Första steget

Det blev lite bråttom i går kväll. När den svenska läkaren ( via SOS International) sett alla röntgensvar fick vi inte ens åka till Kapstaden 5,5 timme bort och läkaren här ville att Anders skulle komma redan på kvällen så det var bara att lyda.

Att vara patient är såklart alltid värst men det är inte helt enkelt att vara anhörig heller. Det är både bra och dåligt att ha den kunskapen jag har just nu. … Det här är ingen ”vanlig” blindtarmsinflammation så på något vis är jag ändå oerhört tacksam för att läkarna fortsatte utredningen. Utan den hade detta missats och kunnat sluta oerhört mycket sämre. Eller rättare sagt, det hade det. Det var mer en fråga om “när”…

Allt känns egentligen tryggt för så som jag fattat det, och utifrån vad jag ser, så är de oerhört kompetenta! Men såklart vi är oroliga! Det här kommer att ta tid och frågan är om vi måste tillbaka till Sverige för fortsatt vård. Men nu ligger allt detta utom vår kontroll så det är bara att gilla läget och låta andra styra. Inget blir dock direkt bättre av att jag sitter kvar inne och gråter så jag sprang en liten sightseeing-runda för att stilla tankar och oro i morse. Inte de roligaste omgivningarna precis men jag fick se hur de fångar ostron/musslor eller vad det nu var, lite flådiga båtar, och vattenpolo!

Och passande nog den här…

Bäst på hela rundan var den långa backen upp till dit jag bor. De är så snälla här att jag blir alldeles tårögd. Ger mig presenter och ser till att jag mår bra och får den hjälp jag behöver. Makalöst! Jag har nu verkligen förstått vad den unika Sydafrikanska gästvänligheten är!

Jag har även promenerat en sväng inne i själva centrum. Går man långsamt så tar det typ 30 min. och då tittar man ordentligt på allt. Knysna är ingen metropol om jag säger så…

Mest har jag ändå hängt vid sjukan och hos Anders. De är strikta med besökstiderna, vilket såklart är bra, så det blir många turer dit.

Stackars Anders är inlåst och får bara dricka sparsamt. Jag får iallafall vara ute och äta precis vad jag vill! Dessutom har jag en väldigt fin (“mat”)vy! Så nej, det är inte synd om mig. Bara oroligt.

Kram från Ingmarie

 

2 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 − 8 =