När man är i Norge “måste” man såklart gå på tur. Det är ju på något vis det som “är” Norge. Ja du vet; “gå på tur aldrig sur”. Och ska man nu ändå ut och traska kan man ju lika väl göra det till Stadtlandets högsta punkt Mosekleivhornet, eller hur? Ska man ut på fjället är det dock viktigt kolla väderprognosen. Den sa halvmulet, 10-12 grader, uppehåll och svaga vindar så vi drog iväg. Parkerade bilen där vi blivit rekommenderade av vår vän Calle. (Det är f.ö han som tillsammans med frun Julia äger både huset vi bor i och den fantastiskt fina Surfshopen i Ervik där man kan hitta jättefina grejer även om man inte ens kan tänka sig att fundera på att surfa.)
Det här att gå är ju inte precis min grej men när jag har ett mål är det väldigt mycket enklare. Gå bara för att man ska gå kommer jag nog däremot aldrig att begripa… Mosekleivhornet ligger på 540 m.ö.h så det är ingen jättehöjd att tala om. Dessutom “fuskade” vi när vi började där vi gjorde för då hade bilen klättrat en hel del höjdmeter för oss. Men därmed inte sagt att det var en platt walk in the park. Det var blött, geggigt, kuperat och bitvis svindlande höjder. Anders hade fått för sig att han skulle försöka undvika att bli blöt men det gick ju såklart si så där. Själv gillar jag att plaska rakt i det blöta. Troligtvis också en av anledningarna till varför jag gillar swimrun. Eller om swimrun lärt mig att gilla det. Who knows!
Det var verkligen, verkligen en hisnande tur och så värt att bli blöt, lerig och “fårbajsig” av.
Mot toppen!
Efter ca 2/3 av turen passerar man Hoddevik där vi var i går ovanifrån. Det kallas förresten ofta för “Skandinaviens Hawaii” och är framröstad som en av världens 10 bästa surfställen. Inte så lite kaxigt!
På vägen passeras även x antal får. (Därav fårbajset…) Nyfikna men skygga och vansinnigt söta. Så här skulle alla djur få ha det!
Om Anders hade fått välja hade vi aldrig kommit upp men jag är envisare än honom och kanske lärt mig av erfarenhet både att man klarar mer än man tror och att man i princip aldrig ångrar det man gjort. Sen visste jag också att han skulle bli galet nöjd när han klarade det. Vilket han förstås gjorde och blev.
På väg tillbaka. Långt där borta upp till höger ligger toppen.
Och långt där nere någonstans startade vi.
Drygt tre timmar höll vi på. Det firade jag med en liten kort simtur i det magiska Seljestrandsvattnet. Den stranden har visst blivit framröstad till det inte så smickrande priset “en av världens 10 dyraste stränder”. (Baserat på vad det runt omkring med ex lunch kostar.) Jag betalade dock inte ett öre. Märkligt nog var jag även helt ensam där…
När vi väl var hemma igen kom badsuget ännu en gång trots att jag var frusen in i märgen. Och sånt ska inte nonchaleras! Däremot hoppade jag över att ta på mig den kalla baddräkten. Någon måtta på det hela får det ju lov att vara menar jag…
På tal om fåren. De är ruskigt duktiga på att vara obekymrade och chilla till 100%. Vi människoknytt borde nog lära oss mer av dem.
Kram från Ingmarie