Löpningens Dag 2023

Jag har nog aldrig velat så långt och nära inpå ett lopp som i dag. (Anders har sympatiskt nog velat lika mycket. haha!) Hela veckan har jag velat. När jag vaknade i morse velade jag. När vi åkte dit velade jag och när vi var där velade jag nog allra mest för även om jag fattat att det skulle vara kuperat och utmanande med gegga så hade jag inte räknat med att det skulle vara is. Du vet blankis. Så där glashal så när det går uppför/nerför måste man hålla sig i något för att inte kana iväg. Wintercross run går på Swampabanan som är en känd motocross bana där det går både SM och VM. Dvs det är ingen enkel bana ens om man har hjul att ta sig fram med!

Gyttja kan jag hantera hyfsat. Det är halt men gör åtminstone inte ont när man vurpar. Branta backar är inte några problem men is är en mardröm. Jag var sekunder från att inte ens starta för jag var helt ärligt rädd. I min skalle blir det ju liksom inte bara en liten vurpa. Nej den skenar iväg och jag bryter både rygg, armar och spräcker skallen så det blir tut-tut bilen till närmsta IVA och sen ligger jag där och kan aldrig mer ens stå. Sånt händer faktiskt! Så ja du fattar va? Det var mycket krafter som gick åt bara att ta ett beslut. Tur att jag inte visste där och då exakt hur branta backarna var… För jo, jag startade. Två gånger t o m! Först ett varv (4km) och sen två till. Enda målet var att åtminstone klara ett varv med alla ben i behåll.


De proffsiga hade såklart dubbar men mina fötter börja gråta bara av tanken på något sånt. (Vilket är bra på så vis att jag aldrig ens behöver fundera på om jag ska/inte ska det.) Det var en extremt lugn start. Det var inte bara jag som fick hålla mig i staketet för att komma uppför den första ishala backen vilket genast gjorde att det kändes lite bättre. Jag må ha varit en av de äldsta där men jag ville ju inte vara en av de mesigaste. Haha. Efter andra backen började berg- och dalbanan. Upp-ner-upp-ner-upp-ner, kurvor hit och dit och jag hade ingen aning om var jag var till slut. Mitt enda fokus var att inte trilla. Efter drygt 3 km (tror jag) och en riktigt brant lerbacke uppför kom en ännu brantare och lerigare nerför och det var då min svindel satte in. Helst hade jag velat skippa den helt, eller åtminstone åka på rumpan ner, men på något vis tog jag mod till mig och hakade på de andra. Och klarade det! Väl i mål var jag inte ens trött. Backar alltså! Älskar dem!

Det var en hel timme mellan starterna så det fanns gott om tid att ladda om. På gott och ont. Man hinner ju bli seg också så jag joggade runt för att hålla värmen och energin vid liv. Anders kom i mål lite efter och var lika glad han! (Men han nöjde sig där.)

De andra två varven var ännu roligare! Dels hade en del is hunnit tina bort så det inte var riktigt lika halt och dels blev jag lite modigare. Faktum är att de varven gick snabbare än mitt första trots att de var två och trots att jag borde varit tröttare. Men vet du, jag blev aldrig trött. Jag pinnade på så mycket jag bara kunde i backarna när det var “säkert” och kröp på alla fyra när det krävdes för att inte åka baklänges. Sista varvet sprang jag om en efter en och hade jag bara kunnat springa som jag velat hela loopen hade det garanterat gått ännu fortare för jag kände mig urstark!
Jag var skitnöjd i mål! När man gjorde båda vann man “Dödsskallen”. Det blir något att berätta på hemmet när den tiden kommer.  Hamnade någonstans i mitten på båda loppen men först bland oss mer mogna damer. (Dvs 50+) Börjar nästan fundera på om detta kanske är min nya grej! Minus halkan vill säga. Att jag klarade backarna så bra tackar jag styrketräningen för. Åhus är ju liksom inte jordens mest kuperade… haha!

Det här vill jag göra om! Wintercoss Run är verkligen ett riktigt terränglopp och får lätt 5 av 5 stjärnor. Trivsamt, roligt, festligt och extremt välarrangerat! Ett extra plus för solen!

 

Nu var det så himla bra att jag dessutom hade vunnit en “After Run” på Trydes som ligger några stenkast från banan. Ännu en pärla som är ett måste att besöka om man är i trakterna. Jättemysigt och supertrevligt. Maten var outstandning (vego!) och dessutom bjöds det på vackra hemgjorda semlor!

När man sprungit lopp får man ha sin(a) medalj(er) runt halsen. Det är sen gammalt. 🙂

Sen blev det som det så ofta blir. Badviruset grep tag i mig. Vi var först inom Simrishamn men där var vågorna så höga att jag inte vågade. (Hade väl förbrukat allt mitt mod…) Men i Kivik, där blev längtan stillad!

För mig har detta varit ett perfekt sätt att fira inte bara Löpningens dag utan även livet och att vi bor i Skåne!

Hur har du firat?

Kram från Ingmarie

Tjattret i skallen

Jag tror det är lätt hänt för de flesta att man börjar jämföra sig både med andra och det som varit. Du vet sånt som “andra kan så mycket mer än mig och gör allt mycket bättre” alternativt “jösses vad jag springer långsamt trots att jag tar i”.

Hjärnan är fantastisk men den kan verkligen ställa till det om man låter den tjattra på okontrollerat. Nu är det ju dock så bra att det går att tämja den, t.ex med meditation och mindfullness, för att inte helt låta sig luras och tryckas ner. Det där pladdret är ju faktiskt oftast inte sant. Därmed inte sagt att det alltid är enkelt att ändra tankeriktning eller att man inte ska vara ödmjuk. Hybris kan vara bra ibland men oftast inte. Man måste också öva och träna mer eller mindre varje dag för att behålla “spänsten” i skallen. Dvs som med all färdighet man vill behålla.

Jag kan ganska ofta känna att jag inte kan ett skvatt på jobbet, särskilt nu när jag är ny och alla mina kollegor är fullblods-proffs, men med tanke på att jag varit inom vården sen mitten av 1980-talet, sjuksköterska sen 1990 och IVA-syrra sen 2003 så borde ju något ha fastnat… (Väl??) I grund och botten tror jag det i mångt och mycket handlar om min rädsla att göra fel och därmed kanske skadar en människa. Dessutom ogillar jag att inte ha full koll och kontroll på jobbet. Helst vill jag kunna allt i går men fattar förstås att det är omöjligt. Ingen kan allt men ändå tror skallen att det är så. Tramsigt, jag vet, och jag jobbar på att inte vara så hård mot mig själv där samtidigt som jag naturligtvis måste lära mig så mycket som möjligt så fort som möjligt. Ibland känns det som en svårare balansgång än att gå på lina…

När det gäller träningen i allmänhet och löpningen i synnerhet, är det också mycket tjatter i skallen emellanåt. Onekligen jämför jag mina tider mot förr, dvs de få gånger jag kollar, och får då verkligen svart på vitt att nutidens intervaller går ungefär lika fort som dåtidens långpass. Man kan ju deppa ner sig direkt redan av det men jag har valt att tänka annorlunda.
För mig är känslan det viktigaste. Dvs det ska kännas bra och roligt att springa. Är inte den rätt spelar det ingen roll hur snabbt/långsamt det går.
Sen påminner jag mig ofta om att aldrig ta något (eller någon) för givet. Det jag tycker är långsamt nu kommer en dag var snabbt. Det kommer också komma en dag då jag inte kan springa över huvudtaget. När jag tänker på det är jag ännu mer tacksam.

I går sprang jag intervaller på elljusspåret innan jobbet. 20 x 1 min. med 30 sek gå-joggvila. Farten var som den var men känslan var riktigt bra!

I dag blev det ett oplanerat halvlångt pass. Solen sken, jag hade medvind nästan hela tiden och passade på att kolla in en plats jag ska nyttja i påsk. (Den spännande fortsättningen kommer!) Tacksam över varenda minut.

Vinterbad kan också betyda en hel del pladder i skallen. När jag går mot vattnet hör jag ofta “men oj vad kallt det är i dag, jag kan nog inte ens ta av mig kläderna”. När kläderna är av fortsätter det. “Men oj vad kallt det är, jag kan nog inte gå i”. Sen går jag i och fattar inte vad hjärnan har hållit på med för hittills har jag aldrig skippat det eller ångrat mig. Tvärtom börjar jag genast planera och längta till nästa gång.

I dag var det dock inte ens ett mummel där uppe mellan pannbenen. Fanns liksom inget att ens fundera på en sån här dag!

Vad och hur gör du med tjattret i din hjärna?

Kram från Ingmarie

Ny vecka. Igen

Måndag igen. Och snart februari! Det är väl både bra och dåligt antar jag. Bra på så vis att snart är det vår och sommar igen (hurra!) men dåligt på så vis att tiden går så oerhört fort att jag nästan inte hinner med.

En ledig dag försvinner i ett nafs. Kutade en omväg till gymmet och den snabbaste vägen hem. Perfekt kombo tycker jag.

Mellan ett besök hos min nya favvo-terapeut Felix på Pluspraktik och och en härlig stund i min lilla “målarstudio” tog jag mig till havet. Friska inlandsvindar så den största utmaningen var att se till att kläderna inte flög iväg. (Det gjorde de inte. haha)

Hur har du börjat din vecka?

Kram från Ingmarie

Balsby – Lerjevallen (med knorr)

Mitt Skåneleds-upptäckande fortsätter och i dag blev det SL6 mellan Balsby och Lerjevallen. Det är tre etapper och den första börjar egentligen i Kristianstad men jag var inte alls sugen på att kuta så mycket asfalt och ännu mindre förbi en stad. Med facit i hand var det tur jag tog det valet för annars hade mina fötter nog helt gått i strejk…

Jag visste efter att ha läst om rutten att den skulle gå en hel del utmed den gamla järnvägen men jag var inte beredd på att det var så långt och så mycket asfalt. Tror inte de som gör de fina beskrivningarna vet det heller för det kändes som om asfalten var väldigt nylagd. Hade jag haft Annas sällskap hade dessa första 10 km varit en baggis men när man bara har sina egna tankar att lyssna på kan det bli en smula enformigt med pannkaksplatta asfaltsrakor. Å andra sidan är det garanterat karaktärsbyggande och fötterna höll sig glada så jag har egentligen inget att klaga på.

En bit innan Arkelstorp rättade det dock till sig. Rejält! Nu snackar vi fina skogsvägar med hästhagar, mossbeklädda gärdsgårdar, stigar, backar, gulliga små byar med hus i alla storlekar och former. Plus en massa roliga vägnamn.

Islandshästar!

Ardenner!

Glömde ta bild på “Korta Inger” och “Lille Pär”. 🙂

När man närmar sig Lerjevallen kommer man på några av alla de spår som finns där. Sista biten till sjön är nerför den fd skidbacken!

För att njuta lite till tog jag även ett varv runt sjön innan jag mötte upp Anders som roat sig på egen hand på spåren där. Lerjevallen var en otippad pärla! Här kommer vi garanterat att hänga mer.

Jag hade ställt in mig på att äntligen få bada i en sjö och fick nästan lite panik när jag såg den var istäckt! Men det finns fler med samma längtan för det fanns ett perfekt hål vid badbryggans stege!

Hela festen avslutades med fika på värmestugans veranda. Underbart!

Men jag blev frusen. Trots rumpvärmare och full värme i bilen, en extra sightseeing-sväng för att nyttja den där värmen, storhandling med både mössa och vantar frös jag så jag skakade. Ändå ville jag simma!
Ja, jag håller med om att det är en smula konstigt… Men det dröjde inte många minuter innan coach Håkan gjort så jag fått upp värmen. Jätteroligt och jättejobbigt pass som jag inte ångrar en sekund att jag var med på. man gör ju sällan det. Inte ens fastän tänderna skallrar.

 

Kram från Ingmarie

Grattis till mig!

Ett år till på jorden och som vanligt tycker jag det var nyss jag fyllde år! Vad hände liksom? Faktum är att det hänt ganska mycket detta 56:e år. Jag har slutat på jobba på SÖS, frilansat, flyttat och börjat på nytt jobb, jag har varit på löparäventyr, köpt en lägenhet/fritidsboende, fått nya vänner och “tappat” några, tagit farväl av nära, skapat och sålt tavlor, legat inlagd på sjukan, satt Pb i marklyft, blivit intervjuad ang att det är något som inte stämmer med de så kallade covid-vaccinen, gjort en crosstraining-utbildning, coachat, varit kattvakt, slutat färga håret, varit på målarkurser och en massa andra grejer.

Livet alltså!

Nu för tiden älskar jag det men du som varit här ett tag vet att det inte alltid varit så. Vissa perioder har jag varit djupt nere i det jag kallar “svarta hålet” där precis allt är tomt, mörkt och meningslöst. En känsla som är helt omöjlig att beskriva och som jag hoppas jag aldrig ska behöva känna igen.

Att ta sig ur det där har inte varit lätt men helt klart värt det. (Alternativet är inget alternativ egentligen…) Jag älskar livet innerligt mycket och längtar verkligen till morgonen när jag går och lägger mig. Märkligt hur det kan vända ändå. Men jag hade aldrig klarat det ensam utan Anders, min familj och de vänner som stöttat mig och funnits där hela tiden. TACK!

Kanske är det “tack vare” de där mörka åren som livet känns extra ljust och värdefullt nu? Jag vet inte men jag vet att jag älskar att fylla år även om jag inte gör något speciellt. Faktum är att den har varit lite som vanligt men med extra piff.

Har kört intervaller på skjutfältet. 4 x (5-3-1) min. Kändes riktigt bra och var bland det snabbaste jag kört på ett bra tag. (Därmed inte sagt att det var “snabbt”. haha)

Dödade sen benen helt på gymet med en timmes svettfest!

Blev belönad med en födelsedags-drink av gymet! Proteinpulver, havremjölk, vanilj och blåbär. Ruskigt god!

Självklart blev det även en liten simtur. Grått, stilla och bedövande vackert.

Har även fått en gigantisk bukett rosor och presenter som gjorde att jag trodde jag fyllde jämt!

Ingen tårta men (vegan)kaka och semla funkar lika bra, eller hur?

Tack alla som har grattat mig på ett eller annat sätt i dag. Jag uppskattar det jättemycket!

Kram från Ingmarie

Svårfattat och bortglömt

Benen var bly på löpturen i dag men vad gör det när hjärtat känns lätt och solen skiner? Jag har fortfarande inte riktigt fattat att detta faktiskt är vårt “hemma” nu! Tog mig via en rejäl omväg till Fårabäck och tillbaka utmed havet och i skogen. I medvinden med sol i ansiktet inbillade jag mig att det var vår på riktigt. Det kanske det är ? Det sägs ju att den kommer tidigt här nere!

Det finns ju också en naturlig förklaring till varför benen var slut. Tre, för mig, ganska tuffa dagar på raken går inte obemärkt förbi. Men överkroppen var pigg så på gymet var det desto lättare! Blev påmind om att jag ju haft som mål att klara en ynka chins utan gummiband men tydligen glömt (harkel) det. Så nu tar jag tag i det igen för såklart vill jag kunna klara det!

På tal om att ha svårt att förstå. Detta är lika obegripligt.

Alltså inte att jag badar utan att jag har detta vackra så nära! Älskar verkligen mina stunder här.

Hade glömt baddräkten men trosor och bh funkar lika bra! Dessutom är jag nästan alltid helt ensam där och de fåglar som flyger förbi bryr sig knappast. Inte de ev. fiskarna heller.

Kram från Ingmarie

 

Antagligen en dålig ide

Efter över nio timmars sömn kan man tydligen både bli odödlig och få helt galna idéer i huvudet.

Jag ska nämligen på ett löparäventyr i morgon med en pigg ungdom och borde med andra ord ta det lite easy i dag så jag pallar och stackars Anna inte dör tråkdöden i mitt bentrötts-tempo.

Men så smart var jag alltså inte… I stället har det städats och fixats (har t o m strukit!), handlats, tvättats och lagats mat. Fast inget av det där är ju egentligen särskilt jobbigt för benen. Det som totalt dödat dem var att jag först körde intervaller på spåret (30 x 60-30 sek.) + hopp&skutt i backe. (Ja det finns faktiskt en ganska rejäl där!)

Lägg till ett gympass som helt oplanerat blev fokus ben, vet som sagt var inte vad som flög i mig, så kanske du kan ana känslan.

Men kul har jag haft! Tänker också att det är lika bra att passa på när de här odödlighets-dagarna kommer för vem vet när den kommer nästa gång? En dag kommer de ju faktiskt att aldrig mer komma så jag är lika tacksam varje gång det händer.

Belöningen var den bästa och jag är övertygad om att den gjorde kroppen gott. Det var ruskigt roliga vågor att hoppa i!

Kram från Ingmarie

Aldrig samma

Havet är verkligen aldrig samma dag efter dag. Lika stilla och blått som det var i går, lika vågigt och grått var det i dag. Stillsamt i går, livat i dag!

Jag var i så länge att jag för första gången på länge shivrade i flera timmar efter! Men det var ett bra sätt att somna på för när jag väl blev varm slocknade jag direkt. Ska jobba i natt så det var perfekt!

En annan grej som i princip aldrig är densamma är (min) träning. Vet inte hur många gånger jag fått frågorna “springer du varje dag” och “hur långt springer du varje gång”
Svaret på den första är nej men jag tränar däremot varje dag. För ja, det kan man och kanske t o m ska med tanke på hur stillasittande liv vi har nu för tiden! Träna är ju inte = maxa varje gång. Det kan även vara stillsam yoga, lugn simning eller lätt cykling.
Svaret på den andra är att det beror på.
Jag tror faktiskt aldrig jag kört samma pass två dagar på raken. Knappt ens på en vecka om man bortser från Sats-passen. Efter alla dessa träningsår kan jag hitta på nya både löppass, gympass och cykelpass på mindre än 10 sekunder om det behövs.
Just i dag blev det 4 x 10 min. i tröskelfart + upp-och nedjogg såklart. Jobbigt men kontrollerat på skjutfältet.

Gympasset var med fokus på ben och core. PT-Rafaels core-special är en killer men också så grymt bra! Fick en fråga från en annan som tränade där som undrade om jag var volleyboll- eller basketspelare för jag gjorde så många hoppövningar. Haha.

Hur varierar du din träning?

Kram från Ingmarie

Favoriter

Hittills har jag inte sprungit en enda del av Skåneleden som varit ful eller tråkig. Det kan finnas stråk av det men det är just korta stråk. Minst 70-80% är fina eller makalöst fina! Nu har jag ju inte gjort så många etapper som t ex Anna så egentligen vet jag inte hur det är men när man läst alla hennes berättelser så tror jag att det är svårt att bli besviken. T o m omöjligt!

En av mina favvosträckor på SL6 som går runt Åhus är vid golfbanan. Det är på något vis som att springa i en annan värld. Kargt men ändå inbäddat. Mjukt men ändå fast. Gammalt men ändå fräscht. Ljuset är också oftast magiskt vackert. I dag var det en blågrå färg som ingen bild i världen kan göra rättvisa. Ser verkligen fram emot att få springa här en riktigt het sommardag!

Gym är väl sällan “vackra” men det jag hänger på i Åhus är åtminstone både rent och välfyllt. Råkade komma precis när halva Åhus ungdomar var där så då gäller att vara flexibel. De tränar på bra och sköter sig men de är många, det snackas mycket och vilas/pillas på mobilerna ännu mer. Dvs grejerna kan vara upptagna väldigt länge.

Min största favorit och vackrast av allt, särskilt i dag, är och var ändå havet.

 

Det är detta som får mig att överleva vintern. På riktigt. Så tack för att jag hittade denna extremt enkla och billiga metod, helt fri från biverkningar, för att hålla vinterdeppet på avstånd.

Kram från Ingmarie

 

Måndag med nytt ställe

Det bästa med att ha jobbat helg är som sagt var den där lediga måndagen. (Ser till att alltid ha den nämligen.) Ledig dag är alltid härligt men av någon anledning är just ledig måndag extra härligt tycker jag.

Löpturen var seg men ändå härlig. Det är ju liksom snudd på omöjligt att gnälla i denna omgivningen…

Förhoppningsvis så är det där sega fixat i dag. Gjorde nämligen ett besök på Pluspraktik. Det är nog det största stället jag varit på när det gäller friskvård/förebyggande! Det finns kiropraktik, fysiologi, massage, kinesiologi, gym, pilates, skoförsäljning, fotskola, löpskola, ultraljud och hudvård!
Makalöst!
Jag hade bokat både kiropraktor och kinesiolog men det hade räckt med den sista för han var även kiropraktor. Dessutom oerhört lyhörd och “vaken” när det gäller hur allt hänger samman både med både det ena och andra. Har faktiskt redan bokat in en ny tid. Så bra var det!

Stillade även min badabstinens, det är ju flera dagar sen jag var i, men det var nästan så jag funderade på att ställa in för det blåste rackarns mycket och där finns inget ställe med lä. Jag bryr mig inte så mycket men det är ju trevligt om handduken och kläderna är kvar när man kommer upp. Haha! Fast jag visste såklart redan innan att jag inte skulle ha ställt in. Badviruset är starkare.

Kram från Ingmarie