Långpass på en måndag
I “löparvärlden” är söndagen den dag man “ska” springa långpass på. Fråga mig inte varför. Det har bara “alltid” varit så verkar det som. Det klassiska programmet är kvalitetspass tisdag-torsdag och lördag. Distans de andra dagarna, alternativt alternativträning/vila och långpass söndag. Det finns såklart andra mallar men detta är grunden i de flesta program. Nu för tiden gör jag ju lite hur som helst men någonstans sitter detta kvar i hjärnan så långpass en måndag känns riktigt busigt!
Redan under morgon-meditationen bestämde jag mig för att njuta till 100% av turen och strunta i både tid och distans. Det första var plättlätt men de där två sista visade sig vara svårare men det visste jag ju inte då.
Hemifrån till Äspet är det ca 4 km och där ingår även den enda delen som är mindre rolig. Man måste genom stan och även om det är hur pluttinuttigt som helst så upplever jag den som lite tråkig. Försöker verkligen muntra upp mig genom att titta på alla fina hus men det har hittills gått si så där. Tror det är asfalten och kullerstenar som liksom “förstör”. Jag vill ju bara ut i skogen!
Men sen alltså. Kronoskogen i Äspet lämnar ingen oberörd. Jag är fortfarande lika fascinerad av denna trollskog!
Här hoppar man också lätt på Skåneleden SL 6 till Nyehusen. Jag har verkligen längtat efter att få testa den men då har planen varit att springa one-way. Just i dag hade jag ingen chaffis som skulle kunna hämta mig och att försöka passa en buss som går en gång/timme är väl ungefär lika enkelt som att försöka klippa håret på sig själv.
Med facit i hand var det nog det bästa som kunde hända även om det blev fel väg så blev det rätt!
“Längs stora delar av kusten växer tallskog på de magra och sandiga markerna. Tallskogen är förhållandevis öppen och marken täcks med tjocka mattor av lavar och mossor. Floran är artfattig, men på öppna ytor växer sandnejlika, hedblomster och backtimjan.
Hela kusten kläds idag till stora delar med tallskog, men så har det inte alltid varit. Under medeltiden var behovet av trä och brukbar mark stort och succesivt öppnades den då ekskogsklädda kusten upp. På de öppna ytorna kunde vinden få tag i sanden och sandflykt blev ett stort problem för bönderna i trakten. I och med det planterades stora arealer tall under början av 1800-talet, vilket har lett till de tallskogar vi har längs kusten idag.
Vid de norra delarna går du genom Äspets naturreservat med vassområden, blandskog, kustdynlandskap och sandstrand. Längs leden i reservatets östra hörn finns en grund lagun som lockar många häckande och rastande fåglar. Här finns även ett fågeltorn med överblick av lagunen.
De centrala delarna av etappen går genom kustens mäktiga dynlandskap. Sanddynerna, som ibland höjer sig över 20 meter, har bildats under många hundra år när landskapet var öppnare. I söder går du sedan genom Gropahålets naturreservat som är ett populärt friluftsområde, särskilt under sommaren.
Kuststräckan mellan Åhus och Kivik kallas Ålakusten. Här har ålfisket varit en viktig inkomstkälla. Fisket har gett kusten dess speciella karaktär med ålabodar och torkställningar för hommorna.”
Det är så sträckan beskrivs och om jag var kär i Åhus och dess omgivningar innan så är jag dödsförälskad nu. Jag tror jag dog lyckodöden 1786 gånger och låtsasköpte 368 olika hus. Bitvis var det en hel del tung sandlöpning men inte ens det brydde jag mig om! Här snackar vi njutning till 100%!
När man kommit förbi Yngsjö svänger leden höger in i skogen. På något vis lyckades jag missa de orange skyltarna men i stället för att springa tillbaka och leta så fortsatte jag på de minst sagt fantastiska stigarna i naturreservatet.
Så i stället för att komma till “vändmålet” insåg jag att det var himla bra att jag hamnat “fel” för när jag kollade närmare på kartan såg jag att jag på olika stigar och grusvägar kunde ta mig hela vägen tillbaka till Äspet genom skogen. På så vis blev det en runda i stället för fram- och tillbaka. Himla käckt!
En bit innan Äspet finns “Stora eken” där det sägs att ungdomarna förr samlats för dans och lek. Otroligt mäktig och det ska bli spännande att se den med löv!
Ojämn distans kan jag stå ut med men inte ojämn tid så för att få den jämn var jag “tvungen” att springa ett varv runt huset också. Ja sån är tydligen jag.. Gick alltså inte att strunta i det trots att jag hade bestämt det innan.
Varför just tiden är viktigast är för att den kan jag lita på (och det jag alltid mätt min löpning med) men gps:en vet man aldrig riktigt med. 2.50 i tid. 26 km – några meter på distans. Om sateliterna var på hugget vill säga…
En bra stund senare var jag tillbaka vid havet igen och då hade jag Anders med mig. Märkligt nog var det bara jag som tyckte det var en bra ide med lite havsbad… Stackars honom och alla andra som missar denna magi det innebär!
Kram från Ingmarie
