Tips

Slutmålet

Leave a Comment

Santa Fe bjöd på strålande utan ens en bris denna morgon. Dvs riktigt Ingmarie-väder!
Eftersom jag aldrig kutat där drog vi på vinst och förlust till La Tierra trails lite norr om själva staden.
Vi kan väl säga som så här att både jag och Anders hade velat fortsätta ännu längre om det inte vore för att vi behövde checka ut från hotellet. Och då hade vi ändå fått en timme extra…

Farten var inget att skryta om men jag skyller på höghöjden (+2100 m ö h) och oavsett så kände jag mig pigg som attan!
Stigarna, vyerna, solen, värmen och luften var som balsam för hela mig! Jag fick vända på ett ställe för regnet hade spolat loss både träd och annat och helt blockerat stigen. Det har tydligen aldrig regnat så mycket i detta området som i september i år.

Tvärstopp…

Vi åkte en sväng in till själva city men det var helt omöjligt att hitta parkering så vi fick skippa det. Santa Fe är unikt på många sätt och vis med otroligt mycket konst och vackra byggnader och deras Plaza är oerhört vacker. Har dock aldrig varit med om så mycket folk där som i dag!

Vi åt i alla fall lunch på Wholefoods och åkte sen till vår slutdestination på denna resa.
Albuquerque!
Trots att jag har varit här så många gånger blir jag lika pirrigt glad i magen när jag kommer hit och jag kommer högst troligt aldrig, aldrig tröttna på Sandia berget eller solnedgången här.

Det har varit en fantastisk resa som jag är oerhört tacksam över att få ha upplevt!
Många städer och samhällen har passerats och även sex delstater.

Illinois, Missouri,  Kansas, Oklahoma, Texas och New Mexico.

Nu ska jag njuta och uppleva här en stund!

Kram från Ingmarie

 

New Mexico!

Leave a Comment

Vi hade egentligen tänkt att åka direkt till Albuquerque men så bestämde vi att ta den riktigt gamla Route 66 runt Santa Fe och stanna där en natt. Vi har varit i Santa Fe x flera men aldrig sovit där.  Det ligger på ännu högre höjd än Albuquerque och som en rivstart fick vi veta att hissen ar sönder och vi skulle bo på fjärde våningen.
Snacka om puls- och mjölksyrehöjare! Det är samma chock varje gång man kommer över 1500 m  ö h. I alla fall för mig.

Men vi började dagen i Amarillo, Texas, där jag sprang en av de tråkigaste löprundor ever men alternativet, att inte springa alls, hade varit ännu värre.

”Trail” behöver inte betyda stig i detta landet utan kan lika väl betyda betong-gångväg

Strax utanför Amarillo ligger Cadillac Ranch som är helt galet roligt. 10 Cadillac står på rad med nosen ner i marken mitt ute på ett öde fält. Det var några konstnärer som gjorde det i samarbete med miljardären Stanley Marsh som ville ha lite public art.

Med tiden började folk ta delar av bilarna och spraya dem med färg vilket till slut blev en grej så numera uppmanas alla att spraya dem. Några delar att plocka finns dock inte kvar.
Hela vägen och murarna/staketen runt omkring också färgglada och man blir banne mig glad av det!
Och jodå, jag sprayade också. Älskar ju att kladda!

På vägen har vi passerat en massa övergivna byggnader från Route 66 storhetstid och även några som tex Blue Swallow Motel som fortfarande blomstrar.

Vi har även sett kilometerlånga godståg, varit i ett roligt Route 66 museum, käkat på ett road-ställe och passerat både halvvägs-punkten på Routen och åkt in i New Mexico. När vi gjorde det kände jag det som att komma hem!

Mitt i allt har vi badat i The Blue Hole in Santa Rosa.

Vilken grej alltså! Vi var de enda som var i och Anders gillade det så mycket att han var i flera gånger!

Screenshot

Extravägen var en av de vackraste vi har åkt på och så värt ”omvägen”.

Att få se denna himmel i New Mexico igen ger mig lyckorus och i morgon är jag ”hemma” i Albuquerque igen.

Kram från Ingmarie

Dagen efter

Leave a Comment

En anledning till att vi stannar i Amarillo två nätter är för ffa jag ville åka till Palo Duro Canyon Park och springa på några av trailsen där. Bilderna därifrån kan nämligen få vem som helst att bli trail-löpare. (Eller vandrare.)
Canyonen är som en mindre variant av Grand Canyon. Faktum är att Palo Duro är den näst största Canyonen i hela USA.

Men så var det det där ovädret som kom in i går som ställde till det. Själva tornadon verkar inte ha gjort jättemycket skada men regnet! Det kom mellan 10 och 20 centimeter!
Ofattbart mycket!
Det var många nya sjöar här i dag om jag säger så..

Framåt dagen fick vi dock veta att vägen genom Canyonen var mer eller mindre helt öppen men alla trails stängda så vi åkte dit ändå på eftermiddagen och wow alltså! Är du någonsin i närheten så missa inte denna pärla!

Vi fick dock vår trail-löpning men på ett helt annat ställe. Det var ingen stor park och stigarna gick fram och tillbaka i kringelikrokar. Ibland var det stora vattenpölar och vi höll båda två på att stå på näsan i leran mer än en gång. Det var galet mycket vatten i det som i vanliga fall bara är en liten bäck.

Jag har även svettats lite på hotell-gymet och kört lite vattenlöpning i den lilla bassängen som finns här. Allt för att rasta av mig lite efter allt åkande.

Kram från Ingmarie

När vädergudarna visar sin kraft

Leave a Comment

Det svänger snabbt och en sak är säker. När naturen sätter in sina krafter har vi människo-knytt inte mycket att säga till om…

Allt började i alla fall väldans bra denna dag. Bara 600 meter från hotellet i Oklahoma gick en cykel/gångväg utmed Oklahoma River. Jag slog på stort och körde intervaller. 14 x 2 minuter. Kändes riktigt bra och jag kom på mig själv med att le när jag sprang där och svettades. Lilla jag i Oklahoma liksom!

 

Oklahoma visade f ö en hel del av den ”andra sidan” av allt det glittriga och flådiga. Det var fruktansvärt många uteliggare som gick omkring med sina få tillhörigheter, bodde under broar eller små plasttält, tiggde sittandes vid vägkanterna medan bilarna susade förbi och ofta var de påverkade. Många hade även hundar. En av broarna jag sprang under hade en eldstad som fortfarande pyrde och det låg fullt av skräp. Hemskt och sorgligt…

Vi åkte i alla fall vidare och såg roliga grejer och gjorde en massa stopp.

Lucille´s Roadhouse var ett sjukt coolt ställe och ännu en lyckoträff när det gäller mat. Jag var mätt väldigt länge efter det stoppet!

Vi for genom några spökstäder och förundrades över hur mycket övergivna hus, bilar och annat det finns och hur mycket skräp det finns slängt överallt!
Men vi hittade också roliga skyltar, samlarställen, State-border signs, windmills, Road-house, en lutande silo och ett gigantiskt kors.

Det var vid de två sista vädret vände…

Det var förvisso fortfarande varmt men himlen öppnade sig och Tor körde för fulla muggar där uppe så blixtrarna gick kors och tvärs. Tack och lov kunde vi ta oss in på en mindre väg för att inte helt bli omkullkörda av de där lastbilarna. Satan i gatan vad de kör!

Det var riktigt obehagligt och läskigt! Vet inte om jag varit med om sånt skyfall innan men det har jag antagligen.

Och värre skulle det bli… När vi väl installerat oss, fått i gång tvätten och slagit oss ner i soffan gick larmet. Den som inte hör det är stendöv!

Många av oss samlades i lobbyn och följde utvecklingen. Som det ser ut nu har vi klarat oss bra men så kom nästa larm.

 

Vi ska absolut inte ut nu men morgondagens planer som jag sett fram emot har helt grusats. Mer om det sen. Vi får hitta på en plan B helt enkelt. Viktigast är ju trots allt att vi är i säkerhet!

Kram från Ingmarie

 

Missouri-Kansas-Oklahoma!

Leave a Comment

Tre stater på en dag. Inte konstigt jag/vi är lite kokoloko i bollen.
Men vilken dag alltså! Vi har ännu en gång fått uppleva så mycket att det liksom inte går att förklara.

Först Galena i Kansas med sina supercoola nostalgi-roadstops. hela turen i dag har varit full av liknande men det går ju inte stanna och fota allt.

Rainbow bridge i Riverton, Kansas. Den enda bevarade March Arch bron på hela Route 66. Ett unikt konstverk som byggdes 1923!

Vi tänkte äta på legendariska Clantons café i Vinita, Oklahoma men det enda i vego-väg de serverade var en blandning av sallad, gurka, tomat och krutonger.
Jag kan förstå att de vill ha det ”som det var” men ändå… Vi lever på 2000-talet!

Men det finns en mening med det mesta så i stället blev det Daily Brunch några kvarter bort och vilken pärla alltså!
Vi fick så mycket mat att vi var tvungna ta med em del i doggy-bag för det fanns ingen plats i någon av våra magar just då. Dessutom var det helt ofattbart billigt!

Blue Whale of Catosa må vara en turist-grej av rang men jag älskade historien om den. Jag skulle även ha älskat att ha varit med när man kunde plaska runt där!

Det var ju lite snopet att inte få leka och bada där med tanke på att det var över 30 grader…

Precis innan Oklahoma City finns Arcadia Round Barn som tyvärr var stängd när vi väl kom dit men det var häftigt att se den. Det är den enda runda ladan på hela Route 66 och är registrerat som en Historisk plats.

En kort bit därifrån ligger Pops. Där finns mer än 700 olika sorters soda att välja mellan och en ikonisk g-i-g-a-n-t-i-s-k soda flaska som syns på långt håll. Jag hade bra gärna velat se den när det är mörkt för den är garanterat ännu coolare då!

Ja sen har jag tränat innan vi drog iväg också förstås.
En löptur inklusive sightseeing av ”Grand falls” (som inte var jättegrand men fint ändå) och lite poolrun i hotellets ute-pool. 28 grader och sol. Underbart!

Mitt på vägen hittade jag denna fina lilla krabat. Jag vet inte om jag gjorde rätt men jag flyttade den till kanten för annars hade den garanterat blivit mos…

Kram från Ingmarie

 

 

Route 66 dag 5

Leave a Comment

Nu blir det mycket bilder för denna dagen har varit full av nya äventyr.

Men jag började med att försöka rasta kroppen för att ”stå ut” med rumpskavet. Fatta mig rätt. Jag tycker det är superskoj att göra roadtrips men min kropp är inte riktigt gjord för det..
Så jag sprang den korta biten till YMCA-gymet, gymade och simmade. Underbart!

Första stoppet blev i Cuba som bl.a är känt för sina extremt många mural-målningar och för att världens näst största gungstol finns där. Den största finns tydligen i Casey, Illinois. Staden som f.ö  är känd för sitt koncept ”Big Things in a Small Town”.

Målningarna var helt galet coola och vi gick omkring en bra stund för att se så många som möjligt.

 

Landskapet, husen, vyerna här i Missouri är väldigt olikt Illinois rakor och platta åkerfält. Här är det böljande kringelikrokar, enorma skogar och hus i alla möjliga och omöjliga varianter.
Vi turas om att köra och ser till att hjälpas åt både med att läsa kartan och kolla trafiken. Lastbilarna är gigantiska och de kör som vildar. Vet inte hur många gånger vi blivit omkörda på 120-vägar av dem och då har vi redan kört lite för fort…

Nästa stopp blev i Uranus där det byggts upp en hel värld med tokiga grejer. Allt från Ufo, roliga speglar och gamla bilar till världens största bälte, Fudge Factory och en gigantisk Muffler-man. Vi skrattade så vi nästan kissade på oss åt allt galet.

Vi drog vidare och kollade in Neon-parken i St Robert. Den hade såklart varit häftigast att se i mörker men det dög bra på dagtid också!

Världens största gift-shop ligger också utmed Route 66 och vi hade inte tänkt gå in ö h t men behövde en bensträckare och det var en riktig överraskning för det var väldigt fina grejer där! Så fina att vi gjorde av med lite pengar där.

Sista timmen är alltid seg men det har ändå gått väldigt smidigt i dag mycket tack vare att det varit så mycket att titta på.
nu är vi i joplin och morgon drar vi vidare!

Kram från Ingmarie

Pärlor!

Leave a Comment

Bara 15 minuter bort (med bil) från Wildwood där vi hänger just nu ligger Castlewood State Park.
För två dagar sedan visste jag ingenting om denna platsen men nu vet jag att det är en oas för alla som gillar vacker natur, fina stigar, floder, åar och gott om plats.
Vi kom inte många meter på trailen vi valde att starta på tillsammans innan vi fattade vilken pärla detta är och det blev bara bättre och bättre. Enda felet var att det fanns så mycket att välja mellan så vi hade behövt minst en vecka bara för detta stället. Sen finns det ju en massa andra liknande platser också…

Jag valde Grotpeters trail, River Scenic trail och lite på Al Foster trailen eftersok jag råkade springa lite fel innan jag var tillbaka vid bilen och Anders igen. 75 + minuter av Runners High!

Inte ens jag utmanar detta…

Nu var det dessutom så himla bra att det fanns en liten creek som var perfekt för att sprada i! Ljuvligt rent och fint vatten och jag hade hela härligheten för mig själv förutom Anders och några kids som stod och kollade och som hade en miljoner frågor om allt från var vi kom ifrån, hur jag kunde simma utan att sjunka till hur djupt det var och om det var kallt.
Plötsligt sa en av tjejerna; she has a six-pack!
Det gjorde min dag. I alla fall någon sekund för sen frågade en av killarna hur gammal jag var.
Jag frågade vad han trodde och svaret blev 87.
Men sen svarade han snabbt som attan;
I´m kidding! I mean 73!
Haha!
Men 73 med six-pack är ju inte så illa. I ärlighetens namn fattar jag inte var hon hittade det six-packet men vi fick många skratt.
Vi såg sen när vi åkte att alla ungarna hade tagit av sig kläderna och var på väg i.
Det känns allt lite bra att ha inspirerat ungarna till en sån grej!

En av väldigt många legendariska stopp utmed Route 66 är Big Chief restaurant. Det är tydligen en av de äldsta landmärkena som finns kvar i ursprungligt skick.

Originally called the Big Chief Hotel, the Big Chief Dakota Grill is distinctive for its Spanish Mission Revival styling. Two stories tall, its white stucco walls, terra-cotta tile roofing, exposed rafter ends, and arcaded front porte cochere are unusual in Wildwood, Missouri. The only original feature missing is a prominent false bell tower that rose from one corner, which was removed during the 1950s. Otherwise, the Big Chief looks and operates much as it did when Route 66 passed by the front door.

Såklart vi passade på att insupa atmosfären lite extra genom att käka där också. Kanske inte den nyttigaste bönburgaren jag ätit men gott var det och ffa var det ett riktigt coolt ställe!

För att verkligen rasta kroppen har vi varit på ett YMCA-gym också. Riktigt bra men jag blev snuvad på simningen för de stängde bassängen 1 timme (!!!!) innan resten av stället.
Men vi har tid i morgon också innan nästa etapp börjar!

Uppgradering!

Leave a Comment

Springfiled, Illinois, var väl ingen direkt höjdare men det kan ju bero på att vi inte såg allt, bodde lite halvkasst och för att jag ännu en gång fick springa på hårt underlag och det enda vi kunde hitta var en slags ”trail” (här kallar man typ allt som inte är bilväg för trail) som var snudd på rakare och oändligare än bilvägarna vi färdats på.
Märkligt nog var benen ofattbart pigga så jag bestämde mig hastigt och lustigt för att trycka på när jag vände. Kanske rakor, hårt och platt underlag inte är så dumt ändå? Skogen runt om var dessutom enormt fin så det var lite synd att den var ”förstörd” med betong och asfalt. Jag fattar att man behöver ha det för både cyklar, rullstolar och rullatorer men då hade det ju räckt med halva delen.

Vi drog vidare på vår rutt genom Illinois förbi oändliga fält med olika sädesslag, välmående samhälle, övergivna samhälle och en miljard bilar, kyrkor och fast food places.

Precis som hemma är jag både förundrad och fascinerad över hur många olika slags butiker det finns och att de ö h t går runt. Hur mycket bilar, dekorationsprylar, hörapparater, specialmattor och metafysartiklar kan man egentligen sälja?

Jag lär aldrig få något svar…

När vi närmade oss St Louis så kändes det som att atmosfären på något märkligt vis förändrades. Allt blev liksom lite mjukare och när vi körde över Martin Luther King bridge över Missisippi-floden och såg skyskraporna och  The Gateway Arch tappade vi nästan hakorna. Ingen hade fattat att den var så stor!

Och ännu större blev den på nära håll! Vilken galet cool grej alltså!

Om någon undrar så ja, jag älskar fortfarande bagels.Minst en per dag när jag är här!

Nu har vi landat i Wildwood strax väster om St Louis. Ett jätte-jätte-jättefint område och vi blev t o m uppgraderade till kungs-sviten!

Bilden är dock inte från rummet för det har vi redan hunnit stöka ner..

Kram från Ingmarie

Vi är igång!

2 Comments

Det har bara gått något dygn men det kan hända mycket på så kort tid!

Jag har sprungit och spradat i Köpenhamn. Eller vid Kastrup om man ska vara petig.

Vi har flugit över Atlanten i lyxdelen (Business) vilket innebär, Fast track, Lounge, extra mycket space, extra mycket mat och en himla massa filmer att välja mellan.

Det bra med att åka detta hållet är att man inte år supertrött när man kommer fram och oavsett så vaknar man ju till när bagaget är hämtat, liksom bilen, och det var dax att köra till hotellet i city.
Chicago har antagligen aldrig lugn trafik men den är absolut inte det dag/kvällstid. Särskilt inte när det även är 13 476 olika vägarbeten.
Men jag rattade fram oss utan en skråma och det var en cool vy fick fick på slutet. Vi somnade dock ovaggade innan klockan (lokal tid) slog 21.

I dag har vi verkligen gjort Chicago.

Både jag och Anders sprang i Grant Park men lite olika långt och på olika ställen. Jag tog mig runt både i parken, utmed ”sjön” och ner mer söderut.

Vyerna och upplevelsen var minst sagt outstanding. Vädret var perfekt och det blev så varmt att både jacka och tröja åkte av.
Enda negativa är all betong. Benen dör av den! Och mer skulle det bli än de där 11 km jag fick ihop.

Avrundade med en liten stund i bubbelpoolen i ett hopp om att benen skulle bli lite gladare.

Lunchen blev på ett av våra favvoställen i detta landet.

Sen har vi traskat. Första målet var Willis Tower (fd Sears Tower).

Det är den högsta byggnaden i Chicago (443 m -till antennerna ca 530 m) och även om jag har varit där en gång innan för 30 + år sedan så har det förändrats för de har bl a byggt såna där glasväggar så man ser nedåt också. Supercoolt!

Nästa stopp var Millenium Park. En massa coola grejer att uppleva och allt är gratis.

30 000 steg har jag traskat ihop och ibland har det minsann känts som om vi varit med i någon av alla de där gangsterfilmerna som spelats in här!

Sen har vi även kollat in starten för i morgon!

Kram från Ingmarie

Hyrox Solo-premiär! Och ett utflyktstips (OBS! Långt inlägg!)

Så var det gjort!

Min första Hyrox Solo Open!

Men jag kan avslöja redan nu att jag tvivlade mer än fem gånger på om jag skulle klara det. 😵‍💫😱

Märkligt nog sov jag riktigt bra och kände mig verkligen taggad redan när jag vaknade. Efter alla träningsår vet jag att det är ett bra tecken. Sen betyder det inte per automatik att det kommer gå bra men det betyder att kroppen är pigg och fri från ”olovliga inkräktare ”. 🤪

På tåget upp han jag fundera väldigt mycket på vad jag gett mig in på.
Hallå liksom!
60 år med en kropp som absolut inte ser ut att innehålla allt för mycket muskler. I alla fall inte i jämförelse med de ”riktiga” Hyrox-atleterna. För ett år sen visste jag knappt ens vad detta var och när någon förklarade tyckte jag det var minst sagt både rörigt och helt omöjligt att utföra.

Men jag har i alla fall en sak som inte syns!
Uthållighet!

En av ägarna till Pace-gymmet hämtade mig på stationen. Så ofattbart snällt och denna service genomsyrade hela loppet! Själva gymmet var en önskedröm för any gymälskare. Helt galet fint med precis allt man kan vilja ha och lite till!

Varje lag/solo fick en egen domare dom hade stenkoll på antal längder och reps och såg till att man gjorde rätt. Det är ju en hel del regler i den där sporten men jag klarade mig från fel förutom på de sista wall-ballsen. Där brast tekniken på både djup och höjd några gånger men no wonder!
100 stycken är så jobbigt att jag snudd på dig toktrötts-döden flera gånger om.😛

Det blev många pauser där om jag säger så men å andra sidan är utvecklingspotentialen enorm! 😅

Men jag tar det från början.

Så här är ordningen för dig som inte vet;

På uppvärmningen har jag en ordning som jag tycker verkar funka. Lätt löpning någon km, sen några minuter på maskinerna, känna på vikterna, stretcha och några stegringslopp. Plus x antal toa-besök…

Redan då kändes kroppen liksom seg på löpningen men pigg på resten och det var så det blev under hela loppet. Löpningen var utomhus och det blåste duktigt kan jag berätta!

Eftersom jag var den enda solon i mitt heat kom jag ut sist på andra löpet efter Ski-ergen.

Lite stressad kände jag mig allt i början över att de andra kom före mig men skötte det ganska fort gör det är betydligt tuffare att göra allt själv gentemot dela på det.

Mitt mål var att klara av det. Helst under 2 timmar. Under 1.45 skulle vara fantastiskt!

Så jag matade på i jämn fart med bara små mikropauser.

Sled push kändes riktigt lätt. Nya mattor och kälkar är guld i detta sammanhang!🥳

Sled pull var helt ok även om jag snubblade på det där repet och stöp i backen en gång. Tyckte dock jag fick till en bra teknik till slut!

Sen kom de där burpee broddjumpsen…

De och wallballs är det jag snudd på fasar för men min ”nya” teknik visade sig funka riktigt bra! Visst var det jobbigt, skitjobbigt t o m, men jag upplevde det i alla fall inte som att jag höll på att dö.😅

Rodden är en slags vila där det går att hitta tillbaka till en vettig andning igen.

Farmers kändes riktigt lätt! Kanske för att jag mest övat med 20 kilos kettlebells. I Open är det bara 2 x 16 så det är många kilo mindre!

Samma med Lunges. Även där har jag övat med mer vikt. Verkar vara en bra strategi!

Löpningen efter dem är däremot en egen slags upplevelse för benen är mer eller mindre obrukbara direkt efter! Men jag har lärt mig att bara stanna i känslan, springa vidare så gott det går och vänta på att det släpper för det gör det! Tack och lov är det ju också sista löpningen innan The Grand Finale.
Wall-balls!

Här var det många tankar som for genom skallen.
Skulle jag trilla ihop av utmattning? Skulle benen vika sig? Tänk om det inte går och jag skulle behöva bryta när jag var så nära målet!
Den support och hejar-klack jag fick av de som var där går inte att beskriva! Wow alltså! Jag kände mig som en Super-Star!

Och jag klarade det! Mer än 30 minuter snabbare än jag trott!
1.28.36!
Nu var det förvisso inga långa Rockzones men helt ärligt tror jag inte det skulle gjort så många minuter till eftersom jag hela tiden höll mig i rörelse.
Först var jag helt chockad och sen så glad att jag lycko-lipade en skvätt.
Förutom känslan av att ha klarat det fick jag ett pris. Och kramp i benen! Träningsvärken var jag lyckligt ovetande om då.

Garmin bevisar att det inte var någon walk in the park för mig precis men det syns tydligt att rodden är ett tillfälle att hämta sig på både andnings- och pulsmässigt även när man tar i.

Anders som trodde han skulle få vänta på mig hann knappt se slutet och så fort jag duschat av mig for vi vidare för att ffa jag skulle få mat.

Och ett bad. hade fått tips om Skällingesjön och mamma mia så fint det var!

Innan vi for vidare hem tog vi en omväg till Ätran för jag hade hittat ett ställe jag ville se.
Morfars glänta är en ny konstellation där konst och natur möts och jag rekommenderar verkligen ett besök där. Det var så fint!
Och rofyllt!

I morgon ska jag berätta om dagens träningsvärk…

Kram från Ingmarie