Ny energi

Jag har hört någon som någon gång sagt att energi ger energi och oavsett om jag bara drömt det eller om det är verklighet så är det sant!

Efter en ganska sömn-skruttig natt (fullmåne, halv storm och sent jobb-pass är ingen bra kombo för mig) så ville jag helt ärligt helst bara ligga kvar i sängen hela dagen. Eller i alla fall bara såsa runt hemma, mysa och yoga med Puzzel.

Men så blev det såklart inte. Jo yogan med Puzzel men inte såsandet hemma.

I stället blev det flera timmar i skogen med Kari och Sälka. Lerigt, blåsigt och blött som bara den och alldeles, alldeles precis vad jag behövde.

Jag var nog banne mig skitig upp till halsen när jag väl var hemma igen men vad gjorde väl det? Dessutom blev jag ju ren när jag kallsimmade lite senare!

Vår simgrupp, i alla fall en liten del av den, håller i veckotraditionen och ses en gång per vecka för att simma/bada och fika. Också även det var precis vad jag behövde även om cyklelturen hem från Sicklasjön hade lite väl mycket motvind. (Dit var det dock plättlätt!)

2,8 grader i plurret, ca 4-5 grader i luften, knappt 4 min sim och massor av vind. Men inget regn! Och ja, kidsen var också i!

Allt det här gav mig massor av ny energi! Vänner, träning och frisk luft har ju den effekten.

Det enda tråkiga i dag har varit att Puzzel har åkt hem till sig. Så himla tomt här nu. Bara hoppas hon vill komma hit snart igen.

Kram från Ingmarie

Alla knep som funkar är bra knep

Rent fysiskt är det inga större fel på mig men psykiskt och mentalt är det vansinnigt tungt just nu.

Det är snudd på ett under varje dag jag tar mig upp ur sängen och ett lika stort under att jag tar mig ut. Jag hade lätt kunnat sova mig genom dagarna men jag vet ju att det inte hjälper. Mörkret i skallen blir bara ännu tätare då. Det är liksom inte “bara” den vanliga vinterdeppen nu. Jobbet dränerar mig och jag blir blir liksom emotionellt tom varje gång jag varit där. Plus koldioxid-förgiftad som jag skrev om i går.

Tack och lov har jag lärt mig att det enda som funkar är att “bara börja”. Det kan dock vara lättare sagt än gjort men mitt “knep” är att lägga ribban så lågt att det är snudd på omöjligt att misslyckas.

Om jag inte vill gå upp ur sängen utan bara sova så blir jag förr eller senare så kissnödig att jag måste gå upp och har jag väl gjort det så lägger jag mig helt enkelt inte igen utan rullar ut yoga-mattan i stället. När jag väckt kroppen (på ett mjukt sätt) så är jag för vaken för att somna om helt enkelt.

Om jag t ex tänkt att jag ska springa men är lika osugen på det som om någon bjöd mig på rutten frukt så bestämmer jag mig för att det duger bra om jag bara tar mig ut och gå-joggar runt kvarteret. Ännu så länge så har jag till 100% fortsatt springa och efteråt förstår jag inte riktigt hur jag tänkte eller hur jag kunde tveka.

Samma sak med kallsimmet. (Som numera är ice-swim eftersom det är under 5 grader.) När jag kom ner till sjön i dag både haglade och regnade det. Och blåste! Mer än en gång tänkte jag att “det här går ju inte”. Där och då måste jag verkligen fokusera på en sak i taget och plötsligt är jag i och väl där kan man verkligen inte tänka på något annat än att a-n-d-a-s. Eller jo förresten, jag blir alltid glad av fåglarna som är där! De är galet roliga att titta och lyssna på! Efteråt funderar jag genast på när jag ska i nästa gång. Så kort minne har jag! 🤪

Och jo det är kallt. Skitkallt! 2,9 grader och nästan 4 minuters sim. Anledningen till att jag frångått det där med 1 min./grad återkommer jag till. Jag var i alla fall absolut den enda som hade långärmat på mig under hot yogan lite senare.😄

Nu många timmar senare känns det ganska ok i skallen och själen men det är högst troligt att redan i morgon får jag börja om igen och kämpa vidare för att inte trilla ner i det där svarta hålet.

Hur gör du för att liva upp dig när det känns tungt?

Kram från Ingmarie

Topp-lördag med extra allt

Det här att vara ledig (en hel helg) är bra fint alltså! En sån här lördag varje vecka hade jag plättlätt kunnat vänja mig vid! Å andra sidan är det väl kanske just det faktum att de är ovanliga som gör dem så extra fantastiska.

Jag började med min vanliga morgonrutin. Yoga, meditation och frukost. Sen åkte snabbskorna på och precis som alltid så var de nära på för snabba för mig. Det betyder inte att jag sprang snabbt men det kändes snabbt och det är ju det viktigaste, eller hur?

Sen drog jag direkt in till city för att träffa lillebror Daniel som kommit hit över dagen från Göteborg. Som så många gånger förr började vi med ett träningspass.

Dels tycker vi ju båda att det är ruskigt kul och vi behöver det både fysiskt och psykiskt. Sen är ju träning spm bekant ett vansinnigt bra sätt att skapa god aptit och ska man till Ulla Winbladh på (veganskt) julbord så vill man verkligen vara hungrig! Det här alltså! Wow!

Det här var absolut magiskt! så mycket gott! Och så vackert! Det här ärt utan tvekan ett av mina absoluta favvo-ställen. Man blir liksom både härligt glad och skönt avslappnad på samma gång. Hade jag varit rikare hade jag gått hit en gång per vecka. Eller i alla fall en gång per månad.

Mina (super-atletiska) vänner Mia & Monika som jobbar där.

Det här var mitt och Anders andra besök här och jag har redan planerat in nästa. Precis som förra gången tog vi båten till Slussen efteråt. Den tar bara 10 minuter men är så vacker och mysig!

Vi avslutade allt mitt i stan. Jag kanske är löjlig men jag älskar alla ljus, lampor och bling, bling som är nu!

Hur har din lördag varit?

Kram från Ingmarie

 

Har man inte val så skaffar man sig…

I slutet av april tackade jag ja till ett nytt jobb (på ambulansen) och i dag var min sista dag på Södersjukhuset..

Trodde jag.

När jag fick schemat för utbildningen man måste gå först visade det sig att det inte alls var så som jag fått berättat. 75% av alla dagar var långt bort, 3 dagar så långt bort som i Norrköping, vilket i praktiken skulle betyda arbetsdagar på 10-12 timmar varje dag i 4,5 veckor. (Många timmar dessutom obetalda fraktandes av SL…)

Luften gick liksom ur mig där. Visst hade det varit kul att prova jobba pre-hospitalt men jag är inte så sugen på det att jag är beredd att riskera hälsan. Det blir ju värre än krisavtalet som varit under corona-våren som inneburit 48 timmars arbetsvecka med dubbelt betalt..

Så jag har hoppat av.

I stället har jag nu att välja på att börja på akuten som helst vill jag skulle ha börjat i går, eller stanna kvar och då även få lite mer ansvar eftersom jag numera är den som varit längst på post-op och för att de gärna vill jag ska stanna kvar. Med tanke på att jag bara varit där 2,5 år så kanske du fattar personalomsättningen. Det är en tuff arbetsplats med högt tempo som sliter om man inte är “den typen av person”. Du som följt mig vet hur trött jag har varit, hur många gånger jag fått jobba över och inte varken fått rast eller gå på toa men ändå gillar jag det. Jag gillar flödet och dynamiken. Jag trivs med kollegorna, cheferna och lokalerna. Ingen dag är den andra lik och man lär sig ständigt nya saker. Det kan låta hemskt men jag tycker om att jag väldigt sällan har samma patient två pass på raken för omsättningen är konstant. Vilket också driver upp tempot såklart. Grejen är att det är samma sak på akuten och där är det dessutom nya och annorlunda utmaningar. Mitt nuvarande jobb “kan” jag och känner mig trygg med. Faktiskt så bra att det ofta är mig folk frågar när de behöver hjälp och jag får ofta sköta flödet när driftledaren inte är där. (Jättekul!) På akuten kommer jag dra upp medelåldern rejält för de flesta som jobbar där är väldigt unga, men å andra sidan kommer min erfarenhet och specialistutbildning troligtvis vara till nytta.

Så nu står jag här och vet inte hur jag ska välja. Tack o lov har jag några dagar på mig att fundera och känna efter. Och vela…

Det var betydligt enklare i morse för då hade jag inga val. Eller rättare sagt det var ett enkelt val. Yoga, meditation och vattenlöpning vid och i Söderbysjön.

Det är vad jag kallar en drömstart på vilken dag som helst. Även val-dagar.

Kram från Ingmarie

 

Alltid är det något

Jag vet inte hur det är för dig men visst är det märkligt att det liksom alltid är någon liten grej man ska fundera på och vara åtminstone lite orolig över innan en större utmaning ska ske? Är det inte vädret, om man kan sova eller pengar så är det vilka skor man ska ha på sig eller ett vänsterben som tjurar. Vädret är ju inget någon direkt kan påverka så det är ju extremt onödigt att ens fundera på men det mesta annat kan man ju faktiskt påverka. Framförallt kan man påverka skallen! Så det gör jag (med meditation) men man måste ju också komma ihåg att vi är bara simpla människoknytt och att det därför inte är helt plättlätt att sluta oros-fundera.

Efter dagens besök hos “mirakel-Erik” (jo jag kallar honom så just för att han hittills alltid har gjort mirakelfix med mig) på Kiropraktorkompaniet så har jag stor förhoppning om att benen ska vara piggelin på lördag. Särskilt då det vänstra som varit lite ledet av och till. Min känsla att det var “låst” i bäcken var helt rätt och nu är det fixat. Löppasset skedde före så jag vet inte riktigt ännu hur det kommer kännas så hoppet lever om lätta ben och full rörlighet!

Passade på att besöka favvo-butiken också när jag nu ändå var inne i stan, och är numera ägare till ett nytt swimrunbälte så nu blir det plättlätt att haka på och av linan. (Jo, swimrun är en prylsport den med…)

Och om det nu blir så illa att vi inte får någon medalj på lördag så fick jag i alla fall en på posten i dag för att jag klarat The Grand Canyon Virtual challenge. 280 miles utmed Colorado river till Grand Canyon. Virtuellt alltså. Och uppdelat i etapper. Tro inget annat.

Bling är kul!

Kram från Ingmarie

 

 

På plats och igång

Min lilla söta stuga, liksom min lilla fina målarhörna, är nu ”inboade” av mig och Vedic art-veckan är äntligen i gång. 🥳


För mig är detta ungefär samma känsla som den jag har när sommaren är på väg. Du vet den där när man vet att allt det härliga ligger framför en och tiden för att njuta känns snudd på oändlig!
En hel vecka ska jag få vara här!🙏🏻

Jag kom igång (ovanligt) snabbt men ännu är allt bara mest ostrukturerat och oplanerat. Dvs exakt så som det ska vara!
Skaparladans nyckelord är nämligen frihet, nyfikenhet, tillit och närvaro. Visst är det bra!? Jag övar dagligen på att anamma dem. Inte bara när jag målar utan annars också just för att jag tycker de är så suveräna! Här är det (förstås) extra enkelt. Jag behöver verkligen inte göra något annat än att vara fri, nyfiken, närvarande och känna tillit.❤️

Vad just detta kommer bli är det därför ingen som vet just nu. Allra minst jag.🤪

Vi kör samlingar, meditationer och fika i Corona-style och som alltid har man gott om plats i ateljén.

Weronica, Jonna och Ellen.

Mest har jag målat, yogat och mediterat i dag. Och kutat en kort (skitseg) runda.


Simpasset höll nästan på att bränna inne för när jag var på väg i nu på eftermiddagen började det åska så in i bängen och inte ens jag är så korkad att jag hoppar i då. Sen började det dessutom hagla golfbollar.😱Och regna så där hinkvis! 😱

Men du vet! Den som väntar på något gott bla bla bla!

Några timmar senare såg sjön ut så här!

Det var ungefär lika segt som löppasset men hur det än är så ångrar man aldrig ett (sim) träningspass! 😀


Kram från Ingmarie

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lång färd

Man får ju säga vad man vill om SJ men det är onekligen ganska spännande att åka med dem. Man vet ju liksom aldrig hur mycket förseningar det blir eller ens riktigt var man hamnar…

Det blev många, långa (extra) timmars resande från 08a land hem till bästkusten. Det var tur att jag hade en del jobb att göra, att landskapet är vackert och att jag hade både mat och vatten med mig. Bistron var nämligen helt stängd (pga personalbrist) men konduktören trollade ändå fram lite fina bars.

Jag hade också “bottnat” med en ljuvlig morgon i och vid Söderbysjön. Vattenlöpning i sjön och meditation vid dess kant ger inte bara en unik frihetskänsla utan även ett stort inre lugn. Det behövdes lite extra sånt  i dag om jag säger så…

 

För att sitta still i över 8 timmar (bensträckare räknas knappt) är bland det jobbigaste jag vet men det viktigaste är (förstås) trots allt att jag kom fram till slut! I morgon ska jag (bl.a) se till att få jobba bort träsmaken.

Kram från Ingmarie

 

Allt kan vända så fort så fort

Livet kan verkligen förändras fortare än man både vill och anar. Åt alla håll. Från mörker till ljus och från ljus till mörker. Vissa händelser skapar en tillfällig förändring. Andra en evig.

I går var allt som vanligt här. Jag hann med både ett tröskelpass och gym innan jobbet. Kroppen var glad och pigg. Våra nära och kära levde på med sitt och naturen fortsatte att växa och sprida sin skönhet och kraft.

Även i morse var det som vanligt. Eller inte riktigt. Det var ju Openwater premiär med Team Snabbare! Totalt var vi nog 30 pers som samlades vid Hellas badstrand i morgonsolen. Som vi längtat!!!

Coach Ulf berättar lite om det speciella med att simma OW.

12.7 grader i vattnet (kontrollerade med två termometrar) och ungefär samma i luften.

Foto:Lena Grundin

Vi körde lite olika teknikgrejer och sen en “kort distans”. Ingen långsim ännu men nu ÄR verkligen sommaren officiellt invigd!

Foto:Lena Grundin

Visst är det en snyggt synkad simning jag och Veronica fick ihop? 🙂

Foto:Lena Grundin

Men efter detta var dock inget som det brukar. Det blir nämligen aldrig som vanligt när döden kommer på besök. Det blir ett för alltid slut vare sig man vill eller ej och oavsett vad man gör. För mig är den bästa medicinen mot det mesta att vara ute i naturen. Det finns få, om ens några, saker och händelser som inte blir åtminstone lite bättre för mig än av en löptur och meditation.

Så du, lev medan du kan. Det kan vara för sent redan i morgon…

Kram från Ingmarie

Sinnesfrid de lux

Så här skulle alla morgnar börja. Med en cykeltur ner till sjön, lite yoga, en simtur och en stunds meditation i solen. Jag är ganska säker på att världen varit både friskare och fredligare om alla haft chansen till det åtminstone en gång/vecka.

Men nu bor jag ju i Sverige där solen inte är att lita på och där det halva året är mörkt fram till lunch. Nästan i alla fall. Kanske det också skulle förlora sin charm och ljuvlighet om jag kunde ha det så här varje morgon? Men jag är tveksam och är absolut beredd på att ta den risken om det vore möjligt. Jag är hur som helst oändligt tacksam för de morgnar jag får som det är så här! Särskilt när solen fortsätter skina och värma resten av dagen. Jag har roat mig med att leta vidare efter de där Naturpasset-kontrollerna. Nästan fyra timmars svettande i skogen men det betyder inte att jag sprang lika länge. En halvtimme gick säkert åt till att bara stanna för att kolla kartan. (Det där att springa och kolla samtidigt finns liksom inte i min simpla orienteringshjärna.) Resten handlade mest om att gå/jogga.

Nu är det inte många kontroller kvar innan jag tagit alla 50 och jag är allt lite stolt över mig själv. Det är ju onekligen en väldans bra metod för att få ett långt lågpulspass. Tiden går rasande fort, jag har varit på stigar och i bröte jag aldrig skulle besökt annars, massor av frisk luft, absolut coronafritt och (nästan) helt gratis. (Kartan kostar en liten slant.) Dessutom är det lika skoj varje gång jag prickar rätt!

Som den sociala ensamvarg jag är så detta att vara ute så här mycket i naturen med bara mig själv som sällskap underbart! Det ger mig sinnesfrid de lux!

Vad gör dig lugn i själen?

Kram från Ingmarie

 

 

 

Så himla enkelt!

Det är inte ett skvatt konstigt eller märkligt att jag mår så bra och känner mig så lycklig här. Det är faktiskt plättlätt!

Det första jag ser när jag vaknar!

 

Underbara löpvägar


Bästa Skaparstället ❤️

Experiment 😁

Lunch-paus 😍

 

Söta kompisar 😍

 

Gångavstånd till närmsta badsjön 😍


En helt tyst dag gör allt extra lugnt och fridfullt 🙏🏻

Kram från Ingmarie