Besegrade utmaningar

Ju mer jag tänker på det ju häftigare tycker jag det här med hur man kan utvecklas och utmana sig själv är. För bara en månad sedan hade jag inte kunnat tänka tanken på att köra med den där Mr TT igen och absolut inte klara av ett (läx)pass a la Coach Anna.

Ändå gör jag båda nu! Och tycker det är skitskoj!

Och ja, även skitjobbigt! Så där jobbigt så jag tror att jag inte ska greja det. Men det gjorde jag! Denna gången också.😄💪🏻

Märkte förresten i dag på mitt IR-pass att en del av deltagarna också utmanade sig. Och klarade det! Helt klart kan man mer än hjärnan tror.😄 Det är dessutom antagligen livsnödvändigt att utmana sig själv både fysiskt och psykiskt om man inte helt vill stagnera. Eller vad tror du? När utmanar du dig själv?

Kram från Ingmarie

Olika lika många steg

Nu var jag ju i och för sig väldigt många fler timmar på jobbet kontra löpturen i skogen i förmiddags men om jag hade haft stegräknare på mig är jag ganska säker på att det skulle ha blivit ungefär lika många steg på båda. Det festliga, eller vad man nu ska kalla det, är att jag garanterat kom en väldigt mycket längre sträcka i skogen kontra på de ynka kvadratmetrar jag härjar runt på på jobbet trots att den första var väldigt mycket kortare tidsmässigt. Skogsstegen var inte heller ens i närheten av att vara lika jobbiga som jobbstegen. Antagligen för att de dels var på stenhårt golv och dels innebar att jag bara stod rakt upp och det är skitjobbigt om du frågar mig.

Men hur trötta mina ben, och min skalle, än är just nu så är jag tacksam att de funkar och att jag inte behövde ligga fjättrad i en sjuksäng. Sånt är viktigt att komma ihåg tänker jag. Det är ju faktiskt inte ens alla som har ben att bli trötta i…

Kram från Ingmarie

Första Advent – på mitt vis

Jag säger och undrar precis som Malin var i all sin dar november tog vägen? Den liksom bara kom och försvann lika snabbt som mina sockar hinner bli skitiga när jag kutar i gegga. Första advent i dag och jag vet egentligen inte om jag var förberedd men firat har jag oavsett. Eller vad det nu är man gör på just första advent.

Så här gjorde i alla fall jag.

Tillsammans med Yvonne sprang jag en fin liten runda som avslutades med ett lika ljuvligt dopp. Med andra ord decembers första sprada!
(Och ja, jag har skorna kvar på dels för att det var stenar och annat bröte på botten och dels för att de behövde bli renare sen gårdagen.)

Det finns nog de som kan tycka det är märkligt att jag spradar över huvudtaget men kanske ännu märkligare när jag direkt efter hoppade i Eriksdalsbadets uppvärmda 50-meters bassäng. Jag och Yvonne fick sällskap av hennes Finn och även om de är typ 18 000 gånger snabbare än mig så funkar det finfint att simma tillsammans. Det är en av de grejer som är så bra med simning. Jag och Yvonne har lite plans for the future så jag måste verkligen lägga på några växlar för att hon inte ska behöva slita ut sig för min skull.

Såna här aktiviteter blir man såklart hungrig av och bara några stenkast från badet ligger ju The Plant. Ett av mina absoluta favvohak. Vego såklart. All plantbased. Burgarna satt som en smäck i våra magar kan jag lova! Anders också.

Det blev en slags dubbelfirande denna dag förresten för födelsedagspresenten jag gav till Anders i augusti nyttjades i dag. Vi har ju sett de flesta av Cirkus Cirkörs föreställningar, Wear it like a crown t.o.m två gånger, och tokälskat varenda en av dem. Epifonima är inget undantag. My gosh! Se den!
(Tycker btw att jag är oehört smart som såg till att jag själv kunde vara med på ett hörn av presenten…)

Jag kommer aldrig vara i närheten av de artisternas konster och jag fascinerades ännu en gång över hur enkelt de kunde få allt att verka. Mest satt vi och småsvettades, trodde vi såg i syne, förundrades och förvånades. Ååååade och ooooade. Det finns liksom inga vettiga ord till att beskriva någon av deras föreställningar. Man bara måste uppleva dem. Jag vet ju såklart också att allt det de gör inte är så enkelt som det verkar och ser ut. Ungefär som denna gummibands-övning som jag bl.a slet med i kväll. Den är inte alls är så enkel som den ser ut. Ungefär alltså. Typ… Nästan..

Och jodå, jag har såklart tänt ljusen också.

Hur har din första advent varit?

Kram från Ingmarie

Ännu ett år

Ännu ett år har gått sen älskade lilla Elvira lämnade oss och jordelivet. Två år då det inte gått en dag utan att jag tänkt på och saknat henne. På sätt och vis är hon ändå kvar för hon har sin plats inte bara i mitt hjärta utan även här.

Vi sörjer alla på olika vis och sorgen går aldrig över. Den bara ändrar form. Vissa dagar tänker jag på henne med ett stort leende på läpparna, t.o.m ett skratt, men ännu oftare tänker jag på henne med tungt hjärta och tårar i ögonen. Jag har därför varit extra snäll mot mig själv i dag och gjort sånt som jag normalt sett tycker är kul och som ger mig energi och glädje. Min måndagskärlek gav mig läxa till nästa gång och om alla läxor vore så här roliga kan jag slå vad om stora summor att ingen varken skulle fuska eller skolka!

Sen vet jag ju sen gammalt att löpning alltid hjälper mot hjärtesorg så det är ju en himla tur att jag kan och får. Förmiddagspasset blev ute i (frys)kylan) och kvällspasset inne i (svett)värmen. Det första helt solo. Det andra med alla som lyckades komma med på mitt IR-pass. Ordentliga kontraster men båda gjorde mig gladare!

Queen Elisabeth II lär ha sagt dessa kloka, sanna och tänkvärda ord som jag alltid bär med mig och som gör att sorgen ändå blir lite mindre tung.

Grief is the price we pay for love.

Kram från Ingmarie

(Ny) måndags-kärlek

Jag tycker jag har fixat det riktigt bra för mig som sett till att jag har i princip varje måndag ledig! Ingen måndagsångest här alltså. Inte för att jag skulle haft det annars heller. Har man det så är det väldigt hög tid att fundera på sina livsval. Jag älskar varje dag jag får vakna! Vilken grej det är egentligen. Livet. Dag ut och dag in funkar kroppen så vi kan vara med här på jorden. Men det kommer inte vara för evigt så det gäller att leva sitt eget liv så som man själv vill tänker jag. Inte så som någon annan tycker eller så som (man tror) förväntas av en.

Mina måndagar fyra veckor framåt har fått en ny touch och rutin. Och här snackar vi om supermåndagar!

Lite sovmorgon, yoga, meditation och frukost innan SL-färd till Vasalundshallen på andra sidan stan. Där väntade simcoach Anna för att drilla mig och fem andra lyckliga i en hel timme.

Jag hade före idag enbart hört en himla massa gott om denna Anna och hur skicklig hon är som coach och nu vet jag!

Hon är bara så himla bra!

T.o.m bättre än sitt oklanderliga rykte. Ja du fattar va?

Vilken Quinna!

Jag tror banne mig jag är lite kär!

Efteråt var jag lyckligare än lycklig. Du vet så där bubbligimagen-lycklig! Jag har redan lärt mig nya saker och jag vet till 100% att det kommer hända grejer på riktigt med min simning nu!

Åkte hem, käkade, tog en powernap och sen tuben igen in till Sats Sofo. Körde först egen styrka och direkt efter ett Indoor running-pass så svetten stänkte. På alla! Den som inte blir svettig på mina pass har förresten garanterat fuskat!🤪

Vet du, jag längtar redan till nästa måndag!

Kram från Ingmarie

Fredagsfeeling

Fördelen med skiftarbete är att jag oftast har chans till att vara ute i dagsljus. För mig är det guld värt oavsett årstid och väder. Att det sen var som att springa i gyttja med blytyngder på släptåg struntar jag i. Det var en perfekt start på denna fredagen oavsett!

Men det bästa är trots allt att jag haft två riktigt ok dagar på jobbet. Full rulle men tid för både rast, fika och kisspauser. Observera pluralformen på det sistnämnda. 🤪 Ibland hade vi t o m mer än en ledig plats! Nästan så jag är i någon slags chocktillstånd.😱

I morgon är jag ledig hela dagen så hurra, hurra, hurra för fredagsfeeling!

Kram från Ingmarie

Going forward

Jag tror på riktigt att kroppen har vänt tillbaka till rätt läge igen efter tvärniten. Må det aldrig hända igen och må jag ha kraft att stoppa i tid nästa gång oavsett anledning. För ja, det kommer säkerligen bli minst en “nästa gång” om jag inte bestämmer mig för att flytta ut i skogen, leva på egenodlat, sluta utsätta mig för utmaningar och i princip lever eremitliv. Sannolikheten till ett sånt liv är obefintligt. Fast man ska som bekant aldrig säga aldrig… Jag tror förresten inte ens det hjälper för livet består av någon slags påfrestningar och stress. Vi är bara olika bra på att hantera dem. Jag har t.ex inga som helst problem att prata inför folk, ta kontakt med okända eller fråga 18 gånger när det är något jag inte fattar. Saker som andra nästan hellre dör än att behöva utsätta sig för. Däremot är jag usel på att hantera långa perioder av dålig sömn, hög arbetsbelastning utan ordentliga pauser, av att känna mig otillräcklig och rädslan för att göra fel på jobbet.

Samtidigt som jag vet detta så är det skitsvårt att veta när “för mycket” verkligen är “för mycket”. Jag är en rackare på att kunna bita ihop och stå ut och det har hittills både hjälpt och stjälpt mig. Knepigt det där… Men jag antar att det är något alla mer eller mindre kämpar med och jag tänker att jag trots allt lärt mig en hel del hittills i livet om allt det som är just stress för mig.

Hur som helst. I dag vågade jag mig på lite korta löpintervaller igen och det var så kul! Guru-Danne tycker det är helt ok att jag tränar på så länge det bara är kort och inte gör mig  “fatigue”. Dvs tömd och utmattad. Ungefär samma sak säger PT-Rafael men han ser ändå till att jag blir trött när vi kör. Precis som han peppar mig, utmanar mig, uppmuntrar mig, ser till att jag backar när det behövs och ffa så gör han skitskojiga pass och får mig att lita på att jag visst kan! Även när jag tror det är omöjligt.

Alla, och jag menar verkligen a-l-l-a, borde ha en PT emellanåt. Det är mycket väl investerade pengar! (Om man har tur som jag och hittar den bästa vill säga. )

Kör du med PT/coach?

Kram från Ingmarie

 

Njuter av den lilla stundens måndagslyx

Varje måndag då jag kan vara med på Team Snabbare och Coach Ulfs morgonträning blir en bra dag oavsett hur den blir efteråt. I dag trillade dessutom några små simpolletter ner och sånt gör mig alltid glad. Nu gäller det bara att de stannar kvar och inte trillar ur igen.🤪

Det är en  sagolik tur jag är så lättroad för helt ärligt har resten av dagen mest varit galen. Om ingen förändring sker på jobbet kommer jag välja att byta för som det är nu är det ohållbart för mig. Inte bara mig förresten. Flera har redan slutat pga den hårda belastningen. Detta tynger mitt hjärta för jag trivs ju egentligen jättebra med allt och alla. Men det finns en gräns för hur mycket press och stress man kan och bör utsätta sig för. I alla fall anser jag det. Ännu har jag inte helt gett upp men jag hoppas det ska ske någon slags mirakel och det väldigt snart!

Kram från Ingmarie

Grått

Alla som känner mig det minsta lilla vet nog också att jag verkligen, verkligen, verkligen fullkomligt tokälskar sol och värme. Det kan liksom aldrig bli för mycket av någon av dem. Ju mer ju bättre och ju härligare om du frågar mig.

Så med tanke på det kan det säkert tyckas väldigt motsägelsefullt när jag också säger att jag älskar november! Jo, du läste rätt. Efter att jag såg filmen Lysleite så har min bild av, och mina tankar om, denna månad helt förändrats. Ljuset som är nu är unikt och inte alls “bara grått” som vi verkar tro. Eller kanske snarare har övertalats att tro. (?)

Nu när jag är ute förstår jag vad de menade på filmen. Det är magiskt och vansinnigt vackert om man bara anstränger sig lite, lite och skippar de gamla (förutfattade) tankarna om “gråa november”.

Och grått är ju faktiskt fint! Den finns i oräkneliga nyanser och kontrasterna kan bli precis hur coola som helst.

Flatensjön som jag sprang runt i dag är som en kaskad med olika former av blyertsgrå och absolut omöjliga att motstå att hoppa i.

Vilket förresten säkerligen också kan verka märkligt och motsägelsefullt med tanke på den värmeälskare jag är. Men Sprada är något helt annat! Det är ett enda stort endorfinrus! Värmen behåller jag ju plättlätt genom att springa både före och efter.

Kram från Ingmarie

Hellre gråfeeling än (grå)vitslafs

Ingen har väl missat hur grått det är och hur tidigt det blir mörkt nu? Men som jag och bästa Lisa konstaterade under vårt sociala vattenlöpningspass: Hellre regn och grått hela vintern än snö för i 08a land blir det ändå bara slask, slir, modd och halka.

Jag kan i och för sig leva utan både snö och vinter oavsett hur enkelt som helst. Mörker är jobbigt men det går liksom att värja sig mot och “bota” miljarder gånger enklare än kyla och halka. Ljus finns och går att skapa plättlätt. Kakel och bassäng är långt ifrån sjö och hav men det ger ljus lyser upp!

Och träning ger som bekant härliga endorfiner men vill man ha ännu mer så finns inget bättre än att Sprada. Jag lovar! Det ger en garanterad både energi- och endorfinkick som röjer bort varenda grå nyans! Förresten, hur skulle jag kunna motstå?😍

Kram från Ingmarie