När livet plötsligt svajar

Jag undrar ändå om det inte finns en mening med det allra mesta som sker. Åtminstone när man ser på det i efterhand då man så att säga är på “rätt” sida igen…. Eller så är det bara ett fåfängt försök till att försöka förstå när hemskheter sker…

Det blev ju som sagt var bråttom i fredags. I lördags morse blev Anders opererad och som läkaren sa “You really had a problem there. This was very needed.”  Det var en stor abcess (böld) runt blindtarmen som högst sannolikt funnits där ett bra tag och som nu höll på att spricka. Dvs inte en helt “vanlig” blindtarmsinflammation som man kan ta bort med titthål. Det här blev en öppen operation plus ett drän. Hade den verkligen spruckit hade det högst sannolikt inte slutat som det gjort. Utan att gå in för mycket på detaljer så det som sker när man gör ett sånt här ingrepp är att det blir en infektion i hela buken och allting där stannar i princip av. Förutom smärta, feber och kallsvettningar så är kräkningar vanligt. Har man otur klarar inte kroppen av det trots mediciner.  Anders genomgick allt det där. I söndags var han så sjuk att jag trodde han inte skulle greja det. Det var längesedan jag var så rädd och jag kände mig så vansinnigt ensam och maktlös. Spelade ju liksom ingen roll vad jag ville eller vad jag gjorde. Utgången berodde ändå helt på hur hans kropp skulle klara det och om antibiotikan var den rätta. Läkaren, dr Bruwer, var där flera gånger/dag och jag har haft kontakt med både SOS international och ett flertal olika läkare i Sverige. Alla har varit fantastiskt hjälpsamma och ett otroligt stöd för mig. Liksom min familj och många vänner förstås. (TACK!)

I måndags var han något bättre och i tisdags vände det! Jag tror banne mig jag var gladare än honom när han fick sin första riktiga mat. Förvisso en mosad sådan i miniformat men ändock. Det var mat!

I dag blev han utskriven och även om det inte precis blev någon fest så både känns och är det festligt!

Stackarn är förstås trött och “klen”, han har gått ner 5 (!!!) kilo, men nu kan det bara bli bättre och bättre.

Och jag kan inte låta bli att tycka att det ska bli skönt att slippa vara styrd av besökstiderna tre ggr/dag. De har varit den fasta rutinen och trots att all motivation saknats har jag ändå tränat en gång/dag. Jag vet ju att det hjälper mig. På så vis har jag liksom “kommit i gång”, jag har fått en liten endorfinkick och jag har sett att allt rullar på som vanligt “där ute” trots det här.

Jag har sprungit uppför, och nedför, långa branta backar med hisnande utsikt.

Och genom kåkstäder där djuren gått fritt, skolbarnens rastgård är inhängnad med taggtråd och uppfinningsrikedomen hur man överlever varit obegränsad. Sånt ger perspektiv…

Jag har gymat på ett av “stadens” gym.

Och på ett golfresortsgym. Den utsikten alltså!

Där hittade jag även äntligen en bassäng så jag kunde simma lite. Den var dock så varm att det kändes som om jag brände mig. Men fin var den och härligt var det!

Jag testade ute-varianten också. Det blev många vändningar om jag säger så.

I väntan på nästa besökstid har jag även njutit av utsikten från balkongen och varit på Leisure Island där jag fascinerats över hur tidvattnet förändrar landskapet totalt. Vilken grej!

I dag testade jag några grusvägar och trails (hurra!) jämte golfresortet som jag var vid i går och förutom att jag var obeskrivligt trött och seg (antagligen en efter-reaktion på allt som hänt) var det makalöst vackert! Och, som alltid, kuperat.

Det kommer säkert bli bra det här och jag tror det på något vis var bra att det blev som det blev för tänk om Anders blivit sjuk när vi satt i bilen långt från hjälp. Eller på flyget. Jag varken kan, vill eller vågar tänka tanken klart…

Livet är skört och inget man någonsin kan ta för givet. Så lev väl.

Kram från Ingmarie

4 Comments

  1. Iréne Mickelsson Ilonen

    Skönt att höra 💪😀 Och härligt att läsa ett av dina inspirerande inlägg igen – tack – du förgyller verkligen tillvaron med din blogg ⭐❤

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

20 − tre =