Dagarna efter…

Det ofattbara är fortfarande lika obegripligt.  Tusentals av människor har sökt sig till platsen där det hemska hände för att hedra de som drabbats.

Det är nästan omöjligt att beskriva stämningen som infann sig den stunden jag var där i eftermiddags. En slags blandning av sorg, lugn, samförstånd och gemenskap. 

På något vis vill jag tro att ur detta hemska kommer det gro något bra. Att de fem, fyra människor och en hund, som dött  och alla de som drabbats på olika vis inte gjort det förgäves. Jag vill tro att ur allt detta kommer vi skapa ännu mer kärlek, medmänsklighet, vänlighet, öppenhet, solidaritet och förståelse. Och vi kommer kämpa ännu starkare mot hat, våld, ojämlikhet och orättvisor för ondskan och rädslan ska inte vinna. Om du inte lyssnat på Damon Rasti och Nisha Besaras tal, och allt det andra från Kärleksmanifestationen på Sergels torg i dag, så gör det!!!! Finns på Svt.

Jag vet att många människor, med all rätt, är rädda men jag vägrar låta mitt liv begränsas av några få människors sjuka beteende. Mitt liv är nu och det vill jag leva så fullt ut jag bara kan.

I helgen har jag därför bl.a åter igen fått uppleva känslan att bli trött av att springa och lyckoruset av att Sprada.💕

På gymet i går var det ovanligt mycket folk för att vara en lördag och jag fick till ett riktigt bra pass. Ett sånt där som känns i dag du vet. Och antagligen ännu mer i morgon. Lyckades t.o.m impa på ungdmarna lite när jag härjade med den där “kälken”. Tänk att en sån mackapär kan vara så vansinnigt kul och skapa så otroligt mycket jäklar anamma! Nu är mitt mål att de där 130 kilo jag klarar ska bli (minst) 150!

Snart kommer det där braiga 2-timmars spinningpasset förvandlas till ynka 1 timme så det gäller att passa på trots vårsol ute. Den hinns ju med den också tänker jag.  Lika tufft som alltid. Och lika svettigt…

På Eriksdalsbadet är det Stockholm swim open just nu. En gigantisk tävling med några av de allra bästa. Coolt! Det gör dock att vi vanliga dödliga har ytterst få banor att samsas på men det funkade oväntat bra faktiskt. Lyckades hålla mig från både fotkrafs och tåspark.😜

I går hade de, som många andra gör dessa dagar, hållit en tyst minut och utanför blev vi alla åter igen påminda om det som hänt. Om vi nu ens kan glömma oavsett… 

Jag älskar Stockholm ännu mer efter det här och till dig som läst ända hit vill jag bara säga: lev ditt liv och låt dig inte skrämmas av detta för det hjälper inte någon. Allra minst dig själv.

Kram från Ingmarie