BOSQUE BURQUE RUN-race

Det var kanske inte helt smart att signa upp för ett race knappt 10 dagar efter jag kommit hit med tanke på höghöjden men samtidigt så tänkte jag att det är en bra början, bra träning och förhoppningsvis även roligt.

Jag vet verkligen inte varför men jag hade mardrömmar innan! Drömde att jag missade starten, inte hade någon nummerlapp, att bilen strejkade på vägen dit och att magen skulle balla ur.

Inget av det där hände. Tack och lov!
Bilen rullade dit fint, jag var i god tid och hade både nummerlapp och skor med mig. Roligt hade jag också!  (Och magern höll sig lugn.)

Det fanns både 10 och 5 km att välja mellan  och jag valde det senare. Man kan bli rackarns trött av ett 5-km lopp oavsett på vilka höjdmeter det sker men på höghöjd blir man det garanterat om man tar i lite. Åtminstone har det stämt till 100% för mig.

Som så ofta på dessa lopp är det en fascinerande blandning av elitlöpare, mittemellanlöpare och intesåbråttom-löpare.
Vädret kunde inte ha varit bättre, 20 grader och strålande sol, och starten var bara lite försenad. (Vi var tvungna att vänta in att alla 10 km löpare skulle ha ta sig förbi och den där sista gruppen hade som sagt var inte så bråttom…)

Jag tog det lugnt i början tyckte jag men ändå gick den första milen mycket fortare än jag tänkt. Vid 1,5 mile kom vi till Rio Grande och asfalten byttes mot stundvis mycket djup sand eller ännu djupare sand. Där någonstans dog mina ben och lungorna höll på explodera. Den sista milen kändes det som jag knappt hade styrfart men på något vis kom jag i mål.

Jag kom t o m först i min AG ! Och 10a totalt. Det trodde jag faktiskt inte så jag är jättetacksam! Jag gillar verkligen det med USA att här är Masters högt värderade!

När mjölksyran väl försvunnit och lungorna slutat pipa så kände jag mig riktigt pigg så det blev lite styrka på Riverpoint-gymet också innan jag inhandlade en stor lunch-portion på Wholefoods  (f.ö en av mina absoluta favvo-mataffärer alla kategorier!) som jag mumsade i mig i solen.

Körde även lite poolrun innan den andra belöningen. Jag älskar denna jaccuzin! Ibland är man helt solo, ibland sitter man tyst med andra och ibland börjar man prata med någon om allt möjligt. Att amerikanare skulle vara ytliga är inget jag kan hålla med om. Tvärtom!

Kram från Ingmarie

Athletic yoga

Jag borde väl ha kommit i håg men  det gjorde jag inte.

Det här är nämligen ingen vanlig yoga.

 

Yael som har den är en sån där super-instruktör och har nog varit på S&W sen tidernas begynnelse. Fast hon verkar banne mig inte åldras en minut! Helt ofattbart! (Och nej hon är inte “lyft”, bara sjukt snygg och vältränad.)
Hennes pass är alltid extremt välplanerade, varierande, inspirerande och utmanande. Hon kände förresten t . o. m igen mig direkt, trots att det var 5 år sen sist, så du fattar hur många av hennes pass jag har varit med på va? Haha
Hur som helst så var det med svettiga kläder och darriga muskler jag gick därifrån efter 70 minuter men såklart också lugn och väldigt nöjd. Dock kände jag mig inte så “Athletic” men om jag övar på så kanske jag gör det!

Vattenlöpningen var blöt, som den ju alltid är, men inte i närheten av lika jobbigt fastän jag försökte köra på lite. Egentligen var jag mer springsugen för vädret är makalöst fint men det är det där med att försöka vara lite klok..
Jag njöt av solen i ryggläge i stället och helt ärligt så var det inte fel någonstans.

Kram från Ingmarie

Upp på toppen och ner på botten igen

Från “vår” strand ser man en borg högt upp på ett berg långt bort. Eller snare ett slags torn och ruin. “Ruines d´en Colomer”. Det är samma väg som jag sprang i söndags men man får göra en avstickare och ta sig ännu högre upp för att komma dit.

Eftersom jag älskar långa backar har tanken på att ta mig dit upp inte försvunnit och i dag gjorde jag önskan till verklighet.

Början är platt utmed havet och biten upp till den första utsikten visste jag var utmanande men mest härlig, rolig och med bedårande utsikt.

Jag sprang förbi kaoset vid Coll de la Creueta där i princip alla stannar för att kolla utsikten, fika, fota och hämta andan direkt upp mot toppen. Här var det betydligt glesare med folk kanske för att det är en mindre cykelvänlig väg, smalt och brant. Jag matade på, kände mig skitstark och var så där lycklig att det bubblade i magen!

Drygt en timme tog det för mig att ta mig de 8-9 km hela vägen upp till toppen. Om det var värt det? Till 100%!!!!!

Formentor-playan

Nedvägen till Formentor-playan gick betydligt snabbare men det vet i sjuttsingen om lång nedförsbacke ändå ibland faktiskt är jobbigare än uppför. Benen kan ju liksom inte gå hur snabbt som helst hur länge som helst även om de får hjälp. I alla fall inte mina.

Mötte ingen annan löpare denna gången heller men oräkneliga cyklister och bilar. Jättekonstigt om du frågar mig!

Rolig banprofil!

Nere vid playan väntade Anders som tagit båten dit. Trots en hel del folk (vågar nästan inte fundera på hur det är vid högsäsong) så är detta ett perfekt ställe att sprada, simma, slappa och fika. Vattnet är nästan löjligt vackert!

Tillbaka blev det båt även för mig. En dryg halvtimmes färd förbi kåkar så pampiga att man nästan trodde de var fejk. Samtidigt hade jag aldrig velat bo så där. Hade garanterat känt mig både instängd och inlåst bland de höga klipporna. Och var skulle jag ha kutat? Fast hade jag haft råd att bo där hade jag antagligen haft en båt (med förare) som kunnat ta mig till magiska trails och någon slags virtuell löparbana för regniga dagar. Haha

Tillbaka på hotellet så körde jag lite svalkande (läs iskall) vattenlöpning. Som sagt var förhoppningsvis ett bra sätt att vänja kroppen vid den svenska vattentemperaturen.

Kram från Ingmarie

Fredagen den 13e – 2023

I dag kanske det var den sista dagen med konstant sol och toppvärme så jag har njutit extra mycket av allt! Vi har verkligen haft tur som prickat in så många fantastiskt fina dagar!

Jag hoppas få någon mer sådan här morgon. De är verkligen obeskrivbart fina. Det känns liksom som om inget kan bli helt fel när man börjat sin dag i lugn och ro till detta skådespel som en soluppgång är.

Intervallerna blev så där skönt svettiga att jag nästan inte såg för all svett till slut.

I joggpauserna gjorde jag mitt bästa för att heja fram de sjukt tuffa och starka cyklisterna som kom farande mot stan. Det har varit någon slags stor Master-tävling här i dag med 30-70 åriga män. Shit vad de är modiga alltså! Uppförsbackarna hade jag antagligen älskat men feg som jag är så hade jag bromsat nedför och därmed högst troligt haft ungefär samma tid ner. Haha!

Just där och då kunde jag inte alls förstå hur jag skulle kunna frysa senare på kvällen men det skulle jag. Frivilligt dessutom. “Lekpoolen” är nämligen inte uppvärmd på samma sätt som simbassängen så efter 30 minuters poolrun var jag som en isbit. Faktum är att jag huttrar fortfarande trots varm dusch, filtar och extra hot mat. Havssimningen är ljummen så ganska märkligt att den är så kall ändå! Men det är nog bara bra jag får lite tillvänjning inför baden hemma.

Hur som helst har det varit en väldigt bra fredag med siffran 13 där vi även tagit del av det spanska Nationaldagsfirandet. Den var förvisso i går men en del har fortsatt även i dag. Hur har din varit?

Kram från Ingmarie

Nya upptäckter

Att vara nyfiken på att testa annat och nytt tror jag är bra. Antingen kommer man på att det inte var ens grej eller så kommer man på att det är det!

Yoga och meditera i soluppgång  och sen simma lite på morgonen i ljummet vatten är definitivt min grej! Jag känner verkligen en enorm tacksamhet och lycka varje gång!

Att jag gillar att svettas, när jag har träningskläder på vill säga, är ingen ny upptäckt men jag har insett att jag kan svettas kopiösa mängder och att det därför är nödvändigt att dricka extra elektrolyter. Något jag trodde jag inte skulle behöva eftersom jag klarar värme såpass bra som jag gör men man lär så länge man lever! Om man vill… Körde cykelintervaller i går så halva gymgolvet var dränkt. Krävdes ett helt badlakan för att torka upp efter mig!

Gympasset i dag var också svettigt. Tills någon nitisk satte på AC:n men då var jag tack och lov klar. Avskyr verkligen det när jag ska träna. Nästan alltid annars också förresten.

Jag svettas ute också men då märks det inte alltid lika väl för vinden “trollar” liksom bort svetten. Om det blåser vill säga. På dagens lilla äventyr delvis på Cala Sant Vicenc upp i bergen var det inte mycket vind men desto mer klättra och leta stig. Ska erkänna att jag var lite rädd ett tag när jag inte visste varken hur jag skulle komma upp eller ner. Det visade sig sen att jag hamnat på fel stig så nedfärden blev åtminstone lite enklare. Där uppe fanns både lite grusvägar och hisnande utsikter så det definitivt värt både skrapsår och skrämselhicka!

Anders gick ungefär samma runda som jag försökte springa. Det är väl kanske egentligen det som är tanken med leden men varför gå där man kan springa?

Enda gången jag (hittills) har frusit här är efter vattenlöpning i den “vanliga” bassängen och det är så skönt! Tänk om man kunde bunkra värmen och solen på något vis….

Mest har jag/vi ändå slappat. Läser böcker, lyssnar på poddar, badar, pratar, filosoferar och jag njuter av varje värmedag vi får!

Kram från Ingmarie

Äventyrsdag

När man hyr bil för en dag kan man också passa på att springa från A till B om den ena kör. Vem som gör vad i vår lilla familj kan du antagligen räkna ut. hehe.
Det blev inte riktigt som jag tänkt men det blev bra ändå.  Kutade från hotellet utmed havet bort till vägen upp mot Formentor. Tre platta kilometer.

Även om jag älskar långa backar så var jag en smula nervös för varje gång jag sagt att jag skulle kuta upp dit har jag fått varningsord om att det kommer bli väldigt tufft och en del har t o m sagt att det inte går. Men för att veta måste man testa, eller hur?
Så jag gnetade på uppför, sa hej till getterna, förundrades över hur man kunde välja att cykla uppför och undrade hur man vågade släppa på nedför. Det kryllar som sagt var av cyklister men jag såg inte en enda löpare. Skumt.
Jag njöt av utsikten och känslan av starka ben och undrade när det “hemska” skulle komma.

Det kom aldrig. I stället blev det nedför de slingrande vägarna och plötsligt hade jag kommit förbi den berömda stranden. För logistikens skull, och et var där min originalplan så att säga sket sig, så fortsatte jag bara drygt halva vägen upp till fyren innan jag vände tillbaka ner till playan för en sprada. Jag hade fattat att den skulle vara fin men det var bara förnamnet! Spelar ingen roll hur många bilder jag hade tagit för det hade ändå inte gått att fånga men kanske kan du ana?

Vi fortsatte sen vår lilla roadtrip till den lilla resort-byn Cala Sant Vincent där vi badade, käkade och slappade en stund. Väldigt mysigt och vackert!

Lunch-vy!

Nästa stopp blev klostret i Lluc. Eller snarare förbipasserande för detta ställe som jag besökte för många år sedan hade förvandlats till ett kommersiellt jippo kändes det som. jag minns det som en lugn och vacker plats där man kunde strosa omkring. Nu kostade t o m parkeringen pengar! Trist. Dessutom var det knökar med folk så vi drog vidare mot Soller och stannade vid flera av de fina utsiktsplatserna på vägen. Det är förresten egentligen själva vägen som är grejen för den är minst sagt krokig och brant. Att det inte händer fler (cykel)olyckor än det gör är ett mirakel!

Ett annat ställe som också verkligen har förändrats är Alcudia. Om det är bättre eller sämre vet jag dock inte för vi var där bara en kort stund innan vi åkte “hem” igen men spontant så tror jag det är bra och jag gillar stället väldigt mycket!. (Visst är det förresten festligt hur lätt något blir “hemma” fastän det inte alls är det egentligen!)

Hann t o m med et litet poolrun-pass innan mörkret kom!

Kram från Ingmarie

Grusade planer

Vi hade en så himla bra plan för i kväll. Anders semester började i dag och han skulle ta buss och tåg till Åstorp där jag, mamma och Ulf skulle möta upp för en picknick på något mysigt ställe.

Nu blev det dock inte alls så…

Han kom till Hässleholm men sen var det stopp pga signalfel. Tåg efter tåg blev inställt och informationen sken som vanligt totalt med sin frånvaro. Det slutade med att fick åka hem igen. Faktum är att Skånetrafiken har lyckats sabba 100% (!!!) av våra planeradeHalmstad-resor. Hur är det ens möjligt?
Visst det kan hända grejer men de kan väl åtminstone informera och kompensera?

Jag hoppas verkligen han orkar ladda om och göra ett nytt försök i morgon…

Picknick blev det i alla fall. På en enastående utsiktsplats på “Italienska vägen” utanför Båstad.

Resten av dagen har också varit bra. Körde poolrun på förmiddagen och det var så härligt att det blev en gång till på eftermiddagen.

Lunchen blev tillsammans med en vän jag inte träffat på jättelänge. Så himla skoj! Vi var på Söderpiren och de fixade ihop en vegan-macka som var så god att jag nästan svimmade. Har sagt att de borde ha den på menyn! (De har tyvärr dåligt med vego annars men de kan ju uppenbarligen fixa!)

Kram från Ingmarie

Äntligen över

Man ska väl egentligen inte önska man var i framtiden, det är ju liksom på något vis som att önska sig närmare livets slut, men jag har längtat efter just denna stund. Den när jag nu på kvällen sitter i soffan och operationen är gjord. Det gick “bra” rent tekniskt sett. Jag vet också att jag högst troligt inte lider av benskörhet för käkbenet är tydligen stenhårt. Haha! Men nästan två timmar tog det så nu har jag inte bara träningsvärk i kroppen sen i går utan även i hela käften. Tur i alla fall att det finns bedövningsmedel och painkillers! Ännu så länge har jag inte heller behövt ta till de extra suddarna för att stoppa någon blödning. Hurra!

Nu är det bara två enklare ingrepp till innan det förhoppningsvis är helt klart. Jag hade tydligen glömt det för trodde det skulle bli klart i dag. Minnet alltså… Men det är väl kanske tur att man inte kommer i håg obehagligheter allt för länge…

Dagen har varit väldigt lugn och jag har på något vis lyckats välja de allra bästa boost-bitarna.

Bara vara i solen bland körsbärsträden gör åtminstone mig på bättre humör!

Hänga med bästa Lisa är också en garanterad glädje-boost. Hon är så jättegravid att vår poolrun hade kunnat sluta med BB-besök. Nu blev det inte så utan vi fick tid för massor av härligt snack.

Avslutningsvis har jag varit hos världens bästa Guru-Danne. Säger det igen. Alla borde ha en sån som honom. Besöket var välbehövligt och som alltid när jag träffat honom blir jag full av ny energi och inspiration.

Kram från Ingmarie

 

Otto på besök

Typ överallt har det varnats om stormen Otto och nu är den här! (Vem kommer förresten på alla dessa namn???)
Det behövs ingen hårtork om jag säger så. Haha!
Fick hålla hårt i papperspåsarna!

Jag hoppas det lugnar sig till i morgon så att tågen rullar igen så att jag kommer dit jag ska.

Håret blev i alla fall både torrt, luftigt och extra rufsigt efter fredags-simningen med klubben. Förutom att vi simmade fick jag äran att hålla ett kort intro-pass till vattenlöpningens underbara värld. Jättekul! (Även deltagarna tyckte det även om de blev tröttare än de trodde de skulle bli. Hehe) Det innebar också att jag hade extra mycket leksaker med mig.

Innan Otto kom hann jag i alla fall med löppasset. Vet inte vad som flög i mig men de tänkta 4 x (5+3+1) minuter blev 5. Kanske berodde det på att om jag “bara” hade kört 4 set så hade det blivit en extra lång nedjogg och eftersom jag i grunden på något vis är väldigt lat så tyckte jag det var bättre att köra 3 intervaller till. Då får man ju liksom vila emellanåt.

Det var inte förrän jag kom hem som jag märkte att det visst hade regnat en hel del för jag var totalt plaskblöt. Måste ha varit ovanligt fokuserad.. Eller nåt…

Stormar det hos dig också?

Kram från Ingmarie

Så här (illa) kan det bli

När man sovit max tre timmar, jobbat som en dopad gnu hela dagen, simmat och vattenlöpt, tja då blir resultatet typ så här….

Men hela helgen är jag ledig och jag ska fira både 2022 års sista dag och 2023 första dag ordentligt. Tjohoo!

Vad ska du hitta på?

Kram från Ingmarie