Skum dag…

Dagen började precis som vanligt. Yoga, meditation, frukost, lite jobb och packa bagen. Inget konstigt alls. Sen började det “skumma”.

Radiokanalen jag brukar lyssna på, 99.5, bara la av. Eller rättare sagt, den började brusa like crazy! 😱 Alla de andra 418 kanalerna funkade dock utan minsta lilla störning.🙄

Sen la både Fejjan och Insta av. Inte helt. Jag kunde se flöde på båda men inte varken kommentera, “gilla” eller göra inlägg. Försökte alla knep (starta om telefonen, uppdatera o.s.v) men inget hjälpte. När jag kollade upp det verkade stora delar av hela denna gigantiska kontinent ha samma problem. Och inte bara här! I Europa också tydligen.😳 P3 kanske inte heller funkade? (Eller vilken kanal du nu brukar lyssna på.)

Sen var det vädret. Det har farit fram extrema (och ovanliga) tornados i NM och i Colorado är det hiskeliga (och även de ovanliga) snöstormar. Och det är bara två ställen. Hela USA är uppochner med “extreme weather” Enligt varenda vädersajt skulle det bli snöstorm här i dag. Och/eller very heavy rain. Det har förvisso blåst på rejält men inte en enda snöflinga/regndroppe har kommit. Inte ens ett mörkt moln. Hur svårt kan det vara att spå väder egentligen?😳

vips nu i kväll bara funkade allt igen! Ett tag. Insta verkar fortfarande ha mystiska problem. Märkligt. Men tack och lov har det i alla fall inte kommit varken något regn eller någon snö.🤪🙏🏻

Det som däremot varit helt vanligt och normalt är hur kul det är att träna och hur gott maten smakat efteråt. Varenda måltid! Festade till det på lunchen och käkade på Wholefoods. Smarrigt som alltid! Om det nu skulle ske skumma saker just i dag så är det ju ändå en himla tur att de viktiga grejerna var som de brukar i alla fall!

Kram från Ingmarie

King of The Hill och mitt dyraste toa-besök ever

När jag gick och la mig i går kväll trodde verkligen jag skulle somna bums för jag var snortrött. Men tror du jag gjorde det? Icke! Kl 02 var jag fortfarande vaken och funderade allvarligt på att ställa in hela långpass-äventyret. När larmen (ja, jag hade två) tjöt 04.45 sov jag minsann. Men det är som jag konstaterat 18 miljarder gånger innan. Det där att gå upp i snorottan är inte min grej. Något i skallen slår slint helt enkelt.

Men jag tog mig upp, åt min frukost och körde iväg de 7-8 milen till Los Lunas och El Cerro de Los Lunas preserve där loppet skulle gå. Jag kom i perfekt tid för att få en bra parkering, hämta ut start-kitet och göra allt det där man behöver göra innan ett långpass med nummerlapp på magen.

Så där tidigt (starten var 7.30) är det oftast fortfarande väldigt kyligt här in the desert. Funderade ett tag på att behålla mössan på men vis av erfarenhet så avstod jag klokt nog. Dock behöll jag pannbandet på hela vägen men inte för att jag frös utan för att jag var klantig. Återkommer till det.

 

Försökte värma upp genom att jogga lite. Benen var som gjutna i bly. För lite sömn, kallt och blyben. Det kunde ju onekligen ha börjat bättre. Jag visste ju dessutom vad som väntade…Berget må se ut som en liten kulle på avstånd men jag lovar att det är den inte.

Banan går alltså upp till toppen via slingrande stigar av olika vidd med hårt packad sand, extremt lös sand och stenar i olika storlekar. En del stigningar är så branta att man måste gå. Både upp och ner. Väl uppe bär det sen av neråt på andra sidan och där är det i princip bara djup sand. När man kommer ner är det lite böljande sten/grusväg innan man kutar på en liten asfaltsnutt till vändningen. Sen är det samma väg tillbaka plus en liten extra krok för att få ihop de där 21 km. Att tillbakavägen skulle bli den stora utmaningen hade jag begripit. Kuta uppför efter en lång brant nedförslöpa är alltid jobbigt och det blir då inte enklare av att det är brant uppför i djup sand! Lägg där till att allt sker på mellan 1400-1700 m ö h.

Men vi tar det från början. Starten gick och som alltid rusade en del. Jag tog det skitlugnt. Kroppen var seg som gammalt snor, benen fortfarande gjorda av bly och andningen ska vi bara inte tala om. Det var så där illa så jag trodde jag skulle behöva bryta redan efter en (amerikansk) mile. Men jag fortsatte. Såg till att helt köra mitt eget tempo trots att “alla” kutade om. Märkligt vad man kan inbilla sig för riktigt så illa var det ju inte… Efter den första riktiga stigningen började det lossna, Jag hade egen vattenflaska med mig så jag skippade att stanna vid kontrollerna. Vid mile 3 hade jag hittat flytet och ner till vändningen gick det som tjohejsan. När värmen kom hade jag tagit av mig pannbandet men fick då även med ett hårspänne. Flaxande hår i ögonen funkar inte för mig, särskilt inte på teknisk trail. så det var därför jag sprang vidare med pannband trots att det var på tok för varmt. Klantigt att inte ha ett bättre hårspänne, jag vet.

Sen blev jag kissnödig som attan. Vid vändningen kunde jag inte tänka på något annat och eftersom där var en bajjamaja hoppade jag snabbt in och gjorde det jag skulle på ny rekordtid. Men inte tillräckligt snabbt visade det sig sen. Jag visste att jag låg sjua här och även om jag egentligen inte brydde mig så ville jag ju helst inte bli omsprungen. Så kom jag ikapp en tjej. Sprang förbi i djupsanden uppför. Sen en till. Fler och fler kroknade på tillbakavägen. Även killar. Jag tog mig förbi en hel bunt bara genom att gneta på och jag kände mig urstark! Långa sega backar är verkligen min grej. Då kommer min traktor i gång! Särskilt efter att ha övat på trailsen här. När det gick nedför igen flög jag. Borta var blybenen och segsnoret! Jäklar vilken känsla det är!
När det var ca 2 miles kvar kom jag i kapp och förbi en tjej till och såg att avståndet till hon jag sett hela tiden framför mig minskade hela tiden. Jag var nu fyra och tänkte att jag kör och ser hur länge/om det håller. Trea hade ju varit nice med tanke på att det var prispengar till topp tre. Snacka om pengavittring och hur ha-galen man kan bli… Men $100 är en del. Åtminstone i min värld. Tjejen var trött, hon gick i alla uppförsbackarna, så jag matade på. Ett par hundra meter innan mål var jag i fatt och förbi och kom trea i mål. Men nu hade vi ju chip och enl dem hade hon startat 5 sek. efter mig och jag var bara 4 sek. före henne i mål. Med andra ord kom hon trea med en sekunds marginal. Hade jag inte behövt göra det där bajjamaja-besöket hade jag alltså varit lite rikare just nu och ffa väldigt mycket mindre irriterad. För ja, det är klart jag är besviken. Hur ofta är man liksom nära extra $$$?

Men, men. Det är som det är. Chip är rättvist på det viset men nästa gång ska jag banne mig starta långt bak. Banan är superfin, loppet var välorganiserat och jag både vann och satte banrekord i min åldersklass.

 

Det serverades pannkakor och burritos efteråt men ingen vegovariant. Trist. Och jag vet inte varför men stämningen var liksom inte särskilt familjär om jag jämför med andra lopp jag kutat här. (Och det är trots allt en hel del.)  Lite arrogant attityd på något vis. Synd. Eller så var det jag som inbillade mig.

Väl hemma igen slappade jag en stund i solen (efter att jag ätit “riktig” mat) och kom fram till att jag såklart är nöjd med loppet, känslan och över att min kropp och knopp är så starka! Jag är ingen King of the hill men jag är banne mig en Queen of the hill!

Har även köpt ett halvt dussin bagels som present till mig själv samt vattenlöpt och hängt i hot poolen tills jag var alldeles mjuk och genomsvettig.

Så här tänker jag. Man får vara besviken och gnälla när man upplever att det är så. Men bara ett tag. Sen får man skärpa till sig och inse hur bra man har det, hur mycket fantastiska saker som sker i ens liv varje dag och att få saker är värda ödsla negativa tankar på. Särskilt inte en löptävling. Inte ens när man missar $100 med en sekund.

Kram från Ingmarie

 

El Cerro de Los Lunas

Trots att jag har höjdskräck så älskar jag berg! Särskilt när de är omgivna av vidder! Då känner jag mig både trygg och fri! Bergen i t ex Schweiz är fantastiska men efter en vecka omgiven av dem känner jag mig instängd. Fråga mig inte varför men det finns säkert någon bra bokstavskombination även för den “åkomman”.

Här finns massor av “fria” berg. Ett av dem ligger i El Cerro de Los Lunas Preserve. Ca 80 km söder om Albuquerque och strax utanför Los Lunas. Jag hade läst att den skulle vara utmanande men eftersom det går ett race där så är det ju inte omöjligt att kuta där och hela stället är känt för sina trails och vyer. Planen var i alla fall att jag skulle springa uppför i max 40 min och sen samma väg ner. Men du vet hur det kan bli med planer…

Det var skönt varmt redan när jag gav mig iväg. Bred fin grusväg som smalnade av allt eftersom den ringlade sig upp, upp, upp och delade sig lite hit och dit.

Det var krävande, såklart, men utsikten och känslan där uppe var värd varenda svettdroppe, andetag och hjärtslag!

Där och då bestämde jag mig för att kuta hela vägen ner på andra sidan och sen ta asfalten tillbaka till parkeringen. Dels för att jag var nyfiken, dels för att det kändes så bra i kroppen och dels för att vädret var ett typiskt Ingmarie-väder! Vatten hade jag med mig men jag insåg jag skulle behöva snåla och i värsta fall skulle det nog gå att fylla på vid “andra sidan”. Innan jag var tillbaka vid bilen alltså. Hade såklart med mig mer.

Så jag kutade vidare. Ner, ner, ner och precis som det stod i det där loppets banbeskrivning så skulle det mestadels vara djup sand och det var det! Kuta uppför där igen (banan går nämligen i princip samma väg tillbaka) är utan tvekan en galen utmaning! Nerför var det ju liksom bara att plumsa på. Och känna hur sanden sipprade in i skorna…😱

Sista 4-5 km gick på asfalt men var inte alls så platt som jag trodde. Men fram kom jag på hyfsat pigga ben, tom vattenflaska, en jäkla massa sand i skorna och så mycket svett i ögonen att jag hade svårt hålla dem öppna. Härligt!

Hängde kvar där en stund. Drack, stretchade och slöade. Om kroppen, knoppen och vädret vill då kanske jag kör hela banan nästa helg. Med service. 😀

Innan jag åkte dit hade jag googlat fram ett café jag var nyfiken på. För visst låter Europa. Coffee, Bakery. Tea. som ett spännande ställe att besöka mitt i New Mexicos desert.

Det var det! Och jag hade garanterat aldrig upptäckt det utan Google för det ligger utmed en evighetslång raka in the middle of absolutely nowhere.

Så himla gulligt och trevligt! Utan att tveka fixade de till en vego-måltid till mig som jag avnjöt ute i solen. Med utsikt mot hagarna och en traktor.

För den som undrar blev det ingen dusch förrän långt senare men då gjorde jag det å andra sidan dubbelt. Före, och efter, vattenlöpningspasset.

Kram från Ingmarie

Annat snurr

Det är tydligen inte bara vädret som är snurrigt. Hela jag är det också! 😱 I morse sken solen varmt och skönt från en klarblå himmel och det fanns inte en tillstymmelse till vind.

Med andra ord som gjort för en skön löptur! Men vad gjorde jag! Jag var ute och gick!

Ja du fattar va? Something serious is going on here.

Nej, jag känner mig inte “sjuk”. Möjligtvis lite konstig. 🤪 Det fanns bara ingenting i min kropp som ville springa. Jag mådde liksom illa bara vid tanken på stötarna trots att jag inte hade ont någonstans. Märkligt va? Men kanske det helt enkelt blivit för många löpsteg sista tiden och kroppen signalerade att jag ska bromsa. Vad vet och begriper väl jag? Springa ville jag i alla fall inte. Åtminstone inte på land. 70 min vattenlöpning fungerade dock utmärkt.

Liksom en dryg timmes bra jobb på gymet.

Så det var tydligen inte latmasken som tagit makten över mig. 🙄 Bara att hoppas att kroppen är mer synkad med solen i morgon…

Kram från Ingmarie

Vädersnurr

Det är väl egentligen en smula trist att skriva om väder men ibland är det bara så makalöst snurrigt att man liksom måste.

I går förmiddags när jag kutade här uppe vid berget blåste det minst sagt friskt. Turligt nog från väster för det betyder motvind nerför och medvind uppför. Betydligt värre, och jobbigare när det är tvärtom.🤪 Vinden tilltog mer och mer under dagen och “warning for winterstorm” dök upp både på stora blinkande vägskyltar, i radion och på väderkanalerna. Jodå, det finns skyltar och media-kanaler för det mesta. 😳 När jag senare på kvällen, strax efter kl 18 om man ska vara petig, kom ut från gymet efter vattenlöpning och ett yogapass hade hela Albuquerque förvandlats till en stor massiv vit snöhög! Under alla de gånger jag varit här har jag aldrig varit med om något liknande. Det var crazy! Så där så jag funderade på om jag skulle bli tvungen att sova över på gymet… Snön vräkte ner samtidigt som den hysteriskt yrde runt åt precis alla tänkbara håll. Att försöka få bilen ren från snön var lönlöst. Två sekunder efter ett bortstdrag och det var genast ett nytt tjockt lager. För en gång skull körde folk i krypfart (bilkörandet är annars oftast under all kritik här) och det låg bilar huller om buller på vägarna. Det var faktiskt lite läskigt för när Moder jord sätter in sin kraft har vi små ynka människoknytt ingenting att säga till om.

Men jag kom hem. Utan en skråma på varken mig eller bilen. Det går inte att visa med bilder hur det var men den lilla gången jag skottade fram försvann på några minuter. Snacka om meningslöst jobb.

I morse hade allt lugnat sig. Vinden hade mojnat, snön slutat falla och solen sken. Här uppe vid Foothills var vägarna helt isbeklädda och snön låg tung. Även på den glada, lekande flickan.

Jag gav mig på skottandet igen men struntade i att ta hela uppfarten. Solen sken som en strålkastare och när den är på det humöret då händer det nämligen grejer även med tjock is och tung snö. Och jag ville ju inte jobba i onödan en gång till. Även om det på sitt vis nog är bra träning.😄

Jag körde ner till floden, de stora vägarna var snustorra redan då, och sprang på stigarna där. De flesta var redan helt torrlagda och snöfria!

Vackert, eller hur? Mötte många andra löpare/hikare och ett gulligt litet ekipage på tre hjul.

Sprang även förbi (häst)gårdar så stora att jag nog hade gått vilse redan på uppfarten!

Frånsett att benen var som gjuten och förstelnad sirap så blev det en jättefin tur. Bara det att ha bergen som kuliss borde ju göra vem som helst lycklig! 😍

Och solen såklart!

När jag var tillbaka vid huset strax efter lunch var all is borta från vägarna överallt och uppfarten såg ut så här. Snacka om solkraft!

Och i utebassängen är det alltid sommar! Visst har jag sagt att jag älskar den?

Detta skiftande, och “dåliga”, väder som det varit sen jag kom hit kan jag inte minnas att det någonsin varit. Klimatet har helt klart påverkats och förändrats oavsett vad Åkesson, Trump och deras gelikar påstår. Och om man ska tro på väderprognoserna så blir det halvsommar och mer “vanligt” från måndag. Det tycker jag däremot låter väldans bra!

Så här ser det förresten ut nu i kväll.😍😍

Kram från Ingmarie

När ena halvan är piggare än den andra

Man vet att det blåser friskt när det är lika jobbigt att springa nerför i motvind som uppför i medvind. Men det var säkert bra! Blev ju liksom bra träning hela tiden och snudd på omöjligt att maska. Men benen var megasega och proppfulla av bly, t.o.m på vattenlöpningen, så mesta krutet denna dag la jag på den övre halvan av kroppen. Den var nämligen desto piggare!

Och inte vet jag vad det säger om mig men när det finns en boxsäck, plus handskar, så går jag bananas direkt! Jag bangar på så svetten stänker och både hjärta och lungor kämpar som när jag kör löpintervaller. Säkert bra det också!

I morgon hopas jag dock att båda halvorna är pigga samtidigt för 100% är trots allt bättre än 50. 😄

Kram från Ingmarie

Solo

Nu har Anders åkt hem till 08a land. Eller mer korrekt, han är i skrivande stund på väg. Det är i princip alltid tomt när han inte är i närheten men det blir såklart extra tomt när man hängt ihop 24/7 i över 4 veckor. Så länge som vi ska vara ifrån varandra nu har vi nog aldrig varit. Inte ens när vi träffades för över 17 (!!!) år sedan och bodde på olika orter. Men som jag skrev i går så tror jag det är bra både att längta och att få “klara sig själv” ett tag. Eller vad tror du? Jag är verkligen obeskrivbart tacksam över att få och ha möjligheten att få vara här igen och jag har en hyfsad, om än flexibel, plan med vad jag ska hitta på medan jag är här, Träna är (förstås) en grej. Det gör jag ju förstås hemma också men här är både höghöjd och moddfritt med en (nästan) alltid blå himmel. Skitväder varar liksom aldrig länge. Allt jag behöver finns på smidigt avstånd och jag behöver inte stressa varken före eller efter. Därmed inte sagt att jag sölar.🤪

Styrka (i finskorna) och vattenlöpning först i dag.

Och “athletic yoga” lite senare. Det var riktigt svettigt och bra! Dessutom var det min favvo-instruktör som hade det plus att vi blev bjudna på fin och smarrig Valentine-chocolate efteråt!

På tal om träning så är här lite bilder från i söndags. 🤩 (Tagna av Runfit.) Grabben som jagade mig kom aldrig förbi.😄

Vad det är mer jag ska pyssla med här kommer det mer om sen.😍

Kram från Ingmarie

Årets första race

Vi bestämde oss så sent som i går eftermiddag för att kuta NM Sweetheart run i dag.Typ en timme innan löpar-butiken där man kunde efteranmäla sig stängde. (Och man inte var sugen på förhöjd startavgift på tävlingsdagen vill säga.) Spontan-grejer brukar bli bra! Även om man inte laddat ett skvatt inför 5 km full sula med mjölksyra. För även om 5 km inte är “långt” så kan det vara nog så tufft och utmanande. Kanske t o m mer än längre distanser just för att man liksom inte har tid att komma in i loppet. Det är bara att tuta och köra från start.

Vi kom dit i perfekt tid. Frös gjorde vi också för solen hade inte vaknat ännu.

Men du vet hur det är. När man börjar kuta blir man varm och när även solen kom blev det alldeles jättelagom temperatur!

Banan gick lite på asfalt men mestadels på trail med inslag av djup sand. Jädrans vad det kan suga musten ur benen. En stor skillnad med att kuta på höghöjd mot sealevel är att när man tar slut så tar man verkligen tvärslut. Särskilt lätt hänt är det på första loppet. Innan man så att säga blivit påmind igen. Jag fick slita riktigt duktigt den sista kilometern med pipande lungor och mjölksyrestinna ben. Men i mål kom jag. Sexa totalt och tvåa i min age-group så jag är jättenöjd!

Pris fick jag också!!

Liksom Anders! Det märks att hans (tränings)flit börjar ge frukt! Så glad för hans skull!

Träffade även min vän, och super-woman, Dorota. Hon vann (inte oväntat) 10 km-klassen med god marginal. Grym böna!

Vi var hemma igen redan vid lunch-tid och har hunnit med att duscha/käka, vinka av våra vänner, städa, tvätta, nyttja våra vunna rabatter på att shoppa (sånt vi behövde), köpa mat och ett poolrun-pass plus jacuzzi. Det sistnämnda var dock bara jag som gjorde.

Hoppas du också haft en bra dag!

Kram från Ingmarie

Höghöjdshög

Jag vet inte riktigt vad det är med kroppen men trots att jag sprungit kuperat på höghöjd sju dagar på raken så var den sugen på intervaller i dag.😳 Det kanske är höghöjden? Oavsett så vill jag ju liksom inte varken förbise, nonchalera eller trycka undan en sån grej. Så jag körde! På platten nere vid floden vid fina Alameda open space park. Det är så himla bra där, förutom att man undviker i princip allt som kallas backar om man är på det humöret, för man kan springa asfalt/grus på spikraka cykelvägar alt. på slingriga trails. Jag körde båda. Upp-och nedjogg på trailsen och intervaller på rakan. Intervaller på platten med pigg kropp betyder dock inte varken att det går fort eller är “enkelt”. Intervaller är fortfarande intervaller, höghöjd fortfarande höghöjd och jag är ju inte 50 längre.🤪

Avrundade med ett gymbesök. Eller förresten. Det blev två besök. Styrka ena och vattenlöpning andra.

Och såklart vi ätit. Flying Star är inget “riktigt” vegohak men det de har är mjumma och de fixar till så man får det precis som man vill ha det. Kallar jag bra service!

Vi “råkade” även åka inom Sport Systems. Ett ställe man inte bara ska “åka inom och kolla lite” i. Det slutar nämligen alltid likadant…

Till mitt försvar så är hälften Anders, vi behövde dem och det var rea.🤩

Kram från Ingmarie

Colorado Springs dag 3

För det allra mesta gillar jag intervall-träning. Undantag är väl egentligen bara de gånger kroppen inte alls vill det huvudet vill. Men en sak är stensäker. Det är väldigt mycket roligare och enklare när det är så här!

Det var inget märkvärdigt pass, 30 x 30-30, men det kändes riktigt bra!

Jag avslutade det hela med att springa hela långa backen upp till huset så det blev ett riktigt bra pass!

Liksom sim-och vattenlöpningspasset.

Att det sista gick så himla bra kan bero på att vi varit på OTC. Colorado Springs Olympic Trainingcenter.

Blir man inte inspirerad där blir man det aldrig!

Tack vare Trish fick vi även äta i atleternas matsal. Wow alltså! Förutom att (vego-)maten var excellent så var det lite småunikt eftersom det inte är öppet för allmänheten. Coolt va?

Vi fick även en fantastisk guidad rundtur där jag lärde mig massor av nya grejer om bl.a skytte, brottning och hur simträningen kan gå till. De har även kök för matlagningskurser och ett altitude-room där man kan ändra allt från altitude till temperatur och luftfuktighet beroende på vad atleterna behöver anpassa sig till. Och såklart alla möjliga olika slags tränare, terapeuter, tester, mätningar, maskiner, specialutrustningar och bostäder.

Det som nästan alltid slår mig när jag är här är hur extremt stolta amerikanerna är över sina idrottare och hur hyllade de är. Samtidigt är skyddsnätet när karriären är över inte särskilt utvecklat. Faktum är att det är i princip obefintligt. Liksom i många andra länder. I Sverige är det inte heller bra men ändå väldigt mycket bättre.

Som sagt var enormt inspirerande och intressant så är man det minsta sport-intresserad och har vägarna förbi så är OTC ett måste!

Kram från Ingmarie