Första löpturen och första simpasset har gjorts på detta ställe som är precis så som jag trodde men ändå inte.
Jag hade bl.a trott att det fanns mer trails i närheten av själva byn men precis som i t ex Sedona så behöver man oftast köra en (bra) bit för att komma till dem.
Jag trodde inte heller att själva Moab skulle vara så vansinnigt gulligt! Vi var inne en sväng på Turistinfon och det var utan tvekan en av de bästa vi någonsin besökt. Hon som svarade på alla våra frågor var både trevlig och superkunnig. Äntligen någon som inte tittade på mig som om jag vore ett UFO när jag frågade om löpstigar och badplatser. haha
Det finns verkligen oändligt mycket att välja mellan och det finns inte en chans i världen att hinna med allt även om vi hade haft ett år på oss.
Till slut valde vi att börja med Pritchett Canyon Trail. Vi kan väl säga som så här att det gick inte snabbt. Det var djup sand och miljarder stenar blandat med platta stenklippor och perfekt packad sand. upp och ner och hit och dit. Bergen, solen, tystnaden, växterna, fåglarna och färgerna övervägde dock allt. Det var precis så vackert som jag inbillat mig.
När det blev en slags Dead End med ännu mer sten vände jag och när jag var tillbaka till Anders och bilen så stod han och pratade med några MTB:are. De tipsade om några trails bara en kort bit upp på grusvägen så jag fortsatte medan Anders tog bilen till nästa parkering.
Där fanns ett nytt trailsystem och jag häll banne mig på att dö lyckodöden igen för det där var min typ av trails!
Numera, efter att ha pratat med en riktig trail-runner, vet jag att de flesta trailsen här tydligen är ganska utmanande och jag vet också att “trail” inte automatiskt betyder löp- eller MTB trails utan det kan lika väl vara för 4-hjulsdrivna monster och motorcyklar.
Hur man kan vilja köra runt med något sånt är dock en gåta för mig men det är sjukt poppis här.
Klockan hann bli långt efter lunch innan vi var tillbaka “hemma” igen. Extremt skitiga för det dammar rejält här. Men jag älskar det!
Hotell-poolen är också invigd. Den är väldigt kort så det blev en himla massa längder för att få ihop några hundra meter. Blev nästan snurrig i skallen.
Nu ska vi “bara” välja hur morgondagen ska bli. Snacka om lyxproblem.
Kram från Ingmarie
