Älskar torsdagar!

Torsdagar är mina fun-days! De ser i princip likadana ut varje vecka.
Då tar jag lite sovmorgon, yogar och mediterar, käkar frukost i lugn och ro innan dagens första träning. I dag blev det en fin löptur i skogen inkl. sprada.

Efter lunch och en kort powernap (älskar powernaps!) drar jag till SoFo-gymet. Först för en timmes svettandes med PT-Rafael. Det är fokus ben, ben, ben och ännu mer ben just nu. Tufft som attan men också sjukt skoj! Träningsvärken i morgon och några dagar framåt ingår…

Nästan direkt efter har jag egen Indoor running-klass och även om jag inte maxar så mesar jag inte. Är det (svett)fest-torsdag så är det!

Sen är det hem, dusch, mat, kattmys och soffhäng som gäller!

Vilken är din fun-day?

Kram från Ingmarie

SUM 2021

Hittills i år har alla de lopp jag kutat varit roliga och känts bra men som med det mesta så varar inte ens det för evigt. Dagens, och årets, SUM 50 km var en hiskeligt tung och tuff historia. Jag minns faktiskt inte när jag tog mig fram så här långsamt sist! Om man kan göra PB i störst tidsskillnad mellan två lopp så gjorde jag det i dag. (Alltid något…)

Banan är tuff med mycket svår teknisk trail, lera och gegga, slir, klättring, snåriga kalhygge och backar men det är också långa partier med grusvägar, en del asfalt och snubbelfria stigar. Första energistationen kommer efter ca 18,5 km men sen kommer de tätt. Totalt 5 st välfyllda med bullar, choklad, chips, dricka, bananer och saltgurka. På den näst sista kan man t o m få sin cola spetsad!

 

Det var inget fel på min energi men mina fötter gjorde fruktansvärt ont precis hela tiden och det blev ju inte direkt bättre av all sten och alla rötter de tvingades springa på. (Du som sett hur de ser ut förstår varför..) Det fanns absolut noll power i benen och det var liksom bara allmänt trögt. Det hjälpte inte att vädret var perfekt och banan vacker men det underlättade helt klart. Det här loppet var utan tvekan ett av mina jobbigaste någonsin och det handlade enbart om pannben, vilja och till viss del erfarenhet. Det var ju inte första gången jag upplevde den här känslan menar jag och även om det var slitsamt så var det inget jag skulle dö av. Inte heller var det några röda smärt-lampor som blinkade så att bryta fanns inte på världskartan. Vilket jag är en smula stolt över att jag inte gjorde faktiskt. Jag kom i mål, fick medalj och  t-shirt och jag kom inte ens sist! Haha!

Belöningen, förutom dusch och fika, var ett dopp i fina Rudan.

Bästa Kajsa var snäll och väntade in mig (hon är en odödlig traildrottning som alltid presterar när det gäller) så jag fick verkligen bästa sällskapet hem. Väl hemma hade världens bästa sambo fixat med mat. Så lyxigt! Och ja, man får ha medaljen på sig när man äter efter att ha sprungit långt.

Tror förresten inte jag behöver gå något extra varv runt huset för att få ihop stegen i dag…

Kram från Ingmarie

Stanna tiden

Du vet den där känslan när man mår och har det så där bra att man bara vill stanna tiden. När man måste nypa sig i armen för att fatta att man inte drömmer. Så har jag det nu. Faktum är att 100% av alla gånger jag varit här på Rådmansö, och i Skaparladan, så har jag känt det så. Det är ju inte utan att jag funderar på om det hade varit möjligt att ha det så alltid… Hade jag upplevt samma lycka om jag bott här och haft närheten till allt som finns alltid eller hade “magin” försvunnit” då?
Vem vet? Just nu spelar det ingen roll för just nu är jag ju mitt upp i det!
Den första kursen tog förvisso slut i dag men om bara två dagar börjar en ny likadan. “Målardagar med extra stor ateljéplats”.

Denna helgen har jag målat och skapat både inomhus och utomhus. Vi fick tips på en grej jag aldrig testat förut och det var så himla roligt!

Jag har målat litet och stort med varierande resultat men för mig spelar det ingen roll. Det är själva görandet och skapandet som är själva grejen.

Det har verkligen varit fantastiska dagar både för att springa och sprada/bada. Jag har t o m ätit lunch ute!


I går blev det löpning på en av mina fina rundor här på morgonen och lite sim i Infjärden på eftermiddagen.

I dag blev det en annan löprunda och sprada i fina, fina Djupsjön.

Efter vi hade slutat i dag åkte jag in till Norrtälje och gymade.

När jag var nästan hemma igen kunde jag inte låta bli att åka till vattnet. Och vilket tur att jag inte avstod det för jösses alltså!

När är du så där lycklig att du vill stanna tiden?

Kram från Ingmarie

 

Dubbelpass och skaparglädje

Det där att göra saker på känsla verkar mer och mer bli min grej. Visst behöver man planera och tänka framåt men det får inte bli på bekostnad av att nuet försvinner tänker jag.
Det är ju faktiskt i det vi lever. Inte sen, inte då utan nu.

Känslan i morse sa att det var dax för lite intervaller för att väcka benen efter förra helgen. Så det blev det och det var nog helt rätt för det kändes riktigt bra!

Min fina “stretch-trädgård” här. 🙂

På eftermiddagen ville en av vännerna på målar-kursen åka till Riddersholms naturreservat för att inspireras av havet och eftersom jag älskar det stället, och verkligen lever i nuet när jag är här, var jag väldigt lättövertalad.🤪 När jag ändå skulle dit kunde jag ju dessutom både springa lite till och sprada. Helt oplanerat och så härligt!

När jag målar har jag aldrig någon plan. Eller nu ljög jag. Jag har haft det men det blir aldrig bra så därför har jag övergett den strategin. Jag bara börjar och ser vad som händer. Något händer det ju alltid. Ibland blir det bra, ibland jättebra, ibland dåligt och ibland snudd på katastrof. Eller som Jonna säger; det blir fascinerande fult”.😀😀😀

Om det sen verkligen är ”bra eller dåligt” ligger sen som bekant  i betraktarens ögon. Jag har i alla fall ruskigt skoj och är lycklig in i minsta lilla cell.

Hur gör du? Planerar det mesta eller går på känsla?

Kram från Ingmarie

 

Röran och lugnet

En bra grej med det där viruset, när tok-restriktionerna inte hade slagit till, var att det var otroligt lugnt och skönt i simhallarna. Vi som var där var där för att träna och hade fattat det här med vett och etikett.

I dag när jag var där för att köra vattenlöpning var det precis lika galet som innan viruset. Folk är tokiga och en del av badvakterna verkar vara både blinda, döva samt stå och sova… 😱🥺🙄 Eller så bryr de sig inte över att en del beter sig som de är de enda där. Gapar och skriker, hoppar rakt ut i vattnet trots att där är simmare, hänger på linorna, kastar grejer i luften och både trängs och knuffas. (Nej jag skojar tyvärr inte…) Men jag körde mina 50 minuter och njöt en stund i bastun. Gott så!🤩 Simhallarna ska väl helt enkelt undvikas på helgerna.

Lika lång tid (slö)sprang jag på land. Det var betydligt lugnare i skogen och spradan var ljuvlig!

Ingen trängsel och inget skrik. Så skönt!

Kram från Ingmarie

 

Transportlöpning

Det här att kunna kuta till jobbet är verkligen guld. Inte så guldigt att jag vill göra det varje gång jag ska dit för även om det är fin väg dit, och den går att både förlänga och korta ner, så skulle det ju bli en smula enformigt till slut.

Jag är inte heller jätteförtjust i att springa med rygga. Den jag använder har varit med i oräkneliga år och är minst sagt sliten så kanske en ny skulle göra att det kändes bättre. Någon som har förslag? Den måste sitta så att tyngden är på höften.

Precis innan mördarbacken upp till sjukan är mitt sprada-ställe. Fortfarande ljummet i vattnet och jag ville verkligen vara i mycket längre! Men den där lilla stunden jag fick var såklart oändligt mycket bättre än inget.

Kram från Ingmarie

Jobbhelg

Jag har kollat bilder och läst rapporter från jag vet inte hur många löpar-och swimruntävlingar denna helg och önskat att jag hade varit med på något. Men jag har jobbat så det har varit omöjligt.

Så är det ibland och jag är ändå glad över att få ta del av alla som är glada.🥳🤩

Det har i alla fall blivit två fina sprador! Olika löprundor men samma härliga sjö. Och ja, det har allt känt lite i benen sen i fredags men de har märkligt nog ändå varit pigga.

Och jag har nog en av de coolaste jobb-vyerna man kan få! Inte för att vi precis hinner stå och njuta av den men ändå, den är ju fin!

Kram från Ingmarie

STHLM 5 – the full story

Vår plan var att börja guld-utmaningen på STHLM 5 kl 8.30 i går med Brunnsviken och så blev det. För alla utom mig vill säga. Mina oregelbundna jobb-tider sista tiden har (tillfälligt) satt min dygnsrytm helt ur spel. När klockan blivit 01 och jag fortfarande var klarvaken så insåg jag att det inte skulle funka med så tidig uppgång och start för mig. Några sms senare till Anna och Kajsa så var min plan ändrad. (De sov förstås.) Jag startade helt enkelt en timme senare och skippade finkaffet mellan Brunnsviken och Kungsholmen för att ha en chans att hinna i kapp dem.

Brunnsviken-rundan är ca 12 km. Jag har ju kutat den, liksom alla de andra, massor av gånger men dels var det ett tag sedan jag var i de där trakterna och dels sprang jag åt “fel” håll så det kändes nästan som en helt ny runda. Så “lättlurad” är jag!

Väskan hade jag gömt i ett buskage och tanken var att jag skulle ta buss och tunnelbana till St Eriksplan för att möta upp Anna, Fredrik och Kajsa men ingen buss kom. Eller så stod jag vid en hållplats som inte var en hållplats. Man kan aldrig riktigt veta med SL… Så det slutade med att de fick åka tillbaka för att hämta upp mig. Snacka om service! Och mer blev det! Fredrik körde som om han aldrig gjort annat än rattat runt i 08a land. Vi hade inte ens problem att hitta parkeringar. Helt otroligt!

Kungsholmen runt är ca 9 km, om man springer rätt, men babblar man för mycket och glömmer svänga blir det en kilometer till. Den metoden använde vi. Att ha sällskap gör att tiden liksom bara försvinner och jag tyckte knappt vi börjat innan vi var klara och det var dax för lunch.

Och vilken lunch! Jag har gått förbi Organico massor av gånger men aldrig ätit där. Nu vet jag att jag kommer gå dit många fler gånger för jösses vilket ställe! Allt är vegan och det var så gott att vi nästan inte kunde prata. Dessutom var detmycket mat och billigt!

Det var också ungefär då regnet kom. I rejäla doser. Det var också efter detta jag anade att min utmaning skulle komma. Har nämligen aldrig suttit ner och käkat så här för att sen börja om igen. Södermalm och Årsta var nästa etapper. 10,7 + 7,5 km med ministopp mellan för påfyllnad och, skulle det visa sig, ombyte till torra kläder.

Vi parkerade vid Eriksdalsbadet under bron vilket var perfekt för då slapp vi regnet åtminstone den lilla stunden vi stod där.

Jag vet inte om det var maten, pausen eller något annat men för mig kändes det som jag sprang utanför mig själv. Jätteskumt! Jag var liksom där men inte i kroppen. Den sprang dock så helt borta kan jag ju inte ha varit. Det regnade precis hela tiden och jag och Anna lyckades bli extra blöta när några bilar passerade vägens regnpölar exakt när vi var i jämnhöjd. Tur det inte var is-vatten….

Fredik inte bara sprang, hittade kaffe-barer och körde runt oss. Han fotade en massa också!

Mitt jobb i bakgrunden!

Efter det där 19 km-badet blev det torra kläder (igen) och finfika vid Maria-torget på Johan & Nyström.

Kaffe med havremjölk alltså! Och kaka! Hur kan man leva utan det?

Nu var det bara Djurgården kvar. Knappt 9 km. Lite stelt var det allt i början och jag fick åter igen den där känslan att jag var “utanför mig själv”. Men sprang gjorde jag. Hela vägen och vi ökade t o m lite på slutet!

 

Känslan av att vara i mål var minst sagt härlig!

Och naturligtvis blev det en sprada. Har aldrig gjort det på Djurgården innan så hur skulle jag kunna låta bli? Mina vänner var lite tveksamma men otroligt lättövertalade! Vet till 100% att de inte ångrade sig för man gör faktiskt aldrig det!

Sen var det bara avslutningen kvar. Efter ca 48-49 km (beroende på vems klocka vi kollade på) var maten och myset på vego-haket Chutney obeskrivbart! Anders mötte upp och även om han inte kanske blev direkt sugen på att haka på någon annan gång så blev han inte avskräckt. Lyckan och glädjen hos oss gick liksom inte ta fel på!

Denna dagen är en av de jag alltid kommer att minnas. Vilket äventyr och ffa vilket sällskap! Tusen, tusen tack Anna, Fredrik och Kajsa! Utan er hade detta nog aldrig ens blivit av och det hade ju varit helt fruktansvärt sorgligt!

I dag känns kroppen nästan löjligt pigg, måste ha varit all mat och kaffet, men jag nöjde mig med lite vattenlöpning i Söderbysjön. Det kommer ju fler spring-dagar! Och fler lopp!

Nu sitter jag på tåget söderut för nya äventyr och upplevelser. Livet alltså! Så himla fint!

Kram från Ingmarie

Inget särskilt

Vissa dagar, kanske t .o.m de flesta händer det inget mer spännande än att jag yogar, mediterar, äter, tränar, äter och jobbar. Vid det sistnämnda är det inte säkert att man ens får någon mat i vettig tid. Så har det varit i dag. Igen...

Men löpturen och spradan var i alla fall härlig!

Kram från Ingmarie

Dagen efter

Fördelen med att inte ha kört fullt på loppet i går är att jag känner mig ungefär som jag brukar efter ett längre pass. Därför kommer jag träna på som vanligt.

Hann faktiskt både städa, göra matlådor och springa 70 minuter innan jobbet.🥳

Det blev även (en oplanerad) Sprada i Sicklasjön. Kunde bara inte låta bli.😍


För den som undrar så ser vurpan från i går ut så här i dag. Kanske blir ännu ett evighetsminne på mina stackars ben.😱

Vi har haft det extremt lugnt på jobbet hela kvällen. Något vi inte gnäller över!🤪 Två veckor kvar till semestern och som jag längtar!


Kram från Ingmarie