backyard. Men principen är den samma. En del startade kl 21 på fredagskvällen, en del kl 7 i morse och en del kl 11. Jag hade velat starta kl 7 för då fick man springa till kl 21. Inte för jag hade tänkt det men de som startade kl 11 fick bara springa 4 varv. Nu är jag ju som jag är och lyckades ändra på den regeln. Återkommer till det.

Jag och Maria var ute i perfekt tid och hann både installera oss och gå på toa innan första varvet startade.

Banan var 40% asfalt, 40 % grus, 10% trail och  riktigt både rolig och fin! Vi sprang genom Haverdal, på söta stigar i trollskogen (det finns verkligen massor av troll där) förbi fårhagar, genom tre grindar, över stenbumlingar, upp och ner för backar, utmed hamnen, förbi rapsfält och på stranden.

Stranden var en seg historia för det blåste motvind från hell och sanden var både knölig och sugande men det var bara att gnata på och skratta åt det för det var ju faktiskt likt för alla.

Redan efter två varv kände jag att jag inte skulle vara nöjd med “bara” fyra varv så jag frågade helt enkelt om jag fick fortsätta och för en liten extra slant, loppet var sjukt billigt med tanke på all mat vi blev serverade, så fick jag det! Därmed ändrade jag en regel och jag tror och hoppas att den blir permanent till nästa år. Fråga är bra!

Efter två varv bytte jag också skor och till kort kjol. Min “svaghet” är ju just mina fötter så jag bytte helt enkelt för jag hoppades det skulle hjälpa dem. Med facit i hand så tror jag det var klokt.

Efter fyra varv bytte jag skor igen. Och tröja. Rena partyt!

Maria var nöjd efter sina fyra varv men snäll som hon är så stannade hon och väntade på mig. Fast hon satt i ärlighetens namn inte still utan passade på att ta några orienteringskontroller på Naturpasset.

Jag var blåbäret av de som var kvar sen. Varv fem var vi fyra stycken. Sen tre och efter mitt 7e när jag var nöjd så slutade även superhjälten som hållit på sen kl 21 i går. Själv kan jag inte ens tänka tanken på att springa så många varv och absolut inte utan att sova!

Ca 47 km i en extremt jämn fart. Några varv låg på 41 minuter, ett på 39 (sista) och de andra på 40. Någon borde anställa mig som pacer!

Sträckan är förstås ingenting för de riktiga ultra-rävarna men med tanke på att jag sprungit max 20-25 km som längst sen september förra året är jag jättenöjd.

Det här var ett jättemysigt och roligt arrangemang och en ny upplevelse för mig. Att stanna och vänta/vila så länge är verkligen speciellt och nästan lite “svårt”. Jag vet inte om det är bättre att springa ännu långsammare (vet inte ens om jag kan det) för att liksom inte hinna stelna till i vilan eller om det var bra att ha tid för att verkligen hinna äta och dricka… (?)
Maten var förresten en historia i sig. Massor av gott att välja på så det gällde att ha lite karaktär och inte gå all in på allt. Springa proppmätt är nämligen en grej jag vet att jag inte mår bra av. Allt var vego så alla kunde äta av allt. Stort plus!

Det här vill jag gärna springa igen just för att det var så trevligt, roligt, mysigt och vackert. Funktionärerna borde få en fet guldmedalj för suverän service och pepp! Outstanding!

På hemvägen åkte jag och Maria till havet så jag fick bada för som jag längtat!

Hela kvällen har vi sen suttit och snackat om allt från vinterväder och hög puls till svarta ögon och semester. En magisk dag som jag kommer bära med mig i hjärtat och minnet resten av livet.

Kram från Ingmarie

SUM 2021

Hittills i år har alla de lopp jag kutat varit roliga och känts bra men som med det mesta så varar inte ens det för evigt. Dagens, och årets, SUM 50 km var en hiskeligt tung och tuff historia. Jag minns faktiskt inte när jag tog mig fram så här långsamt sist! Om man kan göra PB i störst tidsskillnad mellan två lopp så gjorde jag det i dag. (Alltid något…)

Banan är tuff med mycket svår teknisk trail, lera och gegga, slir, klättring, snåriga kalhygge och backar men det är också långa partier med grusvägar, en del asfalt och snubbelfria stigar. Första energistationen kommer efter ca 18,5 km men sen kommer de tätt. Totalt 5 st välfyllda med bullar, choklad, chips, dricka, bananer och saltgurka. På den näst sista kan man t o m få sin cola spetsad!

 

Det var inget fel på min energi men mina fötter gjorde fruktansvärt ont precis hela tiden och det blev ju inte direkt bättre av all sten och alla rötter de tvingades springa på. (Du som sett hur de ser ut förstår varför..) Det fanns absolut noll power i benen och det var liksom bara allmänt trögt. Det hjälpte inte att vädret var perfekt och banan vacker men det underlättade helt klart. Det här loppet var utan tvekan ett av mina jobbigaste någonsin och det handlade enbart om pannben, vilja och till viss del erfarenhet. Det var ju inte första gången jag upplevde den här känslan menar jag och även om det var slitsamt så var det inget jag skulle dö av. Inte heller var det några röda smärt-lampor som blinkade så att bryta fanns inte på världskartan. Vilket jag är en smula stolt över att jag inte gjorde faktiskt. Jag kom i mål, fick medalj och  t-shirt och jag kom inte ens sist! Haha!

Belöningen, förutom dusch och fika, var ett dopp i fina Rudan.

Bästa Kajsa var snäll och väntade in mig (hon är en odödlig traildrottning som alltid presterar när det gäller) så jag fick verkligen bästa sällskapet hem. Väl hemma hade världens bästa sambo fixat med mat. Så lyxigt! Och ja, man får ha medaljen på sig när man äter efter att ha sprungit långt.

Tror förresten inte jag behöver gå något extra varv runt huset för att få ihop stegen i dag…

Kram från Ingmarie

Black River Run 2021

För två år sedan sprang jag Black River Run 20 miles och precis som då var dagens lopp en spontan-anmälan men av helt andra anledningar. Den gången var det för att min partner blev akut sjuk och vår planerade swimrun-tävling i Finland helt enkelt inte blev av. Då blev loppet ett bra substitut. Denna gången var det för att jag ville springa långlopp utan att det skulle krävas krånglig resa och dyra övernattningar. Men som jag skrev förra lördagen så har jag svårt för att planera allt för mycket utan tar det lite som det kommer utifrån vad jag har lust med.

Därför blev det en andra helg i Västerås. Loppet har tre klasser. 20 + 50 + 100 miles. Varje varv är 10 miles. Dvs drygt 16,2 km. Jag vet att jag efter förra gången tänkte att om jag skulle vara med en gång till så skulle det bli 50 miles men sen kom jag på att det där att springa bland rötter, stenar och bröte med pannlampa inte är min grej. Tycker ju det är tillräckligt svårt och jobbigt i dagsljus!

Banans första 4-5 km är i princip bara bröt med stenar, gegga och rötter. De sista tre går på ett kuperat motionsspår men däremellan är det fina stigar, asfaltsrakor, grusvägar och lite småbackar. Grymt fint!
Tvärtemot förra gången så sprang jag inte fel en enda gång. Men jag behövde kissa tre (!!!) gånger och vid målgång. Å andra sidan svettades jag minimalt…

Första varvet kändes löjligt lätt. När jag började på andra varvet och terrängen var som värst fick jag en liten svacka men den försvann snabbt. Jag hade bra med energi och varven gick nästa i identisk fart. Sprang förbi fler än som sprang förbi mig så det var kul. Kom 4a bland damerna (Och helt klart etta bland veteranerna) och satte ett PB med nästan exakt 9 minuter. Såklart jag är nöjd! Joggade t o m ner en stund.

 

Man känner lite att vi blåbär i 20 miles-klassen inte har lika hög status som de andra “riktiga” långskubbarna vilket är lite trist. Servicen utmed banan är densamma men vid målgång serveras bara lite chips, kakor, smörgås-bitar, choklad, vatten och cola. Lite klent kan jag tycka. Och snålt. Men man får en fin T-shirt (och medalj), varm dusch och bastu efteråt och mycket pepp utmed banan så jag kommer högst troligt springa här igen om lusten finns nästa år.

 

Kram från Ingmarie

Ängsö trail

Som jag skrev i går så spontananmälde jag mig i onsdags till ett lopp som gick i dag. Det är ju så jag oftast gör nu för tiden.

Spontangör.

Att planera och fokusera i månader och veckor i förväg funkar inte längre så bra för mig. Tävlingshjärnan går i gång och jag stänger liksom av från halsen och nedåt och kör på no matter what kroppen säger när jag har ett specifikt datum framför mig. Det var väldigt bra förr när jag satsade och levde på min idrott men inte fullt lika bra nu när jag är äldre och absolut inte behöver “tävla” för att kunna betala mina räkningar.

Hur som helst. Ängsö trail (det ligger utanför Västerås) har flera olika sträckor att välja på. 6, 12, 23 och 45 + en “barnsprint”. Jag valde 23 och köpte startplatsen av en som inte kunde vara med. Jättebra grej tycker jag!

Helt ärligt hade jag ingen som helst aning om vad det var för slags lopp men jag visste att Ängsö skulle vara väldigt vackert. Och det var det! Men jag hade aldrig kunnat ana att det skulle vara tuff trail. Inte ens när jag fick berättat det för mig i bussen ut till starten fattade jag väl riktigt. Det är ju ofta så. Att man inte begriper fullt ut innan man själv har upplevt det.

Start och mål var vid Ängsö slott och startskottet var en rejäl gevärs-salut av “Karolinerna”. (Jag höll för öronen. haha!)

Jag kände mig verkligen som den udda fågeln bland alla trailnördar med sina dubbskor, coola brillor och smarta ryggor. Men någon ska ju vara det…

Första biten var plättlätt. Asfalt och fin stig. Jag fick direkt en bra känsla i kroppen och hittade en perfekt fart. Sen började det. 
Det var rötter, rötter, rötter och ännu mer rötter. Och stenar, stenar och ännu mer stenar. Jag tappade till slut räkningen på hur många vurpor jag såg. Ofattbart att jag inte var en av dem men så var jag ju också snigel-långsam på de där partierna. Tack och lov var ju inte 100% av banan så där gräslig. Vi sprang även på nedtrampat gräs över ängar och halkfria klippor.

Efter drygt halva sprang man förbi kyrkan vid målområdet

Långa bitar var mjuk skön stig med bara några små fjuttrötter. Vi klättrade över jag minns inte hur många nedfällda träd och stegar. Spången var tack och lov torra och det var ytterst lite gegg över huvudtaget. Flera gånger sprang vi jämte vattnet och jag tänkte mer än fem gånger att det hade varit magiskt fint att köra swimrun där!

Vid andra och sista energi-depån kom jag plötsligt i kapp en hel bunt av löpare som hade farit förbi mig på de där allra värsta partierna och det var nog där mina horn åkte ut. Jag var ju inte trött utan det som bromsat mig var just de där brötet. Framför mig var en brant backe som följdes av en fin gräsväg. Jag körde på det jag kunde för jag ville få en lucka. Hade ju ingen aning om vad som väntade! Efter någon kilometer blev det stökigt igen. Klättring upp och ner blandat med feta och smala rötter huller om buller. Inget att göra mer än att försöka ta sig framåt utan att trilla. Sen kom en grusväg och jag såg två kvinnor långt där framme. Växlade upp och kom förbi lagom till nästa bröt-stig. Men de var trötta och backarna gjorde att de aldrig kom i fatt. Sprang förbi ännu fler och plötsligt såg jag slottet!

Det var totalt sett inga snabba kilometrar. Om jag ids ska jag kolla skillnaden mellan dem. Undra förresten om det är min klocka eller sträckan som missat de där sista 250 metrarna…?

Flera gånger tänkte jag att “aldrig mer det här bröt-loppet” men eftersom jag  har så himla kort minne har jag redan glömt det. Loppet var verkligen jättefint och välarrangerat så det skulle inte förvåna mig ett skvatt om jag står på samma startlinje nästa år.

Min tid gav mig en första plats bland damer i min ålder och en 24e plats over all om någon undrar.
Mest glad och tacksam är jag ändå över att jag inte trillade och att jag kunde få vara med!

Kram från Ingmarie

TGS-race

Det finns lopp och sen finns det lopp. 

Du vet de där som går rakt in i (löpar)hjärtat och som ger minne för livet.

I dag har jag sprungit ett sånt! 🤩 TGS – Trail genom Skåne – arrangeras av Anna Nystedt,, Fredrik Nystedt och Laurent Leloup.
TGS50 är en 50 km lång A-B-sträckning mellan Lövestad och Kullatorpet.
TGS 25 är de sista 25 km på ultran, från Snogeholm till Kullatorpet.

Jag valde 25:an (i verkligheten var den 26,3 km men det visste jag inte då🤪) mest för att jag inte ville Anders skulle behöva vänta på mig för länge.😬

Snogeholm är ett enormt  vackert strövområde och vi var en härligt brokig skara löpare som hämtade våra nummerlappar och ”stämpel-pinnar” innan start. Smidigt och enkelt!

Betydligt knepigare var det att välja kläder…Det blåste kallt och varnades för regn så t-shirt kändes plötsligt inte så smart. Valde en tunn långärmad tröja i stället och vantar. Är man klen så är man. 🥶( Vantarna åkte dock av efter en halv-mil.😄)


Anna hade en kort genomgång innan vi äntligen fick springa iväg.

Loppet följde Skåneleden med några få utsvävningar emellanåt. Den är minst sagt varierande! Stigar, grusvägar, asfalt, små byar, ”djungel”, kohagar, snår, bröte, platt, kuperat, djup skog, öppna slätter, färister, stegar, grindar och obanat.jag tror banne mig allt fanns med utom möjligtvis vattenpölar och gyttja.

Första halvan var ”lätt” på så vis att den var utan bröte. Jag hade redan innan bestämt mig för att njuta och inte maxa. Inte så lugnt att jag såsade omkring men så lugnt att jag inte skulle krokna eller missa det vackra. Tog t o m lite foto!

Suveränt markerad bana!



Efter nästan halva skulle man ”stämpla in sig” innan det bjöds på ”godis-bord”!  Massa godsaker som gav mer energi!


Efter några kilometer till kom tok-backen. Lång, seg och med motvind. Tur jag gillar sånt!😀Det var värre med ko-hagen och brötet den bjöd på. Där hade jag verkligen inga snabba ben. Inte bland brötet innan golfbanan heller. Benen blev inte direkt snyggare om jag säger så och det är väl tur jag inte är en klen fotbollsspelare för då hade jag väl lagt mig ner och rullat runt av smärta.🤪🤪🤪

De sista kilometerna blev jag plötsligt lite osäker på om jag sprang rätt för jag såg inte en enda pil. Däremot de orange Skåneleds-markeringarna så jag tuffade på. Det var här “grindöppnandet” också började. Jag tappade räkningen ganska fort. Skulle ju hålla koll på vart jag skulle också och även om jag var pigg så är väl hjärnan inte den skarpaste vid slutet av sådana här äventyr. Åtminstone inte min.

Några kilometer från mål stod Anders så då visste jag att jag var rätt. Brant ner, brant upp, lite stig och sen platt väg in i mål!

Fredrik och Anna- det fantastiska paret som ordnar flera lopp/år!

Resultaten kom direkt på den stora skärmen (fördel med “stämpel-pinnar”) och allt flöt på fantastiskt smidigt. Massor av godsaker att välja på direkt efter mål och sen fick vi dessutom en varsin burgare. (Jag valde vegan förstås.) Supersmarrigt!

Jag fick även pris! Kom tydligen 3a efter ungdomarna.🥳

Det här loppet får 10 av 10 möjliga poäng!
Otroligt välorganiserat, mysigt och trevligt! Banan hade allt man kan önska sig, suverän service rakt igenom och dessutom helt galet billigt! Tack Fredrik, Laurent och Anna för ett helt otroligt bra arrangemang! 🙏🏻 Ni lyckades t o m hålla borta regnet! 😄

På vägen till Halmstad, där vi är nu, åkte vi inom Saxtorpssjöarna igen. Hur skulle jag liksom kunna låta bli. Jag är helt kär i denna (konstgjorda) sjö! 😍

Kram från Ingmarie

STHLM 5

Vi klarade det! Fem rundor i Stockholm på en dag. Brunnsviken, Kungsholmen, Södermal, Årsta och Djurgården. Totalt visade min klocka 49 km.

Att Anna, Fredrik och Kajsa skulle klara det visste jag men jag var mer osäker på mig själv. Har inte kutat så här långt sen förra hösten någon gång. Men det gick bra! Trots att jag “försov” mig. En utförlig “race (och mat)-rapport” kommer i morgon.

Kram från Ingmarie

Kalmar swimrun 2021

Det finns platser man verkligen gillar och sen finns det platser man v-e-r-k-l-i-g-e-n gillar och man gör det liksom direkt.

Efter ganska exakt 24 timmar i Kalmar vågar jag påstå att jag är förälskad i staden. Och det beror inte enbart på sällskapet, det suveräna boendet, det makalösa vädret och enhetlig fantastisk swimrun-tävling. Men det hjälper såklar till.😀 Kalmar är helt enkelt väldigt vackert och supermysigt! 😍

Och loppet! Så fint! Men jag tar det från början.

Eeva och supporten Maria sov gott medan jag av någon underlig anledning sov skitkasst. Jag vet dock att det inte behöver betyda någonting och att man grejar att presentera ändå. Så jag brydde mig helt enkelt inte så mycket. Eftersom det skulle bli riktigt varmt både på land och i vattnet så hade arrangörerna i sista stund bestämt att man inte behövde våtdräkt/neopren så vi valde att köra i andra kläder. Det gjorde mig dessutom extra färgglad .🤩 Valet var helt klart rätt även om det skulle visa sig att jag kan frysa trots att det är över 22 grader i vattnet. Måste vara den klenaste swimrunnern ever…😱


Starten gick kl 10 och började med lite över 6 km löpning  ner och upp genom Stensö. Det var så obeskrivligt vackert att det inte ens är lönt att jag försöker beskriva och havet låg absolut stilla. Eeva fick bestämma farten när det gällde löpningen eftersom jag just nu råkar vara den starkaste och vi tog det lugnt. På simningen drog jag så då var det jag som bossade.🤪

Första simningen var ca 500 m. Eeva fick lite problem med andningen pga allt sjögräs så jag tog det lite lugnare ett tag men sen märkte jag att hon var med mig och jag kunde mata på. Vet ju själv hur det är att känna sig stressad i vattnet! Resten av loppet märkte jag inte ens av henne. Vet jag någon gång var tvungen att kolla om hon var med. Grymt bra simmat av henne!

Kort löp innan sim 2 mot Kalmar slott och det var där jag tyckte det blev kallt. Efter ännu kortare löp till sim 3 och sen den långa 900-meters på sim 4 hackade jag tänder! Jo du läste rätt.🙄 Jag skrev ju att jag är klen.😱 I alla fall när det gäller kyla. (Trots att jag kör vintersim men det är liksom en helt annan grej.)

Dessutom ramlade jag vid uppgången vid ”Kattrumpan” och slog hål på skenbenet. Fast det märkte jag inte förrän vi var i mål så det var verkligen ingen fara.😆

Efter 5e simmet var det en längre löpning på ca 4 km och då fick jag äntligen upp värmen igen. Jag hade ingen som helst energidipp, det var alltså inte därför jag frös, utan jag kände mig stark och pigg precis hela tiden och började dra även på löpningen när Eeva var med på det.

Sista 3 simmen vevade jag på allt jag hade och drog så mycket det bara gick på löpen. Man är ett team så det gäller att ha koll på varandra och hela tiden checka läget på den andra. Eeva har en fantastisk kämparglöd  och vi kunde t o m öka på sista biten in i mål. Det var bara hennes andra swimrun-tävling ever och jag är så grymt imponerad! Kanske ffa att hon pallade vara med mig en hel dag.🤩

För efteråt fanns det gott om tid både för dusch och jättegod vegan-mat på EAT innan mitt tåg skulle ta mig tillbaka till 08a land.

Extra kul att jag äntligen fick träffa Lars-Göran live! Det är förresten han och Maria som tagit bilderna från loppet.🙏🏻 Det lär komma fler när Maria redigerat klart sitt ”jobb”.😀

Kalmar swimrun är ett av de bästa swimrun-lopp jag kört. Totalt ca 22 km varav 3,5 km sim. Extremt välorganiserat och jättefin bana! Simningarna var lite blandad kompott och ofta var det i ärlighetens namn lite väl mycket växter och ”sunk” men samtidigt gjorde det att det blev lite utmanande. Banan är platt och lättsprungen, massor av trevliga funktionärer som visade banan, det fanns helt ok med energi och publiken var underbar! 🥳🥳🥳 Snygg tröja fick man också!

 

Vi bodde på Kalmarsund hotell och det rekommenderar jag verkligen om du ska till Kalmar. Supernajs!

Tack kära vänner för ni ville hänga med mig! Nu är vi ännu ett äventyr rikare!🙏🏻❤️ Livet alltså! Så himla häftigt!😍

Kram från Ingmarie 

 

 

 

 

Kanske det svåraste

Det här att försöka chilla innan race är nog det svåraste av allt! När man kör swimrun är det ju dessutom oftast i par vilket innebär att man har ett ansvar till att inte ställa sig på startlinjen med en uttröttad kropp. Man kan förstås ha en dålig dag ändå men det är liksom inte ok om det är för att man ”slarvat”.

Så jag biter ihop och håller mig i skinnet.🤪

Dock betyder vila inte att jag inte gör någonting. Det funkar inte på mig. Min kropp slaggar igen totalt då. Den är ju van vid att röra på sig. Jag kör i princip samma antal pass som vanligt men drar ner rejält på både tid och mängd.

I dag blev det intervaller via extra-jobbet. Lagom hårt pass på slingorna vid Karlberg. (Snacka om lyxjobb! Få betalt för att springa intervaller i solen med andra glada löpare!)

Sen ett 30-minuters simpass i fin-sjön. Utan våtdräkt för det behövs verkligen inte nu!

Hur gör du innan lopp?

Kram från Ingmarie