En påminnelse

De flesta vill inte varken tänka eller prata om döden men jag tillhör inte dem. För mig är döden en del av livet och vi kommer alla drabbas av dess närvaro förr eller senare. Att låtsas som att den inte finns tror jag inte gör den mindre hemsk, skrämmande eller sorglig. Tvärtom faktiskt. Jag tror det är viktigt att då och tänka på både sin egen och andras dödlighet. Har man pratat med sina nära om döden blir det förhoppningsvis lite mindre jobbigt. Att t.ex behöva ta olika beslut mitt i en sorg är oftast snudd på omöjligt.

Några kilometer upp mot berget, vid sidan om en stig, finns en sten som kanske ser liten ut och som om den legat där i evigheter. Men sanningen är att den bara legat där i drygt fem år och var så tung att det krävdes 5-6 man för att få dit den.

Stenen är där till minne av Pat och Connor. Mina vänner som så hastigt dog sommaren 2012. Far och son. Make och bror. Två liv som tog slut alldeles för tidigt och helt utan förvarning. Döden har ju den “förmågan”. Att dyka upp precis när, var och hur som helst. För mig är det viktigt att komma ihåg det. Att bli påmind om livets sårbarhet, att vi aldrig kan ta en livsdag för givet och hur viktigt det är att leva det liv man själv vill. Inte det som (man tror) förväntas av en.

Platsen är otroligt vacker och rofylld. Precis när jag kom dit föll några regndroppar och en stor rovfågel svävade ovanför mig. Det var helt stilla och ganska snart kom det solstrimmor genom molntäcket. Det kändes väldigt fint att vara där en liten stund. För att minnas och påminnas.

Löpturen till och från stenen var ljuvlig. Ljummen luft och precis som i går så luktade det så gott från naturen att jag nära på andades ihjäl mig.

Jag är lycklig här. Och såklart obeskrivbart tacksam att jag kan och får vara här.

Och jag är väldans glad över att ha så här många simbanor att välja mellan. Fick ju nästan beslutsångest!🤪

Kram från Ingmarie

2 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett + sex =