Så var det gjort!
Min första Hyrox Solo Open!
Men jag kan avslöja redan nu att jag tvivlade mer än fem gånger på om jag skulle klara det. 😵💫😱
Märkligt nog sov jag riktigt bra och kände mig verkligen taggad redan när jag vaknade. Efter alla träningsår vet jag att det är ett bra tecken. Sen betyder det inte per automatik att det kommer gå bra men det betyder att kroppen är pigg och fri från ”olovliga inkräktare ”. 🤪
På tåget upp han jag fundera väldigt mycket på vad jag gett mig in på.
Hallå liksom!
60 år med en kropp som absolut inte ser ut att innehålla allt för mycket muskler. I alla fall inte i jämförelse med de ”riktiga” Hyrox-atleterna. För ett år sen visste jag knappt ens vad detta var och när någon förklarade tyckte jag det var minst sagt både rörigt och helt omöjligt att utföra.
Men jag har i alla fall en sak som inte syns!
Uthållighet!
En av ägarna till Pace-gymmet hämtade mig på stationen. Så ofattbart snällt och denna service genomsyrade hela loppet! Själva gymmet var en önskedröm för any gymälskare. Helt galet fint med precis allt man kan vilja ha och lite till!
Varje lag/solo fick en egen domare dom hade stenkoll på antal längder och reps och såg till att man gjorde rätt. Det är ju en hel del regler i den där sporten men jag klarade mig från fel förutom på de sista wall-ballsen. Där brast tekniken på både djup och höjd några gånger men no wonder!
100 stycken är så jobbigt att jag snudd på dig toktrötts-döden flera gånger om.😛
Det blev många pauser där om jag säger så men å andra sidan är utvecklingspotentialen enorm! 😅
Men jag tar det från början.
Så här är ordningen för dig som inte vet;
På uppvärmningen har jag en ordning som jag tycker verkar funka. Lätt löpning någon km, sen några minuter på maskinerna, känna på vikterna, stretcha och några stegringslopp. Plus x antal toa-besök…
Redan då kändes kroppen liksom seg på löpningen men pigg på resten och det var så det blev under hela loppet. Löpningen var utomhus och det blåste duktigt kan jag berätta!
Eftersom jag var den enda solon i mitt heat kom jag ut sist på andra löpet efter Ski-ergen.
Lite stressad kände jag mig allt i början över att de andra kom före mig men skötte det ganska fort gör det är betydligt tuffare att göra allt själv gentemot dela på det.
Mitt mål var att klara av det. Helst under 2 timmar. Under 1.45 skulle vara fantastiskt!
Så jag matade på i jämn fart med bara små mikropauser.
Sled push kändes riktigt lätt. Nya mattor och kälkar är guld i detta sammanhang!🥳
Sled pull var helt ok även om jag snubblade på det där repet och stöp i backen en gång. Tyckte dock jag fick till en bra teknik till slut!
Sen kom de där burpee broddjumpsen…
De och wallballs är det jag snudd på fasar för men min ”nya” teknik visade sig funka riktigt bra! Visst var det jobbigt, skitjobbigt t o m, men jag upplevde det i alla fall inte som att jag höll på att dö.😅
Rodden är en slags vila där det går att hitta tillbaka till en vettig andning igen.
Farmers kändes riktigt lätt! Kanske för att jag mest övat med 20 kilos kettlebells. I Open är det bara 2 x 16 så det är många kilo mindre!
Samma med Lunges. Även där har jag övat med mer vikt. Verkar vara en bra strategi!
Löpningen efter dem är däremot en egen slags upplevelse för benen är mer eller mindre obrukbara direkt efter! Men jag har lärt mig att bara stanna i känslan, springa vidare så gott det går och vänta på att det släpper för det gör det! Tack och lov är det ju också sista löpningen innan The Grand Finale.
Wall-balls!
Här var det många tankar som for genom skallen.
Skulle jag trilla ihop av utmattning? Skulle benen vika sig? Tänk om det inte går och jag skulle behöva bryta när jag var så nära målet!
Den support och hejar-klack jag fick av de som var där går inte att beskriva! Wow alltså! Jag kände mig som en Super-Star!
Och jag klarade det! Mer än 30 minuter snabbare än jag trott!
1.28.36!
Nu var det förvisso inga långa Rockzones men helt ärligt tror jag inte det skulle gjort så många minuter till eftersom jag hela tiden höll mig i rörelse.
Först var jag helt chockad och sen så glad att jag lycko-lipade en skvätt.
Förutom känslan av att ha klarat det fick jag ett pris. Och kramp i benen! Träningsvärken var jag lyckligt ovetande om då.
Garmin bevisar att det inte var någon walk in the park för mig precis men det syns tydligt att rodden är ett tillfälle att hämta sig på både andnings- och pulsmässigt även när man tar i.
Anders som trodde han skulle få vänta på mig hann knappt se slutet och så fort jag duschat av mig for vi vidare för att ffa jag skulle få mat.
Och ett bad. hade fått tips om Skällingesjön och mamma mia så fint det var!
Innan vi for vidare hem tog vi en omväg till Ätran för jag hade hittat ett ställe jag ville se.
Morfars glänta är en ny konstellation där konst och natur möts och jag rekommenderar verkligen ett besök där. Det var så fint!
Och rofyllt!
I morgon ska jag berätta om dagens träningsvärk…
Kram från Ingmarie
