Lighthouse-run

En sak man snudd på “måste” göra när man är här är att springa till fyren. “The lighthouse-run”. Det är ca 7 km upp dit från Playitas-anläggningen och det är i princip uppför hela tiden. Ibland har man turen, eller oturen beroende på hur man ser det, att ha motvind också. Sista biten är en brant serpentinväg som verkligen suger musten ur benen på de flesta. Landskapet är hisnande och väldigt vacker. Jag fick hänga på några atleter från “Race&Shine” vilket gjorde att det blev ännu lite tuffare för de är en grupp stenhårda triathleter. I ärlighetens namn hängde jag inte helt med de snabbaste, jag försökte inte ens, men bara vetskapen om att det är fler som sliter är peppande tycker jag. Dessutom är det ju faktiskt väldigt roligt att dela upplevelsen med andra.

En del av sista biten upp

Hemåt går det lite snabbare men med möra ben är det en utmaning ändå. Vi tog en liten extra omväg på slutet så det blev 15 km till slut. Jag tror jag svettades bort halva mig! Så himla härligt! Extra njutbart med en (serverad) utelunch efteråt.

Eftersom det ingår flera timmar i bassängen i mitt “rese-paket” så var jag såklart i även i dag. Jag ska simma så mycket jag bara kan och försöka ta igen alla missade timmar pga de där nedstängningarna.

Både simmade och vattenlöpte. Bra kombo! Inger var också med en stund.

Det är ju förresten inte utan att jag börjar känna mig en smula bortskämd när det är så här på varje morgonyoga-stund.

Mest är jag dock tacksam. Inte bara för de vackra morgnarna utan överhuvudtaget. Att få vara här är så lyxigt och härligt att det liksom inte finns ord.

Kram från Ingmarie

 

 

Undantaget

Jag skrev ju innan att man inte behöver munskydd när man tränar men det finns dock ett undantag och det är på gymet. Fråga mig inte varför men så är det. Eftersom jag avskyr munskydd så tog det emot att gå dit men jag behöver styrketräningen så det var bara att gilla läget. Får nog lov att säga att det gick över förväntan. Inte så att jag gillar det eller vill att det ska vara så även hemma men det funkade liksom. Om det är “priset” jag får betala för att få gyma så betalar jag det liksom gärna. En timme blev det till slut!

Direkt efter var jag nästan två timmar i bassängen. Först själv och sen med sällskap av Inger. Både simning och vattenlöpning. Egen bana hade vi också! Hur bra som helst! Bassängen är precis lagom temperatur och väldigt ren och fin. Att den är 50 meter gör allt ännu bättre.

Det blev även en timmes spinning. Riktigt bra pass och utsikten kan man då inte klaga på!

Och när man svettats på hojen badar man i havet efter. Det är sen gammalt.

Någon dag ska vi försöka simma där också.

Morgonen var lika vacker som i går och i dag fick vi finsällskap på vår lilla yoga- och meditationsstund.

Det finns väldigt mycket katter här. Fina och välmående och vansinnigt söta. De bor faktiskt här i egna små hus. Jag ska ta foto och visa sen.

Kram från Ingmarie

Minns rätt

Det är många år sedan jag var här på Playitas , minns inte ens hur många, men jag minns att jag gillade det väldigt mycket och inte ville åka härifrån.

Jag gillar det fortfarande! Det är precis så bra, vackert och härligt som jag minns det. Faktiskt t.o.m bättre för det är otroligt lugnt. Visst är här andra men det är liksom ingen hets som när det är väldigt många på samma ställe som vill få plats oavsett var det gäller. (Matsal, gym, bassäng, solstol… Ja du vet.) Ett ställe med sådana här skyltar kan man ju förresten bara älska!


Och om man nu är det minsta orolig för att bli smittad av det där viruset så är detta stället man ska vara på! Det är otroligt säkert! Inga som helst problem att hålla avstånd eller följa de väldigt enkla reglerna.
Munskydd krävs när du inte tränar, äter, badar eller solar. (Dvs nästan aldrig om man är som mig…) I matsalen är det bra uppdelat och det är noga att man alltid tar handsprit innan man går in för att hämta mat. Äta kan man göra både ute och inne. Hur maten är får jag återkomma med. Känns lite tidigt att säga varken bu eller bä men so far är den ok.

Jag tog mig upp mot bergen i dag. Sprang lite fel för jag missade markeringarna. Jag känner igen mig men minns liksom inte riktigt var jag skulle svänga av och är man inte uppmärksam missar man de där färgfläckarna som visar vägen. Ovan som man är vid värmen var jag orolig vattnet inte skulle räcka och jag skulle få värmeslag men det gick fint! Tur man är lite kamel. Jag älskar verkligen denna miljön! På hela tiden mötte jag en löpare och en som körde mountainbike. Ja du fattar hur lugnt det är!

Inger cyklade med ett gäng men vi började vår morgon tillsammans med yoga och meditation på “Yoga-verandan”. (Den är ny från förra gången jag var här.) Det behövs nog inte skrivas så mycket om hur det var…

Det finns massor av olika (gratis) pass att välja på och jag valde “stretch and relax” i kväll. Efter simpasset. Denna bassängen måste vara en av världens bästa och vackraste!

Det är bra när man minns rätt.

Kram från Ingmarie

Genom-lycklig

Som så många gånger förr när jag varit här så känner jag mig nästan löjligt lycklig. Du vet så där så det pirrar i magen och hjärtat liksom sjunger!

Men hur skulle jag kunna annat? Jag gör ju enbart sånt jag tycker om att göra. Inga plikter, inga klocktider, inga krav, inga sjuka människor och inte ens någon struktur. Jag verkligen bara är.

Tränar, yogar, målar, mediterar, äter, sover och badar. Dessutom är det ju makalöst vackert och fridfullt här.

Har du något ställe du känner dig så där genuint genomlycklig på?

Kram från Ingmarie

Tyst dag

På Skaparladans målar-retreat har man alltid en helt tyst dag. I dag var den dagen och det har varit så otroligt skönt. Jag älskar de här dagarna. De är extra lugna, extra softa, extra långsamma och såklart extra tysta. De gör att det är mycket enklare att tagga ner och vara i nuet. I går kväll skickade Peppe med oss ett kuvert vi skulle öppna nu på morgonen som start på dagen.
Så här såg det ut.

Så himla bra grej!
En del gör jag i och för sig redan, som att le, känna efter hur kroppen är, yogar långsamt, mediterar och känner efter. Men frukosten brukar inte vara riktigt så “medveten”. Jag gick dock långsamt till samlingen. Det är jag bra på!

Hann även gosa lite med katten Jonsson och fascineras över årets första blommor!

Att vara tyst en hel dag är en baggis för mig, trots att jag gillar att prata, utom när jag träffar någon som säger hej. Som på löpturen. Det hjälper inte att jag vinkar,  jag känner mig helt enkelt oartig! Löjligt, jag vet.

Det var hur som helst magiskt att springa. Strålande sol och både vårdoft och vårljud!

På den tysta dagen blir man dessutom alltid serverad lunch. Hur lyxigt som helst! Och gott! Löksoppa och vego-mackor. Årets första utelunch!

Mycket målande har det också blivit.Tänkte först skriva “förstås” men faktum är att det behöver inte alls vara så bara för att man är på målar-läger. Ibland behöver man vila och ibland saknas kreativiteten. Det är det som är så bra här. Det finns inga måsten och man är helt fri.  Men jag fick flyt och att det kändes liksom som det  “lossnade”. Tänkte mycket på orden jag valt och helt klart hjälpte de. När jag släppte taget och känner tillit händer det (oftast) grejer!

Vad tycks om mina nya fina och fluffiga målar-skor? Visst är de söta!

Det är inte så jobbigt rent fysiskt att måla men jag blir galet trött mentalt. Då är det bara att ta en paus. Jag åkte och badade och vilket bra val det var för vilken kväll!!!

Har du varit (frivilligt) tyst en hel dag?

Kram från Ingmarie

(Ps. Min pappa är lite bättre om du undrar…)

Ny energi

Jag har hört någon som någon gång sagt att energi ger energi och oavsett om jag bara drömt det eller om det är verklighet så är det sant!

Efter en ganska sömn-skruttig natt (fullmåne, halv storm och sent jobb-pass är ingen bra kombo för mig) så ville jag helt ärligt helst bara ligga kvar i sängen hela dagen. Eller i alla fall bara såsa runt hemma, mysa och yoga med Puzzel.

Men så blev det såklart inte. Jo yogan med Puzzel men inte såsandet hemma.

I stället blev det flera timmar i skogen med Kari och Sälka. Lerigt, blåsigt och blött som bara den och alldeles, alldeles precis vad jag behövde.

Jag var nog banne mig skitig upp till halsen när jag väl var hemma igen men vad gjorde väl det? Dessutom blev jag ju ren när jag kallsimmade lite senare!

Vår simgrupp, i alla fall en liten del av den, håller i veckotraditionen och ses en gång per vecka för att simma/bada och fika. Också även det var precis vad jag behövde även om cyklelturen hem från Sicklasjön hade lite väl mycket motvind. (Dit var det dock plättlätt!)

2,8 grader i plurret, ca 4-5 grader i luften, knappt 4 min sim och massor av vind. Men inget regn! Och ja, kidsen var också i!

Allt det här gav mig massor av ny energi! Vänner, träning och frisk luft har ju den effekten.

Det enda tråkiga i dag har varit att Puzzel har åkt hem till sig. Så himla tomt här nu. Bara hoppas hon vill komma hit snart igen.

Kram från Ingmarie

Alla knep som funkar är bra knep

Rent fysiskt är det inga större fel på mig men psykiskt och mentalt är det vansinnigt tungt just nu.

Det är snudd på ett under varje dag jag tar mig upp ur sängen och ett lika stort under att jag tar mig ut. Jag hade lätt kunnat sova mig genom dagarna men jag vet ju att det inte hjälper. Mörkret i skallen blir bara ännu tätare då. Det är liksom inte “bara” den vanliga vinterdeppen nu. Jobbet dränerar mig och jag blir blir liksom emotionellt tom varje gång jag varit där. Plus koldioxid-förgiftad som jag skrev om i går.

Tack och lov har jag lärt mig att det enda som funkar är att “bara börja”. Det kan dock vara lättare sagt än gjort men mitt “knep” är att lägga ribban så lågt att det är snudd på omöjligt att misslyckas.

Om jag inte vill gå upp ur sängen utan bara sova så blir jag förr eller senare så kissnödig att jag måste gå upp och har jag väl gjort det så lägger jag mig helt enkelt inte igen utan rullar ut yoga-mattan i stället. När jag väckt kroppen (på ett mjukt sätt) så är jag för vaken för att somna om helt enkelt.

Om jag t ex tänkt att jag ska springa men är lika osugen på det som om någon bjöd mig på rutten frukt så bestämmer jag mig för att det duger bra om jag bara tar mig ut och gå-joggar runt kvarteret. Ännu så länge så har jag till 100% fortsatt springa och efteråt förstår jag inte riktigt hur jag tänkte eller hur jag kunde tveka.

Samma sak med kallsimmet. (Som numera är ice-swim eftersom det är under 5 grader.) När jag kom ner till sjön i dag både haglade och regnade det. Och blåste! Mer än en gång tänkte jag att “det här går ju inte”. Där och då måste jag verkligen fokusera på en sak i taget och plötsligt är jag i och väl där kan man verkligen inte tänka på något annat än att a-n-d-a-s. Eller jo förresten, jag blir alltid glad av fåglarna som är där! De är galet roliga att titta och lyssna på! Efteråt funderar jag genast på när jag ska i nästa gång. Så kort minne har jag! 🤪

Och jo det är kallt. Skitkallt! 2,9 grader och nästan 4 minuters sim. Anledningen till att jag frångått det där med 1 min./grad återkommer jag till. Jag var i alla fall absolut den enda som hade långärmat på mig under hot yogan lite senare.😄

Nu många timmar senare känns det ganska ok i skallen och själen men det är högst troligt att redan i morgon får jag börja om igen och kämpa vidare för att inte trilla ner i det där svarta hålet.

Hur gör du för att liva upp dig när det känns tungt?

Kram från Ingmarie

Topp-lördag med extra allt

Det här att vara ledig (en hel helg) är bra fint alltså! En sån här lördag varje vecka hade jag plättlätt kunnat vänja mig vid! Å andra sidan är det väl kanske just det faktum att de är ovanliga som gör dem så extra fantastiska.

Jag började med min vanliga morgonrutin. Yoga, meditation och frukost. Sen åkte snabbskorna på och precis som alltid så var de nära på för snabba för mig. Det betyder inte att jag sprang snabbt men det kändes snabbt och det är ju det viktigaste, eller hur?

Sen drog jag direkt in till city för att träffa lillebror Daniel som kommit hit över dagen från Göteborg. Som så många gånger förr började vi med ett träningspass.

Dels tycker vi ju båda att det är ruskigt kul och vi behöver det både fysiskt och psykiskt. Sen är ju träning spm bekant ett vansinnigt bra sätt att skapa god aptit och ska man till Ulla Winbladh på (veganskt) julbord så vill man verkligen vara hungrig! Det här alltså! Wow!

Det här var absolut magiskt! så mycket gott! Och så vackert! Det här ärt utan tvekan ett av mina absoluta favvo-ställen. Man blir liksom både härligt glad och skönt avslappnad på samma gång. Hade jag varit rikare hade jag gått hit en gång per vecka. Eller i alla fall en gång per månad.

Mina (super-atletiska) vänner Mia & Monika som jobbar där.

Det här var mitt och Anders andra besök här och jag har redan planerat in nästa. Precis som förra gången tog vi båten till Slussen efteråt. Den tar bara 10 minuter men är så vacker och mysig!

Vi avslutade allt mitt i stan. Jag kanske är löjlig men jag älskar alla ljus, lampor och bling, bling som är nu!

Hur har din lördag varit?

Kram från Ingmarie

 

Har man inte val så skaffar man sig…

I slutet av april tackade jag ja till ett nytt jobb (på ambulansen) och i dag var min sista dag på Södersjukhuset..

Trodde jag.

När jag fick schemat för utbildningen man måste gå först visade det sig att det inte alls var så som jag fått berättat. 75% av alla dagar var långt bort, 3 dagar så långt bort som i Norrköping, vilket i praktiken skulle betyda arbetsdagar på 10-12 timmar varje dag i 4,5 veckor. (Många timmar dessutom obetalda fraktandes av SL…)

Luften gick liksom ur mig där. Visst hade det varit kul att prova jobba pre-hospitalt men jag är inte så sugen på det att jag är beredd att riskera hälsan. Det blir ju värre än krisavtalet som varit under corona-våren som inneburit 48 timmars arbetsvecka med dubbelt betalt..

Så jag har hoppat av.

I stället har jag nu att välja på att börja på akuten som helst vill jag skulle ha börjat i går, eller stanna kvar och då även få lite mer ansvar eftersom jag numera är den som varit längst på post-op och för att de gärna vill jag ska stanna kvar. Med tanke på att jag bara varit där 2,5 år så kanske du fattar personalomsättningen. Det är en tuff arbetsplats med högt tempo som sliter om man inte är “den typen av person”. Du som följt mig vet hur trött jag har varit, hur många gånger jag fått jobba över och inte varken fått rast eller gå på toa men ändå gillar jag det. Jag gillar flödet och dynamiken. Jag trivs med kollegorna, cheferna och lokalerna. Ingen dag är den andra lik och man lär sig ständigt nya saker. Det kan låta hemskt men jag tycker om att jag väldigt sällan har samma patient två pass på raken för omsättningen är konstant. Vilket också driver upp tempot såklart. Grejen är att det är samma sak på akuten och där är det dessutom nya och annorlunda utmaningar. Mitt nuvarande jobb “kan” jag och känner mig trygg med. Faktiskt så bra att det ofta är mig folk frågar när de behöver hjälp och jag får ofta sköta flödet när driftledaren inte är där. (Jättekul!) På akuten kommer jag dra upp medelåldern rejält för de flesta som jobbar där är väldigt unga, men å andra sidan kommer min erfarenhet och specialistutbildning troligtvis vara till nytta.

Så nu står jag här och vet inte hur jag ska välja. Tack o lov har jag några dagar på mig att fundera och känna efter. Och vela…

Det var betydligt enklare i morse för då hade jag inga val. Eller rättare sagt det var ett enkelt val. Yoga, meditation och vattenlöpning vid och i Söderbysjön.

Det är vad jag kallar en drömstart på vilken dag som helst. Även val-dagar.

Kram från Ingmarie

 

Alltid är det något

Jag vet inte hur det är för dig men visst är det märkligt att det liksom alltid är någon liten grej man ska fundera på och vara åtminstone lite orolig över innan en större utmaning ska ske? Är det inte vädret, om man kan sova eller pengar så är det vilka skor man ska ha på sig eller ett vänsterben som tjurar. Vädret är ju inget någon direkt kan påverka så det är ju extremt onödigt att ens fundera på men det mesta annat kan man ju faktiskt påverka. Framförallt kan man påverka skallen! Så det gör jag (med meditation) men man måste ju också komma ihåg att vi är bara simpla människoknytt och att det därför inte är helt plättlätt att sluta oros-fundera.

Efter dagens besök hos “mirakel-Erik” (jo jag kallar honom så just för att han hittills alltid har gjort mirakelfix med mig) på Kiropraktorkompaniet så har jag stor förhoppning om att benen ska vara piggelin på lördag. Särskilt då det vänstra som varit lite ledet av och till. Min känsla att det var “låst” i bäcken var helt rätt och nu är det fixat. Löppasset skedde före så jag vet inte riktigt ännu hur det kommer kännas så hoppet lever om lätta ben och full rörlighet!

Passade på att besöka favvo-butiken också när jag nu ändå var inne i stan, och är numera ägare till ett nytt swimrunbälte så nu blir det plättlätt att haka på och av linan. (Jo, swimrun är en prylsport den med…)

Och om det nu blir så illa att vi inte får någon medalj på lördag så fick jag i alla fall en på posten i dag för att jag klarat The Grand Canyon Virtual challenge. 280 miles utmed Colorado river till Grand Canyon. Virtuellt alltså. Och uppdelat i etapper. Tro inget annat.

Bling är kul!

Kram från Ingmarie