Swimrun-premiär!

Det är tur man har likasinnade vänner som tycker det är en alldeles strålande ide att köra i gång swimrun-säsongen 2 april när det är max 8 grader i både vatten och på land. Petra är en sån vän.
“Absolut, så kul!”  “Kom ut hit så kör vi”, var hennes svar.

Och så blev det. Jag tog tuben och bussen ända ut till Ingarö för att njuta ny natur, swimrun och fantastiskt sällskap.

Lite småmekkigt att få på allt men sen så!

Egentligen ska man väl simma minst 500 m för att det ska få kallas swimrun och det tror jag inte vi fick ihop på de 4 simmen (+ ett träskbad) som vi gjorde men vem bryr sig? Vi hade kul, det gick bra, vi frös, vi blev lite trötta, det var vackert, det var ett äventyr och vi var väldigt glada hela vägen. Dvs de allra viktigaste ingredienserna var med!

Kram från Ingmarie

Presenter!

Här hemma ger vi varandra några “nytto-julklappar” på julafton men eftersom vi bara är två är det mycket sparsamt. (Och bara sånt vi verkligen behöver.)

Däremot är åtminstone jag himla bra på att ge mig själv julklappar. Både före och efter. (Man kan ju även kalla dem tidig nyårs-present/födelsedagspresent/förattjagvaritsnäll-present.) Och som sagt var, inget “onödigt” även om det är en ganska vid definition…

Bland annat har jag köpt en ny rygga. Den är vattentät, kan användas både som rygga och “vanlig” väska, rymlig med olika fodral och när det är mörkt blir hela väskan en enda stor reflex! Hur bra är inte det! Prefekt både till jobbet, gymet och sjön.

En annan vattentålig sak jag unnat mig är en ny Ark Korp swimrundräkt.

Min andra Ark funkar fortfarande men efter många slitsamma år börjar den ge upp lite (går inte att laga den så mycket mer om jag säger så) och  i stället för att riskera stå utan dräkt i sommar har jag fixat back-up. Dessutom är det ju bra att ha två om den andra inte hunnit torka…😄

Båda dessa prylarna finns hos Wolff Wear och vill du köpa samma, eller något av allt det andra de har, så får du 10% extra rabatt (även rea) om du använder koden “Ingmarie”. Så där fick du en (försenad) julklapp från mig! 😍

En annan sak jag gett mig själv är nya PT-timmar med PT-Rafael. Invigde dem i dag och det var precis så utmanande, jobbigt och kul som det alltid är. Sprang dit så jag även fick njuta lite av grådiset och duggregnet.🤪

En annan slags “present” jag fick i dag var detta.

Wow liksom! 😳 Jag har inte varit “sjuk” men ville ändå ta och tydligen har jag haft covid! I oktober/november hade jag en väldigt “hängig” dag (så hängig att jag faktiskt inte ens tränade och då är jag h-ä-n-g-i-g) så jag tog extra av både D-vitamin, C och zink. Dagen efter var jag i princip som vanligt igen. Man behöver alltså inte bli dödssjuk av C-19 om nu någon trodde det. De flesta får väldigt milda symtom. Särskilt om man inte har några riskfaktorer. Risken att smitta andra verkar också vara betydligt mindre när man inte har symtom. För den orolige som löser detta var jag ledig både före, efter och under den dagen och var ingen annanstans än i skogen och i sjön.
Jag blev hur som helst jätteglad för nu har jag verkligen anledning att slippa bli försöksperson. Inte för att jag tänkt bli det oavsett men nu kan ingen gnälla på mig.

Alla dessa presenter firade jag med ett kvällssim i regnet. Med andra ord dubbelt blött. Men kanske också dubbelt härligt.🥰

Ger du dig själv julklappar?

Kram från Ingmarie

När inställt ändå blir bra

När en rolig sak blivit inställd pga det där viruset gäller det att hitta på något annat roligt så man inte helt deppar ihop. Eller hur?

I tisdags fick vi veta att Utö swimrun inte skulle bli av och först tänkte jag att “jaha ja, det var tråkigt men inte mycket att göra något åt”. Tyckte t o m det var lite skönt att slippa tävla. (!) Sen kände jag hur mycket jag ändå ville köra och längtade efter att uppleva äventyr  och gemenskap tillsammans med andra. Det är ju trots allt det som är den stora grejen med swimrun. Att göra och uppleva det ihop med andra.

Nu är det ju då så himla turligt att jag har likasinnade vänner. Att åka till Utö och köra oavsett var såklart ett alternativ men Josefin och Ulf föreslog att vi skulle åka till Gålö i stället. Eftersom jag aldrig varit där sa jag förstås ja direkt och vilket val!
Jag är förälskad! Vilket ställe! 🥰🥰
Makalöst vackert och det finns hur många olika vandringsleder som helst att välja mellan.

Vi valde den längsta som gav oss både rejält tekniska stigar, mycket klättring och mjuka springvänliga trails i sagoskog.

För att få till simningen gjorde vi några avstickar ner till havet och vi kan väl säga som så här, det var uppfriskande temperatur. i vattnet. 🤪

Men vi frös faktiskt aldrig! Tvärtom! Vi var t o m “tvungna” hoppa i en extra gång för att svalka oss! Vem hade kunnat tro det om en dag i slutet av september?

Totalt blev det drygt 2.20 timmar aktiv tid och vi var verkligen lyckliga från start till mål.

Så även om jag inte vinner något i den virtuella DARK swimrun så känns det som jag vunnit högsta vinsten med att få ha upplevt denna dagen.

Tack Josefin och Ulf för att jag fick hänga med er och tack för fina bilder! 🙏🏻❤️

Kram från Ingmarie

Inställt

Det blir inget swimrun-race till helgen för nu är även Utö inställt.

Som jag fattat det är orsaken problem med att få tillstånd. De trodde det var ok men det var det tydligen inte. För mycket folk på samma plats helt enkelt.
Tråkigt förstås men det är inte mycket mer att göra än att gilla läget. Swimrunna kan jag/vi ju göra ändå.😀

Men nog är det bra märkligt att folk kan få trängas på Gekås, på restauranger, på tuben, på bussen och  i köpcentra men inte spridas ut på flera kilometers omkrets ute? De som vill sporta ute är dessutom ganska garanterat friska människor med ytterst få riskfaktorer.

Men kanske jag bara missat någon viktig info om logiken i det hela….?

Kram från Ingmarie

 

En skitdag och en toppdag

I går var jag inställd på att vara ledig. hade sett fram emot två goa träningspass, måla och att hinna fixa lite andra grejer. Men det sket sig rejält. Det blev ett kort, stressigt löppass och sen kneg tills efter mörkret lagt sig. Kändes allt lite bittert men jag vet, manskavaratacksamöveratthaettjobbochöverattmanärfrisk.

I dag däremot! Då snackar vi om en superduperdag!

Började med 2,5 timmars swimrun där jag delvis hade sällskap av Veronica. Vi övade lite växlingar inför näsyta helg men precis som förra gången så tror jag vi babblade mest. (Inte inräknat i de där 2,5 timmarna alltså.) Å andra sidan är ju som sagt var det också viktigt.😄

Före…

…och efter! Nog syns det att jag är glad? 😄

Sen åkte jag och Anders in till stan med tuben och spårvagnen ut till fina Djurgården. Det var verkligen alldeles för längesedan jag var där. Vet inte varför egentligen för det är supersmidigt att ta sig dit. Målet var Ulla Winbladfh´s restaurang. Egentligen skulle vi varit där när Anders fyllde år i augusti men annat kom emellan och jag tror det var en mening med det. En vackrare dag än i dag var svår att få.

Jag vet inte ens om jag kan beskriva hur det var. Eller vi kan säga så här, när Anders är riktigt entusiastisk över något, så där att det både hörs och syns, då är det e-x-t-r-e-m-t bra. 🤩 Vi blev banne mig förälskade i stället. Maten var makalöst god, servicen absolut topp och miljön är bedårande vacker. ❤️

Mia och Monica är förresten inte bara fantastiska idrottskvinnor, och vänner, det var även de som fixade den goda maten och gjorde vår upplevelse så här magisk. Tusen miljader tack!🥰

Hem tog vi Djurgårdsfärjan till Slussen. Folk må klaga på att SL är dyrt men med tanke på hur mycket som ingår tycker jag det är väldigt billigt.

Vår huvudstad är bra vacker ändå och jag är faktiskt väldigt tacksam att jag bor just här just nu.

Kram från Ingmarie

Allt man vill och önskar funkar inte

Jag har turen att få köra ett swimrun-lopp till detta knasiga år så om 2 veckor ska jag och Veronica ta oss till Utö och köra “sprinten”. Jag har kört den två gånger innan och den är verkligen fin! Dessutom älskar jag Utö. De gångerna har den dock gått i maj men pga av det där viruset så har allt blivit flyttat. Om det är bra eller dåligt lär visa sig. Vattnet borde åtminstone vara lite varmare…

Vi körde ingen swimrun-träning i dag, båda hade kutat på var sitt håll innan, men vi övade lite med lina. Veronica är en super-kvinna som är bra på precis allt, och såklart supersnabb, så vem som ska dra är liksom inte ens något att fundera på. För mig blir det bara att hänga på så gott jag kan oavsett om vi är på vattnet eller på land. Men eftersom vi har linan kan hon aldrig försvinna från mig!

Egentligen pratade och skrattade vi mer än simmade men sånt behövs ju också, eller hur?

Vattnet var svalt men helt ok.

I dag har vi även haft besök av vår fyrbenta vän igen. Nero är en sköning på alla sätt och vis och denna gången gick det betydligt bättre. Ett ben och sin egen bädd sen var han liksom installerad. I alla fall en stund.

En av de bästa grejerna med att ha vovve är ändå att det blir 100 gånger roligare att vara ute och gå i skogen.

Tyvärr verkar han inte trivas riktigt hos oss ändå. Han är ledsen och orolig så det känns både oschysst och ohållbart att ha honom här. Jättetråkigt förstås.

Kram från Ingmarie

Nynäshamn swimrunbana

Egentligen skulle jag varit längst ut på Värmdö i dag och kört swimrun-äventyr med gamla och nya vänner men som du vet blir det inte alltid som man tänkt och planerat. Efter för många sena jobbkvällar i kombination med tidiga morgnar så fick jag helt enkelt prioritera sömnen.

Tack och lov har jag ju många (äventyrliga) vänner så istället blev det en (senare) färd tillsammans med coach Ulf och Josefin söderut till Nynäshamn och swimrunbanorna de har där. Två stycken närmare bestämt. 5 + 10 km.

Jag hade ingen som helst aning om vad som väntade. Vi hade dock kommit överens om att köa 10 km banan och att vi körde vårt eget tempo för Ulf och Josefin skulle träna med lina och “trycka på” lite.

Jag tuffade på i min egen takt. Riktigt skönt även om sällskap också är trevligt förstås.  Fina stigar med bra markeringar och de första simningarna var enkla att följa och vattnet nästan ljummet trots att det var havet.

Vid fjärde simningen simmade jag fel, jo man kan det för solblekta gula skyltar är inte helt enkla att se. Särskilt inte när de sitter bakom en klippa. Det var inte första gången det blev fel. Varken i havet eller på land. Men jag kom, som du förstår, i mål till slut med några kilometer extra på klockan. (Sånt gillar jag!) Banan var oerhört fin, även där jag var fel, och oerhört varierande! Jag har klättrat på klippor, röjt bland snår, åkt kana ner4för branter, klättrat över stockar, öst på när det var snubbelfria stigar eller grusvägar. Och jag har simmat i vågor! Så roligt! Samt fastnat i näckros-stim och sjögräs. Mindre roligt just då men kul efteråt.

Jag träffade inte på mina kompisar under de timmar vi var ute och fastän jag hade börjat lite innan dem så var de före mig i mål. Förklara det den som kan…

Banan startar och slutar precis jämte Lövhagens cafe. Ett supermysigt litet ställe där vi avnjöt vår (sena) lunch i den stora trädgården.

Vi kände alla tre att det varit ett helt fantastiskt litet äventyr och att vi var så glada! Du vet så där så man nästan känner sig lite hög! Inte blev det sämre av att jag hann med en timmes vattenlöpning på E-badet också. Sista dagen de har öppet ute för denna säsongen OM de inte inser hur bra det är att det är öppet. Som den obotliga optimist jag är hoppas jag de tar sitt förnuft till fånga och håller öppet längre.

Och jodå, jag kom ihåg utmaningen också men det var bra nära jag glömde. Skyller på lyckoruset.

Kram från Ingmarie

Också en slags kärlek

Swimrun alltså. jag minns ännu mitt första “riktiga” ever för ganska exakt 5 år sedan. Föga visste jag då att jag skulle bli helt hooked. Inte heller anade jag att jag inte skulle ha några som helst problem med att köra solo och hitta på egna rundor. Som i dag. Tre timmar kärlek i ömsom sol och ömsom regn. Men vem bryr sig om regn när man ändå är blöt?

De där 25 armhävningarna var dock lite segare att göra än de andra 10 gångerna.

Men om det är något jag verkar vara bra på (just nu) så är det att återhämta mig. Mat och en 20-minuters powernap sen var jag redo för gymet. En timme “kärlek” där också för jo, jag tycker det är skitskoj! Jag älskar känslan av att känna mig stark plus att jag ju vet att det faktiskt är snudd på livsviktigt. I alla fall om man vill kunna göra det man vill och sköta sig själv även om 10-20-30 år. Träning är såklart ingen garanti för någonting men man kan vara ganska säker på att utan den har man ännu mindre säkerhet mot “ålderskrämpor”. Dessutom blir åtminstone jag både gladare och mer produktiv.

Kram från Ingmarie

 

 

LED 2020

När klockan ringde 05.45 i lördags morse kändes det snudd på overkligt att det äntligen var dax för oss att köra LED. Det här var ju något jag och Josefin pratat om och tränat inför i månader. Jag har sett fram emot det, fasat för det, ångrat mig och längtat i en salig blandning. Men mest längtat. På slutet t o m enormt mycket!  Du som gjort något liknande vet ju också att när man börjar planera något långt i förväg så känns det också just långt bort. Sen plötsligt är dagen där! Förra gången jag försökte mig på den långa banan, för två år sedan,  tvingades vi bryta på Hasselö pga att min co-partner Elisabeth blev sjösjuk så jag ville verkligen, verkligen, verkligen komma ända i mål denna gången.

Frukosten serverades i ett hus bredvid där vi bodde och var fullt av andra (troligtvis) lika förväntansfulla swimrunners. LEDLoftahammar endurance day– har flera olika lopp. VASS 5,9 km ( 5 km löp + 900m sim ) ULTIMO 25,5 km (19 + 6,5 km),  Hasselö challenge som är ca 30 km (26+4 km) och själva LED som från början skulle vara totalt 55 km (45+10 km) men som pga bl a fågelliv och ett bröllop fick kortas ner till ”bara” 45 km (37+8km).

För den som är intresserad finns en banbeskrivning här.

Foto: LED

Vädret kunde inte varit bättre om man frågar oss fryslortar. 25 grader och sol. Vattnet var runt 17-18 grader vilket är perfekt. Med ett undantag. 3 km av simningarna gick i ett stråk där de västliga vindarna gjort att vattnet rörts om och termometern visade ynka 11,5 grad. Det är kallt att simma i och det gav oss huvudbry. Inte ens jag klarar liksom av att springa i våtdräkt + underställ/långa ärmar/pannband i 25 grader utan att få värmeslag. Men simma så pass långt utan lite mer skydd skulle bli för kallt.

Vi löste det som så att Josefin stoppade med sina löstagbara ärmar bak i sin väst och jag ett tjockt neopren-pannband i bh:n. Håller jag huvudet varmt klarar jag ganska mycket. (Därför jag har mössa när jag is-simmar.) Jättesmart tyckte vi men med facit i hand borde vi nog gjort lite annorlunda…

Pga det där viruset var långa banan uppdelad i tre startgrupper. Ulf och Micke som är ruskigt snabba startade i den första.

Vi i den tredje.

Jag tycker alltid det är mest ”oroligt” innan man kommit i gång och vet hur kroppen är. Å andra sidan skulle vi ju hålla på väldigt många timmar så jag visste såklart att det skulle variera oavsett men det är roligare om det känns bra i början. Och det gjorde det! Första löpet är hela 8 km så det var gott om tid att bli uppvärmd. (Läs genomsvett!) Första biten är gudomligt fina grusvägar förbi ängar, röda hus och havsvikar innan man viker av in i skogen på smalare och smalare stigar som till slut förvandlas till obanat. Dessutom går det rakt upp och man får verkligen klättra för att ta sig framåt. Väl uppe är utsikten hisnande vacker. Så där så man tappar andan av lycka! Vi tog oss ofta tid att njuta av just hur vacker banan är. Utan tvekan är den en av mina topp-tre favoriter! Sen skulle man ju ner också. Väldigt ofta kasandes på rumpan. 🤪
Lite här och var fanns roliga skyltar typ denna uppsatta.

Första simningen var ca 500 m och vattnet var i princip helt stilla. Underbart! Redan där hade vi passerat två energistationer och om det är något vi visste vi skulle behöva vara extra noga med var att få i oss energi. Förutom några egna gel åt jag en hel årsförbrukning av Snickers. Minst! Tur det var lördag!😄

Före och efter varje sim stod det hur lång nästa sträcka var och det är guld värt! För det första är det typ omöjligt, åtminstone för mig, att hålla reda på alla 52 (eller om det var 48?) olika sträckor  och även om jag hade skrivit upp det på paddlarna så hade jag varit helt förvirrad redan efter 8 sim.🤓

Dock hade jag några hållpunkter för att veta på ett ungefär var vi var. Dels var det 9 energistationer, på Hasselö väntade nästan 9 km löpning på springvänliga grusvägar och när vi kutat klart där var det ”bara” 5 km löp och 4 km sim kvar. Det var också där den besvärligaste terrängen skulle börja enligt de erfarna och det var också där det kalla vattnet fanns.

Jag upplevde vägen dit mest som en enda lång fest. Med massor av lördagsgodis. Det tog cirka 6 timmar men kändes som typ 2. Max! Vi sprang, simmade, klättrade, hasade upp och ner för branta stup så dammet yrde och upp och ner på snorhala klippor. Vi blev påhejade som om vi vore vinnare av en fantastisk publik, gav hjälp till våra medtävlare och fick hjälp (det är så man gör i swimrun) och vi var ibland helt ensamma utan att se en enda levande varelse. Vi sprang över ängar, utmed vattnet, genom små söta byar som verkade som tagna ur Astrid Lindgrens böcker, över och under stockar, genom snår och på kantiga klippor.  Upp och ner i vattnet så många gånger att ingen av oss kunde hålla reda på hur många gånger. Ibland var det helt stilla, ibland rejält guppigt. Vi pratade, skrattade och var helt tysta. Och åt Snickers.😅 Funktionärerna får 10 av 10 möjliga poäng rakt igenom. Vilken service! Liksom både banan och banmarkeringarna. Vi lyckades förvisso springa fel några gånger men det var helt pga att vi var ouppmärksamma eller för att markeringen åkt ner i backen.

Hasselö kom och jag tror vi var de enda som inte varken cabbade ner ( dvs drog av överdelen på våtdräkten) och behöll badmössan på. Jo det var varmt och jo vi svettades men det var ändå helt ok. Det kalla väntade så jag tyckte liksom det var bra att värma upp mig så mycket som möjligt. En svettig dräkt är inte enkel att flytta på så det var minst sagt besvärligt att få fram de där extra ärmarna till Josefin. I stället för att bara “sticka in min arm och dra fram dem” så fick hon cabba av och det tog sin lilla tid. Mitt pannband var enklare men eftersom jag satte det utanpå badmössan åkte det av redan vid andra simmet i det där väldigt kalla vattnet. För kallt var det! Jag svor! Så kallt var det. Inbillade mig att det kanske hjälpte om jag gjorde det. Vilket det inte gjorde. Såklart…

Efter inte allt för länge hackade jag tänder även under simningen. Min vänstra axel hade också börjat protestera liksom Josefins ena fot. Simningen blev svårare och svårare så Josefin fick dra mig på i princip alla simmen som var kvar och jag ska erkänna att det kändes lite tungt där. Det hjälpte ju inte heller direkt att jag frös och skakade så mycket att jag nästan krampade. Jag såg hur Josefin bet ihop och haltade fram och för några sekunder kom tvivlet. Skulle vi tvingas bryta? Jag kunde ju inte hjälpa henne genom att dra henne på löpningen och bära henne genom snåren var ett nästan lika dåligt alternativ. Men vi gnetade på. Tänkte framåt och t o m skrattade åt eländet.

Vi bara skulle i mål!

När den lilla ön med bara 100 m löp kom visste vi att målet var nära. Bara två sim med någon kilometers löp mellan. Den sista energistationen var på Tättö innan sista simmet in till mål. Det kaffet de serverade i pappmuggarna där var utan tvekan det godaste jag någonsin druckit! Jag svepte två utan att blinka och jag tror värmen av dem gjorde att vi båda fick nya krafter. Sista simmet var 1100 meter och min axel gjorde ont så in i bängen. (Jag hade försökt simma med en arm men det gick si så där.) Josefin var stark och vattnet kändes som att gå ner i ett badkar! Från 12-13 grader till 18 är megastor skillnad.

Då visste jag vi skulle klara det och alltså den känslan att kravla upp på land och in i mål efter 9 timmar är oslagbar!

Jag frös fortfarande så tänderna skallrade och fick en filt på mig. Väldigt snabbt kom flakmoppen och hämtade upp oss så vi fick åka till omklädningsrummet och den duschen alltså! Olallaaaa! Samma flakmoppe körde oss tillbaka till målområdet där vi i bästa Corona-style fick (vego)burgare och dricka. Inga mer Snickers!😆

Jag är oerhört glad och tacksam över att ha fått uppleva detta tillsammans med just Josefin. Hon är lugn, cool, stark, tuff, glad och ödmjuk i en perfekt kombo!😍 Och såklart jag är lika glad och tacksam för att kroppen hängde med och att huvudet inte en enda gång gjorde det jobbigt för mig. Visst var det tufft och visst blev jag trött men mest upplevde jag bara en enorm glädje över att kunna och få vara med på detta äventyr. Vårt mål var att klara cut-offerna, ta oss i mål och uppleva ett äventyr vilket vi gjorde med råge. Vi kom inte ens sist! Om jag fattat det rätt kom vi faktiskt 5:a! Ulf och Micke hade betydligt tuffare motstånd men kom 7:a! Grymma grabbar!

Tack än en gång Josefin för att du ville göra detta med just mig! Tack Ulf för coachning, pepp och stöd! Tack LED och Mattias Evald för ett fantastiskt arrangemang! Tack Anders för att du alltid, alltid stöttar mig och inte en endaste gång gnäller över alla timmar jag ägnar åt träning eller över doften från våtdräkt och blöta skor. Tack kroppen för du ännu en gång ställde upp för mig och tack livet för att jag får vara med här.🥰

Kram från Ingmarie

I mål!

Vi klarade det! 

Eftersom de kortat av banan var det “bara” ca 37 km löpning och 8 km simmen jag lovar, det räckte bra det med.

Och vi har haft en helt magisk dag på alla sätt och vis!

Vi har svettats, frusit så tänderna skallrat, krälat på såphala klippor, klättrat upp-ner-över och under alla möjliga naturhinder inklusive taggtråd. Vi har ätit en hel årsranson av Snickers, skratta och gråtit lite för en har en ond fot och en har en ledsen axel. Vem som har ont var återkommer jag till i en mer utförlig race-rapport men först ska jag göra persedel-vård, försöka sova plus ha ett hemma-vernissage.

Kram från Ingmarie