Solo

Jag har inga problem att vara/resa själv men nu när Anders åkt hem blev det väldigt, väldigt tomt. Det är såklart också positivt för det hade ju varit illa om det vore tvärtom… Hittills verkar han ha en smidig resa i alla fall och vi hade en jättemysig sista kväll tillsammans på ett tag. Jag tror också att det var viktigt att längta och sakna för då blir man påmind om vad som är viktigt i livet.

När jag hade lämnat honom på flygplatsen så åkte jag till Tijeras och Cedro Canyon. Förutom att jag kutat det där Cedro trail-loppet så var jag där i februari men kunde inte kuta överallt pga snö och is. Det är inte ett problem nu. Stigarna var torra och fina och hyfsat lättsprungna. Starten på den trailen jag valde är en brutal uppförsbacke, en sån som gör att man tror man är helt slut som löpare, men som också bjöd på en makalös utsikt på toppen.

Det var ingen lång tur så jag kompleterade med lite poolrun. Var nästan helt solo i hela bassängen!

Var också på ett Yoga-barre pass igen men det var mer en slags pilates-barre klass pga att det var en vikarie som hade det. Det var ok men långt ifrån lika jobbigt som det brukar. Fördelen är att jag inte kommer ha träningsvärk i en vecka…

Kram från Ingmarie

Another Tribute

Minns du att jag och Trish var på ABBA The Tribute?. I dag var vi på ännu en Tribute på samma fina ställe. Stayin´ Alive – One night of the Bee Gees.

Abba-Tributen var bra men det var inte Abba men dessa var banne mig Bee Gees!

Det var s-å-h-i-m-l-a-b-r-a!
Alltså typ världssuperbäst-bra!

Jag blev plötsligt 15 år igen och dansade så svetten rann. Så sjukt skoj!
Om du levde på 70-talet och får chans att uppleva dessa så tveka inte!

Vi hade tack och lov laddat med bra mat innan på ett riktigt bra ställe.

Jag hade dessutom gjort av med energi både på gymet och en härlig tur på trailsen. 28 grader i skuggan! Perfekt Ingmarie-väder!

Kram från Ingmarie

En slags chill-dag

Allt är relativt men enl mig har vi verkligen chillat i dag.
Simmade på förmiddagen och det var absolut underbart härligt! Bra känsla och perfekt temperatur både i bassängen och i luften!

På seneftermiddagen var det äntligen dax för Athletic yoga med min favvo-instruktör Yael. Som jag längtat! Det var svettigt, tufft, utmanande och jättehärligt! Trodde jag skulle vara megastel efter lördagen men det var typ precis som vanligt. Helkonstigt!
Min teori är dock att det är höghöjden. Min kropp trivs helt galet bra på mellan 1500-2000 m ö h. Inget ont någonstans. Inte ens fötterna gnäller! Fråga mig inte varför eller hur det kan vara så, jag bara vet att det blir så. Det finns säkert någon slags vetenskaplig/matematisk/astronomisk förklaring.

Före, dessemellan och efter har vi bl.a  slöat i solen, läst, lagat mat (och ätit), hjälpt till med urpackning av en camping-vagn, tvättat, städat och handlat.

Kram från Ingmarie

Hög på olika vis på höghöjd

Pagosa Springs har hundratals olika trails och jag kan inte låta bli att undra varför detta inte har blivit ett riktigt löparmekka? Eller det kanske det är men inte just nu så här mittemellan vinter och vårsäsong? Jag har dock aldrig hört om någon som åker hit för att just springa. Mycket märkligt. Däremot vet jag att folk åker hit för de varma källorna, golf , cykla, konsten, river-rafting och det vackra landskapet. Jag återkommer till det där med de varma källorna för det är något verkligen speciellt.
Det finns t o m kartor som beskriver massor av olika trails och en flik på deras hemsida heter just “running”. Ja du fattar va? Detta ställe är unikt!

Vi åkte till ett område precis i närheten som kallas Turkey Springs. Bara där är hur många olika trails som helst att välja mellan.

Vi började tillsammans och det dröjde inte många hundra meter innan vi båda var helt sålda. Fina välmarkerade stigar omringat av de unika träden med den röda barken. Kyligt i början men sen värmde solen mer och mer. Och dofterna! Tall, skog, sol, lera, bark, varma stenar och gräs.

Efter ca 6 km hade vi gjort klart första rundan och jag fortsatte medan Anders tog bilen till en parkering vi bestämt vi skulle ses vid. Verkade ju enkelt och bra det var bara det att just den skylten in på den stigen tydligen fått ben för jag hittade den aldrig och sprang på tok för långt med tanke på det där loppet jag har på lördag. I stället för en dryg timme blev det 100 minuter. Men men, det blir som det blir. Jag får turbovila de resterande dagarna!

Direkt efter åkte vi ner till byn och floden. Det finns massor av olika SPA-och badanläggningar om man vill bada i det varma vattnet som kommer från den mineralrika “Mother Spring”. Pagosa Spring har världens djupaste geothermala varma källor och de är enormt mineralrika och sägs vara väldigt bra för hälsan på olika sätt. Det finns visst även en öl, “Earth Powered Beers”, som är bryggd på detta vattnet.
Vi var lite mer äventyrliga, eller småsnåla beroende på hur man ser det med tanke på att man får betala hundratals kronor för att gå in på de “riktiga” anläggningarna, och valde en mer naturlig källa i San Juan River. Helt gratis och hur härlig som helst. Det är rejält varmt och en stor kontrast mot mina “vanliga” bad men det var bara att glida över stenarna så var man i den kalla floden.

Några av de mer fina (och dyra) anläggningarna från båda hållen

 

Varmt

Kallt

Efter lunch for vi norrut och klättrade ännu mer uppåt för att få uppleva Treasure Falls.

 

Bilderna får tala för sig själva…

Pagosa Springs ligger på ca 2100 m över havet och det är en höjd min kropp klarar av ok. Efter 2500 m brukar jag bli lite extra flåsig och vid 3000 rejält påverkad.
Vi åkte upp genom bergen till 3200 och jag trodde det skulle gå bra eftersom jag satt stilla i bilen men det hjälpte inte. Jag blev ganska rejält påverkad med illamående och yrsel så vi fick vända innan vi hade tänkt. Detta har hänt innan, bl.a när jag varit högst uppe på Sandia, men minnet kan vara lite extra kort ibland…
Ja så klen är jag. High Altitude sickness är dock inget att leka med för blir man riktigt dålig kan man få både lung- och hjärnödem med dödlig utgång. Vem som helst kan drabbas, Anders påverkas nästan inte alls, men har man ex haft det innan är risken högre. Liksom låg ålder. Det faktumet håller jag fast vid. Haha!

Vägen var i alla fall hisnande vacker när jag väl pallade trycka på fotoknappen.

Bästa boten är att komma ner på en bättre höjd och när vi var “hemma” igen kändes det bättre och nu är jag som vanligt igen.

Har du varit höghöjds-sjuk?

Kram från Ingmarie

Moab dag 4

Varje kväll under denna road-tripen har vi sagt till varandra att just denna dagen har varit den bästa och att vi nog måste ha sett det mest vackra men sen har en ny dag och kväll kommit och vi säger det igen.

Denna dagen är inget undantag. Det känns som att vi har haft tre dagar i en pga tre olika upplevelser.

Den första var i Dead Horse Point Park. Historien om den är ganska brutal.

The Legend of Dead Horse Point
Dead Horse Point is a peninsula of rock atop sheer sandstone cliffs. The peninsula is connected to the mesa by a narrow strip of land called the neck. There are many stories about how this high promontory of land received its name.

According to one legend, around the turn of the century, the point was used as a corral for wild mustangs roaming the mesa top. Cowboys rounded up these horses, herded them across the narrow neck of land and onto the point. The neck, which is only 30-yards-wide, was then fenced off with branches and brush. This created a natural corral surrounded by precipitous cliffs straight down on all sides, affording no escape. Cowboys then chose the horses they wanted and let the culls or broomtails go free. One time, for some unknown reason, horses were left corralled on the waterless point where they died of thirst within view of the Colorado River, 2,000 feet below.

Det är inget sånt där nu, faktum är att det inte finns några hästar ö h t kvar där men parken är bedårande vacker med massor av trails, utsiktspunkter, rastplatser, camping och en stor fin turistinformation. Denna parken är verkligen en pärla som tyvärr verkar komma lite i skymundan av de andra större men är du här så missa den inte!

Jag sprang alla slingorna där var + lite extra på MTB-trailsen för att få ihop 2 timmar och jag njöt av varenda sekund! Gott om plats, obeskrivligt vackert, de mest springbara trailsen hittills och över 25 grader i skuggan. Vad kan liksom bli fel då?

Colorado River

På något mirakulöst sätt lyckades vi komma samtidigt till parkeringen trots att vi inte har varken mobiltäckning, komradio eller röksignaler. Fikat satt extra fint med denna vyn.

Någon mil därifrån ligger Canyonlands. Detta är ett enormt stort område som delas in i fyra områden; Island in the Sky, The Needles, The Maze samt floderna Green och Colorado River. Alla är olika och har sina speciella karaktärer. Island in the sky som vi åkte till är den mest besökta och mest lättillgängliga. Många liknar den vid Grand Canyon och jag kan bara hålla med!  Precis när man inte tror det kan bli mer magiskt och storslaget så blir man motbevisad av ännu mer.
Ännu en gång inser jag att inget foto i världen kan beskriva hur det verkligen ser ut. Vi åkte runt på alla vägarna, vandrade och tappade hakan om och om igen av utsikterna i många timmar. Vilket ställe!

Mesa Arch. Kanske den coolaste av alla coola archer

I verkligheten är detta en ljus grön färg och man vet inte hur den uppstått. Otroligt vackert!

 

Green River långt där ner

När vi kom tillbaka till Moab tog vi Scenic Route 128 norrut utmed Colorado River. Kilometer efter kilometer med enorma berg på ena sidan, floden på den andra och ett Big Ben någonstans mitt i!

Mitt stora mål var dock detta. Gissa om jag njöt!

Kram från Ingmarie

När verkligheten överträffar sig själv

Har du någonsin varit med om en upplevelse som är så stor att du känner att det nästan inte kan bli mer vackert eller hisnande?

Jag har fått göra det magiska flera gånger och fastän jag varje gång verkligen trott att just  “det här” måste vara det häftigaste ever så har det hänt om och om igen.
Senast i dag.
Livet alltså. Så himla häftigt det är!

Vi kom iväg i hyfsad tid från Albuquerque efter att jag hade kört ett yoga- och vattenlöpningspass.
De första ca 20 milen till Gallup har vi kört innan men det var tydligen så längesedan att vi glömt hur cool vägen trots allt är. Den kan tyckas platt och kal men de röda bergen, de oändligt långa tågen, de enorma lastbilarna och husbilarna, husen ute i ingenstans och skolbussarna som släpper av ungarna på en väg där man får köra i hundra knyck (!) gör att det aldrig blir tråkigt.

Vi åt medhavd mat från Wholefoods på ett av alla roadstops. Det finns mat att köpa där men om jag är snäll så kan jag väl säga att det inte riktigt är vad jag vill stoppa i munnen… Inte Anders heller.

Däremot köpte jag kaffe och som allt i detta landet är det stort även när det är small.

När man nästan precis passerat gränsen till Arizona så kommer man till Windowrock där det välkända monumentet Tribal Park & Veterans Memorial finns.
This small park established sometime around 1936, features the graceful red sandstone arch for which the capital is named Tségháhoodzání (Window Rock). 

In 1936, the Navajo Nation headquarters and other government offices were built in close proximity to this arch, due to its history and cultural significance, paricularly with the Waterway Ceremony. In Navajo culture and history, there was once a water pond right below the arch opening on the ground, a Navajo medicine man would collect this water to use in the Waterway Ceremony. This location was one of four sacred water ponds. Although today, you likely won’t witness a ceremonial water collection while visiting. But nonetheless, the area should be respected and there is no climbing allowed onto the Window Rock arch or its surrounding sandstone formations.

A Veteran’s Memorial was established in 1995, this is also at the base of Window Rock to honor the many Navajos who served in the U.S. military. Many Navajo soldiers are recognized in the annals of history for their role as Code Talkers, whereby they used the native Diné language to create a code that was never broken by the enemy. Historians credit the Navajo Code Talkers for helping to win World War II.

Är du i närheten så åk dit!

90 minuter senare var vi vid dagens slutstation Chinle..  Trodde och tänkte vi i alla fall. Vi skulle åka in en liten bit i Canyon de Chelly eftersom vi fått det rekommenderat. Inte hade vi fattat att detta var bland det mäktigaste, coolaste och vackraste vi någonsin sett. Inga bilder i världen kan beskriva dessa hisnande vyer, färger och utsikter! Som Grand Canyon och Körsbärsdalen i en unik kombination men också ändå helt olika.  Långt ner i  dalarna rann floden kantat av träden, hästar och kor betade och det var så stilla att jag ibland trodde allt bara var ett foto och en illusion. Jag fick en så stor lyckokänsla att tårarna rann.
Jösses alltså.

 

Vi avslutade denna magiska 3-timmars tur med att äta vår kvällsmat med denna vyn.

Min hjärna och mitt hjärta är överfulla av lycka och tacksamhet. I natt sover vi i Arizona. I morgon blir det en annan stat och en plats jag velat till i minst 10 år.

Kram från Ingmarie

Chocholate & Coffee

Just nu sitter vi i soffan med benen i högläge, några bagels med ett berg av groddar, hummus och annat gott. Man skulle verkligen kunna tro att vi inte fått mat på hela dagen men så är det i-n-t-e. Det är egentligen tvärtom.

Vi har dels frossat i oss, efter en gigantisk frukost, varsin jättelunch på Wholefoods. Dyrt som skam men jösses så värt det!

Sen har vi varit på årets Southwest Chocolate & Coffee fest på Expo New Mexico. Själva festivalen är gigantisk med 200 utställare både ute och inne, olika scener med demos och tävlingar plus oräkneliga smakprover. Själva Expo NM är x antal gånger större med allt från Horse-racing till Fleamarkets och där är alltid en massa olika aktiviteter. Jag har varit där flera gånger och aldrig blivit besviken även om det (också) är snordyrt. Bara parkera bilen kostar $10 och inträdet $15/skalle. Sen vill man ju antagligen köpa något också. I princip är jag emot inträde till ställe där det handlar om att man ska köpa. Väldigt osmart faktiskt för om det hade varit gratis hade jag garanterat köpt mer. Jag hade dock ett “gratis” inträde efter det där jobbiga loppet.

Vi åt och drack så mycket att jag trodde magen skulle spricka. Kaffe, rostade nötter av olika slag, ännu mer kaffe, Cbd-olja, choklad, choklad, choklad, lite mer kaffe och cookies.
Det finns verkligen sjukt mycket kaffe- och chokladsorter! Där fanns även massor av olika NM- delikatesser, te, hudvårdsprodukter, vin, öl, krimskrams, muggar och köksprodukter.
Galet skoj men efter ett par timmar var vi heeeelt slut och väldigt nöjda både med besöket och våra inköp.

Det är inte mjölkchoklad utan ÖL! Plus Chokladmandel, några organic soaps och mjölkchoklad.

Nu antar jag att du inte tror att vi bara ätit och druckit oss igenom denna dagen.
Det stämmer inte heller.
Vi har faktiskt tränat också.

Började med löpning nere vid floden. Intervaller för mig och ett första distanspass denna gången för Anders.
Det har blåst friskt här i dag och i motvinden dog jag nästan. I medvinden kände jag mig som Bolt. haha

3 x 10 min med 2 min vila + hopp&skutt.

På tal om hopp. Det gick si så där med att synka våra hopp.

Jag har dessutom kört ett pass på gymet (mest ben) och vattenlöpt.

Nu blir det inte mycket mer aktiviteter i dag för någon av oss. Ska ladda för morgondagen.

Kram från Ingmarie

Startar upp Anders

Tiguan-bilen var hur bra som helst men vi har bytt upp oss ännu ett snäpp.
Gratis!
Hur?
Tja är man trevlig så är man. haha

Fast inte bara. Vi kom på, i dag, att det inte fanns varken varningstriangel eller bagage-insynskydd så jag ringde till uthyraren.
Nemas problemas. Vi kunde åka till flygplatsen direkt och byta bil. Wow liksom!
Det var i och för sig ett “problem” för det var i rusningstrafik och eftersom Albuquerque är en miljonstad så hjälper det inte med fem + filer för att det ska rulla på.
Vi kom i alla fall dit och det gick förvånansvärt smidigt för att vara USA så nu har vi en grym BMW i stället. Kanske skitlöjligt men det känns kul för vi har aldrig varken haft eller kört en sån och det är ett himla drag i den.
Varningstriangel är har vi lärt oss nu inget man måste ha i bilen. En del vet inte ens vad det är…

Vi har byggt ett litet mini-skrivbord med stolar också. Inte till oss dock om nu någon trodde det. 100 000 bitar och sämre beskrivning än IKEA men vi lyckades!

Jag har även tränat på gymet inkl lite extra yoga och vattenlöpt. Bra alltihopa!

Anders har traskat i bergen och upplevt höghöjdsflåset än en gång.

Och just det. Vi har slappat i solstolarna också. Kan ju inte köra helt slut på Anders redan första dagen här. Vi har massor av skoj framför oss!

Kram från Ingmarie

He´s here!

I dag kom han hit! Efter lika lång resa som jag hade. Förutom det vanliga kaoset i Chicago så hade allt flutit på bra. Nu är  hann “bara” jetlagad. Jag lämnade tillbaka min lilla “billiga” bil och har bytt upp mig/oss och det roliga är att det blev samma typ som vi har hemma men med lite extra lull-lulll. Den stod dessutom på samma parkeringsnummer som vi numera har hemma.
Hur stor sannolikhet är det liksom?

Anders hade lite väl mycket kläder på sig. haha

Vi har mest chillat men eftersom jag vill Anders ska hålla sig vaken så drog jag med honom till gymet. Han styrketränade medan jag simmade. Fanns liksom inte en chans att jag ville vara inne i det här vädret!

Har hunnit med en springtur också. Fanns absolut ingenting att klaga på där!

Här är förresten huset jag/vi bor i sett från bergen. Jag älskar det och är så himla tacksam att jag får vara här.

Kram från Ingmarie

Vadvardetjagsa

Jag börjar bli mer och mer skeptisk till det där med att lyssna på kroppen. Däremot tror jag man ska vara väldigt lyhörd för vad magkänslan säger.
När jag värmde upp inför intervallerna i förmiddags kändes kroppen liksom “märklig”. Var nästan lite yrslig. Jag mådde inte dåligt men det var liksom trögt och “skumt”.  Ingen aning om varför men det kunde ju åtminstone inte bero på att jag blev överhettad i går och led av vätskebrist. Haha!

Jag kände ändå att jag ville prova så jag började. Första 2-minutaren kändes jättelätt. Andra, tredje, sjätte också. Jag kollade på klockan för jag tänkte att det är nog bara för att jag maskar men icke. Det gick “fort” även om jag vet att man inte helt kan lita på klockan i realtid. Jag ville inte tro på det förrän jag verkligen såg det på appen.
Jag fortsatte och de tänkta 12 blev 14 x 2 min. och jag hade ganska enkelt klarat minst 4 till men något i mig (magkänslan?) sa att det var bäst att stoppa där så jag nöjde mig med nedjogg och hopp&skutt-övningar. Ibland är jag klok som en bok.

När jag kollade appen lite senare så såg jag att jag faktiskt hade sprungit fortare än innan fastän det kändes så lätt!
Solen alltså, den är min energiboostare! Växternas också för nu börjar det bli riktigt grönt! Jag sa (skrev) ju att det där blajvädret i går inte skulle bli långvarigt. 20 grader i skuggan är triljoners miljarder gånger bättre än + 2, hagel och snöblandat jox.

T o m yogaintervallerna kändes ovanligt lätta men jag tror det flitiga användadet av detta gummibandet kommer göra sig påmint i morgon.

Bergen bjöd sen på denna vy i kväll. Trots att jag sett det oräkneliga gånger så har jag inte tröttnat och jag kommer högst troligt aldrig att göra det heller.

Kram från Ingmarie