Stadtlandet dag 3

Det finns nog de som skulle ha deppat över vädret här för hela dagen har det regnat i olika grad och temperaturen emellanåt knappt två-siffrigt. Jag tänker att det bara är vatten. Och ett bra sätt att vänja sig vid att springa blöt. Kall hann jag märkligt nog aldrig bli. Eller det är kanske inte så märkligt förresten. De norska backarna ser nämligen till att även en fryslort som mig förblir varm. Dessutom hade jag lyxen att kunna springa från A till B. Eller rättare sagt till C även om det inte alls var vad jag planerat.

Jag började direkt utanför grinden. Kutade mot Drage och Indre Fure på andra sidan Stadltandet. Backe upp och backe ner. Före, efter och jämte några av alla de hundratals får som strövar fritt här. De är inte bara otroligt söta. De har trafikvett också!

Pausade lite kort vid St Olav korset där Olav Trygvasson år 997 ska ha sammankallat till ting för att kristna folket. (Om jag fattat det hela rätt fick de välja mellan att döpas och att kriga..)

Där finns också fina platser för picknick och en jättefin liten utomhusteater.

I Drage springer man längs med havet för att komma till Indre Fure och man skulle kunna tro att det är platt där men icke. Helt ärligt tror jag inte det finns några platta vägar här!

Den sista delen mot det som kallas Ytre Fure går på en sytråds-smal liten såphal gräs-stig som kantar till stupet ner mot havet. Där i mitten någonstans vände jag. En del kanske kallar mig feg. Själv tycker jag att jag var smart.

På denna delen av turen passade Anders på att kuta. Och det vi båda fick se och uppleva är bortom förklaring. Ljuset alltså!

Det var också där jag bestämde mig för att fortsätta till Hoddevik. Det kändes nämligen ganska bra och jag visste att vägen dit skulle innebära långa, goa uppförsbackar. I verkligheten var det en lång kringelikrok uppför och en ungefär lika lång nedför. Typ 300 höjdmeter. Sånt jag älskar och går i gång på direkt! Ju längre jag ser backen ju bättre!

Hoddevik är, liksom Ervik, känt som ett bra surf-ställe. Därav bakgrunden. 🙂

När man kutat i över tre timmar i regn upp och ner för de norska backarna (du som varit här vet vad jag menar) då är man mer än väl värd en (vegan)macka och kaffe på Kafé Strandro även om det var lika dyrt som en 5-rätters på en flott restaurang.

Och en försenad sprada. I regn och vackert tjock dimma. Observera vem som är med! Jag tror det bor en sprada-kallsimmare i honom. Han vet bara inte om det ännu…

Kram från Ingmarie

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

20 + 2 =