Det blev inget…

Allt ändrades ännu en gång . Bara någon timme innan jag skulle ta tuben till centralen fick stackars Ulrika ta beslutet att hon trots allt inte var frisk nog för något Solvalla Swimrun (Första ändringen var ju att vi fick byta klass)

Så i stället för att jag gick upp i ottan, åkte till E-badet för lite poolrun, hem igen, käka, resa till Finland och köra swimrun i vackra sjöar och magisk (kuperad) skog blir det något helt annat. Med samma start men bara fram till första käket. Sen blev det desperata försök att hitta en ersättare (vilket visade sig omöjligt med så kort varsel), avbokning av allt som var bokat, depp, depp och ännu mer depp. 😢 Naturligtvis är det mest synd om Ulrika som är sjuk men du som följt mig här vet både hur mycket jag missat pga det ledsna vänsterbenet och hur vansinnigt mycket jag verkligen, verkligen velat köra Solvalla. Jag har toklängtat! Men så är det. Swimrun är bland det roligaste jag vet men baksidan kan ibland vara att man är två så kan inte den ena så kan inte heller den andra. I alla fall när det blir ändringar så här nära inpå.

Att åka till Finland för många pengar bara för ett extremt kort (7+1km) solo-sprintlopp kändes varken lockande eller befogat. Flygbiljetten fungerade också av olika anledningar bara om Ulrika åkte med vilket skulle innebära att jag hade behövt köpa en helt ny (snordyr) biljett.

Men om det är någonting jag är så är det flexibel. Och hyfsat bra på att fokusera om. När den största ledsamheten lagt sig började jag fundera på vad jag kunde göra för äventyr hemma i stället men ganska snart började jag i stället kolla om det fanns något annat swimrun jag kunde köra. Jag ville ju roa mig tillsammans med andra. Och få service på vägen.

Koster swimrun krävde både partner och massor av pengar. Tysklands 1000 Lakes hade soloklass men dit hade jag inte hunnit innan startskottet avfyrats ens om jag skippat att sova.

”Vanliga” löplopp då? En hel del 5-10 km lopp men det var och är jag helt och totalt osugen på. Samma med något långt ultralopp på über-teknisk bana. Så hittade jag Black River Run i Västerås. 20 + 50 + 100 miles. Tyckte 20 lät perfekt men loppet var fulltecknat och det var väntelista…

Någonstans där gick luften liksom ur mig. Men innan jag helt fick punka så mailade jag ändå arrangörerna för att kolla och det möjligtvis fanns en plats på 20-miles. Det gjorde det! Så jag slog till. Packade om väskan fortare än kvickt, bokade tåg och boende och drog i väg.

Bara några timmar senare var jag här.

Hotellet är långt från lyxigt men supertrevligt, gästvänligt och jätte-gulligt! Hoppas jag sover bra här i natt!

Och jag tror att jag fick med mig rätt prylar.🤪

Roligast hade såklart varit om det blivit som det var tänk från början. Både för att jag tycker swimrun är roligast och för att just Solvalla verkligen är ett superfint lopp. Sen är det oftast skojigare att göra något tillsammans med en vän. Åka iväg så här är onekligen lite ensamt. Men hur det än blir och går i morgon så verkar det som jag åtminstone kommer att ha tur med vädret! 🤩

Kram från Ingmarie

Mot det nya och mot äventyret!

Just nu känns det helt obegripligt hur allt det nya på jobbet ska bli brukbart om bara några veckor. Mycket är huller om buller och mycket funkar inte. Men vi får i alla fall hoppas det inte är samma fusk och fördröjning som på NKS. 😱 Landstinget behöver verkligen inte fler sådana pengaslukande skandaler.. Vår lilla “Post-op” grupp jobbar i alla fall som tokar med våra projekt för att det ska bli bra. Och fint kommer det att bli!

Det var extra skönt att få simma i dag. Särskilt när jag hann innan klockan 17-rusningen. Kort och härligt! Bra kändes det också!

Nu blir det bara lite lätt vattenlöpning i morgon bitti innan jag och Ulrika drar till Finland-landet. För ja, hon är frisk!! Vi åker!

Kram från Ingmarie

Halmstad dag 5

I princip allt jag gillar och behöver finns i min hemstad men det är faktiskt en sak som inte finns här som jag gillar. (Om man inte åker en bit utanför stan som jag t.ex gjorde  i lördags.)

Det som saknas är en Hammarbybacke!

Galgbergets spår må ha sina utmaningar men de är i jämförelse ganska milda. Men Galgberget har däremot något varken Hammarbybacken, eller mina närområden i 08a land, har. Nämligen trappor! Många dessutom som sitter tätt och som därmed tvingar benen till en hög frekvens. Förutom den sista sektionen som är mer lik en rulltrappas steg och mördande jobbiga när man hållit på ett tag. Man kan såklart ta dubbla steg men jag behöver öva och öka frekvens så varenda ett av de 183 stegen ska beträdas. Väl uppe fortsätter jag till höger på asfalten, höger igen ner på en stig som tar mig till asfaltsvägen förbi Hallandsgården och ner till starten igen. Varje varv är runt 600-700 meter och tar mig nu för tiden ca 4.30 min. Inte så snabbt men efter 13 varv (utan vila) är åtminstone mina ben rejält trötta.

Första sektionen

Obs! Det är inte min naturliga speed om nu någon tror det…

Sprang dessutom en extrarunda både dit och hem så det blev över två timmar till slut. Bra tycker jag! Det vackra får man på köpet.

Sen hade jag det så himla bra och lyxigt att jag blev serverad mat direkt efter hemma hos mamma och Ulf. Krämig linsgryta med potatis, bröd, hummus och grönsaker. Så gott! Och mysigt!

Men sen var det hemstads-mysiga, roliga och lyxiga slut för denna gången. Nu är jag tillbaka i 08a land för i morgon är det jobb igen men jag har roliga grejer att se fram emot redan när jag slutat för dagen. Och om bara en dryg vecka åker jag och Ulrika på vårt lilla Finlands-äventyr. Lite modifierat pga att livet kom emellan för Ulrika men det kommer bli en utmaning som heter duga oavsett! Jag har ju kört den en gång innan med Peter så jag vet till 100% att det inte blir en walk in the park. Men ruskigt skoj!

Kram från Ingmarie

Halmstad dag 4

Man kan verkligen inte besöka Halmstad utan att kuta på Prins Bertils stig. Det vore faktiskt snudd på kriminellt. 🤪 (Och kan man inte kuta kan man gå/cykla. Det finns t.o.m vissa delar som funkar för rullstol!)

Stigen är totalt ca 18 km one-way till Möllegård och börjar egentligen vid slottet inne i stan men jag började hos “mig” några kilometer bort.

Sen är det bara att följa vattnet och de blå träpålarna till Tylösand. Just i dag var det i princip ingen vind alls, soldis och en luftfuktighet som måste varit så nära 100% det kan utan att det börjar regna. Varmt och skönt var det också så jag var väldigt snabbt plaskblöt av både svett och fukt. Sånt tycker jag är jättehärligt! Varför jag hade en jacka på mig när jag startade kan jag dock inte förklara. Den åkte av redan under den första kilometern.

I Tylösand var det folktomt på stranden men i vattnet var det fullt av livräddare. Jag förstod ju att de övade men jag fick lite dåliga vibbar och en klump i magen. Det där påminner mig nämligen alltid om den 1/10 1991 då ett ungt liv tog slut och mitt förändrades för evigt. Det var ju dessutom precis där det hände. Tiden läker inte alla sår, eller tar bort sorg, men tiden gör däremot att formerna av det som gör ont förändras och man lär sig att leva med det.  Det svarta blir lite mindre svart och det smärtsamma lite mindre smärtsamt. Men det går aldrig över. Så tror i alla fall jag utifrån de erfarenheter livet hittills gett mig….

Efter Tylösand fortsätter man utmed havet en bit innan man tar höger in i det jag kallar den halländska regnskogen. Det är som att komma till en helt ny plats! Vilket det ju i och för sig är men du fattar nog vad jag menar.

Stigen tar slut vid Möllegård och då blir det lite asfaltspring antingen in till stan eller ner mot havet igen. Jag tog mig mot det sistnämnda.  Efter två timmar (inklusive en omväg) var jag tillbaka  vid stugan igen. Glad, nöjd och totalt genomblöt.

Stod kvar en bra stund vid havet för att bara njuta av utsikten, flyttfåglarnas svävande och värmen. Och det där ljuset alltså! Bedövande magiskt!

Sen har jag sån tur att mina fina vänner Sara och Karin hade både tid och lust att hänga med mig en stund så det blev lunch på Cortado  i dag också minsann! Some girls har det väldans bra!

Solen sken men jag hade bestämt mig för att gyma så då blev det så. (P)rehaben måste skötas oavsett så att jag (förhoppningsvis) kan fortsätta slippa ha ont och kunna njuta av att kuta.

I princip lika svettigt där som ute och jag blev duktigt trött. Kanske gårdagen spelar en viss roll också…

Körde även extra rörlighet och extra vila efter. Det är såna extra-grejer man kan lyxa med när man har ledigt!

Det blötaste hade dock inte kommit ännu. Det kom nu i kväll. Jag och bästa Micke gick en lång runda ner mot havet från hans fina hus för att verkligen hinna snacka av oss. Jättevackert, varmt och sol-disigt. Men vi såg inte vad som hände bakom oss.. Inte förrän vi vände för att gå tillbaka. Gigantiska kolsvarta moln välde över oss, åskan började dundra och sen kom regnet.

D-e-t regnet. Du vet ösregnet. Men som vi konstaterade. Det är ju bara vatten.

Kram från Ingmarie

Halmstad dag 3

För att jag ska tycka en dag är superlyxig behövs det inga jättemärkvärdiga eller krångliga grejer. Tvärtom faktiskt. Ju enklare ju bättre om du frågar mig. Och gärna lite halvspontant.

Så här började min dag. Lugnt, stilla och vackert.

Följt av frukost på min favvo-veranda.

Hade finfint sällskap av Zorro the cat.

Efter lite “projektjobb” och cykelfärd in till stan blev det ett första träningspass på Actic i stan. Tekniksimning + poolrun. Svettigt värre för vattnet i den bassängen är på riktigt ovanligt varmt. Man behöver liksom inte ens ta i för att hålla värmen. Då är det varmt!

Lunchhaket var givet. Cortado är nämligen ett väldigt säkert kort när man är här. God mat, gott kaffe och djursnällt så förutom jag, mamma, Melissa, Ulf och Markus så var fyrbenta Morgan med.

Andra passet blev på Actic vid Arenan. Betydligt tuffare men också så mycket roligare för att köra med (några av) mina klubbisar gör allt lite extra skoj. Jag är dock ganska säker på att mina armar och min rygg kommer påminna mig om sin existens i morgon..

I den här pärmen finns MÅNGA svettiga, jobbiga och roliga pass gömda.

Och just det ja. Mellan allt detta har jag även fixat kroppen på både in och utsidan hos världens bästa Sven-Bertil. Hur många timmar han hjälpt mig genom åren är omöjligt att räkna och jag är honom evigt tacksam för det.🙏🏻

Kram från Ingmarie

Halmstad dag 2

Det där att kolla på lopp som man gärna velat vara med på är verkligen tudelade känslor för mig. Å ena sidan vill man ju heja på sina kompisar och andra tappra idrottare men å andra sidan vill man ingen ska få ha så där kul när man själv står utanför. Superegoistiskt, jag vet! Den enda anledningen till att jag inte var med på Halmstad swimrun i dag var att det var fullt. 50 lag fick chansen och jag var för sent på knappen helt enkelt. Så kan det bli när man är mer av en spontan-tävlare än en planerings-tävlare. Då får man snällt stå jämte och glo.

Men såklart det var skoj att heja på alla och snacka med (klubb)kompisarna. För att inte tala om att få hänga med mamma, Ulf och (fyrbenta) Morgan både där och på efterfika.

Morgan tycker det är bäst när han själv får bära sitt koppel.

Min swimrun-kompis Karin körde med sin man och jösses vad det for fram!

Loppet gick mestadels  i och runt Nissan. Vackert och lättsprunget. En bana som gjord för mig! Så gissa om jag blev sugen?

Hjälpte inte ett skvatt att jag hade rastat mig så bra i går. Eller ens att jag rastat mig innan jag for in till stan. Det är spring i mina ben just nu. Nästan för mycket faktiskt. Så där så det är snudd på oroväckande. Men jag väljer  ändå att tänka att eländet som hållit i sig sen i påskas (!!!) äntligen har vänt till att bli tjo och tjim igen. Utan att jag planerat för det så blev det ett fartlekspass på “Prinsens” som gjorde mig glad ända  in i märgen. Inget ont och nästan inte ens trött. Det är liksom “bara” benen som ska lära sig att pinna på lite snabbare igen.

Nu gäller det att ha is i magen och fortsätta med allt (p)rehabande. Det är en väldans tur (eller skicklighet beroende på hur man ser det) att jag gillar så mycket att vara på gym.

Här bor förresten jag just nu. I finstugan.

Och så här fint är det bara 50 meter från stugknuten. Prins Bertil-stigen och havet direkt. Hur mycket bättre kan det liksom bli?

Mina “husvärdar”, dvs min kära kusin och kusinman, bjöd dessutom både mig, moster och barnbarn på supergod middag i kväll. Det är minsann inte utan jag börjar bli lite bortskämd…

Kram från Ingmarie

Halmstad dag 1

Egentligen skulle inlägget nog mer heta ”I skogen” för det är där jag mest befunnit mig denna dag. Å andra sidan ligger Skedalaskogen bara någon mil utanför Halmstad, och tillhör Halmstad kommun, så helt fel är det ju ändå inte.🤪

Skogen är hur som helst en guldklimp. Två fina sjöar att simma i och en oändlig skog som bjuder på allt vilken naturälskare som helst kan önska sig. Stig, grusväg, lätt trail, skitsvår trail, backar, kullar, vattenfall, vyer, vidder, tystnad, vindsus och såklart oräkneliga träd. Det är så vackert att man nästan dör vackerhetsdöden mest hela tiden.

I nästan 3,5 timmar swimrunnade jag mig runt. Alltså vilken dag! 18 grader i vattnet, sol, lätt bris och denna John Bauer-miljö. Vad mer kan ett människoknytt (som mig) önska sig?

Testade även mina Altra Superior i “blött låge” för första gången och mamma mia! Jag är kär! Och glad! Äntligen ett par skor med grepp även för mina känsliga ankfötter!

Gissa om det var gott med mat sen.

Det är så härligt och mysigt att vara här så du kan bara inte ana. Att kunna hänga med mamma, Ulf, fyrbenta Morgan, kusin och kusinman nästan hur mycket som helst på samma dag. Och bo i finstugan. Det är lyx i kubik det!

Kram från Ingmarie

Hemresa

Allra helst hade jag velat simma i Hellas med TS-gänget i morse men efter gårdagens jobbpass med övertid och utebliven rast kände jag att uppstigning strax efter 06 hade blivit lite väl mastigt…

Så jag sov några timmar till och simmade solo i lilla Söderbysjön i stället. Inte lika varken skoj eller “bra” men minst lika härligt!

 

Sen blev det många timmars rumpnötande men som jag saknat detta! Sitta på tåget (hem) och jobba, läsa, dricka kaffe och planera ett nytt projekt jag innerligt hoppas kommer bli som jag vill och önskar! Jag är jättetacksam för varje tumhållning!

 

Nu ska jag i alla fall njuta flera dagar i min fina hemstad!

Kram från Ingmarie

Stadtlandet dag 6. Sista dagen

Allt har en början och ett slut. På gott och ont. Vår sista morgon i och vid vår fina hytte bjöd på sin absolut vackraste sida. Som jag kommer sakna att ha denna vy vid min morgon-yoga och meditationsstund…

Och sjön! Så otroligt vacker! Helt omöjligt att låta bli.

Grinden mot stigen ner till sjön.

Vi valde en annan väg än den vi kom via när vi skulle tillbaka till Ålesund . Vilket vi är jätteglada över. Nya vyer, nya upptäckter (vi blev bl. a löjligt förtjusta i Nordfjordeid), en ny båttur plus att vi fick åka lååååånga tunnlar både ovan och under vatten och jord.

11 timmar från det att vi lämnade ”The Barn” var vi åter på Sockenvägen i Bagis. Skittrötta med rumpskav och två väskor fulla av svettig och blöt smutstvätt. Norge må vara vårt grannland och ligga nära men det är banne mig inte helt enkelt att ta sig dit och tillbaka. Men värt det!

Kram från Ingmarie

 

Stadtlandet dag 5

En sak som är bra med att Anders inte är lika tokig i att röra på sig som jag är att då kan jag oftare göra äventyr från A till B när vi är på vift och har tillgång till bil. (I 08a land är det SL som skjutsar hem mig.)

Så idag passade jag på att kuta ännu en A till B och till ännu en ny vägs ände. Den i Eltvik på östra sidan av Stadtlandet. Fågelvägen är det inte långt men eftersom jag är ett människoknytt, och får nöja mig med att använda benen, så blir det en smula längre. Dessutom ingår en del backar… Men det är resan som är vägen du vet och jösses så hisnande vackert!

Startade där nere vid “vårt” hus vid andra sjön.

Utan att jag riktigt fattade hur, och utan att kroppen gnällt, fick jag ytterligare några timmar in på löp-kontot. Tacksam är bara förnamnet.

Sista löpstegen för i dag fram till Anders och vägs ände.

Blev också en liten promenad i blandat regnrusk och sol på fina Erviks-stranden där surfarna lekte med vågorna. Det ser så himla enkelt ut när de glider fram på sina brädor men mig lurar de inte. Det krävs många, många, typ jättemånga timmar för att klara det som de gör.

Om man vill lära sig surfa (eller hyra utrustning) är såklart Erviks surfshop ett givet stopp. Vi stannade där mest för att snacka lite med Calle. Han är extremt inspirerande!! Och för att göra ett köp till. Det finns nämligen många bra outdoor-prylar där även för “icke-surfare”.

Och jodå. Lite badsim blev det också. I hagel-regn-blåst. Uppfriskande och karaktärsdanande!

Kram från Ingmarie